Monarki är ett statsskick som har rått i de flesta samhällen åtminstone någon gång under historiens gång och i vissa länder ännu idag finns kvar. Naturligtvis är det ett statsskick som inte hör 2000-talet till och som egentligen har haft sin plats på historiens skräphög sedan franska revolutionen på 1780-talet. I de samhällen där monarkin ännu finns kvar och även om vi ser tillbaka på läget historiskt sett har det emellanåt funnits stridigheter om kungamakten mellan olika ätter och dynastier. Vissa dynastier har betraktats som mer rättmätiga arvtagare till olika kungatroner, men vad är det egentligen som ger rätt till makten inom ett monarkistiskt samhälle? När det kommer till ett politiskt sjukligt system såsom monarkin, vad är det då som gör att en särskild ätt skulle ha större rätt till tronen än en annan? Monarkin i sig är sjuklig och det går därför inte att hävda att någon vore mer rättmätig arvtagare till en kungatron än någon annan. Det som denna artikel ska fokusera på är olika usurpatorer och det som på engelska kallas för impostor eller impostor claimants, begrepp som inte går att översätta särskilt väl till svenskan. En direkt översättning av impostor till svenska skulle bli bedragare, men det låter inte passande för just det här sammanhanget, för bedragare är ett mycket bredare begrepp än det som jag vill åt i just det här exemplet. Usurpator är dock egentligen någon som orättfärdigt greppar makten med våld, vilket inte heller riktigt är vad jag är ute efter, utan snarare sådana tronpretendenter som gör anspråk på olika troner, orättfärdigt i ögonen på de som besitter tronen just nu.
Världens monarkier hävdar att olika bedragare orättmätigt gör anspråk på kungatroner världen över, men vad skulle göra Michel Roger Lafosse (välkänd impostor claimant till den brittiska tronen) till mindre rättmätig arvtagare till den brittiska kronan än prinsen av Wales, alltså den brittiske kronprinsen? Monarkin är återigen ett sjukligt system som inte hör hemma inom den mänskliga civilisationen och alla människor har precis lika lite rätt till den posten som någon annan. Det viktigaste när det gäller maktpositioner är att de personer som besitter dessa positioner för en politik som gynnar befolkningen så mycket som möjligt och huruvida någon makthavare skulle vara släkt med någon viss person är fullständigt ovidkommande. Av just den anledningen är monarkin ett system som inte kan tillåtas få existera.
Om dock ett samhälle väl skulle vara en monarki är det viktiga att monarken för en för befolkningen så gynnsam politik som möjligt. Därför är det rätt att föredra Bonaparterna före Bourbonerna och jakobiterna före ätten Windsor. Jakob II (1633-1701) som var kung över de brittiska öarna störtades i någon form av statskupp 1688. Han var den siste katolske kungen där och hans fall har inneburit omfattande förföljelser av katolska och keltiska människor på de brittiska öarna, framförallt Irland. Det hade kunnat undvikas om hans ätt, kallad jakobiterna, hade fått behålla kungatronen istället för ätten Windsor som styr idag. Det hade inneburit en betydligt bättre relation mellan olika religiösa grupper och inte det apartheidsystem som ätten Windsor instiftade där katoliker och kelter har varit en andra gradens medborgare. I den situationen är jakobiterna att föredra framför den nuvarande brittiska kungaätten Windsor. Monarkin är alltid dålig, men i valet mellan två mer eller mindre dåliga alternativ måste det minst dåliga alltid försvaras. När Jakob II:s sonson, i folkmun kallad Bonnie Prince Charlie (1720-1788), ledde ett uppror som fick kontrollen över Skottland 1745-46 går det inte att enbart reducera detta uppror till en rojalistisk rörelse, utan upprorets karaktär var bredare än så. Det hela måste ses även som en separatistisk rörelse till försvar för de keltiska folkens självstyre mot anglosaxisk överhöghet.
