Original Gangsters, ett drogpolitiskt föredöme?

Ett stort problem i vårt samhälle idag är att många människor har ett självdestruktivt och skadligt beteende. Det finns folk i vår värld som tar droger. Sedan finns det även dem som kämpar emot det och det behövs fler sådana. Här i Sverige har vi framförallt en grupp som kämpar mot droger på ett effektivt sätt. Den traditionella nykterhetsrörelsen är förvisso drogmotståndare, men de verkar inte kunna genomföra någonting beständigt i praktiken. Det lyckas däremot Original Gangsters med och därför ska vi nu se över deras exempel litegrann.

En av OG:s interna regler lyder som följer:

”Varken provmedlemmar eller fullvärdiga medlemmar får ta narkotika. Alla ska kunna komma ut efter ett som urinprov visar sig negativt. Den medlem vars prov visar sig vara positivt kommer att straffas med böter. 1: 50 000 KR, 2: 100 000 KR, 3: 200 000 KR och automatisk uteslutning från O.G.”

Detta är en mycket föredömlig regel för en organisation. Den som vet vad OG är för några vet att de har kraft bakom sina regler. Detta verkar inte den traditionella nykterhetsrörelsen ha och detta är en viktig skillnad dem emellan. Nykterhetsrörelsen står helt handlingsförlamad inför drogproblemet. De gör i stort sett ingenting annat än att säga åt folk att inte ta droger. OG:s budskap kan man däremot tolka som så att: ”Om du tar droger, då jävlar händer det saker.”

Vi kan se hur OG gör någonting i praktiken, medan grupper som IOGT bara gör saker i teorin. Det räcker inte med att bara vara drogmotståndare. Man måste kämpa emot drogerna i praktiken också. Det gör OG och därför är de ett föredöme i kampen, ett drogpolitiskt föredöme.

Grundare och ledare för OG är Denho Acar och när han blev frigiven efter ett långt fängelsestraff sommaren 2007 skrev Dagens Nyheter en lång artikel om det och om festen som medlemmarna höll för att fira hans frigivning. Man kan läsa bland annat följande i DN:s artikel om saken:

”Festens huvudperson är omsvärmad av människor som önskar honom välkommen ut i frihet med kramar, kindpussar och handslag. Denho Acar skålar flitigt, men dricker själv måttligt. Han röker inte heller, snusar inte och tar inga droger. Hans kropp är extremt vältränad. När Kriminalvården för några år sedan tog bort de fria vikterna på anstalterna fortsatte han att hålla sig i trim med en boxboll.”

- Dagens Nyheter, 2007-08-18[1]

Naturligtvis är det så att det är Denho Acar är upphovsmannen till organisationens positiva drogpolitik. Vi kan se hur han personligen gestaltar väldigt fina levnadsvanor, vanor som leder till en mycket god hälsa och som skulle vara nyttiga att sprida till så många människor som möjligt.

Det är viktigt att ungdomarna idag har människor med positiva levnadsideal att se upp till. Denho Acar lever på ett hälsosamt sätt och om bara alla vore som honom så skulle många hälsobekymmer försvinna. Om alla bara levde på ett sätt som inte var destruktivt och skadligt för den egna hälsan så skulle mycket vara vunnet. Bravo, Denho Acar! Vi lovordar dina ideal, du är ett föredöme i kampen, den hänsynslösa kampen mot alkohol och droger. Enda sättet för oss att besegra drogliberalerna och andra flummare är om vi trappar upp kampen, trappar upp kampen som Denho Acar!


[1]http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=682389 (hämtad 081122)

Proteinpulver – ett lurendrejeri

Ute på marknaden finns en hel bransch som försörjer sig på att sälja proteinpulver (och andra medel och tabletter av olika slag, som sägs förbättra träningsresultaten) till människor. Naturligtvis har dessa försäljare, likt alla andra försäljare, ett egenintresse i att överdriva effekterna av deras produkter. De flesta produkter ger ingen effekt överhuvudtaget och därför är det bästa att låta bli att lägga pengar på dem.

Vi var två kamrater som gick till en butik där olika slag av proteinpulver och kosttillskott såldes och hörde med butiksföreståndaren om det ens var värt att köpa proteinpulver. Han sa att han själv hade funderat i de banorna under den första tiden han tränade. Han hade funderat över om proteinpulver kunde ge någon effekt och om det var värt att lägga pengarna på. Sen påstod han att han hade börjat ta proteinpulver och att det faktiskt förbättrade träningen. Därför köpte jag fyra kilo proteinpulver av honom och har använt detta i ett halvår nu.

Under det halvår jag har använt proteinpulver har min träning inte gett något bättre resultat än den gjorde innan jag började ta pulver. Jag tränade några månader utan pulver och har nu tränat ett halvår även med pulver, men kan inte märka någon som helst skillnad. Naturligtvis blir jag starkare och mer uthållig hela tiden, men det blev jag även innan jag började ta pulver. Min styrka har utvecklats i precis samma takt nu som innan. Med andra ord har inte pulvret någon som helst verkan och allting är egentligen bara ett enda stort lurendrejeri.

Det är förstås ett enormt slöseri att lägga pengar på något som man inte har användning av. Jag kommer förstås träna utan pulver i fortsättningen, men det är inte bara det. För personer ut arbetarklassen är det förstås viktigt att ta tillvara på varje tillfälle man får till att spara in pengar. Vad som bland annat kännetecknar arbetarklassen är marginella ekonomiska resurser. Att i ett sådant läge lägga pengar på något som man kan vara utan och att det ändå inte skulle förändra någonting är naturligtvis aldrig önskvärt.

Önskvärt vore istället att avslöja det lurendrejeri som branschen kring proteinpulver innebär. Det är en hel ekonomisk bransch grundad på blott och bart lurendrejeri och effektlösa produkter. Hade produkterna verkligen gett någon som helst effekt hade det varit värt att lägga pengar på dem. Nu är det dock inte så och därför bör alla människor upplysas om detta och de som ännu inte känner till sakernas tillstånd måste få veta hur allting ligger till när det gäller proteinpulver.

En minnesruna över Enver Hoxha (100 år)

Nu är det 100 år sedan 1908, det år då en av historiens mest berömda albaner föddes, nämligen Enver Hoxha. Han kom senare att bli känd som den som de facto styrde Albanien i drygt 40 års tid (om än med olika titlar), vissa perioder som premiärminister och andra perioder under andra maktpositioner. Hos honom låg i alla fall den reella makten över landet från 1943 till hans död 1985, även om vissa andra periodvis hade den nominella makten, makten på pappret.

Enver Hoxha föddes i Gjirokastër i södra Albanien 16 oktober 1908. Om hans allra första år finns det inte så mycket att säga, men i tonåren vaknade hans politiska intresse och vid 16 års ålder blev han sekreterare för studentföreningen i hemstaden Gjirokastër. Föreningen förbjöds av regeringen och Enver flyttade till Korçë, där han började på ett franskt gymnasium. Det var under sin tid där som han kom i kontakt med kommunismens idéer och började studera marxistiska skrifter. 1930 blev han tilldelad ett stipendium av kungafamiljen, för att studera på universitet i Frankrike (precis som Pol Pot 20 år senare).

I Frankrike kom han i kontakt med kommunistpartiet och deltog i marxistiska cirklar, precis som Pol Pot senare skulle göra. Deras studietider påminner väldigt mycket om varandra. Under sin tid i Frankrike skrev han artiklar om den albanska situationen i det franska kommunistpartiets tidning. När han kom tillbaka till Albanien (och Korçë), så började han undervisa som lärare i grammatik, men förlorade sin tjänst när fascisterna tog makten över landet och han vägrade gå med i det fascistiska partiet. Detta var 1939.

1941 var han med och grundade det albanska kommunistpartiet, valdes till dess centralkommitté och två år senare till dess förste sekreterare och fick därmed kontroll över stora delar av Albanien, som vid läget hade erövrats av de kommunistiska partisanerna. 1944 hade de fått kontrollen över hela Albanien, samt delar av Montenegro och Bosnien. Hoxha kom att bli en stor anhängare av Stalin och förmyndarna i Sovjetunionen fram till att Stalins efterträdare Chrusjtjov (1894-1971, Sovjetunionens regeringschef 1953-1964) tog avstånd från vissa delar av Stalins politik, 1956. I och med detta bröt Hoxha och Albanien alla diplomatiska relationer med Sovjetunionen och sökte sig istället till Folkrepubliken Kina.

Tillsammans med Kina och Ordförande Mao Tse-Tung formade man en antisovjetisk allians, men alliansen mellan Albanien och Kina skulle inte komma att hålla för evigt. När Mao dog i slutet av 1976 började detta varma förhållande mellan de bägge länderna knaka i fogarna och när högerelementen i Kinas Kommunistiska Parti slutgiltigt tog makten 1978 bröt Albanien kontakten med landet fullt ut. Därefter kom Albanien att stå helt isolerat här i världen och det är egentligen de allra sista åren av Enver Hoxhas liv som är mest intressanta.

Efter 1978 isolerade sig Albanien från den övriga världen och talade om att man måste lita till egna krafter (samma politik som Kambodjas Pol Pot och Nordkoreas Kim Il Sung har skrivit mycket om). Man ansåg alla andra styrande kommunistpartier vara revisionistiska, som hade vikit av från den rätta (stalinistiska) läran och att det bara var det egna partiet som höll idealen (stalinismen) levande. Naturligtvis var det rätt av Hoxha att fördöma Kinas urartning efter Maos död, där marknadskrafterna tilläts härja helt efter eget bevåg och Kina blev till ett nytt USA, men Hoxha kritiserade Kina utifrån något fel premisser. Kinas misstag var inte att de fördömde Stalin, utan att de började driva en marknadsliberal politik.

Mellan 1978 och 1985 förde Albanien en något underlig politik och strävade efter att vara självförsörjande. När hans andreman Mehmet Shehu kritiserade denna politik dog han under mystiska förhållanden (med all sannolikhet mördad) 1981. Hoxhas nye kronprins efter Shehus frånfälle blev Ramiz Alia, som styrde landet fram till 1992 och som lever än. Han fortsatte en politik lojal mot Hoxha, fram tills att han störtades i april 1992, sju år efter Hoxhas död.

Vad representerar egentligen sydstatsflaggan?

Under första halvan av 1860-talet utspelade sig amerikanska inbördeskriget i USA, som en följd av att staterna i söder bröt sig ur unionen och bildade en egen nation. Under några år fanns det alltså två olika nationer inom det som idag är USA: de förenta staterna och de konfedererade staterna. Det som skilde dessa bägge åt var framförallt frågan om slaveriet. Sydstaterna ville behålla det slaverisystem som just hade avskaffats i USA. Det var därför de bröt sig lösa och det är även därför man måste fördöma allt som sydstaterna stod för och representerade. Det som framförallt gör sig påmint idag är bruket av de tidigare sydstaternas flagga, som man kan se här och där och som verkar behandlas som om det vore en acceptabel symbol.

Det är viktigt att komma ihåg vad sydstaterna egentligen var, vad de stod för och vad därmed sydstaternas tidigare flagga står för och representerar. Folk i allmänhet verkar inte förstå sig på det, eftersom de använder denna flagga helt utan att reflektera, helt utan skam i kroppen.

Sydstaterna formerade sig som nation och drog igång ett anfallskrig mot staterna i norr eftersom de ville återinföra slaveriet där. Detta var upprinnelsen till det amerikanska inbördeskriget. Sydstaternas ekonomi byggde på produktion av kaffe, bomull, tobak m.m., dvs. sådana produkter som odlas på stora plantage. För att få gratis arbetskraft hade man slavar som gjorde arbetet. När sydstaterna angrep och försökte erövra även staterna i norr slog dessa tillbaka och kriget var igång.

Kyrkan hade ett stort inflytande i sydstaterna och hävdade att det var onaturligt att betrakta situationen som så att svarta och vita hade samma värde och att därigenom slaveriet var försvarligt och någonting som man var tvungna att upprätthålla. Man ansåg att det var en nödvändighet att separera svarta och vita och att detta skulle bli en omöjlighet om slaveriet avskaffades och alla fick samma rättigheter.

Sydstaterna förlorade till sist kriget och absorberades av USA, men grupper som Ku Klux Klan fortsatte att använda sydstaternas gamla flagga. Nu för tiden kan man se den till salu på marknader och sådant i Sverige och förmodligen även i stora delar av övriga världen. Saken är den att denna flagga symboliserar rasism och slaveri. Därför bör man betrakta denna symbol som likvärdig med hakkorset, där man än ser den. Lämpligt vore även att förbjuda den, såsom fallet är med hakkorset (på offentlig plats).

