Höj räntan och gör det rejält

Sverige har under en lång tid haft helt sanslöst låg ränta. Det var redan för bra många år sen nu den började sänkas och sen har den bara sänkts mer och mer och nu under en längre period till och med legat på minus. Det här kommer garanterat skapa problem, framförallt på längre sikt, men vi får dras med problemen även här och nu. Den mest irriterande effekten är förstås att folk knappt får någon ränta alls på sina sparkonton och då måste köpa aktier istället för att genom aktieutdelningar försöka kompensera för den bankränta vi egentligen borde ha. Aktiehandel blir ett nödvändigt ont som känns riskabelt och inte alls bra. Riksbanken har tvingat landets befolkning till denna typ av risktagande genom sin huvudlösa räntepolitik.

En ytterligare effekt av lågräntepolitiken är att folk belånar sig över huvudet, vilket nog är eftersträvansvärt från Riksbankens sida, men knappast någonting positivt för samhällsutvecklingen. Man vill få mer fart på konsumtionen och att folk då ska låna, mot löften om låga räntor och uteblivna amorteringskrav, för att köpa allt möjligt. Denna ansvarslösa hantering av ekonomin kommer med tiden hinna ikapp oss, precis som skedde i USA och orsakade finanskrisen 2008. Bankerna lånade ut stora belopp till folk som inte hade några som helst förutsättningar att betala tillbaka. Med tiden blev situationen ohållbar och ekonomin kollapsade. När folk lånar mer och mer för att köpa bostäder kommer prisökningarna bara späs på och vi får en negativ spiral med allt högre privata skuldsättningar och allt högre bostadspriser. Det är inte dit vi vill.

Med normala och vettiga styrräntor på runt 4–5 % (som vi borde ha) och amorteringskrav i rimlig takt så kommer folk, istället för situationen idag, skaffa sig en sund inställning till banklån. Lågräntepolitiken, i kombination med bristande utbildning kring vardagsekonomi, leder till att en Lyxfällan-problematik breder ut sig i samhället. Folk tar lån långt över sina betalningsmöjligheter och använder dessutom i många fall dessa pengar till helt vettlös typ av konsumtion. Vi kan se i programmet Lyxfällan att människor tar sms-lån för ren nöjeskonsumtion, semesterresor och liknande. Sådant som inte betalar igen sig, utan bara är totalt slöseri. Att köpa en bostad kan innebära pengarna tillbaka och till och med en vinst, under förutsättning att priserna bara kommer att fortsätta stiga i all framtid, vilket absolut inte kommer vara fallet. Att spendera på semesterresor eller bilköp ger däremot aldrig någonsin pengarna tillbaka. När bostadsbubblan spricker nästa gång har vi rejäla problem.

Det är dags att Riksbanken tar sitt ansvar för den här frågan och höjer räntan omedelbart och gör det riktigt rejält. Riksbanken har förstås inte det fulla ansvaret för den här problematiken, men en stor del av den. Utöver det här behöver utbildningsväsendet, såväl grundskola som gymnasium, lära våra ungdomar att hantera sin privatekonomi på ett vettigt sätt, någonting som helt verkar saknas i utbildningen idag. Tidigare generationer hade en helt annan koll på detta. Självklart fanns det sådana som var totalt oansvariga även längre tillbaka, men problemet har accelererat alltmer under senaste årtionden. Riksbankens enda uppgift just nu är att höja räntan och gärna att göra det riktigt ordentligt. Detta klarar man inte ens av och då borde hela ledningen bytas ut och istället ersättas med så kallade räntehökar, så att vi får bättre ordning på samhällsekonomin.

Ett tredje kön?

Det har under en längre tid pågått en debatt om ett så kallat ”tredje kön”. Vad är egentligen detta? Vissa människor föds med missbildningar på könsorganen och det kan då vara svårt att veta huruvida dessa ska kategoriseras som män eller kvinnor. Är dock en missbildning ett helt nytt kön och bör vi göra juridiska förändringar för att anpassa oss till detta, såsom har skett i vissa andra länder? Vidare har det införts speciella omklädningsrum för människor som identifierar sig som intersexuella eller vilket begrepp man nu vill använda. Att göra denna typ av anpassningar på grund av fysiska missbildningar känns något märkligt. Självklart ska samhället anpassas för personer med olika funktionshinder. Detta är dock inte att betrakta som ett funktionshinder.

Hur många personer kan det egentligen röra sig om som föds med oklara könstillhörigheter? Någon hundradels promille av befolkningen möjligtvis? Utöver detta finns det även en grupp människor som de facto har tydlig könstillhörighet och tydliga könsattribut, men som ändå betraktar sig som intersexuella bara för att på något sätt obstruera. Det rör sig enbart om trams när människor som tydligt antingen är män eller kvinnor vägrar att själva erkänna detta och istället ser sig som ”intersexuella”. Detta är personer som obstruerar och gör någon form av uppror bara för upprorets skull, rebeller utan agenda. För ett par år sedan när jag sökte jobb på någon svensk högskola, minns inte vilken, men tror det var Mälardalens högskola, gick det att fylla i tre olika könstillhörigheter i ansökningsformuläret. Det gick att välja ”man”, ”kvinna” och ett tredje alternativ som hette något i stil med ”jag identifierar mig inte som något av två ovanstående”. Till vilken nytta finns detta som valbart alternativ? Personer som fyller i det tredje alternativet gör det bara som någon form av rolig grej.

Det jag vill ha sagt är alltså att det inte är rimligt att göra juridiska förändringar och införa extra omklädningsrum med mera för att göra en anpassning för en minimal grupp av befolkningen som fötts med missbildningar samt en större grupp människor som av ren upproriskhet vägrar identifiera sig med det kön de faktiskt tillhör. Det finns även människor som föds med missbildningar till följd av att ha blivit utsatta för nervgifter, DDT, Neurosedyn och liknande under fosterstadiet. Ska vi göra juridiska förändringar och införa extra omklädningsrum även för dessa? Naturligtvis ska folk födda med missbildningar få alla typer av operationer och medicinsk behandling som krävs för att ge dessa så goda förutsättningar som möjligt här i livet. Att däremot göra lagförändringar på grund av rent mentala vanföreställningar som finns hos vissa människor som (felaktigt) betraktar sig som ”intersexuella” är omotiverat och att gå för långt.

Jag hävdar inte att homosexualitet skulle vara en defekt, hjärnskada eller liknande, utan helt enkelt en avvikelse inom normalvariationen. Att födas med otydliga könsuppsättningar är däremot en missbildning och bör på ett eller annat sätt korrigeras, för att så mycket som möjligt underlätta personernas liv. Dessa går inte att likställa med varandra. I tider där vissa politiska partier och lobbygrupper vill införa ett tredje juridiskt kön är det därför viktigt att klargöra att: nej, det ska vi inte göra.

Alkoholens funktion?

Forskningen visar att det rationella tänkandet försämras markant vid alkoholkonsumtion.[1] Skådespelaren Toralf Nilsson sa följande i dokumentärserien Elvis i glada Hudik: ”Det finns ingen som vill vara utvecklingsstörd, men vad ska jag göra då?”.[2] Han menar att han inte kan göra annat än att acceptera att han föddes med ett förståndshandikapp, det finns ingenting han kan göra för att bli av med det. Jag skulle dock vilja hävda att alkoholkonsumtionen skapar en form av tillfällig utvecklingsstörning hos betydande delar av befolkningen. Framförallt på fredag- och lördagkvällar skapas i samhället en lång rad provisoriska dagcenter (i folkmun kallade för ”krogar”).