Ett annat exempel på mindre dåligt exempel inom monarkins ramar är Bonapartedynastins styre i Frankrike. Bonaparternas styre var monarkistiskt, men ändå bättre än Bourbonerna och den gamla regimen. I viss mån går det att säga att Bonapartestyret upprätthöll franska revolutionens ideal. Under Napoleon I omstrukturerades utbildningssystemet så att människor fick utbildningsplatser utefter sina meriter och inte utefter deras börd och ställning. Där tidigare enbart högadeln hade kunnat utbilda sig släpptes istället vanligt folk in på utbildningarna under Napoleon. Värt att komma ihåg är att flera av Napoleons fältmarskalkar var arbetarklassgrabbar, vilket hade varit helt otänkbart under den gamla regimen. Marskalk Augereau var son till en betjänt, marskalk Ney var son till en tunnbindare och marskalkarna Murat, Masséna, Soult, Lannes, Oudinot, Suchet och Saint-Cyr var allesammans söner till bönder och hantverkare av olika slag.
Vidare finns det vissa så kallade impostors som faktiskt har kommit över makten i olika länder under historiens gång, mest känd möjligtvis Falske Dmitrij I som styrde Ryssland 1605-06 och Falske Dmitrij II som kontrollerade stora delar av landet 1607-1610. Dessa var inte rent biologiskt släkt med den tidigare kungafamiljen, men vad gjorde att dessa skulle ha haft mindre rätt till tronen? Ett samhälle där makt ärvs genom biologiska släktband är ett sjukt samhälle och det går inte att säga att exempelvis dessa bägge skulle ha haft mindre rätt till den ryska tronen än vad Ivan den förskräcklige hade det. Summan av den här artikeln är att det aldrig kan vara biologiska släktskap som ska lägga grunden för en persons rätt till olika maktpositioner, utan det enda som betyder något är hur pass bra politik makthavare kan föra för befolkningen.
söndag 27 november 2011
Den utbredda nihilismen
Nihilismen är den mest utbredda politiska inriktningen i Sverige och i många andra delar av världen idag. Med detta menas att människor idag befinner sig i någon form av politisk apati, de tycks sakna intresse av samhällets utveckling. Samtliga personer som är aktiva inom det politiska arbetet måste ha märkt av detta, att man kan kämpa för den socialistiska saken i timmar och åter timmar vecka efter vecka, dela ut tiotusentals flygblad, men att människor inte alls verkar ta budskapet och informationen till sig. Nej, de sitter fast i nihilismen och den politiska apatin. Ur detta tillstånd måste människor väckas, för nihilismen kan inte tillåtas ha detta grepp över människorna något längre.
Frågan är då varför människor är fullständigt apatiska? Vill de fortsätta lida av alla de problem ett borgarstyre innebär? Vill människor fortsätta vandra runt i arbetslöshet med allt högre avgifter till a-kassan, en allt sämre välfärd där avgifterna blir allt högre och där vården blir helt olika beroende på hur mycket man har möjlighet att betala? Att svaret på allt detta skulle vara ja faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Det är dags för framförallt ett enkelt konstaterande: ett borgerligt styre innebär ett mycket dåligt samhälle för drygt 90 % av befolkningen. Trots det har vi nu ett borgerligt styre. Kan det vara så att majoriteten av befolkningen är någon form av självplågare eller flagellanter som vill utsätta sig själva för så mycket skada och lidande som möjligt? Svaret borde rimligen vara nej, och det gör att det fortfarande är obegripligt varför människor då fortsätter in på den politiskt apatiska banan och inte hjälper oss politiskt aktiva att få ordning på saker och ting i samhället igen.
Det enda logiska svaret på det allt sämre välfärdssamhälle vi har just nu är att börja göra motstånd mot de krafter som faktiskt vill snabba på nedbrytningseffekten och göra vår värld än mer odräglig att leva i, nämligen de borgerliga krafterna, de krafter som majoriteten av den svenska nihilistiska befolkningen röstade på under senaste valet 2010. Ett motstånd kan bara genomföras inom det socialistiska arbetet. Detta arbete idag bedrivs i första hand av riksorganisationen Socialisterna, men som även på vissa orter i landet har goda lokalorganisationer att samarbeta med, såsom det lokala socialistpartiet Arbetarpartiet i Umeå och Västerbotten.