En positiv symbol från denna tid i USA:s historia är däremot John Brown (1800-1859), som var en aktiv motståndare till slaveriet och ledde flera väpnande uppror mot just detta. Han har kallats för den mest kontroversiella personen i USA:s 1800-talshistoria och är ännu idag väldigt omdiskuterad. John Brown drog igång flera väpnade attacker mot slaverianhängare i USA under 1850-talet. Han hängdes för ”förräderi” 1859 och dog därmed martyrdöden och har hyllats som en hjälte sen dess.

Om Nordirland och situationen där

Det politiska läget i Nordirland har länge varit inflammerat. Man märker att de flesta inom vänsterrörelsen har tagit klar ställning för den ena parten i denna strid, men vad är det egentligen man strider om, och vilka är de bägge parterna? Bör man oreserverat sluta upp på den ena sidan? Det är frågor som måste utredas och besvaras.

Man hänvisar ofta till att denna konflikt i Nordirland har en religiös grund. Det ska alltså vara en strid mellan katolicism och protestantism. En kommunist kan inte ta ställning för en religion. Alla religioner är reaktionära i sin natur och har till syfte att söva ner och bedöva arbetarklassens inneboende revolutionära kraft och kampvilja för att nå en förändring av samhället. Därför måste alla religioner i alla former fördömas, just eftersom de motsätter sig våra politiska intressen och har en ovetenskaplig analys av sakernas tillstånd och enbart bygger på kvasivetenskap och påhittade sagor.

Protestantismen måste givetvis fördömas, men katolicismen ännu mer. Därför är det märkligt att många från vänsterrörelsen tar ställning för den katolska sidan i denna konflikt. Det är viktigt att här komma ihåg vilka ideal katolicismen förespråkar. Först och främst har man inom katolska kyrkan en ofelbarhetsdogm kring påven, där man har den uppfattningen att alla påvens beslut in på bara grunden, undantagslöst, är riktiga och korrekta och att de aldrig kan innehålla brister eller felaktigheter. Ett beslut från påven betraktas alltid som felfritt. Man ser det som så att han har en sådan omdömeskraft att denna eliminerar de potentiella brister i ett beslutsfattande som återfinns hos alla andra människor. Denna ofelbarhetsdogm är en orealistisk inställning till en annan människa. Det är en vansinnighet att betrakta en annan människa som fullständigt felfri. Det är naivt och orealistiskt.

Sedan är katolicismen mycket reaktionär och grundar sig på strängt konservativa hållningar när det gäller i stort sett alla frågor. Det är en moralistisk tro, som motsätter sig rätten till abort och användandet av preventivmedel, vilket har lett till en hälsomässig katastrof i många katolska länder och samhällen. Katolska kyrkan är mycket värdekonservativ och allting konservativt måste fördömas, eftersom vi nu har till uppgift att störta allt det gamla och istället bygga upp världen på nytt, göra en progressiv och revolutionär omvandling in på bara grunden.

Både katolicismen och protestantismen förvrider människors tankar och lurar dem att tro på saker som bevisligen inte existerar och som på så vis förleder dem bort från vad de egentligen bör tänka och fokusera på: alltjämt och ständigt klasskampen. Det enda som kan leda in vår värld på en positiv väg är om vi alla engagerar oss så entusiastiskt det bara är möjligt i klasskampen och kämpar för våra klassmässiga intressen ända tills vi når det vi vill ha. Inte förr kommer vi sluta kämpa. Kampen måste vara fullständigt kompromisslös, antingen kommer världen hamna i ett tillstånd av barbari, eller så får vi kommunismen. Som redan tusentals gånger har konstaterats så har vi bara två möjliga vägar att gå: socialism eller barbari. Allting annat kommer i längden bli omöjligheter, för det är en naturlag, oberoende av människans vilja, att kapitalismen i slutändan kommer leda till barbari. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när.

Saken är den att protestantismen är mer progressiv och mindre reaktionär och konservativ än katolicismen vad gäller många frågor. I protestantiska samhällen är det ofta tillåtet med både preventivmedel och aborter och sedan är även situationen för de som arbetar inom kyrkan mer human än inom den katolska. Protestantismen uppkom som en reaktion på förfallet inom den katolska kyrkan, där prästerna gjorde allt för att berika sig och tog emot mutor och där kyrkan bedrev korståg och plundrade. Protestanterna ville ursprungligen inte ha en lika pengahungrig kyrka, även om det i många fall blev så. En human reform var dock att prästerna inom protestantismen fick gifta sig och skaffa egna familjer, till skillnad från hur förhållandet är för de katolska prästerna.

Sett till detta förhållande bör man givetvis ta avstånd från bägge religionerna, eftersom de motsätter sig det som måste göras för att göra världen till en bra plats att leva i, men vi kan även se vilken religiös inriktning som är att föredra i motsättningen mellan protestantism och katolicism. Protestantismen är den minst konservativa. Sett till detta faktum är det mycket märkligt hur någon från vänsterrörelsen kan ta ställning för den katolska sidan i denna konflikt, men det är om vi bara ska se till religionen. Dock finns det andra aspekter som är viktiga att ta i beaktande när man talar om och diskuterar om hur situationen är i Nordirland.

Saken är den att det är en strid mellan republik och monarki. Protestanterna i detta fall är de som är anhängare av monarki, medan den katolska sidan vill ha ett republikanskt Nordirland, ett Nordirland fritt från det brittiska monarkväldet. De vill ha självständighet från monarkin, de vill ha ett samhälle fritt från kungadöme. Det är givetvis någonting som man måste ta ställning för. I konflikten monarki kontra republik är den mest progressiva sidan att stöda republikanerna. Just detta är vad som försvårar hela ställningstagandet i den nordirländska frågan.

Vi måste givetvis ge vårt stöd till de som vill ha republik, men vi måste samtidigt ta avstånd från de som vill ha ett katolskt samhälle. Ska man då förespråka den republikanska sidan, men samtidigt acceptera den katolska barlasten? Detta är ett huvudbry som man inte bara kan vifta bort. Man kan inte oreserverat stödja den ena eller den andra sidan i denna strid. Man bör nog på ett sätt ställa sig neutral. De krafter vi måste ge vårt stöd är de krafter som arbetarklassen utgör. Dock har arbetarklassen i Nordirland sympatier både för monarki, republik, protestantism och katolicism. Inom alla dessa läger hittar vi arbetare. Vad bör vi då göra? Hur ska vi ställa oss?

Vi måste såklart sprida klasskampen och de kommunistiska uppfattningarna. Det finns förstås kommunister i Nordirland, både i den katolska och den protestantiska delen av provinsen. En kommunist förkastar alla religioner och en kommunist förkastar monarki och kungavälde. En kommunist kämpar för det som är rätt och riktigt och för att bygga en värld där folk lever i harmoni, fri från utsugning och förtryck. Det är kommunismen vi måste kämpa för. Det som är märkligt i denna situation är den svenska vänsterrörelsens oreserverade stöd för den katolska sidan (som i och för sig vill omkullkasta monarkin) i konflikten. Visst vill de göra sig av med kungadömet, men de är fortfarande katoliker. Vi måste säga: ingen kompromiss med katolicismen. Ingen kompromiss med någonting överhuvudtaget. Vi ska ha det kommunistiska samhället och ingenting annat än det kan accepteras. Det är vad vi måste säga och det är utifrån dessa ord vi måste göra alla våra ställningstaganden.

Några tankar om 2pac

Denna artikel kommer till litegrann som en del av arbetet kring skriften ”Om alkoholism och drogliberalism” som just nu utarbetas hos Rådskommunistiska Arbetarförlaget. 2pac har nämligen uttalat sig väldigt träffande i frågan, framförallt under hans allra första tid som artist, för tyvärr blev han mer och mer degenererad ju längre tiden gick, ju mer förmögen och framgångsrik han blev. Det var då dubbelmoralen började visa sig riktigt tydligt.

Följande rader är hämtade från en av hans allra tidigaste låtar:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn't survive in this capitalistic
Government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs, and sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.

Vi ser här att 2pac talar om att den kapitalistiska regeringen använder droger som ett av sina verktyg i kampen för att förtrycka oss och hålla oss i ett kampodugligt skick. Detta är en mycket bra analys, och 2pac är långt ifrån den enda av de personer som senare skulle slå igenom som framstående rappare i USA som har gjort denna analys. 1994 gav rapparen Ice T ut en bok med namnet ”The Ice Opinion: Who Gives a Fuck?” (utgiven 1994, St. Martins förlag, med Heidi Siegmund som redaktör), som behandlar detta ämne. I boken lägger han fram sin teori om att CIA har en viktig roll i droghandeln här i världen och att de understöder den. Detta är ett mycket rimligt antagande, för kapitalet drar stor nytta av droghandeln och alla människor som är förespråkare av droganvändning är i högsta grad kapitalets lakejer, men det har man kunnat konstatera redan långt tillbaka.

Denna artikel handlar dock inte om droghandel, utan lite allmänna tankar kring 2pac som har dykt upp, i och för sig, under arbetet med en drogkritisk broschyr. Jag måste även beröra sättet man har behandlat 2pacs outgivna låtar efter hans död. Det han lämnade efter sig har missbrukats gravt. Folk som Eminem och 50 cent med flera har lekt helt fritt med 2pacs kvarlämnade inspelningar. Detta i så pass stor omfattning att det föranledde komikern Dave Chapelle att göra en liten satir över den uppkomna situationen. Han gjorde en sketch med namnet ”I wrote this song in 1994”, som för tillfället går att ses på: http://www.youtube.com/watch?v=AEh1ZMEMgJk.[1]

I sketchen som Chapelle har gjort har han visat hur bisarrt det kan bli om man använder 2pacs inspelningar precis som man känner för. De som har hört inspelningar från 2pac, som dagens rappare har mixtrat lite alltför med, vet att de missbrukar och utnyttjar hans inspelningar och att det ibland blir lite väl mycket. De gör allt för att försöka koppla sig själva samman med 2pac och lägger in sina egna verser i 2pacs inspelningar och så. Detta är att gå över en oskriven etisk gräns. 2pac själv hade nog inte velat att hans inspelningar skulle användas så.

Överhuvudtaget bör 2pacs senaste ”låtar” och skivor, skivor som egentligen inte är hans, bojkottas. Motståndare till fildelning har ofta som ett av sina främsta argument att om man inte köper artisternas skivor kan de inte försörja sig på att göra musik och därigenom kommer musikproduktionen upphöra. I just 2pacs fall gäller inte det argumentet överhuvudtaget, för mannen i fråga är stendöd. Hans försörjning bekymrar ingen längre. Hans musik är fri att fildela exakt hur mycket man vill. Det måste till och med motståndarna till fildelning medge. Sen är det en ren smakfråga att många tycker att de låtar som nu ges ut innehållandes 2pacs röst inte är mycket att komma med. Hans musik är inte längre densamma den var när han levde, förmodligen av den enkla anledningen att det inte ens är hans musik längre, utan musik som helt andra människor sitter och knåpar ihop, oftast med halvtaskigt resultat.

Slutligen vill jag smått vidröra ämnet om ”The seven days theory”. De människor som känner till lite om 2pac vet vad det hela handlar om. Det är nämligen en konspirationsteori om att han fortfarande skulle vara i livet. Jag har själv varit anhängare av den, när jag var i tolvårsåldern. Hela teorin var baserad på siffran sju och en massa slumpmässiga sammankopplingar mellan 2pac, hans liv och musik och siffran sju. Med hjälp av teorin hade man ”räknat ut” att 2pac skulle återkomma på en spelning med Snoop Dogg på ett datum som jag inte längre minns. Det borde ha varit runt 2000-2001 någon gång. 2pac kom däremot inte tillbaka då och därför slutade jag tro på hela grejen. Det märkliga är att många människor fortfarande tror på detta, trots att dess giltighet en gång för alla har motbevisats.


[1]Jag kan dock inte garantera att klippet kommer ligga kvar på den länken i all framtid, så om någon läser denna artikel i framtiden och märker att länken inte fungerar, så får ni helt enkelt söka på sketchens titel på nätet, så kommer ni garanterat hitta både själva sketchen och texten till den låt som spelas upp där.

Marinus van der Lubbe: hjälten, martyren

Om man vill värna om den rådskommunistiska rörelsen och slå vakt om dess politiska ideal är det viktigt att ibland ägna en tanke åt historiens mest berömde rådskommunist: Marinus van der Lubbe. Själva namnet kanske inte är alltför känt, men det han är anklagad för att ha utfört är däremot betydligt mer känt. Vi nämner det här i inledningen för att sedan gå in på en lite mer detaljerad historia och beskrivning om hans bakgrund, hans liv och aktiviteter. Marinus van der Lubbe var nämligen den person som dömdes och avrättades för Riksdagshusbranden i Berlin 1933, det som ledde till att nazisterna förbjöd alla andra partier.