En gång när jag bodde i studentområdet Ålidhem i Umeå vaknade jag mitt i natten av ett oerhört oväsen utanför fönstret. Jag skrev ett sms till en kamrat att ”jag misstänker att mina grannar planerar att öppna mentalsjukhus här utanför: skriker och beter sig allmänt ociviliserat”. Jag fick svaret att dessa förmodligen var onyktra. Med all säkerhet var det så, och det var precis detta som var min poäng. Alkoholen försämrar tankeförmågan och gör annars relativt välfungerande människor till i princip förståndshandikappade. Detta kan inte tillåtas fortgå.

Det är nödvändigt att ha en högpresterande befolkning, för att samhället ska fungera så bra som möjligt. Självklart finns det de som är födda med förståndshandikapp och samhället behöver dagcenter för de som är permanent utvecklingsstörda. Den temporära utvecklingsstörningen som förekommer på våra provisoriska dagcenter, ”krogarna”, måste däremot upphöra. Den för enbart skada med sig. Att till synes frivilligt sänka sin egen prestation både mentalt och fysiskt är obegripligt och kan inte tillåtas. Det är ungefär att jämföra med idrottare som medvetet strävar efter bottenplaceringar i sina tävlingar. Det finns ingen som agerar så. Folk försöker istället prestera så bra som möjligt och helst vinna. Alkoholkonsumtionen bör också betraktas som ett självskadebeteende i stil med att skära sig själv i armarna.

Någon kan invända med att alkoholen aldrig går att ta bort eftersom den skapas genom en rent naturlig process och helt enkelt är en del av naturen. Visst existerar alkohol av sig själv i naturen, men likaså gör exempelvis flugsvampar. Naturens gifter är inte till för att konsumeras. Den som äter flugsvamp kommer, precis som den som dricker alkohol, drabbas av illamående och precis som alkoholen är den i större doser livshotande. Alla giftiga växter har skapat sina gift som ett försvar så de kan undvika att bli uppätna av olika djur. Samma sak gäller med alkoholen, men många människor tycks inte förstå detta: gifter är inte till för att konsumeras.

Det är eftersträvansvärt med höga prestationskrav. Vi har allesammans en uppgift att göra vårt bästa i alla lägen. Detta för att höja nivån på vårt samhälle, föra utvecklingen och forskningen framåt. För att maximera den positiva utvecklingen måste den stora ballasten i form av alkoholen kastas överbord. Den är ett stort hinder som hämmar oss. Vi har stora utmaningar som måste lösas. Stora summor, kraft och energi måste investeras för att lösa problematiken med den globala uppvärmningen. Likaså måste läkemedelsforskningen konstant gå på högvarv, så att vi är redo när väl en större pandemi inträffar. Vi behöver en ständigt hundraprocentig katastrofberedskap. Allt detta kräver att vi är konstant rediga och skärpta. Det går inte an att delar av befolkningen av egen kraft försätter sig i ett tillstånd av tillfällig utvecklingsstörning, som berusningen måste likställas med. Det kan inte betraktas som någonting annat än ett gigantiskt samhällssabotage.

---

[1] http://pubs.niaaa.nih.gov/publications/aa63/aa63.htm (hämtad: 160903)

[2] Serien sändes på SVT både 2010 och 2015.

Till kamp mot antivetenskapen

Det finns ett antal mycket destruktiva fenomen i vårt samhälle. Ett av de absolut mest problematiska är religionen. Idén till den här artikeln fick jag för en tid sedan när det visades ett tv-program om så kallad ”exorcism” i Polen. Det var en man som påstod att han ägnade sig åt detta. Han åkte runt till grundskolor för att berätta hur det gick till. Det hela kändes mycket komiskt, ända tills man förstår att han inte skojade. Han hävdade hur som helst att vissa människor har blivit besatta av djävulen och så imiterade han hur ”djävulen” kunde låta genom besatta människors munnar. Det lät som ett märkligt morrande, ganska likt den musikaliska tekniken growl/grunt, vad ni nu väljer att kalla det. Det var rätt roande att lyssna på, men att det finns människor som på riktigt tror att det han säger verkligen är sant, är förstås oerhört oroväckande.

Att det finns människor som överhuvudtaget tror att exorcism är annat än rent trams visar att det fortfarande finns mycket som inte står rätt till i världen, även om vetenskapen har gjort stora framsteg under tidens gång. Antivetenskapen är fortfarande oroväckande stark i många delar av världen, och den måste bekämpas stenhårt vartän den dyker upp. Problemet med så kallad exorcism är att det finns religiösa galningar som lurar i psykiskt sjuka personer att de inte alls är sjuka, utan i själva verket besatta av djävulen, samt övertalar dessa att underkasta sig exorcism istället för evidensbaserad behandling. Detta kan i värsta fall leda till dödsfall. Att försöka ”bota” sjuka människor med antivetenskapligt trams är både kontraproduktivt och direkt skadligt, eftersom det inte finns någon som helst positiv effekt och sjukdomen därmed kommer att förvärras, eventuellt med dödsfall som följd. Det mest välkända exemplet på detta var när den tyska kvinnan Anneliese Michel dog 1976 till följd av exorcism. De inblandade parterna blev självklart dömda för dråp. Det kan dock finnas ett mörkertal och säkert många liknande fall som aldrig kommer till allmän kännedom, framförallt i länder som Polen, där katolicismen ännu är oroväckande stark.

Utöver att religionens destruktivitet kan leda till dödsfall, finns en rad andra samhällsskadliga sidor av denna antivetenskap. En viktig sådan är synen på abort. Många religiösa, framförallt fanatikerna, är motståndare till abort eftersom de hävdar att detta är någon form av mord. Då gäller det att fundera kring frågan när livet egentligen börjar, och vad som överhuvudtaget är att betrakta som liv. Rimligtvis måste det anses att livet börjar i och med födseln. Innan födseln bör principiellt sett modern ha rätt att abortera ett foster, men det kan förstås vara rimligt att ha någon form av tidsmässiga restriktioner, vilket vi också har här i Sverige. Enligt nuvarande svensk lagstiftning är abort tillåtet under graviditetens första 18 veckor, oavsett anledning. Under veckorna 18–22 får abort genomföras med speciell tillåtelse från Socialstyrelsen. Detta är rimliga tidsbegränsningar. Som sagt vore det rent principiellt rätt att tillåta abort egentligen ända fram till vecka 40, men eftersom det vore praktiskt besvärligt är de nuvarande gränserna rimliga. Om en person hävdar att abort är mord bör det rimligtvis också betraktas som mord att exempelvis genomgå cellgiftsbehandling mot cancer eller liknande. Cellgifterna tar död på en form av liv (en cancertumör) som oönskat har uppstått inom den egna kroppen, alltså exakt samma princip som en oönskad graviditet. Argumentationen att abort skulle vara mord är med andra ord bara rent trams.