Frågan är då varför människor är fullständigt apatiska? Vill de fortsätta lida av alla de problem ett borgarstyre innebär? Vill människor fortsätta vandra runt i arbetslöshet med allt högre avgifter till a-kassan, en allt sämre välfärd där avgifterna blir allt högre och där vården blir helt olika beroende på hur mycket man har möjlighet att betala? Att svaret på allt detta skulle vara ja faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Det är dags för framförallt ett enkelt konstaterande: ett borgerligt styre innebär ett mycket dåligt samhälle för drygt 90 % av befolkningen. Trots det har vi nu ett borgerligt styre. Kan det vara så att majoriteten av befolkningen är någon form av självplågare eller flagellanter som vill utsätta sig själva för så mycket skada och lidande som möjligt? Svaret borde rimligen vara nej, och det gör att det fortfarande är obegripligt varför människor då fortsätter in på den politiskt apatiska banan och inte hjälper oss politiskt aktiva att få ordning på saker och ting i samhället igen.
Det enda logiska svaret på det allt sämre välfärdssamhälle vi har just nu är att börja göra motstånd mot de krafter som faktiskt vill snabba på nedbrytningseffekten och göra vår värld än mer odräglig att leva i, nämligen de borgerliga krafterna, de krafter som majoriteten av den svenska nihilistiska befolkningen röstade på under senaste valet 2010. Ett motstånd kan bara genomföras inom det socialistiska arbetet. Detta arbete idag bedrivs i första hand av riksorganisationen Socialisterna, men som även på vissa orter i landet har goda lokalorganisationer att samarbeta med, såsom det lokala socialistpartiet Arbetarpartiet i Umeå och Västerbotten.
söndag 25 september 2011
Makten över historien
I Historisk Tidskrift nummer 2, 2010 publicerades en debattartikel med titeln ”Ideologisk kamp om Levande historia”.[1] Den statliga organisationen Forum för levande historia har gjort en ideologisk utveckling i enlighet med de valresultat vi har drabbats av under senare tiden, alltså att när Moderaterna tog över 2006 blev denna organisation för statlig historieskrivning ett nätverk för antisocialistisk propaganda på ett helt annat sätt än tidigare. Visst är det mycket praktiskt för en regering att ha en statlig organisation för historieskrivning på detta sätt, en förlängd arm för regeringens politiska propagandamaskineri, men det är knappast någonting som stämmer överens med den så kallade ”demokratin”, som man hävdar att vi har i Sverige idag.
Den som kontrollerar historieskrivningen har också mycket stor möjlighet att på lång sikt påverka samhället. Därför är det nödvändigt att stärka det marxistiska inflytandet inom den akademiska historieforskningen. Genom detta går det att påverka samhället i positiv politisk riktning och bekämpa den form av historieskrivning som regeringen genom Forum för levande historia försöker föra in uppifrån. Marxistiska historiker måste försöka ta sig upp i den akademiska hierarkin och se till att publicera ett omfattande forskningsmaterial som kan föra in historieforskningen på rätt spår, en historieforskning där analyser görs med klasstänkandet som grund.
Forum för levande historia upprättades under slutet av 1990-talet under Göran Perssons tid som statsminister och ägnade sig till en början i många år åt upplysning om förintelsen och nazismens historiska brott mot mänskligheten. Vid regeringsskiftet 2006 fick verksamheten en ny slagsida och började fokusera på vad som kallas för ”upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen i all ära, men problemet är att det inte är vad som behandlas. Nej, istället skriver man om Sovjetunionen och dess tidigare allierade och framställer dessa som om de vore representanter för kommunism. Däri ligger det felaktiga.
Upplysning om kommunismen kan bara vara upplysning om kommunismen. Kommunism är det stats- och klasslösa samhället. Mig veterligen var Sovjetunionen en stat, likaledes Ceausescus Rumänien och Honeckers DDR. Därför kan dessa aldrig vara representanter för någon kommunism, däremot leninism eller statskapitalism. En sann och riktig upplysning om kommunism är att informera om den marxistiska idén och arbetarklassens politiska kamp för att förbättra villkoren och levnadsstandarden för vanligt folk. Detta ägnar sig den radikala vänstern åt själv, genom att dela ut flygblad, hålla studiecirklar och föreläsningar. Det är upplysning om kommunism, inte något annat. För att få den statliga historieskrivningens förvirring att upphöra bör rimligtvis Forum för levande historias kampanj byta namn till ”Upplysning om statskapitalismen” eller liknande, dvs. att saker och ting kallas vid dess rätta namn. Rätt ska alltid vara rätt.