Van der Lubbe föddes i nederländska Leiden 1909, ”rådskommunismens hemland”. De flesta av de första drivande rådskommunisterna kom just därifrån. Därför använder jag denna beteckning. Han växte först upp med sin ensamstående moder, eftersom föräldrarna skilde sig tidigt, och senare med sin halvsyster. Han började arbeta som murare och kamraterna gav honom smeknamnet Dempsey efter den dåvarande världsmästaren i tungvikt, Jack Dempsey. Detta var på grund av den stora fysiska styrka Lubbe uppvisade i arbetet.

I arbetet kom Lubbe för första gången i kontakt med kommunisterna och gick med i Hollands Kommunistiska Parti (CPN) och deras ungdomsförbund 1925. Redan året efter blev han sjukpensionär, eftersom han råkade ut för en arbetsskada där han fick cement i ögonen och nästan förlorade synen helt. Efter detta fick han en sjukpension som förstås inte gick att leva på, så han fick ta tillfälliga jobb ändå, även om han egentligen inte kunde arbeta mer.

1927 lärde han sig tyska och grundade ”Leninhuset” i Leiden, ett slags aktivitetshus för kommunister, där Lubbe organiserade många politiska möten. Han var väldigt aktiv i arbetslöshetsrörelsen i Nederländerna fram till 1931, samma år som han bröt med CPN och istället gick med rådskommunisterna, som hade lämnat ”det officiella” holländska kommunistpartiet redan 1920, då bland annat de ledande teoretikerna Herman Gorter (1864-1927) och Anton Pannekoek (1873-1960) hade lämnat partiet för att ställa sig på rådskommunisternas sida. Han anslöt sig till Internationalistiska Kommunistgruppen (IKG).

Lubbe flyttade till Tyskland 1933 för att där bistå den underjordiska kommunistiska rörelsen. Där anklagades han för Riksdagshusbranden 27 februari 1933. Herman Göring gav order om att alla kommunistiska riksdagsmän skulle gripas och all fortsatt utgivning av socialistiska tidningar i Tyskland stoppades. Det blev omval i Tyskland och nazisterna fick en majoritet av riksdagsplatserna tillsammans med sina allierade. Hitler blev därigenom enväldig diktator.

Rättegången mot kamrat Lubbe inleddes i september 1933, där även fyra andra var medåtalade. De andra fyra friades på grund av bristande bevisning. Varför Lubbe inte blev friad av samma anledning är svårt att förstå, eftersom man nu i Tyskland i vintras, 2008, postumt frikände honom från domen och alltså förklarade honom som oskyldig. Detta efter att man postumt hade ändrat hans dom 1967 till åtta års fängelse.

Rättegången avslutades 23 december 1933 och Lubbe dömdes till döden, ett straff som verkställdes 10 januari 1934. Domen har som sagt ändrats postumt flera gånger sedan dess, först i Västtyskland och sedan i det förenade Tyskland. Nu i år har man äntligen kommit med en slutgiltig dom, där han frias helt från anklagelsen och därmed har förklarats vara lika oskyldig som de andra medåtalade.

Lubbes medåtalade i rättegången i Leipzig: de bulgariska kommunisterna Vasil Tanev, Blagoi Popov (1902-1968), Georgi Dimitrov (1882-1949, ordförande i Kommunistiska Internationalen 1934-1943 och premiärminister i Bulgarien 1946-1949) och Ernst Torgler (1893-1963, riksdagsledamot för Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) 1924-1933 och deras gruppledare i riksdagen 1929-1933, blev sedan tvungen att börja arbeta åt nazisternas propagandaministerium, för att rädda sin son från tortyr och avrättning)

Det ligger fog i påstående att Marinus van der Lubbe är den mest kände rådskommunisten, för Riksdagshusbranden är välkänd, även om man oftare i studier av rådskommunism kommer i kontakt med namn som Herman Gorter, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Dessa män publicerade många viktiga skrifter i rådskommunistisk teori, men Lubbe är den störste rådskommunistiske martyren, en man som dog för vår sak. Rådskommunismen är den allra ädlaste av politiska teorier. Leve rådskommunismen! Leve Marinus van der Lubbe, folkets hjälte! Vi är mycket stolta över att han var en av oss och tillhörde vår rörelse, den rådskommunistiska.

Hur man bemöter kritik utifrån

Detta är exklusivt internt material från en tidskrift som har ett visst samarbete med bloggen.

Tidskriften har bedrivit rätt mycket verksamhet på olika diskussionsforum överallt över nätet. Vi har publicerat våra texter där, för allmänhetens upplysning och informationsspridning till massorna. Det verkar som att vissa inte förstår innebörden i denna kampanj, för verksamheten har gång på gång attackerats från borgerligt håll. På exempelvis helgon.net har det kommit flera varningar, för de hävdar att den sidan inte är en anslagstavla. Informationsspridning handlar om att använda så stora delar av samhället som möjligt som just anslagstavlor. Informationen måste finnas vartän människor vänder sina huvuden. Överallt ska de kunna läsa och ta till sig av tidskriftens budskap. Däri ligger nödvändigheten i vår verksamhet på olika forum på nätet och därför har ingen rätt att hindra denna verksamhet.

Kritik har även kommit av det slaget att textförfattaren eller textförfattarna från vårt håll aldrig deltar i diskussioner kring våra egna artiklar på dessa olika forum. Det är ej heller vår intention att göra. Allting handlar om informationsspridning, inte diskussion. När vi framlägger en text är den redan utarbetad. Syftet med att lägga ut texterna är inte att bedriva några diskussioner och för oss att ta till sig borgerlig kritik av olika slag angående texternas innehåll. Texterna är som sagt redan utarbetade och färdiga när de läggs ut. Någon diskussion därefter är inte nödvändig. Alla sådana diskussioner och funderingar har genomarbetats redan på redaktionen. Vissa människor verkar tro att redaktionen inte gör sitt arbete, med det agerande de har. Vi tar dock aldrig till oss av borgerlig eller negativt inställd kritik. Det enda som efterfrågas gällande artiklarnas innehåll är medhåll och en uppslutning bakom tidskriftens paroller och idéer. Det är syftet med att artiklarna läggs ut, inte något annat. Den som inte har insett detta har inte intentionerna klara för sig.

Någon från redaktionens håll kommer alltså inte delta i några diskussioner om artiklarnas innehåll, annat än i undantagsfall. Det beror framförallt på det som har lagts fram här ovan i texten, men även på grund av tidsbrist. Vi är ständigt upptagna med att producera nya texter och det gäller inte bara artiklar till tidningen, utan också fristående texter och broschyrer för att ge ut på det bokförlag som tillhör tidskriften. Alla våra medarbetare är fullt upptagna med nya produktioner. Då kan vi inte ta oss tid att diskutera gamla, redan färdiga artiklar. Det vore bakåtsträvande att börja diskutera det som redan är färdigarbetat. Vi måste istället allesammans blicka framåt, ständigt arbeta med nya produktioner. Annars kan inte det nödvändiga arbetstempot uppehållas. Jag upprepar alltså ytterligare än gång: det finns inte utrymme eller anledning att diskutera det som redan är färdigarbetat. Det finns bättre saker att lägga sin tid på.

Till frågan om borgerlig idrott

Det finns skillnad på idrott och idrott. Vissa idrotter har folklig förankring och är viktiga för folkhälsan och för att utveckla människors kreativitet, medan andra ”idrotter” enbart är till för att överklassen ska försöka kuppa idrottsvärlden med sina egna jippon. Vissa ”idrotter” är enbart överklassjippon. Man kan inte betrakta vad som helst som en idrott. För att något ska kunna betraktas som idrott vore det rimligt att det lever upp till ett antal kriterium, som denna artikel ska försöka utveckla och ge en överblick över.

Vad som bör vara syftet med idrott är att förbättra folkhälsan och ge människor en meningsfull fritid och på så sätt få dem att ta avstånd från destruktiva sysslor. Naturligtvis måste kampen mot destruktiva sysslor bedrivas även med andra medel än bara idrotten, men idrotten har en viktig funktion i denna nödvändiga kamp. Idrott är utvecklande för den egna individen och för kollektivet. Det finns både individsporter och lagsporter. Det är inte mellan dessa två som separationen mellan borgerlig och proletär idrott ligger, utan det finns individsporter som är proletära, medan det även finns kollektivsporter som är borgerliga. Att man idrottar på individnivå gör inte idrotten borgerlig i sig. Att en idrott är en lagsport (kollektiv) ger den heller inte nödvändigtvis en proletär stämpel. Nej, skillnaden mellan borgerlig och proletär idrott rör andra saker än detta.

En idrott måste vara fysiskt ansträngande och helst också utveckla människokroppens kondition och smidighet. Så är inte fallet med allting som kallas för idrott. Det finns många exempel på sysselsättningar som kallas för idrott helt utan att vara ansträngande eller utveckla människokroppens fysik. Detta är borgerliga idrotter. Som exempel kan vi ta dart, biljard eller schack. Dessa betraktas ofta som idrotter. Såsom idrotter är de borgerliga, men inte nödvändigtvis borgerliga såsom sysselsättningar. Man kan inte betrakta schack som en idrott, men alla dess utövare är heller inte borgerliga. Det är helt enkelt bara så att dessa tre exempel jag nämnde inte lever upp till kravet på att utveckla människans fysik, en nödvändighet för en idrott av proletär karaktär. Dessa tre har avsaknad av proletär karaktär, för ”proletär karaktär” är någonting som är fysiskt ansträngande.

Vi har även exempel som fäktning, hästpolo och golf. Vissa av dessa kan väl i viss begränsning vara fysiskt ansträngande, men knappast i tillräcklig grad för att mer än högst marginellt utveckla människokroppens fysik. När det gäller hästpolo är det heller inte människokroppen som används eller tränas, utan man använder hästar som någon slags slavarbetare och det är dessa som gör själva jobbet. Hästpolo och golf är även borgerliga eftersom de kräver så enorma ytor i anspråk. Hästpolo är i och för sig väldigt ovanligt, i alla fall i Sverige, men golfen är mer framträdande. Där har vi problemet att man i många fall har gjort golfbanor av sådan jord som skulle vara utmärkt åkermark. Detta med att bygga golfbanor är ett enormt slöseri med resurser. Det slår mot de proletära lantbrukarna och proletariatet på landsbygden. Det är dessa som får dras med golfbanor som grannar. Det är dessa som går miste om bra åkermark. Golfbanornas uppkomst är ett hot mot den revolutionära allmogen, bondeklassen, som måste vara ett viktigt stöd i revolutionen. Genom att bekämpa golfen kan vi vinna deras stöd.

De marker där golfbanor har byggts hade säkert också fungerat bra för skogsbruk, om de nu var olämpliga för ren odling. Skogsbruket är också viktigt för det framtida kommunistiska samhället. Jordbruk och skogsbruk är någonting helt nödvändigt, medan golf är helt överflödigt och någonting som vi aldrig kommer behöva. Golfen utvecklar heller inte människokroppens fysik på något vis. Hade den gjort det hade den varit mer värdefull. Som det är nu är den däremot helt värdelös. Golfen finns bara till för att underhålla borgarklassen och för att borgarklassen ska slippa ägna sig åt riktiga och rejäla idrotter, för sådana är de för lata för att delta i. Borgarklassens lathet är ett välkänt faktum. Vi kan se på karikatyrerna från 1920-talets Sovjet där kapitalisterna rullar runt som grisar bland guldmynt, klädda i väst, hög hatt och monokel, rökandes cigarr. Detta är träffsäkra karikatyrer. Borgarklassen är grisar och är så lata så att de överlåter all fysisk ansträngning åt oss, löneslavarna. Därför har de gjort golfen till sin ”idrott”. Borgarklassens ”idrotter” är dekadenta.

Om vi ytterligare ska diskutera golffrågan: golf handlar om enorma summor pengar. Detta är något som ytterligare gör den borgerlig. Visst finns det stora summor pengar inblandade i exempelvis kommersiell fotboll också, men fotboll har ändå en folklig förankring och är faktiskt fysiskt ansträngande, något som man inte kan säga är fallet med golfen. När det gäller golf behöver man bara ha en fin bakgrund och ett fint efternamn för att slå sig fram. Ja, det är inom societeten som folk ägnar sig åt golf, societeten har monopol på golfen.

Viktiga aspekter att ta i betänkande när det gäller förhållandet mellan borgerlig och proletär idrott är alltså vilken fysisk ansträngning de kräver och vilka ekonomiska summor som är inblandade. Ytterligare en idrott med borgerlig förankring som vi ännu inte har nämnt är tennis. Den utvecklar förvisso fysiken, men frodas främst inom borgarklassen och borgarklassen håller den ofta för att vara en ”respektabel idrott”. I borgarklassens ögon har tennisen samma status som golfen. De betraktar den nog som ”sin”. Även denna idrott måste vi ta över till vår sida och driva undan borgarklassen från tennisplanerna. Saken är den att borgarna främst tittar på tennis, utan att själva utöva den. De flesta känner nog till tennisveckan i Båstad, ett välkänt tillhåll för samhällets elit. Men de är inte där som spelare, de är där som åskådare, och något märkliga åskådare dessutom, för det de mest sysselsätter sig med under denna vecka i Båstad är att agera så dekadent de bara klarar av, med alkoholorgier och allmänt ociviliserat beteende, som måste fördömas å det grövsta.

