Valresultatet på riksnivå blev ganska otydligt och ingen
klar majoritet någonstans, men riksdagsvalet är egentligen ganska ointressant,
så det behöver inte kommenteras särskilt mycket. Det som på riktigt är
intressant är naturligtvis vissa av kommunvalet och i mindre grad även några av
landstingsvalen. I Västervik har Socialisterna suttit i kommunfullmäktige sedan
2006. I förra valet ökade vi med ett par-tre tiondels procentenheter, vilket
just då var en besvikelse, men såhär i efterhand framstår det dock som bättre. I
valet 2010 var vi det enda arbetarpartiet i Västervik som gick fram och sett i
beaktande av detta så var vår ökning i valet, om än minimal, ett styrkebesked. Nu
2014 har vi dock fått det genombrott i Västervik som vi hade hoppats på redan
2010.
I årets kommunval ökade vi i Västervik från 3,1 % av
rösterna till 4,6 %. I både valet 2006 och 2010 har vi hamnat precis under
gränsen för att få två kommunala mandat, men nu gick vi över gränsen med råge,
så pass mycket att vi till och med fick ett välförtjänt tredje mandat. Detta
resultat känns mycket positivt inför framtiden. Vi genomförde framförallt en
mycket lyckad landsbygdssatsning och i vissa valdistrikt mer än fördubblade vi
vårt resultat samt fick för första gången mer än 10 % i ett distrikt, vårt
starkaste. Vi ökade i vartenda distrikt i kommunen utom ett, där vi bara
minskade marginellt. Socialisterna har med andra ord fått ett någorlunda
genombrott i Västervik nu och självklart kommer vi att fortsätta på den inslagna
vägen framöver. Vi blev nu faktiskt större än flera av riksdagspartierna; både
Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi är numer
Västerviks femte största parti och den positionen ska vi använda mycket klokt.
I Umeå fick vår rörelse en valframgång genom Arbetarpartiet,
som ökade från ett till två mandat i fullmäktigevalet. Vi ökade till 2,7 % av
rösterna, vilket i detta val innebar nästan 2200 väljare. Det är en betydande
folkmassa. Även här var det en lyckad landsbygdssatsning som i huvudsak förde
oss framåt. Det verkar som att vi kommunalt i detta val har burits fram av de
små bruksorterna utanför tätorterna, vilket är positivt. Det gäller både
Västerviks kommun och Umeå kommun. Vi har fått en än mer solid förankring inom
arbetarklassen än tidigare. I Umeå har vi gått bakåt inom några studentområden,
där vissa av våra väljare har gått till Feministiskt Initiativ, men vi har gått
fram så mycket i bruksorterna att vi har fått en total ökning. Bruksortsväljarna
i framförallt Holmsund, Sävar och Hörnefors har gett oss vårt andra mandat.
Med Örebropartiet i Örebro lyckades vi dock inte nå ända
fram till fullmäktige, men med tanke på att partiet startade mindre än ett
halvår före valet så är det imponerande att vi lyckades samla mer än 1 % av
rösterna, mer än tusen väljare. Med ett sådant resultat under rådande
omständigheter råder det ingen tvekan om att vi tar oss in i den lokala folkvalda
församlingen till 2018, då vi har haft 4,5 år på oss att jobba på orten. I
valrörelsen i Örebro har vi även fått hjälp av kamrater från Västmanland, ett
distrikt som likt Örebro tidigare offrades av Ung Vänsters högsta ledning i
deras omfattande utrensningar mot allting som är progressivt och
framåtskridande.
Vi kunde se hur Ung Vänsters ledning under vintern och våren
som var kastade ut fyra av sina distrikt i sin helhet. Framförallt ett av dessa
har kommit igång med ett positivt politiskt arbete därefter, i form av just
ovan nämnda Örebropartiet. Risken som finns nu är dock att kamraterna från de
andra distrikten, nämligen Västmanland, Blekinge och Uppland, passiviseras
politiskt, att uteslutningen har tagit hårt på deras politiska kampvilja. Detta
får inte tillåtas och därför är det nödvändigt att försöka få igång en lovande
politisk verksamhet i dessa tre regioner.