[1]Jan Selling, ”Ideologisk kamp om Levande historia”, Historisk Tidskrift, 2010:2, s. 265-277
Den som kontrollerar historieskrivningen har också mycket stor möjlighet att på lång sikt påverka samhället. Därför är det nödvändigt att stärka det marxistiska inflytandet inom den akademiska historieforskningen. Genom detta går det att påverka samhället i positiv politisk riktning och bekämpa den form av historieskrivning som regeringen genom Forum för levande historia försöker föra in uppifrån. Marxistiska historiker måste försöka ta sig upp i den akademiska hierarkin och se till att publicera ett omfattande forskningsmaterial som kan föra in historieforskningen på rätt spår, en historieforskning där analyser görs med klasstänkandet som grund.
Forum för levande historia upprättades under slutet av 1990-talet under Göran Perssons tid som statsminister och ägnade sig till en början i många år åt upplysning om förintelsen och nazismens historiska brott mot mänskligheten. Vid regeringsskiftet 2006 fick verksamheten en ny slagsida och började fokusera på vad som kallas för ”upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen i all ära, men problemet är att det inte är vad som behandlas. Nej, istället skriver man om Sovjetunionen och dess tidigare allierade och framställer dessa som om de vore representanter för kommunism. Däri ligger det felaktiga.
Upplysning om kommunismen kan bara vara upplysning om kommunismen. Kommunism är det stats- och klasslösa samhället. Mig veterligen var Sovjetunionen en stat, likaledes Ceausescus Rumänien och Honeckers DDR. Därför kan dessa aldrig vara representanter för någon kommunism, däremot leninism eller statskapitalism. En sann och riktig upplysning om kommunism är att informera om den marxistiska idén och arbetarklassens politiska kamp för att förbättra villkoren och levnadsstandarden för vanligt folk. Detta ägnar sig den radikala vänstern åt själv, genom att dela ut flygblad, hålla studiecirklar och föreläsningar. Det är upplysning om kommunism, inte något annat. För att få den statliga historieskrivningens förvirring att upphöra bör rimligtvis Forum för levande historias kampanj byta namn till ”Upplysning om statskapitalismen” eller liknande, dvs. att saker och ting kallas vid dess rätta namn. Rätt ska alltid vara rätt.
[1]Jan Selling, ”Ideologisk kamp om Levande historia”, Historisk Tidskrift, 2010:2, s. 265-277
måndag 6 juni 2011
Kommunistisk demokrati
Den socialdemokratiske sympatisören Artur Lundkvist skrev på 1950-talet en text där han beskrev innebörden av begreppet demokrati, som med sin korrekta beskrivning innebär att dagens svenska samhälle eller överhuvudtaget något samhälle under vår världs historia inte har varit demokratiska. Sann och riktig demokrati har hittills aldrig funnits, även om målsättningen naturligtvis alltid måste vara att skapa denna sanna demokrati. Med en korrekt beskrivning av begreppet demokrati kan enbart det kommunistiska samhället vara demokratiskt, där alla former av klasskillnader och ekonomisk snedfördelning är avskaffade.
Som framgår av citatet måste begreppet demokrati ha flera beståndsdelar, dels politisk demokrati, men framförallt ekonomisk demokrati, vilken nog till och med är ännu viktigare än den politiska. Den viktigaste nyckeln för att skapa ett demokratiskt samhälle och ett samhälle som vill sin befolknings bästa är att genomföra en rimlig och rättvis fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Att döma av historiska studier har något sådant samhälle hittills aldrig existerat, men kommer att i framtiden skapas. Lundkvist tar upp att ett visst mått av politisk demokrati existerar i Sverige och vissa andra delar av världen idag, men den är inte mer än halv och otillräcklig, och när det gäller den ekonomiska demokratin existerar den inte ens fragmentariskt.