Jag vill avrunda med en lite mer besvärlig fråga, som verkligen måste åtgärdas. När det gäller ishockey finns ett problem. Det är i grunden en proletär sport med stark folklig förankring, framförallt i Norrland. Dock kostar utrustningarna för ishockeyns utövare nuförtiden astronomiska summor. Detta är något som är speciellt betungande för målvakter. Utrustningen för en målvakt inom ishockey kostar 10 000-tals kronor. Vilka amatöridrottare och ungdomar har egentligen råd med det? Något måste göras för att göra ishockeyn proletär igen, annars finns risken att borgarklassen tar över denna idrott från oss, när dess höga avgifter håller arbetarungdomar borta från ishockeyn.

Autobahn i Sverige och svenska trafikregler

I Sverige har vi hastighetsbegränsningar som ger oss möjligheten att köra maximalt 110 km/h, och det är på motorväg. I Tyskland har man systemet med Autobahn, vilket innebär att man på vissa utvalda sträckor inte har någon hastighetsbegränsning överhuvudtaget. Faktum är att hastighetsbegränsning inte behövs på alla ställen. Det finns vägar och sträckor där hastigheten bör vara helt obegränsad även i Sverige. Det finns sträckor där det inte alls skulle skada att införa obegränsad hastighet, dvs. systemet med Autobahn. Givetvis kan inte detta system gälla överallt, utan bara på vissa platser. Ingen människa tror heller att hastigheten är totalt obegränsad överallt i Tyskland, utan bara där det lämpar sig.

Det finns ingenting som egentligen hindrar oss från att införa samma system i Sverige. Det skulle inte skada på något vis. Det som skadar är om hastigheten är alldeles för hög där människor bor och vistas. Inga människor bor på motorvägen. Det finns ingenting som skadas av att man inför obegränsad hastighet på motorvägarna. De har ju ändå en så hög hastighetsbegränsning som 110 km/h. Ingen människa skulle bli mindre skadad av en olycka där de inblandade bilarna kör 110 km/h än där de kör 150 km/h. De är bägge väldigt höga hastigheter och skadorna lär bli desamma oavsett vilken av dessa hastigheter man ligger i. Det finns alltså inte någon skadeproblematik att reflektera ingående över i detta fall. Problematiken är hastigheten och hur fort man har möjlighet att färdas och ta sig fram.

Om man bara införde obegränsad hastighet skulle folk kunna ta sig mycket snabbare mellan olika destinationer än vad som idag är möjligt. Man skulle då öppna för stora möjligheter. Det är där vikten i denna fråga ligger. Vi måste skapa nya möjligheter och öppna möjligheten att kunna förflytta sig snabbare än vad som idag är möjligt. Ett stort problem är när man är ute och kör och hela tiden måste tänka på hastighetsbegränsningar av olika slag. Istället bör man kunna köra exakt så fort man vill. Då skulle man kunna ta sig dit man vill med väldigt korta tidsmarginaler. Det skulle utveckla vårt samhälle och förbättra människors möjligheter enormt. Man skulle kunna hinna med så mycket mer och skulle aldrig behöva grämas över hur lång tid det skulle ta att åka till olika platser, så som det är i dagsläget. Man skulle heller aldrig behöva oroa sig för att bryta mot hastighetsbegränsningar som egentligen inte bör finnas, just eftersom de då inte finns.

Arbetet som en drog?

Man hör ibland talas om att berömda personligheter i historien har varit arbetsnarkomaner. Det kan exempelvis gälla flitiga författare eller vetenskapsmän, sådana som har arbetat fram exceptionellt mycket material inom sitt område (eventuellt till och med inom flera separata områden). När man talar om folk som arbetsnarkomaner på det viset så är det som att arbetsmissbruket förgylls och ses som någonting fint. Arbetsnarkomaner beskrivs då som framgångsrika människor, eftersom de har skapat mycket, producerat många böcker eller skivor eller vad det nu kan vara.

Jag själv har också låtit mig hänföras av hur vissa människor kan skapa så mycket och lärt mig att högakta de människor som beskrivs som arbetsnarkomaner. Givetvis ligger det i det kapitalistiska samhällets intresse att skruva upp arbetstempot och höja ”arbetsmoralen”, så att människor ska producera mer. De som väl producerar exceptionellt mycket framhålls som exempel, personer som de andra bör sträva efter att efterlikna. I Sovjetunionen och andra liknande länder gav man till och med medaljer till personer med motiveringen ”arbetets hjälte”. Detta är förstås en fråga som är värd att tänka igenom.

Även jag har kallats för arbetsnarkoman och människor säger att jag skriver i en sådan omfattning som få andra i min ålder gör och att min samlade produktion vid denna ringa ålder (som ligger på flera hundra A4-sidor) är någonting extremt. Jag håller inte med om det och om det nu ändå vore så att den, faktiskt, relativt lilla mängd jag ändå har skrivit (eftersom det hela är resultatet av åtminstone tre-fyra år av skrivande) skulle vara så enastående, så är det knappast någonting att på något sätt beundra. Vi måste komma ihåg att det hela kallas för ”arbetsnarkoman” av en anledning.

Man kan missbruka sitt arbete precis som man kan missbruka allting annat. Detta bör inte betraktas som någonting ”fint”, som de borgerliga historieskrivarna gärna vill få det till, när de framställer sjukligt höga arbetsinsatser som exempel som gemene man bör följa. I Sovjetunionen, som jag nämnde redan tidigare, tyckte man exempelvis att arbetsmoralen var alldeles för låg och den chockökning man genomlevde i produktionen var tydligen inte tillräcklig, enligt makthavarna där. Därför började man med förehavandet att dela ut medaljer till folk som arbetade sig till en tidig död (i praktiken). ”Arbetets hjältar” kallades de personer som inte gjorde annat än att arbeta, och för detta fick de medaljer. Människor klarar dock inte hur högt arbetstempo som helst, så makthavarnas försök att pressa upp arbetstempot genom att dela ut medaljer, eller vad man nu tar sig för, är bara skadligt för människorna, de som arbetar och drabbas av det här.

Arbetsnarkomaner är arbetsnarkomaner, inga hjältar. Arbetsnarkomaner bör hjälpas att ta sig ur det tillstånd de befinner sig i, även om det kapitalistiska samhället vill försöka skapa fler och fler arbetsnarkomaner. Om alla bara vore arbetsnarkomaner skulle produktionen chockökas och så skulle kapitalet tjäna stora pengar. De skulle även tjäna stora pengar på att människor skulle bränna ut sig och arbeta sig till döds, så att de slipper betala pensioner för dem. Om de bara kan driva oss i döden med ett sjukligt arbetstempo så kommer ingen människa nå pensionen i fortsättningen. Det är vad kapitalet helst av allt vill och önskar. Det är då viktigt att vi är på vår vakt och försöker hjälpa våra medmänniskor som har hamnat i arbetsmissbruk. Det är någonting som är viktigt både för oss själva och för arbetsnarkomanerna, våra medmänniskor.

Jag vill avsluta denna lilla text med att dela med mig av följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=mwMVyUO_sQQ Är detta någonting vi kan hämta inspiration ifrån i vårt arbete mot arbetsmissbruket? Det är frågan!

Den rätta inställningen till ”de mänskliga rättigheterna”

Jag fann en gång en mycket bra definition av och kritik till de så kallade ”mänskliga rättigheterna” på Vänskapsföreningen Sverige – det Nya Perus (VfSNP) hemsida, som finns på www.maoistisktforum.se. Dock har jag inte lyckats återfinna denna text från dem när jag senare har sökt igenom deras hemsida, så gott jag har kunnat, för att finna vad jag sökte. När jag från allra första början läste om deras kritik av de mänskliga rättigheterna kände jag att detta var någonting som var välbehövligt att skriva en artikel om. Jag håller fast vid detta, även om det tilltänkta ”råmaterialet” till artikeln tycks vara omöjligt att spåra.

FN antog 1948 en deklaration om de mänskliga rättigheterna, med trettio artiklar, där några är indelade i ett antal punkter. De flesta av dessa är vettiga och någonting som man verkligen bör skriva under på, men tyvärr inte alla. Det finns stora och beklagliga brister i denna deklaration, som här faktiskt är nödvändiga att behandla. Jag tänker bara behandla de allra största bristerna och de mest olämpliga av de trettio artiklarna, även om det finns ytterligare artiklar och punkter utöver dessa som man, med rätta, kan ha synpunkter på och invändningar emot.

”Artikel 17
1. Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra.
2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.”

Detta faller på ett så enkelt faktum att det idealiska samhället måste fungera enligt devisen ”Egendom är stöld”.[1] Egendom är stöld, vilket Proudhon bevisar i sitt verk ”Vad är egendom?”, som tyvärr inte finns på svenska, men däremot i en engelsk version på: http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm. Ingen människa kan därmed ha rätt att äga någonting, för det vore detsamma som att säga att stöld är en mänsklig rättighet. Därmed faller artikel 17 i FN:s deklaration. Detta är dock inte den enda artikeln som faller, utan vi fortsätter…

”Artikel 18
Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.”

”Frihet”, när det kommer till religion, kan aldrig accepteras i ett vettigt och välfungerande samhälle. Egendom är stöld, dvs. ett brott. Religion är också ett brott, i och med att religionen är en drog. Karl Marx formulerade sig på följande vis i frågan: ”Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”[2] Detta innebär att både stölder och neddrogande är mänskliga rättigheter? Vem som helst inser det absurda i att artiklar som dessa finns inskrivna bland de mänskliga rättigheterna. Givetvis kan vi avskriva även artikel 18, eftersom den har den formulering som finns här ovan. Den uppmuntrar människor till andligt neddrogande. Det kan inte vara någonting annat än skadligt och måste därför bekämpas, istället för att bejakas.

Envar har inte rätt till religionsfrihet, som det står i artikel 18. Ingen har rätt till religionsfrihet, eftersom religionen är en parasit på varje försök till ett fungerande samhälle och, så att säga, suger ut allt vett och all kunskap från samhället och lämnar kvar en hjärndöd massa människor som vandrar runt och tror på falska ting och ber till saker som inte existerar. Vad som istället bör tillbedjas är klasskampen. Eller människor bör väl egentligen inte be överhuvudtaget. Vad människor behöver är att kämpa. Ingen tid finns över till andligt neddrogande. Det enda vi kan tillåtas lägga vår tid på är kampen för ett bättre samhälle. Därför måste religionen slås ned vartän den visar sig.

Envar har naturligtvis inte heller rätt att äga egendom, som det står i artikel 17. Ingen har rätt att äga egendom. Ingen har rätt att stjäla av andra människor. All egendom är ett resultat av stöld. Lönearbete kan inte finnas i ett vettigt samhälle och därför heller inte egendom. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.[3] I det samhälle som måste skapas här i världen måste saker och ting fungera utefter denna princip. Inget lönearbete kan existera, men heller ingen privategendom. Alla arbetar gratis för samhället, men får också alla sina behov tillgodosedda av samhället. Därmed finns ingen privat egendom. All egendom är mänsklighetens, inte enskilda personers.


[1]Pierre-Joseph Proudhon, Vad är egendom?, 1840
[2]Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin, 1843
[3]Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, 1875

Ett nedstamp i historien: Blekingegadebanden

Här följer vi upp föregående plattform kring det appelianistiska tänkandet med en djupdykning i appelianismens historia. Vi tar helt enkelt och behandlar fenomenet Blekingegadebanden, en grupp danska appelianer som är ihågkomna av eftervärlden som ett lite udda inslag i den skandinaviska vänsterrörelsen. Blekingegadebanden är den grupp av danska kommunister som Per-Åke Lindblom skriver om i sin artikel på följande sätt: ”I Danmark drog vissa av Appels anhängare konsekvenserna av hans teorier och började råna banker och skänka pengarna till PFLP.” – Per-Åke Lindblom, NAT nr. 1, 2007

Gotfred Appel uteslöts ur det danska kommunistpartiet DKP 1963 och grundade då Danmarks första maoistiska rörelse, Kommunistisk Arbejdskreds (KAK). Dessa började genast ge ut en rad tidskrifter och broschyrer, där man lanserade mutstatsteorin. 1968 grundar man ett eget ungdomsförbund, Kommunistisk Ungdoms Forbund (KUF), som börjar ge ut tidningen Ungkommunisten, till och med 1970. KAK och KUF är under hela 60-, 70- och 80-talet mycket aktiva i biståndsarbetet till tredje världen och solidaritetsverksamhet med befrielserörelser i u-länderna, men under 1980-talet börjar deras verksamhet ta sig en annan utveckling än tidigare.