Det finns religiösa och politiska krafter som rentav går ännu längre än att hävda att abort är mord. Det finns sådana som rentav motsätter sig någonting så grundläggande som stamcellsforskning, med en liknande argumentation som abortmotståndarna, nämligen att denna forskning skulle vara etiskt oförsvarbar, att stamcellerna är ett liv jämbördigt med vilken människa som helst. Stamcellsforskningen är viktig bland annat för vidareutvecklingen av mediciner mot Parkinsons sjukdom. En nyckel till att lösa denna sjukdomsproblematik ligger i att försöka skapa en återproduktion av dopamin hos drabbade patienter. Från forskningens sida bedöms detta vara lättast att göra med hjälp av stamceller, att de mest lovande utsikterna finns inom stamcellsforskningen.[1] Det stora problemet är att den kristna högern i USA har gjort allt de kunnat för att stoppa stamcellsforskningen, som bland annat motarbetades mycket hårt av president Bush den yngre. Detta visar återigen religionens rentav samhällsdestruktiva inverkan. Religionen strävar till att försvåra och försämra allas våra liv. Detta har visat sig gång på gång på gång under historiens lopp. Tack och lov har religionens grepp sakta men säkert försvagats allteftersom utbildningsnivåerna har blivit högre. Det finns en direkt och uppenbar korrelation i detta förhållande.

Flera studier har visat att tendensen är att ju högre utbildningsnivån är inom ett specifikt samhälle, desto högre andel av befolkningen är ateister eller icke-troende. Detta är förstås mycket rimligt. Därför bör religion och antivetenskap rent allmänt bekämpas genom omfattande utbildningsinsatser. På så sätt kan sägas att vi slår flera flugor i samma smäll. Vi både höjer världsbefolkningens genomsnittliga utbildningsnivå samt bekämpar den så oerhört samhällsdestruktiva religionen. Det är inte bara religionen som kommer att försvagas och tappa sin rekryteringsbas (underutbildningen), utan det kommer även slå mot liknande antivetenskapliga fenomen som intelligent design och det miljöfientliga beteende som framförallt många inom den amerikanska högern ägnar sig åt, med motiveringen att klimatforskningens resultat på något sätt skulle vara felaktiga. Det är här viktigt att konstatera att det inte bara finns en tydlig korrelation mellan bristande utbildningsnivå och religiositet, utan det finns också en stark korrelation mellan låg utbildningsnivå och högerpolitiska uppfattningar rent allmänt.

Hur gör vi för att höja utbildningsnivån? Jo, självklart genom att i första hand investera för att öka antalet lärare och se till att alla jordens barn garanteras inte bara skolgång, utan en omfattande skolgång. Ett första steg är att fullständigt få bort analfabetismen, men förmågan att läsa och skriva är bara den allra första och mest grundläggande utbildningsnivån. Därefter måste kraven skärpas och sättas ännu högre. Tyvärr finns det också rent destruktiva krafter inom utbildningen. Det finns, förmodligen framförallt i USA, religiösa krafter som försöker maskera sin antivetenskapliga propaganda till så kallad ”utbildning”. Den religiösa hemskolningen måste totalförbjudas och bekämpas, samt givetvis alla religiösa skolor omedelbart stängas. I dessa skolor får eleverna lära sig raka motsatsen till fakta och sanning. Då är det snarare bättre att inte ha någon skolgång alls. För de personer som under sin barndom har gått i sådana skolor och nu befinner sig i vuxen ålder, måste en omfattande marxistisk omskolning genomföras. De felaktiga uppfattningarna måste plockas bort från dessa människor, så att de alla istället kan bli goda samhällsmedborgare som kan hjälpa oss i vårt solidariska och vetenskapliga samhällsbyggande.

Varför måste då omskolningen vara just marxistisk? Jo, faktum är att marxismen är den högsta nivån av vetenskap, och självklart bör strävan vara att utbilda i enlighet med vetenskapens allra mest framskridna nivå. Det religiösa, antivetenskaliga och borgerliga tänkandet är skadligt både för samhället i stort sett och för den enskilde individen. Personer som har drabbats av dessa skadliga tankegångar behöver hjälp för att hitta rätt. I många fall kan det nog räcka med marxistisk omskolning, men i riktigt svåra fall kan det krävas en mer omfattande psykiatrisk behandling. Det är för allas välmående och bästa. Det duger inte att delar av befolkningen har en svår psykiatrisk problematik (vilket ovanstående tankegångar i många fall kan betraktas som) som tillåts gå obehandlad. Det är på sin plats med en adekvat psykiatrisk behandling för att få bukt med, eller i varje fall lindra, sjukdomssymptomen. Så bör vi bäst bekämpa religion, antivetenskap och borgerligt tänkande.

---

[1] http://www.nature.com/nm/journal/v16/n6/full/nm.2165.html (hämtad: 2015-12-06)

Vilket samhälle ska vi ha?

Sedan 1980-talet har samhällsutvecklingen på flera sätt gått åt helt fel håll. Vi har drabbats av upprepade och ständigt pågående nedskärningar, välfärdsapparaten nedmonteras mer och mer, massarbetslöshet råder (framförallt bland ungdomar), löneskillnaderna ökar och så vidare.^[1] Löneskillnaderna mellan de lägst avlönade och de högst avlönade är högre nu än på mycket länge.^[2] Till detta ska även tilläggas en accelererande växthuseffekt, en process som i mycket snabb takt bryter ner vår jord och som, om den inte stoppas, kommer leda till dödsstöten mot den mänskliga civilisationen så som vi känner den.^[3] Upphovsmakaren till detta är kapitalismen, ett mycket sjukt politiskt och ekonomiskt system. Detta system måste krossas i grunden, för att sen aldrig mer kunna återuppstå. Jorden och mänskligheten är i starkt behov av ett kommunistiskt samhälle, det stats- och klasslösa samhället.

Företrädarna för det kapitalistiska samhället hävdar att kommunismen är omöjlig. De hävdar att kommunismen skulle ta bort incitamenten hos människor att arbeta och utbilda sig.^[4] De brukar påstå att invånarna i ett kommunistiskt samhälle allesammans kommer ta jobb som städare och strunta i att utbilda sig, eftersom det inte existerar vare sig löneskillnader eller arbetslöshet, att i ett samhälle där alla är garanterade jobb och en rimlig lön så kommer ingen vara intresserad av annat än lågkvalificerade yrken. De hävdar också att människan i sin natur är egoistisk och att människorna därför bara skulle utnyttja det kommunistiska systemet till sin fördel utan någon tanke på sin omgivning och kollektivet. För att motivera sina argument brukar de peka på utvecklingen i Sovjetunionen och dess lydstater inom det övriga östblocket under Kalla kriget. De länder som i den borgerliga terminologin kallas för ”kommuniststater”.

För det första är begreppet ”kommuniststat” en total självmotsägelse och därmed helt enkelt bara korkad. Vad är egentligen kommunism? – Jo, det stats- och klasslösa samhället. Var inte Sovjetunionen en stat? Var statsapparaten i Rumänien upplöst? Var Östtyskland ett fullständigt egalitärt samhälle där inga som helst ekonomiska skillnader existerade mellan olika skikt av befolkningen? Givetvis inte, och därför faller också deras resonemang om ”kommuniststater”. I dessa samhällen var de regerande partierna i ord kommunistiska partier, dock inte i handling. Även om det fanns enorma problem inom det forna östblocket så hade man fortfarande en mindre dålig ekonomisk politik än exempelvis Sverige. De hade en sundare ekonomisk linje och en mer rättvis fördelning av de samhälleliga resurserna. Det går dock inte att påstå att de på något sätt skulle ha varit kommunistiska. Vad vi behöver är ett i sanning kommunistisk samhälle, inte ett Tjeckoslovakien i repris.