I det forna östblocket fanns inte möjligheten att rösta på lite alla möjliga partier en gång vart fjärde år som finns i Sverige, men istället fanns en högre grad av ekonomisk demokrati. Skillnaderna mellan dem med de högsta lönerna och de lägsta var inte lika vansinnigt stora som i dagens Sverige. Frågan är då vad man prioriterar, men som marxist måste den ekonomiska demokratin alltid vara den primära. Lundkvist hävdar vidare att de skandinaviska länderna har kommit längst i arbetet med att försöka skapa en sann demokrati. Detta var möjligtvis riktigt när texten skrevs på 1950-talet, men sedan dess har den ekonomiska demokratin försvagats kraftigt i Skandinavien, så det är inte säkert att detta påstående fortfarande gäller.
Avslutningsvis talar Lundkvist om det som Friedrich Engels kallade för falskt medvetande. I de länder idag med flerpartisystem röstar en betydande del av befolkningen mot sina faktiska intressen, vilket beror helt och hållet på det falska medvetandet. Både arbetarklassen och överklassen har egna politiska partier i ett flerpartisystem, partier som företräder deras respektive ekonomiska och politiska intressen. Problemet är att överklassen och dess partier inte helt överraskande har mycket större ekonomiska tillgångar än arbetarklassens partier. Dessa tillgångar används till att bedriva en omfattande propagandaverksamhet som lyckas förleda stora delar av arbetarklassen som luras till att rösta på något de förlorar på. Det leder till att överklassens politiska partier har oproportionerligt stor makt sett till sin andel av befolkningen. I alla samhällen överstiger arbetarklassens antal vida överklassens antal. Med en sann politisk demokrati skulle alltså arbetarklassen ha absolut mest att säga till om, genom majoritetsbeslut. Så är dock inte fallet, utan med sina enorma tillgångar kan överklassens partier förleda stora delar av arbetarklassen och istället få dem att rösta i enlighet med överklassens önskemål. Det är därför vi idag har en moderatledd regering. Det är även därför som överklassens representanter inom arbetarpartiet Socialdemokraterna, dvs. högersossarna, har makten om partiet. En regering ledd av dagens Socialdemokrater skulle med andra ord absolut inte leda till något arbetarstyre, eftersom det inte är arbetarklassen som är i kontroll av det socialdemokratiska partiet. I varje samhälle där några andra än förmögna direktörer röstar på ett parti som Moderaterna är ett samhälle där det falska medvetandet råder.
[1]Artur Lundkvist i Tredje Ståndpunkten, Bonnier, Stockholm, 1951, sida 45-47
Demokrati i egentlig mening existerar ingenstans. Också i de land där det råder politisk demokrati har man ett bra stycke kvar till en verklig social demokrati. En sådan demokrati förutsätter uppenbart en genomförd socialism (med folkens gemensamma ägande av produktionsmedlen och naturtillgångar jämte fullständig kontroll över deras utnyttjande, i anslutning till en internationell planhushållning som helst bör vara världsomfattande: alltså ett ännu ganska avlägset önskemål).[1]
Ett privatkapitalistiskt konkurrenssystem eller ett monopolkapitalistiskt samhälle kan aldrig vara demokratiskt i denna mening, lika litet som en diktatorisk statskapitalism kan vara det. Det finns ungefär lika litet verklig social och ekonomisk demokrati i Förenta staterna som det finns verklig socialism i till exempel Sovjetunionen.
Längst på vägen mot en sann demokrati har utan tvivel de skandinaviska länderna nått. Att bristerna i social och ekonomisk demokrati (för att inte tala om kulturell, bildningsmässig och psykologisk) dock även i Skandinavien är stora vill väl ingen bestrida. Det är alltjämt långt kvar till en socialistisk samhällsordning. Socialismen har istället ingått en kompromiss med kapitalismen och bildat en hybridform, som inte medger mer än ett slags halvdemokrati.
[…]Ett fåtal kapitalstarka instanser kan genom sin tidningspress och andra privatägda propagandainstrument påverka opinionen så att ett stort antal människor röstar emot sina verkliga intressen. Så länge ekonomiska resurser på detta sätt kan influera politiska avgöranden är demokratin inte heller politiskt sett tillfredsställande. Det idealiska vore naturligtvis om propagandan från olika gruppintressen kunde ersättas med rent saklig upplysning.