1975 upplöses ungdomsförbundet och alla KUF:s medlemmar förs över till KAK. 1977 börjar det som ska leda till undergången för KAK i dess dåvarande form. Gotfred Appels fru Ulla Houton leder en radikalfeministisk process inom partiet, någonting som urartar året därpå. 1978 gör partiets aktivister slut på könsdiskrimineringen inom KAK och utesluter Ulla Houton och hennes make Gotfred Appel, som en gång i tiden grundade organisationen och fram tills dess hade varit deras ansikte utåt och chefredaktör för flera av deras publikationer (tidskrifter).

KAK upplöses i och med uteslutningen och medlemmarna bildar istället Manifest Kommunistisk Arbejdsgruppe (MKA). Det är inom denna organisation som Blekingegadebanden växer fram och det är denna grupp som artikeln här är tänkt att handla om. MKA:s huvudsaklige grundare och Appels tidigare högra hand, Holger Jensen, dör i en bilolycka 1980. Vid det läget har man redan dragit igång sin väpnade verksamhet, som Jensen var upphovsmannen till, men som tilltog i styrka efter hans död.

Blekingegadebanden utförde ett stort antal bankrån, värdetransportrån, vapenstölder och dylika aktioner under hela 1980-talet. Pengarna man kom över i och med detta gav man till tredje världen och socialistiska organisationer där. Detta måste betraktas som höjden av solidaritet. Man begick alltså handlingar som man visste skulle innebära långa fängelsestraff enbart för att försöka förbättra levnadsvillkoren för de i tredje världen som har stora svårigheter att få mat för dagen. Detta borde inte kunna betraktas som ett brott överhuvudtaget, utan istället som höjden av hjältedåd.

Man hade tidigare dragit igång insamling av kläder och pengar till tredje världen. Detta resulterade i att appelianerna mellan 1972 och 1982 samlade ihop 210 ton kläder (som värdesattes till 6, 3 miljoner danska kronor, enligt räknesättet 1 kg kläder = 30 kr, de lokala marknadernas dåvarande värdesättning). Man gav även 300 000 kr öppet i kontanter till kamrater i Afrika under perioden 1978-1982. De pengar man gav bort som ett resultat av bankrånen finns förstås inte redovisade, men det rör sig om miljontals kronor. Det samlade rånbytet för gruppen var drygt 32 miljoner danska kronor samt 72 miljoner kronor i checkar, som dock visade sig oanvändbara. Man gav även bort mediciner till ett värde av 3, 5 miljoner till Afrika.

Detta var alltså människor som satte appelianismen i praktik och verkligen försökte genomföra ett konkret bidrag till den för kommunismen nödvändiga nivelleringen och omfördelningen av världens resurser och en nödvändig flytt av tillgångar från västvärlden till u-länderna. Detta var rakt igenom en sann hjältehandling och vad som skulle behövas för att få denna värld på fötter är att detta sätts i bruk i långt större skala än vad Blekingegadebanden mäktade med. Då skulle de ekonomiska ojämlikheterna i världen få sig en törn och det är dessa vi har i uppdrag att bekämpa, ojämlikheterna.

Detta gillades naturligtvis inte av kapitalet och de styrande i samhället, som gör allt för att roffarmentaliteten ska fortsätta vara rådande och som tar varje tillfälle i akt att bekämpa kommunistisk självuppoffring och solidaritet. Sju personer dömdes till långa fängelsestraff som en följd av detta. Tre av dem fick 10 års fängelse och allt de hade gjort var att ge pengar till dem som bäst behöver det. De hade tagit från de rika och givit till de fattiga, dvs. en Robin Hood-verksamhet i modern tappning. Detta blir helt plötsligt till en etisk fråga. Detta är ett brott enligt lagen i samtliga världens länder, men bör det egentligen vara det? Att det ligger till på det viset beror förstås på att borgarklassen har stiftat lagarna. Att ge pengar till dem som behöver skulle aldrig kunna ses som en olaglig handling i ett vettigt samhälle. Om nu samhället bara vore vettigt…


För den som vill läsa mer om appelianismen hänvisar vi till följande källor:

Torbjörn Säfve, Rebellerna i Sverige, Författarförlaget, Uddevalla, 1971 (svenska)
Gotfred Appel, Mao, Komintern och Liu Shao-chi, Rabén och Sjögren, Ystad, 1971 (svenska)
Peter Øvig Knudsen, Blekingegadebanden 1: Den danske celle (danska)
Peter Øvig Knudsen, Blekingegadebanden 2: Den hårde kerne (danska)
Jørgen Moos, Blekingegadebetjenten, Peoples's Press (danska)
http://snylterstaten.dk/ (hemsida på danska med mängder av material från den appelianistiska rörelsen)

Politisk plattform för dagens revolutionärer (utgångspunkt: Sverige)

Denna artikel publiceras i förkortad form.

Dagens inställning till Appel
[...]
Här kommer vår fortsättning och dvs. vår tidningsredaktions svar på kamrat Lindbloms artikel och angrepp på appelianismen. Denna artikel kommer behandla mer än bara appelianism och är alltså inte en strikt appelianistisk artikel, utan vi tycker även att det i samband med detta ämne är nödvändigt att gå in på frågan kring Lin Biaos utrensning i Folkrepubliken Kina i början av 1970-talet och behandla begreppet ”radikalism”, så det är vad vi kommer att skriva om, men först nu ”Dagens inställning till Appel”…

Visst kan man förstå att appelianismen betraktas som ett idealistiskt synsätt på världen och dogmatiska marxister brukar fördöma appelianismen som småborgerlig och radikalistisk (och det ”marxistiska etablissemanget” har i alla tider, förutom i den danska maoiströrelsen, fördömt appelianismen som ett uttryck för vad man kallar ”vänsteropportunism” och ”vänsteravvikelser”). Appelianismen förespråkar solidaritet med tredje världen och u-länderna. Den sätter dessa länder i första hand och betonar att kampen i dessa länder är av större vikt än kampen i västvärlden. Detta kanske inte är en helt riktig ståndpunkt. Vad som däremot är en helt riktig ståndpunkt är att kampen i tredje världen har visat sig vara mer militant och mer framgångsrik än den i västvärlden. I tredje världen har vi sett mängder av väpnade uppror och gerillakrig. Här i exempelvis Sverige är det dock mycket snålt med sådant.

Denna artikel är inte till för att göra någon grundläggande genomgång av appelianismen, utan den är ett svar på Per-Åke Lindbloms artikel i Nya Arbetartidningen nr. 1, 2007, dvs. fortsättning på en debatt som redan är inledd. För den som är intresserad hänvisar vi till två artiklar ur NAT, som finns publicerade på nätet: http://www.nat.nu/artikelarkiv/2006__2/till_appels_forsvar.html och http://www.nat.nu/artikelarkiv/2007__1/AppelsMutteoriSvar.html. Appelianismen handlar om att göra självuppoffringar för att arbetarna i tredje världen som kompensation kan höja sin levnadsstandard. En sänkning av levnadsstandarden i västvärlden möjliggör en höjning av den i tredje världen. Att alla skulle höja sin levnadsstandard är en omöjlighet. Det är inte vår jord skapad för, så för att civilisationen ska kunna fortsätta bestå måste vi i västvärlden, som sagt, sänka standarden för att den som kompensation ska kunna höjas i u-länderna. För att skapa en ekonomisk rättvisa och jämna ut de ekonomiska olikheterna i vår värld är detta en nödvändighet. På annat sätt är det inte möjligt.

”Socialism eller barbari”, förkunnade Rosa Luxemburg.[1] Detta är de två vägar vi har att gå. Antingen får vi barbari, vilket skulle innebära jordens undergång, eller så börjar vi bygga socialismen. Majoriteten av civilisationens medlemmar önskar nog inte barbari. Således önskar de alltså socialismen. Därför är det enda demokratiska att bygga socialismen. Världsmajoriteten önskar socialismen och eftersom demokrati är majoritetsstyre är det socialistiska samhället det enda demokratiska. Alla som inte önskar barbari önskar således socialism och dessa överväger till antalet de som förespråkar det totala barbariet. En allmän höjning av standarden för hela världens befolkning är inte hållbar. Det skulle leda till barbariet, alltså till en annan väg än socialismen.

Denna artikel handlar om appelianism, en ideologi som till stor del handlar om kampen för att genomföra en nivellering av levnadsvillkoren i världsmått. Appelianismen handlar inte om att höja standarden för exempelvis den svenska arbetarklassen. Appelianismen handlar istället om att höja standarden för världens allra fattigaste, de som verkligen behöver en ökad levnadsstandard och som är i akut behov av detta för att överhuvudtaget kunna överleva. Det innebär uppoffringar för oss som har det relativt bra ställt och ska man se det relativt har alla det bra ställt här i västvärlden i jämförelse med världens allra fattigaste. Därför måste vi dela med oss av överflödet, så att vi skapar sådana villkor att alla här i världen har möjligheten att överleva och inte tvingas duka under på grund av fattigdom och undernäring av olika slag.

Nu brukar appelianismen kallas för idealistisk. Frågan det gäller för oss är då valet mellan idealism eller girighet. Ska vi vara ”idealistiska” och arbeta i enlighet med appelianismen för att höja levnadsstandarden för världens fattigaste? Eller ska vi vara giriga och enbart kämpa för att förbättra villkoren för dem här på hemmafronten, fastän det är våra klasskamrater i tredje världen som först och främst behöver dessa förbättrade levnadsvillkor? Det är frågan vi måste ställa oss. Som sagt: ”idealism” eller girighet? Appelianism eller ”västvärlds-chauvinism”?

Det är vår plikt att göra uppoffringar för att hjälpa kamraterna i u-länderna att förbättra sina villkor, eftersom det är på grund av mänskligheten i västvärlden som dessa befinner sig i sin nuvarande situation. Afrikas fattigdom är ett resultat av europeisk kolonialism och slavhandel, att vi har skapat ett överflöd genom att parasitera på deras naturtillgångar. Kamrat Appel lanserade en teori om den ”mutade arbetarklassen”. Mutstatsteorin går ut på att arbetarklassen i västvärldens nationer är mutad av sin respektive borgarklass. Överflödet från slavhandeln och kolonialism, de resurser vi under århundraden har överfört från exempelvis Afrika till Europa (som har inneburit deras fattigdom och vår rikedom) har använts för att muta även de fattiga här i västvärlden. Det bevisas av det faktum att våra fattiga är långt ifrån lika fattiga som deras fattiga.

Den etablerade vänsterrörelsen här i Sverige hävdar att detta beror på klasskampen. Man säger att arbetarklassen här i Sverige har tillkämpat sig bättre villkor än exempelvis kamraterna i Nigeria. Detta resonemang speglar rasism. Undertonen i påståendet är att arbetarna i tredje världen på något sätt skulle vara obenägna att kämpa, att vi är tusentals gånger skickligare på att bedriva klasskamp och slåss för våra villkor. Det är inte sannolikt. Kamraterna i tredje världen kämpar minst lika bra som oss, ja, till och med bättre. Även detta finns det klara och tydliga bevis på, bara vi tar en titt på världens historia under 1900-talet och början av 2000-talet.

Vart har revolutionärerna bedrivit den mest hårdföra kampen? Jo, detta är i u-länderna. Här i Sverige har vi aldrig sett några gerillakrig eller socialistiska revolutioner. Det är i u-länderna sådana saker inträffar. Detta bevisar att det är i dessa länder som arbetarna är de mest hårdföra revolutionärerna och det bevisar att det är i dessa länder som arbetarna är mest benägna att kämpa. Arbetare i Sverige är däremot i de flesta fall pessimistiska, omedvetna om klasskampen och pacifistiska. Det är i u-länderna som arbetarmilitansen är som störst. Det är där vi kämpar som bäst. I alla delar av världen lider arbetarrörelsen av att så få människor är klassmedvetna, men det tycks vara som så att betydligt fler är klassmedvetna i u-länderna än här, det är i länder där arbetarklassen inte är mutad som klassmedvetandet är som högst, för det är där arbetarklassen kämpar hårdast och mest militant.

Angående begreppet ”radikalism”
Detta var nog de tankar som direkt berör appelianismen som jag hade för stunden. Nu måste jag dock behandla några ämnen och tankar som ligger i appelianismens periferi, så att säga. Appelianer har i alla tider beskyllts för att vara ”radikalister” och ”vänsteravvikare”. Det är egentligen inget ont i det, har det visat sig. Jag anser att ordet ”radikalist” i alla lägen har använts i sådana sammanhang att uttrycket inte längre kan betraktas som pejorativt, utan faktiskt mer är en beteckning som jag inte är helt främmande att sätta på mig själv och inte använder i nedsättande form, som det egentligen är tänkt.