Det är nu på sin plats att bemöta borgarnas lögner. I det kommunistiska samhället råder full sysselsättning och löneskillnaderna är mycket små, dock inte helt obefintliga. Inom yrken med stort ansvar och där de anställda tar stora risker är det naturligtvis rimligt med ett visst lönetillägg, men vad som inte är rimligt är när valutaspekulanter och riskkapitalister tjänar enorma summor på vad som snarast bör betraktas som brottslig verksamhet. De ”effektiviserar” de svenska industrierna, sparkar folk, flyttar jobben utomlands till låglöneländer, bedriver en omfattande kapitalexport och så kallad ”avancerad skatteplanering”, där vårt allmänna dräneras på gigantiska, och för välfärdsapparaten fullständigt nödvändiga, summor. Dessa pengar behöver återinvesteras i verksamheten, så att industrierna kan nyanställa, förbättra sina produkter och därmed få in nya skatteintäkter till samhället och rent allmänt förbättra våra liv. En arbetslös människa innebär en större kostnad för samhället än om personen i fråga skulle sättas i arbete. Därför är det väldigt samhällsnyttigt att bekämpa arbetslösheten och skapa full sysselsättning.

Det är också en borgerlig lögn att det skulle saknas incitament för att utbilda sig och jobba hårt inom det kommunistiska samhället. En välutbildad människa skulle i det kommunistiska samhället inte dra ifrån lika mycket lönemässigt, men allting i livet är inte pengar. I de länder som utgjorde det forna östblocket premierades hårt arbete med medaljer och priser, heder och ära. Det går att säga mycket illa om Sovjet, men just detta är inte helt illa. Dessa länder har faktiskt under årens gång fostrat en lång rad av Nobelpristagare, inom alla forskningsfält. Det visar på att det fanns en drivkraft för framgång även i dessa samhällen, en drivkraft som inte var pengar. Det finns inte en människa som kan förneka att Sovjetunionen exempelvis under lång tid hade ledartröjan inom den internationella rymdforskningen. Varför valde då folk att vidareutbilda sig i Sovjetunionen och, trots att de inte fick stora rikedomar som betalning, tog på sig väldigt krävande arbeten? Förklaringen ligger i det mänskliga intresset. Jag vill återigen påpeka det nödvändiga faktumet att Sovjetunionen var långtifrån något kommunistiskt samhälle, men även i ett kommunistiskt samhälle så kommer människor att utbilda sig och sträva efter att arbeta med det som fångar deras intresse. Bara för att ta ett exempel: personer som är intresserade av den mänskliga anatomin kommer fortfarande att utbilda sig till och arbeta som läkare, de kommer inte att ta jobb som lokalvårdare bara för att borgarna hävdar att det vore ”enkelt och behagligt”.

Vidare måste det slås hål på den borgerliga myten om människans inneboende egoism, att människan på något sätt föds som egoistisk och ondskefull. Det är det kapitalistiska samhället som lockar fram det allra värsta i oss och gör många av oss till monster. Detta är den korrekta förklaringen till all världens grymheter och ondska. Människor krigar och dödar varandra som en direkt följd av det kapitalistiska samhället. Kapitalismen skapar någon form av kortsiktig rovdrift hos människor, där folk dödar varandra enbart för att vinna materiella tillgångar och försöka fullfölja drömmen om rikedom. I själva verket är människan en kollektivvarelse. Vi är ett flockdjur och har varit det i alla tider. Det är vår naturliga instinkt. Kapitalismen försöker ta död på den, men lyckas inte alltid. Trots all kapitalism och grymhet existerar det fortfarande godhet och omtanke runtomkring i världen. Detta är människans naturliga instinkt, att samarbeta med andra, att försöka glädja varandra. I det kommunistiska samhället så skulle människans i grunden goda egenskaper få tillfälle att blomstra för fullt samtidigt som de kapitalistiska grymheterna skulle försvinna från vår jord.

Det kommunistiska samhället ger sina invånare ett trygghetssystem som saknar motstycke. Ingen människa behöver någonsin oroa sig för att bli arbetslös, hemlös eller fattig. Alla blir garanterade en god levnadsnivå, även de som av olika anledningar är oförmögna att arbeta. I detta samhälle skulle en människa bli väl omhändertagen när den blir sjuk, oavsett hur dyra behandlingar det skulle vara. Detta är en plikt vi har mot våra medmänniskor, att garantera dem ett gott liv. Vi skulle få en sund ekonomisk fördelning över vår värld: en resursutjämning mellan världens fattigare och rikare delar. På så sätt utrotar vi fattigdom, svält, kriminalitet, krig, terrorism och liknande problem som breder ut sig i dagens samhälle. I det kommunistiska samhället skulle människor dessutom få mer att säga till om. Deras politiska inflytande skulle utökas och inte bara begränsa sig till rätt att rösta vart fjärde år. Människor skulle dessutom få mer tid till fritidsaktiviteter, eftersom vi kommer att drastiskt förkorta arbetsdagarna.

---

^[1] http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Arbetsmarknad/Arbetsloshet/Ungdomsarbetsloshet-per-manad/ (hämtad: 141221).

^[2] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=5973289 (hämtad: 141221).

^[3] http://www.wwf.se/vrt-arbete/klimat/konsekvenser/1124276-konsekvenser-klimat (hämtad: 141221).

^[4] http://www.kommunism.eu/darfor-leder-kommunism-alltid-till-fattigdom.php (hämtad: 141221).

Om socialistisk tävlan

Det finns andra drivkrafter i samhället än enbart pengar. När kapitalismen i framtiden har blivit avskaffad finns det fortfarande incitament hos samhällets invånare att utföra ett gott arbete. Från borgerligt håll brukar det ofta hävdas att socialismen är en fin tanke, men omöjlig i praktiken, därför att människan i grunden är egoistisk och enbart strävar efter att ta sig uppåt och skapa så hög materiell standard som möjligt. De brukar också kunna hävda att människor arbetar dåligt när det inte finns något ekonomiskt incitament eller möjlighet till att bygga ekonomisk rikedom. Alltså att människor enbart kan arbeta bra i det kapitalistiska samhället, där personer kan skapa sig högre inkomster genom att arbeta mycket och hårt. Det skulle med detta sätt att resonera betyda att arbetet blir ineffektivt om detta rent ekonomiska incitament inte längre finns kvar.

Det är viktigt att poängtera att pengar inte är allt och att det finns andra värden här i livet. Det går att göra yrkesmässig karriär även i ett samhälle där valutan är avskaffad, ett samhälle utan pengar. I de leninistiska samhällena har man försökt åtgärda denna problematik och lyckats enbart i väldigt begränsad utsträckning. I dessa samhällen gjordes försök att stärka människors drivkraft i arbetet med belöningssystem i form av att dela ut medaljer, eller liknande priser, som belöning för goda arbetsprestationer. Detta är inte en dålig början, men dock bara en början. Det behövs mer än så.