Som framgår av citatet måste begreppet demokrati ha flera beståndsdelar, dels politisk demokrati, men framförallt ekonomisk demokrati, vilken nog till och med är ännu viktigare än den politiska. Den viktigaste nyckeln för att skapa ett demokratiskt samhälle och ett samhälle som vill sin befolknings bästa är att genomföra en rimlig och rättvis fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Att döma av historiska studier har något sådant samhälle hittills aldrig existerat, men kommer att i framtiden skapas. Lundkvist tar upp att ett visst mått av politisk demokrati existerar i Sverige och vissa andra delar av världen idag, men den är inte mer än halv och otillräcklig, och när det gäller den ekonomiska demokratin existerar den inte ens fragmentariskt.
I det forna östblocket fanns inte möjligheten att rösta på lite alla möjliga partier en gång vart fjärde år som finns i Sverige, men istället fanns en högre grad av ekonomisk demokrati. Skillnaderna mellan dem med de högsta lönerna och de lägsta var inte lika vansinnigt stora som i dagens Sverige. Frågan är då vad man prioriterar, men som marxist måste den ekonomiska demokratin alltid vara den primära. Lundkvist hävdar vidare att de skandinaviska länderna har kommit längst i arbetet med att försöka skapa en sann demokrati. Detta var möjligtvis riktigt när texten skrevs på 1950-talet, men sedan dess har den ekonomiska demokratin försvagats kraftigt i Skandinavien, så det är inte säkert att detta påstående fortfarande gäller.
Avslutningsvis talar Lundkvist om det som Friedrich Engels kallade för falskt medvetande. I de länder idag med flerpartisystem röstar en betydande del av befolkningen mot sina faktiska intressen, vilket beror helt och hållet på det falska medvetandet. Både arbetarklassen och överklassen har egna politiska partier i ett flerpartisystem, partier som företräder deras respektive ekonomiska och politiska intressen. Problemet är att överklassen och dess partier inte helt överraskande har mycket större ekonomiska tillgångar än arbetarklassens partier. Dessa tillgångar används till att bedriva en omfattande propagandaverksamhet som lyckas förleda stora delar av arbetarklassen som luras till att rösta på något de förlorar på. Det leder till att överklassens politiska partier har oproportionerligt stor makt sett till sin andel av befolkningen. I alla samhällen överstiger arbetarklassens antal vida överklassens antal. Med en sann politisk demokrati skulle alltså arbetarklassen ha absolut mest att säga till om, genom majoritetsbeslut. Så är dock inte fallet, utan med sina enorma tillgångar kan överklassens partier förleda stora delar av arbetarklassen och istället få dem att rösta i enlighet med överklassens önskemål. Det är därför vi idag har en moderatledd regering. Det är även därför som överklassens representanter inom arbetarpartiet Socialdemokraterna, dvs. högersossarna, har makten om partiet. En regering ledd av dagens Socialdemokrater skulle med andra ord absolut inte leda till något arbetarstyre, eftersom det inte är arbetarklassen som är i kontroll av det socialdemokratiska partiet. I varje samhälle där några andra än förmögna direktörer röstar på ett parti som Moderaterna är ett samhälle där det falska medvetandet råder.
[1]Artur Lundkvist i Tredje Ståndpunkten, Bonnier, Stockholm, 1951, sida 45-47
fredag 6 maj 2011
Angående Jesusmyten
Kristendomen grundlades för drygt 2000 år sedan med den fanatiske sektledaren Jesus från Nasaret i centrum. Under denna tid fanns det en rad liknande religiösa fanatiker med små grupper av anhängare runtomkring sig. Frågan är varför just kristendomen och några få av de andra inriktningarna lyckades etablera sig och lägga stora delar av världen under sina styren medan andra förblev obskyra sekter. Fanatiker, konspirationsteoretiker och rättshaverister av olika slag idag skrattas ut av allmänheten och det skedde förmodligen också med Jesus i hans samtid, men såhär 2000 år efteråt verkar inte en tokstolle betraktas på riktigt samma sätt som i sin egen samtid, utan ovetenskapliga skrifter verkar få någon form av ”helighet” omkring sig enbart i det faktum att de med tiden har blivit tusentals år gamla.