Varför har jag bildat mig denna uppfattning? För att svara på detta måste man först fråga sig: vilka är det som historiskt har kallats och i dagsläget kallas för ”radikalister”? – Jo, det är de mest konsekventa revolutionärerna och klasskämparna. Reaktionären Lenin skrev till och med en bok om ”radikalismen”, där det var historiens mest konsekventa revolutionärer, nämligen rådskommunisterna, som utpekades som ”radikalister”. Efter detta har det alltid varit vänsteroppositionerna inom alla typer av förbund och föreningar som har bespottats som ”radikalister”. Dessa är i själva verket en ärofull skara människor.

”Vänsteravvikare” dyker upp i politiska föreningar och förbund som ett resultat av att organisationerna har hamnat för långt åt höger. Det största misstaget man kan göra i ett sådant läge är att fördöma de som står längst till vänster. Istället måste man tillmötesgå dessa. Det är enbart så man kan få en organisation på rätt köl igen, att hela tiden tillmötesgå den allra yttersta vänsterfalangen inom organisationen. Därför finns det egentligen ingenting som heter ”vänsteravvikelser”, även om detta begrepp har använts här och där inom den marxistiska terminologin och av marxistiska författare (förvisso i de flesta fall pseudomarxistiska författare, såsom Lenin, Stalin och Mao). Vi kan se att dagens Ung Vänster istället använder sig av begreppen ”radikalister” och ”sektvänster” om de mest konsekventa vänsterrevolutionärerna. Det måste betraktas som någonting vördnadsfullt att kallas för detta av Ung Vänster, att tituleras på detta vis är i själva verket ett fint betyg och bevisar att man har hamnat rätt i sina ställningstaganden och ståndpunkter.

När jag läser Torbjörn Säfves bok om svenska Rebellrörelsen[2] väcks många tankar hos mig om vilka formuleringar den parlamentaristiska ”vänstern” har brukat använda om sina vänsteroppositioner. Det är framförallt citaten från KFML:s (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) ledning, Mao Tse-Tung och Lin Biao som väcker mina tankar och får mig att reagera. Rebellrörelsen hade fel i mycket, men förstås också rätt i en del. Det är utifrån detta förhållningssätt man bör värdera deras gärningar och betydelse för den svenska vänsterrörelsen. Om inte annat har Rebellrörelsen givit den svenska vänstern en viktig lärdom och viktiga erfarenheter, som man måste undvika att de låter upprepas.

KFML:s högsta ledning bedrev sin kamp mot Rebellrörelsen (förbundets vänsteropposition) under namnet ”Krossa den klassfientliga vänsteropportunismen!”.[3] Man ville slå ned vänsteroppositionen istället för att tillmötesgå den, en opposition som främst riktade sin kritik på den grundvalen att de ansåg KFML vara för byråkratiskt, att KFML var organisationschauvinistiska (dvs. att man satte all tilltro till den egna organisationen och inte till arbetarklassen som samhällsklass), att KFML ville delta i de parlamentariska valen (och således gav legitimitet åt ett av borgarklassens verktyg att föra arbetare bakom ljuset, dvs. de parlamentariska valen) osv.

Angående detta med valen finns det ett intressant citat från Internationella Kommunistiska Strömningen som riktar en utmärkt och okrossbar kritik mot de vänstergrupper som tror att det går att komma någonvart genom att delta i val:

”Strategin att ’krossa parlamentet inifrån’ genom att använda ’revolutionära’ delegater har bevisligen på ett avgörande sätt inte lett till några andra resultat än korruption av de politiska organisationer som tagit upp sådana aktiviteter och deras inlemmande i kapitalismen.”

[4]

Felet från KFML:s sida var, hur som helst, att gå emot Rebellrörelsens krav istället för att tillmötesgå dem. Detta agerande ledde till att både KFML och Rebellrörelsen spårade ur. Rebellrörelsen isolerade sig och medlemmarna försökte avrätta varandra m.m., medan KFML gick mer och mer åt höger ända till sitt upplösande, med ett avbrott under perioden efter andra partikongressen 1976, då den nya vänsteroppositionen fick stora framgångar. På samma sätt har många organisationer agerat. De har gått emot sina vänsteroppositioner och på så vis banat vägen för organisationernas högervridningar. Detta är ett livsfarligt agerande. Det är av yttersta vikt att alltid tillmötesgå den yttersta vänstern inom varje organisation. Det är då man får den korrekta politiska utvecklingen.

KFML skriver i sitt brev angående uteslutningen av Rebellrörelsen om att det är viktigt att stärka organisationsdisciplinen och att Rebellerna var ett hot mot denna. En organisation som börja skrika efter ”disciplin!” så fort den utsätts för kritik är en dödsdömd organisation. Man fördömer Rebellerna som anhängare av ”småborgerlig anarkism”.[5] Faktum är att det inte är något större fel på anarkismen och den är definitivt inte småborgerlig, och när det handlar om en konflikt mellan anarkism och parlamentarism är anarkismen alltid och tveklöst att föredra. För att stryka under sin åsikt citerar KFML-ledningen Mao Tse-Tungs idiotiska uttalande om partidisciplin.

Rebellrörelsen riktar en korrekt kritik mot KFML därför att KFML, som man säger, ”anser att legal och parlamentarisk kamp går före illegal och väpnad kamp”. Detta leder oss in på ett uttalande från Lin Biao om hur man skiljer sanna revolutionärer från reformister och bekväma akademiker som bara vill prata om revolution, inte göra den:

”Huruvida man vågar föra en kompromisslös kamp mot imperialisternas och deras lakejers väpnade aggression och undertryckning, om man vågar föra ett folkkrig mot dem, innebär vid den slutliga analysen huruvida man har mod att göra revolution. Detta är den effektivaste prövostenen för att skilja äkta och falska revolutionärer…”

[6]

Många reformister kallar sig revolutionärer, exempelvis Ung Vänster, men inte alla är revolutionärer i praktiken. Lin Biao har givit oss metoden att skilja dem från varandra. Man märker om en person är villig att begå revolutionära handlingar i praktiken, eller om det är en person som lider av pacifism och enbart vill förändra samhället med reformer, vilket inte kan flytta våra positioner framåt. Den enda väg vi har att gå är den väpnade kampens väg. Annars kommer samhället aldrig utvecklas, utan bevaras i sin nuvarande form. Det är inte vad vi önskar. Vad vi önskar är revolution!

IKS föreläste på Ung Vänsters sommarläger 2004 under parollen ”Revolution nu!”. Det var en mycket bra paroll, för den återger arbetarklassens krav på samhällsutveckling. Vi vill ha revolution och vi vill ha den nu. Vi gör vad vi kan för att utvecklingen också ska bli sådan. Problemet är den reformistiska delen av ”vänstern” och våra öppna fiender inom borgarklassen som alltid gör allt de kan för att bromsa en förväntad progressiv utveckling. Den stora bromsklossen måste kastas ur vägen. Vi måste röja vägen fri för den socialistiska revolutionen. Alla bromsklossar måste bekämpas.

Jag hade även tänkt behandla utvecklingen i Kina lite mer utförligt, men detta vore överflödigt. Artikeln säger nu redan vad som behövde sägas. Det känns som att en fortsättning på denna artikel enbart skulle förvandlas till utfyllnad och det skulle förstöra det hela. En artikel måste vara slagkraftig. Utfyllnad (text utan innebörd som enbart syftar till att göra den längre) förminskar slagkraften och därför är jag manad att stanna här.


[1]Rosa Luxemburg, Socialdemokratins kris, 1915
[2]Torbjörn Säfve, Rebellerna i Sverige, Uddevalla, 1971
[3]Säfve, sida 36
[4]Internationella Kommunistiska Strömningens (IKS) plattform, sida 6
[5]Säfve, sida 37
[6]Lin Biao, Leve segern i folkkriget, sida 35

Kommentarer om Forum för levande historias verksamhet

Jonas Aghed skrev en artikel i Nya Arbetartidningen nummer 1, 2008, där han behandlar Forum för levande historia. Han tycker att den svenska vänstern skulle ”kunna välkomna Forum för levande historias informationskampanj ’Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer’”. Det håller jag inte med om. Jag förstår överhuvudtaget inte hur han resonerar.

Det har även förekommit en debatt i detta ämne i tidningen Flamman under maj månad 2008, en debatt som jag funderade på att ge mig in i, men där jag beslutade att inte göra så, eftersom jag hade väntat mig att någon annan skulle ge uttryck för mina ord. Detta motiverade jag med att Flamman har några tusen prenumeranter, så jag tog för givet att åtminstone någon av dessa skulle påpeka det uppenbara i debatten, men det hände aldrig.

Saken är den att det verkar råda en djup begreppsförvirring i vårt samhälle. Jag syftar i denna artikel på begreppet kommunism. Folk verkar tydligen ge kommunismen en annan innebörd än ordets egentligen betydelse. Det är därför debatten blir snedvriden. För att få rätsida på det hela måste man först fråga sig: ”Vad är egentligen kommunism?”. Många människor kommer med märkliga svar på denna fråga. Jag väljer att i falla säga att kommunismen inte är socialfascistiska/kapitalistiska nationer såsom vi såg i exempelvis Östeuropa under andra hälften av 1900-talet. Det är vad kommunismen inte är. Frågan kvarstår dock: vad är egentligen kommunismen (och varför var inte kommunismen det samhälle som existerade i de forna östeuropeiska regimerna)?

Kommunismen är ett samhälle där inga stater eller klasser existerar och där produktionen och konsumtionen är ordnad utefter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.[1] Var Sovjetunionen, Demokratiska Kampuchea och kulturrevolutionens Kina sådana samhällen? Svaret på den frågan är tveklöst nej. Därigenom faller hela den kampanjen som Forum för levande historia nu bedriver om ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Detta av den enkla anledningen att några sådana regimer aldrig har existerat.

Man kan inte bedriva en kampanj om ett hjärnspöke. En sådan kampanj är i sig ett hjärnspöke. Då själva kampanjen i sin grund bygger på ett falsk påstående, att regimer såsom Pol Pots i Kambodja var kommunistisk, är den helt meningslös. Den fyller en funktion för högern, då de vill inbilla människor att kommunismen har en annan innebörd än den faktiska och reella. För anhängare inom vänstern har denna kampanj däremot inget syfte, även om människor i vänstertidningar har uttryckt det så.

Kampanjen syftar enbart till att smutskasta kommunismen genom att sammankoppla den med tidigare degenererade regimer, regimer där många brott mot mänskligheten begicks (det förnekar knappast någon). Vad man däremot måste ”förneka” är dessa regimers koppling till begreppet kommunism, för en sådan koppling är inte rättvis. Kommunism är ingenting annat än kommunism, kommunismen är därför inte detsamma som socialfascism. Detta är blott och bart logik. Om Forum för levande historia vill dra igång kampanjer bör dessa bygga på logik och sanning, inte på trams och påhitt. Därför måste kampanjen fördömas och därför kan denna kampanj inte vara något som den svenska vänstern kan välkomna, då den i sin grund är en enda stor smutskastning och lögn.


[1]Karl Marx, I programfrågor (Till kritiken av Gothaprogrammet), Proletärkultur, Göteborg, 1982, sida 73

”Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök”

”Så sent som år 1977, när det vänsterextremistiska decenniet var på väg att ebba ut, förespråkade SKP:s verkställande utskott väpnat våld mot det svenska parlamentet. Det skedde i en helt osannolik skrift, som var en polemik mot en renegat som typografen Sture Ring. Titeln ekade kinesisk retorik så det stänkte om det: ’Ur det kommunistiska partiet stiger en borgerlig arbetarpolitiker fram’.”
- Jan-Ewert Strömbäck i Tidningen Kulturen, 2007-10-15

Faktum är att denna skrift i själva verket är alldeles utmärkt. Redaktionen har studerat den, just eftersom ny fokus har riktats mot Sture Ring i och med att vänsterpressen har börjat ge honom utrymme att agera på. Utvecklingen är skrämmande och det är på sin plats att någon påminner folk om vilka illdåd och ogärningar den mannen är skyldig till under sina år i SKP; där han ledde högeroppositionen och i sort sett försökte förinta och förstöra hela partiet och dess revolutionära politik. Sture Ring har ingen plats inom vänstern förrän han begår självkritik för sina högerfel inom SKP.

Citatet som anger rubriken till denna artikel är hämtat från ett cirkulär som SKP:s partistyrelse skickade ut och där uppmanades alla partimedlemmarna att skriva under meningen som, som sagt, anger denna artikels rubrik. Nu måste jag förstås behandla lite bakgrundsfakta innan jag fortsätter vidare.