I Sovjetunionen och dess satellitstater gjordes stora forskningsframgångar på många områden, så den borgerliga beskrivningen av att folk arbetar dåligt när ekonomiska incitament saknas är uppenbart felaktig, men det ligger fortfarande viss sanning i den. Dryga 20-talet Nobelpristagare har vid tiden för sina priser varit verksamma i leninistiska regimer, företrädesvis Sovjetunionen. Som vidare indikator på att det även i denna typ av samhällen finns en drivkraft till arbetsprestation är att sovjetiska forskare har uppfunnit bland annat lysdioden, kamkilen, tryckdräkten, hypergoliska bränslen, trummaskinen, hyperbarisk svetsning, rökdykning, mikrotronen, masern, nanorören, kärnkraftverken, snabbreaktorn, satelliten, rymdkapseln, rymdsonden, rymdmaten, rymddräkten, holografin, rymdtoaletten, rymddockningen, rymdrovern, rymdstationen, katapultstolen för helikoptrar och så vidare.

De leninistiska samhällena har haft betydande vetenskapliga framgångar och dess medborgare har alltså kunnat hitta en drivkraft till framgångsrikt arbete utan att bli belönade med stora ekonomiska summor för det. Det måste dock erkännas att produktionen i dessa samhällen generellt var för låg. Därför behövs det en socialistisk tävlan.

I ett samhälle där arbetets alienation har avskaffats kommer alla arbetare känna en stark mening med sitt arbete och de arbetsuppgifter de utför. Enbart detta gör att de kommer att prestera bättre. För att stärka effekten ytterligare måste den naturliga drivkraft och tävlingsinstinkt inom människan att på olika sätt förstärkas. Det är en bra känsla att nå framgångar och lyckas med saker, även om detta inte i alla fall ger större inkomster. Det kan handla om att vinna priser, ära, status, uppskattning, allmänt välmående. Det kan finnas många positiva effekter utöver enbart ökade inkomster rent ekonomiskt. Förmodligen finns det en viss tävlingsinstinkt inbyggd i alla människor, men i mycket varierande grad mellan olika personer. Vissa personer har en mycket stark tävlingsinstinkt, men denna behöver förstärkas hos många andra.

Det behöver genomföras en omfattande kampanj inom hela befolkningen där de bearbetas med någon form av mental träning. Det behöver skapas en stark önskan efter framgångar. Alla arbetare måste lära sig att känna den genuina glädjen av att tävla och nå framgång, den fantastiska känslan av att vinna. Genom att avskaffa arbetets alienation kan alla dessutom känna att de verkligen gör nytta i sitt arbete, att de skapar någonting som kommer samhället och hela mänskligheten till användning. En känsla av samhörighet till det stora kollektivet, ett samhälle där alla samverkar och anstränger sig enligt bästa förmåga för att så mycket som möjligt förstärka vår totala livskvalitet. I ett samhälle där alla anstränger sig efter bästa förmåga och hela tiden sporrar varandra till allt bättre resultat, i en socialistisk tävlan med viljan att vinna, kommer vi alla få ut mycket mer av varje arbetad timme, oavsett vilket yrke det gäller, och vi kommer även alla att rent mentalt må bättre. Framgångar och goda resultat skapar glädje, ett mentalt välmående och en vilja till att bli ännu bättre. Det blir en positiv spiral för hela samhället, både kollektivt och individuellt.

Nazismens antivetenskaplighet

Nazismen är en politisk idériktning som utger sig för att bygga på en vetenskaplig grund. Vid en närmare granskning märks det dock tydligt att nazismen förespråkar politiska åtgärder som går stick i stäv med beprövade forskningsresultat. En av kärnfrågorna är att olika etniciteter ska hållas särskilda och isolerade från varandra, att de inte får sammanblandas, framförallt inte för att skapa nya avkommor. Detta motiveras med att en så kallad ”rasblandning” skapar en svagare avkomma och på något sätt skulle få mänskligheten att regrediera, att vi skulle gå bakåt i utvecklingen. Detta är vad nazisterna hävdar med någon sorts pseudovetenskaplig analys, när det i själva verket är så att ju längre genetiskt från varandra två personer står när de skaffar barn, desto starkare blir avkomman. Om två personer med väldigt disparata gener, en större genetisk variation, skaffar barn med varandra, desto starkare immunförsvar får avkomman, desto bättre blir motståndskraften mot olika sjukdomar. Det råder konsensus inom forskarvärlden att inavel leder till en försvagad avkomma och ökad risk för missbildningar samt högre sjukdomsbenägenhet. På samma sätt fungerar det att om en person har en väldigt stor genetisk spridning i sin släktbakgrund så blir risken för missbildningar och sjukdomsbenägenheten så liten som möjligt.

Det som gäller för mänskligheten gäller också inom djurvärlden. Små isolerade djurpopulationer med en liten genetisk variation har svårt att skapa livskraftiga avkommor. Om en isolerad djurpopulation i exempelvis Sverige skulle paras ihop med en disparat population från Kanade eller någonting liknande, så skulle avkomman stärkas och populationen bli mer livskraftig för framtiden. Det kan i denna fråga vara intressant att studera mänsklighetens utveckling. I det äldre samhället med långsamma transportmedel, innan ångloken började slå igenom, höll sig människor ofta till samma begränsade område under ett helt liv. Personer skaffade barn med varandra inom samma små byar eller med personer från grannbyarna. Den teknologiska utvecklingen gick långsamt, människorna var kortvuxna och hade dålig motståndskraft mot sjukdomar. Spädbarnsdödligheten var mycket hög. I dagens globaliserade värld har vi snabba transportmedel och kan färdas långa sträckor på kort tid. Det är relativt vanligt förekommande att folk från helt olika delar av världen skaffar barn med varandra. Mänskligheten har bättre motståndskraft mot sjukdomar, betydligt lägre spädbarnsdödlighet, en starkare genetisk avkomma, den teknologiska utvecklingen går allt snabbare. Detta beror givetvis på ett flertal faktorer, bland annat utökad matproduktion som minskar risken för svält samt att nya mediciner har utvecklats. En viktig detalj är självklart också att vi skaffar barn med personer som kommer från mer avlägsna platser än tidigare, alltså att vi får rent medicinskt starkare avkommor nu än tidigare under historien.

För hård inavel och isolering kan i värsta fall leda till fullständig sterilitet och göra det omöjligt för oss att överhuvudtaget fortplanta oss. Det kanske mest välkända exemplet är Karl den vansinnige av Spanien (spansk kung 1665–1700). Han hade en väldigt inavlad släkttavla och hade betydande både fysiska och mentala handikapp och var bland annat steril. Han lyckades inte skaffa barn med någon av sina bägge drottningar. Detta skulle kunna bli den slutgiltiga effekten av en renodlad nazistisk politik. Det är därför vi aldrig kan låta pseudovetenskapen råda inom politiskt beslutsfattande. Ett sunt politiskt samhälle baserar sig på forskning och vetenskap. Därför måste pseudovetenskapen motas i grind överallt där den visar sig. Att enbart etniskt närstående personer, enligt nazismen, bör skaffa barn med varandra motiveras kanske i första hand från nazisternas sida med att vi i västvärlden har en högre intelligenskvot och att denna skulle sjunka vid familjebildningar mellan personer som har stor variation i sitt DNA (så kallad ”rasblandning”). Det finns en del genomförd forskning kring intelligenskvoten i världens olika länder, resultat som sammanställs bland annat i följande illustration[1]:

Som vi ser på illustrationen ovan finns det ett mönster att intelligenskvoten generellt sett är högre i västvärlden och lägre i u-länder. Enbart detta i sig är totalt ointressant, utom möjligen för den som är nazist. En av nazismens problematiker är att den är oförmögen att analysera samhällsfenomen på ett djupare plan. När det gäller denna typ av frågor är det dock viktigt att ha ett vetenskapligt förhållningssätt och analysera alla tänkbara faktorer som kan inverka på resultatet. Nazismen vill förklara det hela med att det enbart handlar om ett etniskt och genetiskt arv, ingenting annat. I själv verket är det så att intelligenskvoten hos oss i västvärlden är högre av en rad olika anledningar. Vi har ett bättre utbyggt utbildningssystem, här råder ingen svält, ingen malaria eller liknande tropiska sjukdomar, ingen biokemisk krigföring. Dessutom är det väldigt viktigt att väga in betydelsen av den så kallade ”brain drain”. Även inom de fattigaste u-länderna finns det ett skikt i samhället som är väldigt högutbildade, men en stor del av dessa personer väljer att flytta till västvärlden eftersom de ser bättre karriärmöjligheter här. De genomför sin universitetsutbildning i sina respektive hemländer, sen flyttar de hit för att göra karriär. Denna förflyttning av intelligens leder till att siffrorna i intelligenskvot blir missvisande, eftersom u-länderna förlorar sina mest högintelligenta invånare, medan vi istället får ett tillskott av dessa.

Vidare är det så att det inte krävs mycket tankeverksamhet för att förstå att i samhällen där det råder svält och där kemikalier hanteras på ett felaktigt sätt, kanske till och med att det förekommer rester efter kemisk och biologisk krigföring i samhället, när kvinnor i ett sådant samhälle blir gravida och barnen redan i fosterstadiet utsätts för detta, så är risken större att de föds lågintelligenta eller kanske till och med får ett förståndshandikapp. Den typen av faktorer är viktiga att ta med i beräkningen. Att lägga detta åt sidan är ett oärligt och antivetenskapligt förhållningssätt, ett nazistiskt förhållningssätt. Skillnader i intelligens beror alltså inte överhuvudtaget på etniciteten i sig, utan miljöfaktorer, förekomst av svält och olika sjukdomar, samt brain drain.

Av att studera den tidigare redovisade illustrationen går det dessutom att se att i starkt agrikulturella och ekonomiskt efterblivna samhällen är intelligenskvoten lägre. Det är denna typ av samhälle vi i Sverige har lämnat, men som nazismen vill tillbaka till. Alltså ett samhälle där folk håller sig isolerade från varandra, isolerade från omvärlden. I de delar av världen som är mest globaliserade och har starkast kontakt med omvärlden, där är också intelligenskvoten som högst. Dagens nazister talar ogärna om rasbiologi, utan vill hellre gärna argumentera kring mångkultur, att mångkulturen är skadlig för vårt samhälle och därför måste bekämpas. IQ-forskningen visar istället att i de mest mångkulturella och globaliserade samhällena är intelligenskvoten som högst. Detta är helt naturligt, eftersom när vi får ta del av många olika influenser så ökar kunskapsnivåerna inom befolkningen. Mångkulturen höjer kunskapen hos mänskligheten. Vi får lära oss nya språk, lära oss om exempelvis mat och sedvänjor från alla olika delar av världen. Det skapar en kunskapsbredd som också slår igenom i tester av intelligenskvot. En person som specifikt riktar in sig på ett begränsat område skaffar sig en specialistkunskap. Personer som hämtar influenser från flera olika håll får istället en breddkunskap och blir vad vi i vardagligt tal kallar för ”allmänbildade”. Mångkulturen förbättrar kunskapsbredden, allmänbildningen och intelligenskvoten, och är därför av godo för mänsklighetens framtid. Med hjälp av mångkulturen skapar vi en högre intelligensnivå och kan ta nya steg i den teknologiska utvecklingen, skapa ett mer välfungerande samhälle.

---

[1] http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/7e/IQ_by_Country.png (hämtad: 150301).

Drogliberalismens olika ansikten

De drogliberala krafter som finns i vårt samhälle skulle kunna delas in i tre olika kategorier. Den första kategorin är personer som är drogliberaler både i teori och praktik, alltså de som både förespråkar legalisering av droger och på samma gång är aktiva narkotikaanvändare. Inom denna grupp finns det bland annat många som kallar sig ”anarkister”, men även rastafarianer, vissa så kallade ”hiphopare” och vissa libertarianer. Kategori två är de som enbart är drogliberaler i teori, men inte i praktiken. Det är sådana som vill legalisera droger, men inte använder dem själva. Dit hör bland annat Stureplanscentern samt ledningen för Centerns ungdomsförbund, med sin förbundsordförande Hanna Wagenius i spetsen, och övriga libertarianer, anarkokapitalister, extremliberaler eller vad man nu vill kalla det. Den tredje kategorin är de som är drogliberaler enbart i praktik, men inte i teori. Det handlar om de flesta narkotikamissbrukarna, personer som sitter fast i ett narkotikamissbruk som de har väldigt svårt att ta sig ur, men som ändå, eller kanske just därför, förespråkar ett narkotikaförbud. Förmodligen de flesta tunga missbrukare tillhör denna kategori, eftersom de har sett drogernas effekter och därför vill se ett fortsatt förbud, och som inget hellre önskar än att också själva bli drogfria.

Dessa olika kategorier kan inte klumpas ihop. De som tillhör kategori tre har insett drogernas effekter och därför dragit den enda slutsatsen som kan dras: att narkotikaanvändningen stenhårt måste bekämpas och att samhället måste se till att inte drogerna får grepp om nya människor. De personer som tillhör kategori ett och två är däremot illvilliga personer som önskar sina medmänniskor största möjliga skada, alternativt att de är oerhört okunniga och inte förstår bättre. Naturligtvis medför personerna inom kategori tre de största kostnaderna för samhället, men detta kan de inte till fullo rå för. Det är mycket svårt att bryta ett narkotikamissbruk och det är sällan dessa människor får de verktyg och den hjälp de behöver för att lyckas med detta. Det är därför de sitter kvar i sina missbruk. De som är drogliberala i teorin har däremot oerhört samhällsskadliga idéer och dessa idéer måste till varje pris kvävas i sin linda. De som tillhör kategori ett är givetvis något mer samhällsskadliga än personerna inom kategori två. Personer inom kategori ett brukar dock enbart använda narkotika i ganska begränsad skala och tillhör sällan gruppen riktigt tunga missbrukare, de som alltså skapar de största samhällsekonomiska förlusterna.

Det kan konstateras att drogliberalismen ofta sprider sig genom musik och olika former av populärkultur. Detta är oerhört problematiskt. Musik som ofta uppmanar till narkotikabrott är reggae och hiphop. Det finns också mycket sund och rentav bra reggae och hiphop. De artister som skapar denna dras dock tyvärr ner i smutsen av sina drogliberala kollegor, vilka ofta har ett stort genomslag. De hiphopartister som ryms inom gangstarapen tillhör de allra värsta på denna front. Vissa artister rentav tvångsmässigt försöker införa allehanda drogreferenser i låtar som annars rentav skulle kunna gå att lyssna på. Ett av de tydligaste exemplen på när denna tvångsmässighet går till extrem överdrift var när 50 cent efter Michael Jacksons död skulle göra någon form av hyllningslåt till honom. Låten heter Where you are och innehåller flera referenser till försäljning av crack och prostitution, medan Michael Jackson överhuvudtaget inte nämns. Att höra på den är en mycket märklig upplevelse och det som var tänkt som en hyllning förvandlas istället till ett hån mot Jackson, som dog av en överdos på narkospreparat, propofol.