Det bästa vore om vi kunde samla alla dessa närstående politiska
grupperingar och försöka stärka samarbetet och kontakterna mellan dem så mycket
som överhuvudtaget är möjligt. Tiden är nog inte ännu på många år inne för att
gå samman som en och samma organisation, men det vore definitivt gynnsamt för
alla parter med ett utbyte och samarbete. På sikt kanske vi kan börja närma oss
varandra även mer formellt och organisatoriskt, men förmodligen fortsätta
ställa upp i olika kommunalval under olika partibeteckningar. Våra namn är
inarbetade på respektive orter och det skulle vara ett steg bakåt om vi skulle
sätta oss i den processen att vi återigen måste arbeta in ett nytt namn, som
skulle kunna bli effekten om vi gick samman till en enad organisation. En annan
negativ bieffekt av en sammanslagning skulle vara ekonomiskt. I ett sådant läge
skulle det kunna bli nödvändigt att bland annat byta logotyper och symboler. När
Vänsterpartiet för ett antal år sedan ändrade sin grafiska profil ska detta
tydligen ha inneburit en kostnad på flera miljoner, hur nu det är möjligt. Dessa
summor blir det självklart inte för oss, men några tiotusental kronor kan vi
nog räkna med och det är egentligen onödiga utgifter.
I senaste valet kan vi konstatera
att den gamla 68-vänsterns ännu kvarlevande restprodukter gjorde ett dåligt
valresultat överallt där de ställde upp. Detta handlar alltså om Kommunisiska
Partiet, Sveriges Kommunistiska Parti, Rättvisepartiet Socialisterna och
Socialistiska Partiet. KP har sedan 1979 haft platser i Lysekils
kommunfullmäktige, sedan 1982 i Gislaved och sedan 1985 i Karlshamn. I detta
val tappade man från två till ett mandat i Gislaved, från tre till två mandat i
Lysekil och från ett till noll mandat i Karlshamn. Totalt en tillbakagång från
sex till tre kommunala mandat. SKP hade under föregående mandatperiod två
mandat i Gällivare, men dessa lämnade partiet 2013. Sedan dess har man inte
haft några mandat alls. RS behöll sina två mandat i Haninge och backade från
tre till två mandat i Luleå. De gick bakåt i varenda kommunval där de ställde
upp. SP har sedan valet 2010 inte haft några kommunala mandat, då man tappade
sitt sista i Köping.
Att den gamla 68-vänstern har
backat är på det stora hela bra. Dessa organisationer är rentav skadliga för
det socialistiska arbetet i Sverige. De gör mer skada än nytta. Det är partier
som lägger sin politiska fokus på helt fel saker och därmed ställer till med
problem för de organisationer som istället prioriterar rätt, nämligen Socialisterna,
Arbetarpartiet, Örebropartiet och i viss mån Knegarkampanjen. Vänstervågen
under slutet av 1960-talet och 1970-talet ledde till att dagens KP, SKP, RS och
SP bildades. De har i alla tider fokuserat på alla möjliga spridda frågor, men framförallt
en princip verkar alltid ha varit rådande: ju längre bort från Sverige, desto
mer prioritering får en fråga. De har talat sig varma om ”antiimperialistisk kamp”
på andra sidan jorden, men knappt arbetat alls i lokala frågor och organisering
av den svenska arbetarklassen för dagsaktuella frågor som berör människors
vardag här på plats. Detta är deras främsta problem.
Ett annat problem är deras
förhållningssätt till historien. KP är stalinister, SKP brezhnevister, RS och
SP trotskister. De är allesammans i grunden leninistiska partier. Leninismen är
hierarkisk, centralistisk, byråkratisk och rent allmänt en faktor som gör det
omöjligt att bedriva ett vettig politiskt arbete. Det är fullständigt
nödvändigt att bryta med det leninistiska arvet och istället söka mer
inspiration i den så kallade ”frihetliga socialismen”. Det är enbart så vi kan
börja flytta fram våra positioner, vilket valresultaten från Västervik, Umeå
och Örebro klart och tydligt visar. På samma sätt som valresultaten i Gislaved,
Lysekil, Karlshamn, Haninge och Luleå klart och tydligt visar att leninismen är
en stor bromskloss som måste kastas överbord omedelbart. Med största
sannolikhet kommer valresultaten följa samma mönster även 2018: fortsatt
valframgång för de sunda socialistiska organisationerna, medan leninisterna
fortsätter att backa.