Sture Ring har skrivit ett kapitel i den antologi som Ung Vänster gav ut i och med sitt 100-årsjubileum 2003 (Hundra år av gemenskap, Bokförlaget Nixon, Linköping, 2003). Där behandlar han sin första tid inom politiken. Han var aktiv redan under den tiden förbundet hette SKU (Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund), men i första hand under den period förbundet bar namnet Demokratisk Ungdom (DU, som det hette 1952-1967). Det var där han gjorde sig ett namn. SKP skriver i sin skrift (Ur det kommunistiska partiet stiger en borgerlig arbetarpolitiker fram, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977) att ”Sture Ring var redan på 1950-talet en rätt ledande revisionist. Inför gamla SKP:s kongress 1964 tillhörde Sture Ring den s.k. ’de 29:s opposition’[…], en revisionistisk strömning”.

De 29:s opposition syftade till att vrida partiet åt höger, vilket man också lyckades med. Man lyckades störta den dåvarande partiledaren och ersätta honom med en som var mer inställsam mot sossarna och högern, och man lyckades några år senare också få igenom ett namnbyte på partiet för att visa sig mer inställsamma mot högerfolk. 1967 bröt sig KFML ur SKP/VPK och under de följande åren drabbades VPK av stora nederlag på grund av detta. 1971 gick Sture Ring med i KFML (antagligen på grund av VPK:s bakslag).

SKP:s verkställande utskott (inom partistyrelsen) skriver i sin skrift från 1977 att Sture Ring redan från starten bedrev en högerlinje inom SKP, en linje som växte sig stark under början av 1970-talet, men som led nederlag i och med andra partikongressen 1976, där partiets vänsterfalang fick majoritet. Detta ledde till att denna skrift och andra liknande gavs ut för att göra upp med revisionismen och högeravvikelserna inom partiet. Detta föranledde Sture Ring att försöka splittra partiet, vilket gav som resultat att delar av högerfalangen lämnade SKP. Det var denna splittring som ledningen fördömde. Däröver behandlar skriften alla högerfel från Sture Rings sida, som här inte finns någon möjlighet eller utrymme att gå in på, utan istället hänvisas de intresserade till SKP:s och Oktoberförlagets skrift.

Nu är saken den att Sture Ring har börjat synas i tidningen Flamman, som utger sig för att vara ”Vänsterns tidning”. Detta är mycket beklagligt och utvecklingen är skrämmande. Hur kan överhuvudtaget denne man tas emot med öppna armar utan att ha begått självkritik eller rättat till sina högerfel? Tidningen Flamman kan inte vara vänsterns så länge Sture Ring tillåts använda den som agenda för sin revisionistiska och högeropportunistiska linje. Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök!

Utredning om Palmemordet

Det har skrivits tusentals sidor om Palmemordet. Många böcker och artiklar har försökt reda ut det hela och givetvis har vissa lyckats bättre än andra. Vissa har till och med lyckats så bra att det har stuckit i ögonen så mycket hos de styrande att de som har avslöjat mordkomplotten har blivit stämda på stora summor pengar. Jag talar då framförallt om Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)), som i sin bok ”Mordet på Palme och polisspåret” lägger fram en teori kring det hela som är mer rimlig än alla andra man har hört talas om. De flesta har nog hört talas om polisspåret, men ytterst få har nog satt sig in i detta spår så väl som KPML(r) har gjort. Boken gavs ut 1989 och i samband med dess utgivning stämdes partiet (eller mer korrekt dess tidning Proletären) på en och en halv miljon kronor, varav man blev dömda att betala en halv miljon.[1]

Man blev stämda för att man pekade ut en specifik person som ansvarig för mordet. Med största sannolikhet hade man även rätt i sitt utpekande, just eftersom det blev en sådan stor och uppmärksammad process kring det hela. Man fick betala ett skadestånd på en halv miljon och boken drogs in och är inte längre möjlig att införskaffa (även om jag givetvis har den i min ägo). Jag väljer att inte namnge mördaren i denna artikel, helt enkelt av bekvämlighetsskäl, då jag inte vill ha ytterligare rättsprocesser omkring mig. Partiet KPS (Kommunistiska Partiet i Sverige, de svenska hoxhaisterna) valde i sin skrift om mordet (Vem mördade Olof Palme?, Kommunistiska Arbetarförlaget, Stockholm, 1990) att benämna de huvudmisstänkta som X och Y, för att undvika samma problem som tidningen Proletären.

De bägge skrifterna visar hur polisen har tystat vittnen som har suttit på mycket viktig information i ärendet. Enbart de som har haft irrelevant information har man vågat låta uttala sig. De vittnen som här har fått komma till tals, som inte har fått möjlighet inom etablerad media att yttra sig, visar på hur en konspiration har förekommit inom Stockholmspolisen (mer specifikt dess Norrmalmsdistrikt). En högerextrem gruppering inom Norrmalmspolisen har genomfört det hela. Flera vittnen har sett specifika och identifierade Norrmalmspoliser vid platsen för Palmemordet strax innan och strax efter mordet. Det var dessa som genomförde gärningen, även om själva ordern om den kan ha kommit från annat håll (KPS utreder ett antal utländska spår i fallet).

När vittnen har berättat i förhör om vad de har sett har polisen kommit med hotelser om att de ska råka illa ut om de inte håller tyst om detta. En person som såg mördaren i ansiktet precis innan mordet och lade märke till ett spektakulärt ärr i hans ansikte blev tillsagd att han verkligen var tvungen att glömma det där ärret. Det aktuella vittnet har senare kunnat identifiera den aktuelle polismannen som genomförde mordet. Denna person namnger även KP i sin skrift, medan KPS inte vågade gå så långt. Med andra ord finns det alltså åtminstone ett ögonvittne som såg själva mordet, som såg mördarens ansikte när han mötte honom på gatan. Han mötte först paret Palme och undrade vart de hade sina livvakter. Han fick därefter syn på mannen som följde efter paret Palme och tänkte att det måste vara livvakten. Han såg honom i ansiktet och såg därefter själva mordet en stund efter att han hade passerat de tre. Detta ger oss alltså för handen ett hundraprocentigt bevis för vem som genomförde det hela.

Mördaren har förekommit i Palmeutredningen under namnet ”Grandmannen”. Många vittnen såg den mystiske figuren utanför biografen Grand i samband med att Palme var där och såg på Bröderna Mozart timmarna innan mordet. Sedan har det också kommit in mängder med rapporter om vittnen som har sett personer gå runt och prata i walkie-talkies i trakterna kring mordplatsen under mordnatten. Flera av dessa har sedan identifierats som polismän inom Norrmalmspolisen. Den allra närmsta tiden innan Palmemordet sågs det mängder med poliser kring mordplatsen. Vittnen har pekat ut runt 40 poliser som var där i trakten innan själva mordet hade ägt rum. Enbart två av dessa hade uppdrag i området. De andras närvaro är däremot helt oförklarlig. Deras närvaro förklaras enbart av deras inblandning i mordet. För att kunna hjälpa mördaren att fly ostört var de förstås tvungna att vara många sammansvurna på plats.

Alla bevisen pekar blott och bart på en poliskonspiration. De bägge skrifterna jag har studerat i ämnet berättar även om de utpekade polismännen och deras bakgrund, hur de var som personer. Det är människor som tillsammans har utgjort en högerextrem (nazistisk) gruppering inom poliskåren. Denna strömning, dess tillkomst och dess verksamhet beskrivs utförligt. Flera av poliserna åkte även på tjänsteresor till Sydafrikas apartheidregim, som de stödde. Där hade de kontakt med den sydafrikanska polisen (som var deras rasistiska och fascistiska meningsfränder).

KPS fokuserar särskilt på Sydafrikaspåret och menar att mordet var ett beställningsjobb från Sydafrika. Man vidhåller dock att svenskar genomförde det, eftersom personer med lokal kännedom mest effektivt kunde genomföra det hela i praktiken. Man behövde även användning av lokala sambandsfunktioner här i Sverige. Därför var det inte Sydafrika som i praktiken genomförde mordet, även om de antagligen ligger bakom det hela. Den sydafrikanska polisen använde sig av sina svenska kollegor och meningsfränder för att röja undan ett stort hot mot Sydafrikas roll i internationella sammanhang: Olof Palme. Palme var en högerpolitiker, men i internationell politik var han en kritiker av apartheid och den dåvarande sydafrikanska regimen, som helt enkelt såg till att få bort honom.

KPS utreder även om möjligen mordet kan ha skett på beställning av CIA. Att det skulle ha genomförts på beställning från Sydafrika verkar däremot mer troligt. En jugoslavisk legosoldat hade blivit erbjuden två miljoner dollar av en amerikansk CIA-agent för att mörda Olof Palme två månader innan mordet. En månad innan berättade han detta för polisen och SÄPO. Detta är ett konkret bevis för att CIA ville ha bort Palme, men om de senare verkligen gjorde slag i saken kan man inte veta. Givetvis finns det möjlighet att även CIA har sin roll i Sydafrikaspåret och att CIA och Sydafrika kan ha samarbetat med Norrmalmspolisen i ärendet. Detta är förstås ingen omöjlighet.

Hur som helst har den senare spaningsledningen gjort allt för att försöka mörka omständigheterna och detaljerna kring mordet. Antagligen låg inte denna ledning bakom mordet, men de stödde sina kollegor från Norrmalmsdistriktet och såg till att inte de blev avslöjade och att det inte inträffade en stor skandal, vilket det hade blivit om hela svenska folket konkret hade fått detta bevis på att polisen aldrig kan gå att lita på, vilket vissa människor tydligen inte verkar ha insett ännu. Spaningsledningen har varit enträgen i sitt arbete att lägga ut stickspår. Man har beskyllt PKK för Palmemordet och man har sett till att Christer Pettersson dömdes för detsamma (även om han senare frikändes). Man har till och med hållit Ted Gärdestad för misstänkt (vilket mer än något annat visar hur man har varit benägna att lägga ut stickspår åt alla möjliga absurda håll).[2]

Även den politiska ledningen antas veta om vilka som egentligen låg bakom mordet och allting kring det hela. Även dessa har gjort allt för att mörka sanningen. Detta gäller framförallt Ingvar Carlsson, som genom mordet blev Sveriges statsminister och därigenom fick möjlighet att genomföra en kraftig högervridning av Sveriges utrikespolitik och lura in Sverige i EU. Bland annat sa handelsministern och ambassadören Carl Lidbom att ”Det bästa för alla parter är att mordet på Olof Palme aldrig klaras upp”. Arbetsmarknadsministern och justitieministern Anna-Greta Leijon blev överlycklig när Christer Pettersson blev huvudmisstänkt i mordet och uttalade sig om att han var ”idealisk ur alla möjliga synpunkter[…]tänk om polisspåret hade visat sig riktigt”. För Sveriges ledning fick alltså inte polisspåret vara sanningen. Alla andra kunde misstänkas som Palmes mördare, så länge det bara inte var poliser, de verkliga mördarna.


[1]Anledningen till att det var tidningen som stämdes var för att den först gick ut med uppgifterna och pekade ut de som r:arna ansåg var Palmes mördare och först senare gav man ut boken (som var ihopsamlat material från Proletären) och boken gavs inte ens ut på partiförlaget Proletärkultur, utan mer som någon slags fristående skrift för att marknadsföra tidningen Proletären som den stora utredaren kring Palmemordet.
[2]Att Ted Gärdestad misstänktes för mordet är bara en tragedi. Han var i Grekland under mordet och därigenom kunde han avskrivas som misstänkt, men misstanken mot honom ledde till att han blev deprimerad och att han slutligen tog sitt liv. Detta är antagligen polisen helt likgiltiga för. De kan nog tänka sig att offra hur många liv som helst, bara de kan rädda sina egna skinn.

Angående tjurfäktning

Kamrater har kritiserat mig för att jag aldrig har skrivit om djurrätt och de har uppmanat mig att göra det, för att bevisa att frågan inte är fullkomligt betydelselös. Den är inte fullkomligt betydelselös, men givetvis underordnad kampen för att omkullstörta borgarsamhället, vilket allting är underordnat. Därför har jag haft fullt upp med att skriva om detta istället, men nu har jag tagit mig tid att uttala mig om i varje fall en specifik djurrättsfråga (eftersom tidskriftens läsare har begärt detta) och jag har valt att fokusera på frågan om tjurfäktning (ett spanskt fenomen, Spanien som har hamnat i blickfånget extra mycket nu efter segern i fotbolls-EM).

Tjurfäktningen är ett ociviliserat och syfteslöst djurplågeri. Ursprungligen är det väl tänkt att vara någon slags kamp mellan en man (matadoren) och en tjur. Villkoren för de bägge parterna är dock givetvis sådana att tjuren omöjligen kan vinna. Matadoren har ett antal kompanjoner som understöd och alla är beväpnade till tänderna. Därefter är tanken att tjuren ska springa fram och tillbaka medan de beväpnade herrarna inne på själva arenan hugger ner tjuren med svärd och spjut.