Det är som sagt viktigt att inse drogliberalernas olika ansikten och deras specifika karaktärer. De skiljer sig åt, men har givetvis också gemensamma nämnare. De som är tunga missbrukare, tillhörande kategori tre, vill hellre än allting annat bli fria från sitt missbruk och de vill att inga fler människor ska få uppleva samma helvete som de själva har gjort, ett öde värre än döden. Det är viktigt med omfattande sjukvårdsinsatser för att dessa personer ska bli fria från sina missbruk. Dessa personer kommer sedan de har blivit drogfria vara viktiga aktörer i kampen mot de teoretiska drogliberalerna. De kan fungera som bra och slagkraftiga debattörer till försvar av den restriktiva narkotikapolitiken och de kommer genom sina personliga berättelser bättre än någon annan kunna förklara varför narkotikan måste förintas från jordens yta.

De teoretiska drogliberalerna är egentligen en väldigt liten grupp i samhället, men det är en väldigt högljudd och verbal grupp. De har dessutom starkt stöd från många drogliberala hiphop- och reggaeartister. Därför är det bland annat nödvändigt att förbjuda musik som uppmuntrar till brott mot narkotikalagstiftningen. Ett andra steg är att sätta dessa personer i någon form av utbildningsinsatser, så att de faktiskt får lära sig narkotikans skadeverkningar på både individer och samhället i stort. Detta bör få de flesta att tänka om. De riktigt hårdnackade drogliberalerna måste dock behandlas med hårdare metoder än så.

Kommentar till valresultatet 2014

Valresultatet på riksnivå blev ganska otydligt och ingen klar majoritet någonstans, men riksdagsvalet är egentligen ganska ointressant, så det behöver inte kommenteras särskilt mycket. Det som på riktigt är intressant är naturligtvis vissa av kommunvalet och i mindre grad även några av landstingsvalen. I Västervik har Socialisterna suttit i kommunfullmäktige sedan 2006. I förra valet ökade vi med ett par-tre tiondels procentenheter, vilket just då var en besvikelse, men såhär i efterhand framstår det dock som bättre. I valet 2010 var vi det enda arbetarpartiet i Västervik som gick fram och sett i beaktande av detta så var vår ökning i valet, om än minimal, ett styrkebesked. Nu 2014 har vi dock fått det genombrott i Västervik som vi hade hoppats på redan 2010.

I årets kommunval ökade vi i Västervik från 3,1 % av rösterna till 4,6 %. I både valet 2006 och 2010 har vi hamnat precis under gränsen för att få två kommunala mandat, men nu gick vi över gränsen med råge, så pass mycket att vi till och med fick ett välförtjänt tredje mandat. Detta resultat känns mycket positivt inför framtiden. Vi genomförde framförallt en mycket lyckad landsbygdssatsning och i vissa valdistrikt mer än fördubblade vi vårt resultat samt fick för första gången mer än 10 % i ett distrikt, vårt starkaste. Vi ökade i vartenda distrikt i kommunen utom ett, där vi bara minskade marginellt. Socialisterna har med andra ord fått ett någorlunda genombrott i Västervik nu och självklart kommer vi att fortsätta på den inslagna vägen framöver. Vi blev nu faktiskt större än flera av riksdagspartierna; både Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi är numer Västerviks femte största parti och den positionen ska vi använda mycket klokt.

I Umeå fick vår rörelse en valframgång genom Arbetarpartiet, som ökade från ett till två mandat i fullmäktigevalet. Vi ökade till 2,7 % av rösterna, vilket i detta val innebar nästan 2200 väljare. Det är en betydande folkmassa. Även här var det en lyckad landsbygdssatsning som i huvudsak förde oss framåt. Det verkar som att vi kommunalt i detta val har burits fram av de små bruksorterna utanför tätorterna, vilket är positivt. Det gäller både Västerviks kommun och Umeå kommun. Vi har fått en än mer solid förankring inom arbetarklassen än tidigare. I Umeå har vi gått bakåt inom några studentområden, där vissa av våra väljare har gått till Feministiskt Initiativ, men vi har gått fram så mycket i bruksorterna att vi har fått en total ökning. Bruksortsväljarna i framförallt Holmsund, Sävar och Hörnefors har gett oss vårt andra mandat.

Med Örebropartiet i Örebro lyckades vi dock inte nå ända fram till fullmäktige, men med tanke på att partiet startade mindre än ett halvår före valet så är det imponerande att vi lyckades samla mer än 1 % av rösterna, mer än tusen väljare. Med ett sådant resultat under rådande omständigheter råder det ingen tvekan om att vi tar oss in i den lokala folkvalda församlingen till 2018, då vi har haft 4,5 år på oss att jobba på orten. I valrörelsen i Örebro har vi även fått hjälp av kamrater från Västmanland, ett distrikt som likt Örebro tidigare offrades av Ung Vänsters högsta ledning i deras omfattande utrensningar mot allting som är progressivt och framåtskridande.

Vi kunde se hur Ung Vänsters ledning under vintern och våren som var kastade ut fyra av sina distrikt i sin helhet. Framförallt ett av dessa har kommit igång med ett positivt politiskt arbete därefter, i form av just ovan nämnda Örebropartiet. Risken som finns nu är dock att kamraterna från de andra distrikten, nämligen Västmanland, Blekinge och Uppland, passiviseras politiskt, att uteslutningen har tagit hårt på deras politiska kampvilja. Detta får inte tillåtas och därför är det nödvändigt att försöka få igång en lovande politisk verksamhet i dessa tre regioner.

Det bästa vore om vi kunde samla alla dessa närstående politiska grupperingar och försöka stärka samarbetet och kontakterna mellan dem så mycket som överhuvudtaget är möjligt. Tiden är nog inte ännu på många år inne för att gå samman som en och samma organisation, men det vore definitivt gynnsamt för alla parter med ett utbyte och samarbete. På sikt kanske vi kan börja närma oss varandra även mer formellt och organisatoriskt, men förmodligen fortsätta ställa upp i olika kommunalval under olika partibeteckningar. Våra namn är inarbetade på respektive orter och det skulle vara ett steg bakåt om vi skulle sätta oss i den processen att vi återigen måste arbeta in ett nytt namn, som skulle kunna bli effekten om vi gick samman till en enad organisation. En annan negativ bieffekt av en sammanslagning skulle vara ekonomiskt. I ett sådant läge skulle det kunna bli nödvändigt att bland annat byta logotyper och symboler. När Vänsterpartiet för ett antal år sedan ändrade sin grafiska profil ska detta tydligen ha inneburit en kostnad på flera miljoner, hur nu det är möjligt. Dessa summor blir det självklart inte för oss, men några tiotusental kronor kan vi nog räkna med och det är egentligen onödiga utgifter.

I senaste valet kan vi konstatera att den gamla 68-vänsterns ännu kvarlevande restprodukter gjorde ett dåligt valresultat överallt där de ställde upp. Detta handlar alltså om Kommunisiska Partiet, Sveriges Kommunistiska Parti, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. KP har sedan 1979 haft platser i Lysekils kommunfullmäktige, sedan 1982 i Gislaved och sedan 1985 i Karlshamn. I detta val tappade man från två till ett mandat i Gislaved, från tre till två mandat i Lysekil och från ett till noll mandat i Karlshamn. Totalt en tillbakagång från sex till tre kommunala mandat. SKP hade under föregående mandatperiod två mandat i Gällivare, men dessa lämnade partiet 2013. Sedan dess har man inte haft några mandat alls. RS behöll sina två mandat i Haninge och backade från tre till två mandat i Luleå. De gick bakåt i varenda kommunval där de ställde upp. SP har sedan valet 2010 inte haft några kommunala mandat, då man tappade sitt sista i Köping.