Tjurfäktningen är ett dödsstraff, en avrättning av tjuren. Tjuren avlivas alltid i samband med tjurfäktningen. Har tjuren själv valt detta? Deltar tjuren på sina egna villkor? Tjuren är där mot sin vilja och människor har valt ut tjurarna. Inom mänskligheten används också dödsstraff och avrättningar, där människor avrättas av andra människor. Dödsstraff är givetvis ett felaktigt agerande även när det förekommer mellan människor, men människornas avrättning är alltid ett resultat av att den som ska avrättas har begått ett allvarligt brott. Tjuren har inte begått något brott alls. Man väljer alltså godtyckligt ut ett offer för avrättningen. Tänk om man skulle företa samma handlande människor emellan. Skulle inte folk reagera mer då? Antagligen, och detta bevisar att anhängarna till tjurfäktning ser noll värde i djurens liv, att de inte ens ser dem som liv eller levande ting, utan som objekt, materia att göra ekonomiska förtjänster på.

Tjurfäktningen är en industri. Det ligger mycket pengar i branschen. Man har stora arenor där tusentals människor betalar inträdesavgift för att beskåda mordskådespelen. Förespråkarna för tjurfäktning vill bevara företeelsen med argumentet att det är en djupt rotad kulturell tradition. Nu är det dock som så att alla typer av traditioner är av ondo och att allt det gamla, reaktionära och bakåtsträvande måste störtas, eftersom mänsklighetens uppgift är att bygga om samhället från grunden och skapa det kommunistiska samhället. Traditioner är ett hinder på vägen och måste därför förintas med all kraft. Vi måste istället tänka nytt och progressivt.

Mot den moderna fotbollen

Vi kan se hur utvecklingen inom kommersiell fotboll har utvecklat sig under historiens gång. Mer och mer kapital har kommit i omlopp och fotbollen är numer en mångmiljardindustri och omsätter enorma summor pengar och i dagens fotboll ligger oerhörda ekonomiska intressen. Fotboll är i grunden en folklig idrott, folkets sport, men förvandlas mer och mer till att bli en marknad, förvandlas mer och mer från att vara en folklig arena till att bli en slags aktiebörs.

Det har startats kampanjer mot den utvecklingen vi ser inom fotbollen, kampanjer för att ta tillbaka fotbollen till folket. Vi kan se en motsättning mellan kapitalägarna inom fotbollen och supportrarna. Fotbollsspelarna själva tillhör egentligen inte någon av dessa grupper, utan spelarna är vad de bägge grupperna strider om. Ägarna ser spelarna som källor till inkomster, ser spelarna som ett ekonomiskt värde, ser dem enbart som pengar. Supportrarna ser däremot spelarna som spelare, som kämpar för det egna laget.

De flesta supporterföreningarna och enskilda supportarna stöder kampanjen ”Mot den moderna fotbollen” som har dragit igång i vårt land. Detta gäller först och främst de så kallade ”kategori c”-supportrarna, just eftersom det är dessa som drabbas hårdast av ”den moderna fotbollens” hetskampanjer. Den moderna fotbollen går till angrepp på supportrar och kränker deras rättigheter, gör fotbollen enbart till pengar och suger ut all kamp ur det hela, lämnar enbart det ekonomiska kvar. Fotboll handlar om kamp, att besegra sina motståndare, både på och utanför planen.

Läktarna är supportarnas hem och bör få vara deras forum. Att de ekonomiska intressena gör anspråk på läktarna är någonting negativt. Nu straffas supportrar och lag då supportarna tar saker och ting i egna händer och väljer att agera. Det är Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) som har dragit igång hetskampanjerna mot supportar, där man monterar upp kameror överallt och bannlyser supportrar från matcher osv. Klubbarna har även upprättat så kallade ”säkerhetsavdelningar” som har till uppgift att misshandla supportrar och åskådare. Allt detta är någonting som har initierats av SvFF.

Vad kapitalägarna inom fotbollen inte förstår är att fotbollen lever på supportarna, att supportarna är fotboll och utan dem är den inget. Allteftersom kapitalägarna driver vidare sina hetskampanjer kommer protesterna mot deras makt öka mer och mer från supportarnas håll. Vi kan se öppna strider mellan fotbollens kapitalägare och de drivande fotbollsfirmorna, ”kategori c”-supportrar, sådana som lever för fotboll och har byggt fotbollskulturen här i världen. Utan dem vore fotbollen ingenting. Om klubbledningarna ökar repressionen mot supportarna, kommer supportarna öka sitt motstånd och slå tillbaka. Det handlar bara om självförsvar, även om kapitalisterna kallar det för ”vildsint huliganism”.

Kapitalägarna strävar enbart efter att tjäna pengar, firmorna strävar efter det bästa för sina lag. Däri ligger konflikten. Firmorna slåss för att fotbollen ska få fortsätta vara vad den borde vara, en supporterkultur och ingen marknad. Vi kan se hur all hets från ”säkerhetsavdelningar” och dylikt främst drabbar supportarna i kategori c, som är de mest hängivna och som främst av alla driver vår supporterkultur vidare och framåt. När man inte längre tillåts vara supporter inne på läktarna och kapitalet tar läktarna ifrån oss och ersätter supportarna med väktare och snutar och när dessutom många supportrar blir bannlysta från matcherna, då får vi ta ut fotbollen på gatan igen, och är det egentligen den utveckling vi vill ha?

Elitlagens klubbledningar tar ifrån oss våra arenor och läktare och då återstår bara gatan. Ledningarna kanske kan försöka styra arenorna med sina förtryckarmetoder, men på gatan har de ingen röst. Kom ihåg: ”på gatan finns inga regler!”, som Revolutionära Fronten fastställde.
Mot den moderna fotbollen!

Sveriges försvarspolitik

Högerkonservativa krafter i vårt land klagar över att ”försvarsmakten nedmonteras”. Moderaterna har tidigare lovat att försvaret ska rustas upp, men följde inte dessa löften, vilket bland annat fick försvarsminister Mikael Odenberg att avgå och skapa någon form av splittring hos Moderaterna i denna fråga, där de ultrakonservativa vill försöka sätta ner foten. Arbetarklassen har förstås ingenting mot en nedrustning av Sveriges militär, för detta är enbart någonting som ligger i arbetarklassens intresse.

Försvarsmakten syftar till att skydda borgarstaten, och man befinner sig i exakt samma situation i alla andra länder. Varför skulle vi då vilja ha kvar försvarsmakten? Faktum är att: det vill vi inte! Försvaret måste bort, det är vår åsikt. De konservativa klagar, men de liberala krafterna här i vårt land har utvecklat någonting som de vill föra fram som en slags kompromisslösning i frågan. Liberalerna har inget direkt emot nedrustningen, men de vill att vi för att ersätta denna nedrustning istället ska gå med i NATO och låta NATO försvara oss.

Först och främst måste vi vara på det klara med att vi varken har någonting att försvara eller någonting att försvara oss emot. Vi ska förstås varken ha någon försvarsmakt eller ett medlemskap i NATO. Detta vore att försvara kapitalets stat och det har vi inget intresse av. Det enda vi vill ha är det kommunistiska samhället. På vägen mot detta är det bara ett steg i rätt riktning att rusta ned försvaret och förstås även rusta ned NATO.

Det är inte bara vi i Sverige som ska rusta ned försvaret, utan det måste samtliga nationer och stater göra. Alla stater är borgarnas stater och därför måste de berövas från sina respektive försvarsmakter. Vilken uppgift vi istället står inför är att arbetarklassen måste bilda folkmiliser, ledda av soldatråd, som ska förinta de kapitalistiska statsbyggena. Detta är den enda väg vi kan gå för att nå ett bättre samhälle.

Till försvar av världsrevolutionen, mot nationalism

(- Ett svar till Lenin)


Denna artikel är ett svar på Lenins artikel ”Om ’radikalismens’ barnslighet och småborgerligheten”, publicerad i ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 163-171. Där behandlar han det han tycker är politiska brister hos de grupper han kallar för ”radikalister”. Lenin citerar följande från en av de ryska vänsterkommunisternas tidskrifter: ”…Den ryska arbetarrevolutionen kan inte ’hålla stånd’ om den viker av från den internationella revolutionens väg, ständigt undviker kamp, retirerar för det internationella kapitalets anstorm och gör eftergifter åt det ’inhemska kapitalet’.”[1]

Lenin tycker att vänsterkommunisternas ståndpunkt är helt felaktig, för han tycker istället att det ligger stor rimlighet i att vika av från den internationella revolutionen, retirera på alla möjliga håll i samhället och bedriva eftergiftspolitik gentemot kapitalet, just allt som vänsterkommunisterna kritiserar. Lenin citerar vänsterkommunisterna vidare: ”Från denna synpunkt är det nödvändigt att bedriva en beslutsam internationell klasspolitik som förenar den internationella revolutionära propagandan i ord och i handling och att stärka den organiska kontakten med den internationella socialismen (och inte med den internationella bourgeoisin…”.[2]

Att Lenin ens kan argumentera emot sådant som dessa citat gör att den mest politiskt oinsatta människa måste fråga sig om han ens är någon kommunist. Han talar i sin artikel gentemot ”radikalisterna” med borgarens mun och ord. Lenin säger att vi måste retirera, att vi måste kompromissa med borgarklassen och delta i det parlamentariska spektaklet. Hur ska det ens kunna vara möjligt att vi får igenom våra politiska krav om vi kompromissar bort dem? Om vi kompromissar med borgarklassen, så försvinner vårt existensberättigande, då är vi inte längre en politisk kraft. Det är endast genom en kompromisslös linje gentemot kapitalet som arbetarklassen kan få igenom någonting i enlighet med våra ekonomiska intressen.

Gällande kompromisser med borgarklassen är det onödigt att diskutera mer utförligt än såhär. Nu är det dags att behandla nästa mycket underliga inställning i den aktuella artikeln av Lenin. Han talar i slutet av denna artikel en hel del om ”fosterlandets försvar”. Lenin tycker att fosterlandsförsvar är någonting otillåtet när landet i fråga är styrt av imperialister och reaktionärer, men att man till varje pris måste kämpa för att försvara ett ”socialistiskt fosterland”. Ett fosterland kan aldrig vara socialistiskt! Begreppet ”socialistiskt fosterland” är sin egen negation. Om ett ”land” är socialistiskt, så upphör det därigenom att vara ett land, eftersom något land omöjligen kan vara socialistiskt, exakt som socialismen upphör att vara socialism om den appliceras på ett land.

Lenin talar om att kommunisterna måste retirera för att ”bygga upp” sina ställningar och sin rörelse, att man därför ”måste avvakta”. Istället för att arbetarklassen ska kämpa för sina krav så vill Lenin att vi ska retirera och verkar ha någon slags inställning att vi ändå inte kan vinna. Detta är enbart ett utslag av defaitism och pessimism! Man kan inte vara kommunist utan att tro på den kommande segern och kämpa för att den ska bli verklighet. Om man ger upp kampen och manar arbetarna att retirera är man ingenting annat än borgarklassens lakej, en borgerlig infiltratör inom arbetarrörelsen, men det är alla leninister och det har aldrig varit någon nyhet. Det är leninisterna som företräder borgarklassens politiska agenda inom arbetarrörelsen, de är kapitalets röst bland oss arbetare.

Leninisterna i Sovjet på 1930-talet och början av 1940-talet försvarade sin allians med Hitler och nazisterna med samma argument som Lenin: ”vi måste retirera och bygga upp våra ställningar”. En eftergiftspolitik gentemot nazisterna är ingenting annat än nazistsympatier, men leninismen är en auktoritär strömning av samma slag som nazismen och det är långtifrån någonting nytt under solen. Vi kan alltså se att Stalin i följderna av Lenins idéer utvecklade ett politiskt samarbete med nazisterna. Det visar vart den leninistiska politiken för oss och att vi kommunister har som uppgift att ta varje tillfälle i akt att kasta leninismen överbord och röja undan den från arbetarrörelsen.

Lenin skriver: ”När vi var principiella fiender till fosterlandsförsvaret, hade vi rätt att håna dem som i socialismens påstådda intresse ville ’skydda’ fosterlandet.” När vi var fiender till ”fosterlandsförsvaret”?!? Vi kommer alltid vara fiender till detta! Det ligger i själva kommunismens mest grundläggande idé. All form av ”fosterland” är per definition någonting anti-kommunistiskt och måste därför bekämpas. Att ett ”fosterland” skulle kunna vara socialistiskt är kort och gott en omöjlighet. Lenins kritik av de ryska vänsterkommunisterna är en kritik av klasskampen och ett stöd av klassamarbetet. Denna kritik från hans sida gör honom till en anti-kommunist och till en försvarare av kapitalet. Såsom Lars Ohly en gång sade: ”Ingen i Vänsterpartiet har Lenin som förebild.” Nej, låt oss då hoppas att ingen annan inom arbetarrörelsen har det heller.


[1]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 167
[2]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 168