Att den gamla 68-vänstern har backat är på det stora hela bra. Dessa organisationer är rentav skadliga för det socialistiska arbetet i Sverige. De gör mer skada än nytta. Det är partier som lägger sin politiska fokus på helt fel saker och därmed ställer till med problem för de organisationer som istället prioriterar rätt, nämligen Socialisterna, Arbetarpartiet, Örebropartiet och i viss mån Knegarkampanjen. Vänstervågen under slutet av 1960-talet och 1970-talet ledde till att dagens KP, SKP, RS och SP bildades. De har i alla tider fokuserat på alla möjliga spridda frågor, men framförallt en princip verkar alltid ha varit rådande: ju längre bort från Sverige, desto mer prioritering får en fråga. De har talat sig varma om ”antiimperialistisk kamp” på andra sidan jorden, men knappt arbetat alls i lokala frågor och organisering av den svenska arbetarklassen för dagsaktuella frågor som berör människors vardag här på plats. Detta är deras främsta problem.

Ett annat problem är deras förhållningssätt till historien. KP är stalinister, SKP brezhnevister, RS och SP trotskister. De är allesammans i grunden leninistiska partier. Leninismen är hierarkisk, centralistisk, byråkratisk och rent allmänt en faktor som gör det omöjligt att bedriva ett vettig politiskt arbete. Det är fullständigt nödvändigt att bryta med det leninistiska arvet och istället söka mer inspiration i den så kallade ”frihetliga socialismen”. Det är enbart så vi kan börja flytta fram våra positioner, vilket valresultaten från Västervik, Umeå och Örebro klart och tydligt visar. På samma sätt som valresultaten i Gislaved, Lysekil, Karlshamn, Haninge och Luleå klart och tydligt visar att leninismen är en stor bromskloss som måste kastas överbord omedelbart. Med största sannolikhet kommer valresultaten följa samma mönster även 2018: fortsatt valframgång för de sunda socialistiska organisationerna, medan leninisterna fortsätter att backa.

Inför riksdagsvalet 2014

Del 1

Det känns som att det blir allt svårare att rösta i riksdagsvalet för varje år som går. Den här gången är det svårare än någonsin. Detta har från början sin grund i att Vänsterpartiets ledning intog en högeropportunistisk linje i frågan om antifascism tidigare under året. Ung Vänsters förbundsstyrelse genomförde under vintern och våren en stor utrensning mot alla de återstående progressiva krafterna i förbundet, en utrensning som partiledningen ställde sig bakom och ryggradslöst försvarade. Därefter övervägde jag under några månaders tid att som protest mot detta lägga min riksdagsröst på Feministiskt Initiativ. Dessvärre kom F! att efter sitt intåg i Europaparlamentet svika sina väljare och framstod som ett högerparti i mängden.[1] Till följd av detta gick jag i tankarna att nog Vänsterpartiet vore det minst dåliga alternativet ändå, men i SVT:s partiledarutfrågning av Jonas Sjöstedt igår så avslöjades att partiet förespråkar en legalisering av narkotikaanvändning, och ett sådant parti blir helt enkelt omöjligt att rösta på.

Det känns riktigt irriterande att behöva ta beslutet att gå högerut med min riksdagsröst, men jag blir helt enkelt tvungen att för första gången i mitt liv rösta på Socialdemokraterna. Härtill blir jag nödd och tvungen, det finns ingenting annat jag kan göra i nuvarande situation. Drogliberalismen måste bekämpas skoningslöst vartän den dyker upp. Nu har den visat sitt fula ansikte i Vänsterpartiet. Det är smärtsamt att se. Tack och lov företräder Sossarna fortfarande en sund inställning i frågan, så därför får de min röst i valet till riksdag.

Del 2

Spår av narkotika sitter kvar i kroppen en tid efter användningen. Därför kan folk som blir testade av polisen även ett par dagar efter användningen åka fast för narkotikabrott. Man löper alltså risk att åka fast för sitt narkotikabrott i flera dagar efter intaget. Om Vänsterpartiets förslag går igenom skulle det innebära att så fort folk har lyckats få i sig narkotikan så kan de vara lugna sen, och gå runt narkotikapåverkade helt fritt i samhället, utan någon risk för juridiska följder. Rimligtvis bör det vara så att ju större riskerna är att åka fast för ett brott, desto mindre benägna blir folk att utföra det aktuella brottet. Risken att åka fast är större om själva ”brottsperioden” löper under flera dagars tid istället för under några minuter. Om Vänsterpartiets förslag går igenom är enbart innehavet och försäljningen brottslig, ett förlopp som kan passeras inom loppet av minuter. Den flera dagar långa perioden man bär på spår av drogen kommer alltså att avkriminaliseras. Risken att åka fast blir mindre och svenska ungdomar kommer alltså förmodligen blir benägna att börja använda droger.

Varje sommar brukar det rapporteras i media att ett flertal personer har blivit tagna för narkotikabrott på olika festivaler runtom i landet. Vissa blir tagna för innehav, men vissa blir tagna enbart för själva narkotikabruket (som tack och lov fortfarande är brottsligt). Detta har jag personligen bevittnat på Urkult. Om Vänsterpartiets förslag går igenom så skulle det innebära att de drogliberala galningar som åker runt och förstör de svenska ungdomarnas musikfestivaler inte skulle kunna lagföras i samma utsträckning och det vore katastrofalt. Sannolikt är det så att många ungdomar får sin första kontakt med droger på denna typ av festivaler. Det förmodligen bästa och mest avskräckande som skulle kunna inträffa är att en person åker fast för narkotikabrott redan efter första gången, för den personen blir nog oerhört osäker inför att prova det igen. Därför är det bra att polisen på festivaler och liknande platser där det flödar mycket droger kan lagföra folk också för själva narkotikaanvändningen, även om de inte kan ta dem på bar gärning för innehav. Det jag vill ha sagt är alltså att: det ska vara svårt och besvärligt att ta droger och risken för att åka fast ska vara stor. Då blir folk mindre benägna att börja.

Jag såg ett avsnitt av Debatt för något år sen där det diskuterades legalisering av cannabis. Då satt det en ung nyliberal i studion och öppet berättade att han regelbundet använder droger och tycker att det bör legaliseras. Att han öppet vågar säga detta i tv är ett slag i ansiktet mot folkhälsan och vittnar om att drogliberalerna intensivt försöker flytta fram sina positioner i samhället. Jag hoppas innerligt att någon tittare polisanmälde honom och att han åkte fast så fort han lämnade studion, men om Vänsterpartiets förslag gick igenom skulle detta inte ha varit möjligt, utan då krävs att man ska ta någon på bar gärning för att kunna få dem dömda för narkotikabrott, vilket skulle försvåra narkotikabekämpningen.

---

[1] http://arbetartidningen.se/2014/08/feministiskt-initiativ-bekanner-farg-sviker-sina-valjare/ (läst 140920).