Kristendomen var under sina första 300 år en förföljd och storleksmässigt begränsad sekt. Den romerske kejsaren Konstantin I tillät kristendomen inom sitt rike först år 313 och det var då den började sin vandring mot att bli en del av etablissemanget. Under Konstantins tid vid makten, som sträckte sig över 30 år, 306-337, kom kristendomen att steg för steg flytta fram sina positioner och Konstantin ska till och med på sin dödsbädd ha låtit döpa sig och därmed blivit romarrikets förste kristne kejsare. Frågan är varför kristendomen helt plötsligt accepterades: varför just den religiösa inriktningen och inte de övriga sekterna och varför det skedde just då. Kejsar Theodosius I som styrde riket under 300-talets slut tog steget ytterligare och införde kristendomen som officiell statsreligion, vilket försatte andra religiösa inriktningar i samma situation som kristendomen tidigare hade haft, dvs. att deras anhängare förföljdes och mördades. Därefter kom kristendomen i världen i stort sett att bara bli starkare och starkare ända fram till reformationen på 1500-talet.
Med reformationen splittrades kristendomen i en rad olika inriktningar, vilka skulle komma att splittras ytterligare under seklernas gång fram till vår tid. På ett sätt kan sägas att kristendomen försvagades i och med reformationen, när katolska kyrkan och påven fick färre anhängare, men antalet kristna blev egentligen inte färre, utan ändrade enbart vissa av sina ståndpunkter. Den stora frågan är varför just kristendom, islam, buddhism och hinduism har etablerat sig och blivit så oerhört stora och vars profeter idag av miljarder människor betraktas som gudar medan exempelvis profeten Mani och manikeismen han grundade på 200-talet dog ut under absolut senast 1500-talet och idag överhuvudtaget inte existerar. Det verkar bara vara i stort sett slumpen som har gjort att vissa av antikens fanatiker nu 2000 år efteråt har fått gudastatus medan andra galningar av samma kaliber idag, med rätta, är helt bortglömda.
Låt oss ta valfri byfåne idag, låt säga Sune Hjorth i Sundsvall. Han kallar sig för ufo-specialist och anser att alla människor härstammar från olika former av utomjordingar och att Olof Palme (1927-1986) och Karl den store (742-814) i själva verket var samma person, givetvis en total omöjlighet, inser den vetenskapligt inriktade. Innehållet och teorierna i hans skrifter och alster skiljer sig inte egentligen någonting alls från dårskaperna i bibeln och liknande kristna texter, om att Jesus skulle ha gått på vatten och liknande. Varje människa som har någon som helst insikt i forskning och vetenskap vet att människor inte kan gå på vatten, eftersom tyngden av människokroppen är så pass stor att kroppen bryter ytspänningen och faller igenom och sjunker, till skillnad från exempelvis insekten skräddare. Skräddarinsekten har till skillnad från människan vattenavstötande hår på sina ben och framförallt en kroppsvikt som är så pass låg att den i kombination med de vattenavstötande håren skapar förutsättningar att gå på vatten.
Enda möjligheterna för Jesus att gå på vatten vore att han 1. var en skräddarinsekt, vilket inte framgår någonstans i Bibeln, 2. att man för redan 2000 år sedan hade utvecklat någon form av teknik som gjorde det möjligt att med kirurgiska ingrepp inoperera vattenavstötande hår på Jesus’ kropp i sådan mängd att han kunde vandra på vatten utan att bryta ytspänningen (och att dessa kirurgiska kunskaper efteråt helt har fallit i glömska eftersom det inte idag är genomförbart) eller 3. att han hade någon form av skor som förekom i en äldre årgång av Guinness rekordbok där en man hade några slags kanoter fastkopplade som skor på vardera fot och på så vis kunde flyta på vattnet medan han vandrade. Samtliga alternativ faller på sin egen orimlighet och därmed kan Bibeln avfärdas rakt av, då den utöver detta innehåller mängder av liknande uppgifter som med enkelhet kan falsifieras med hjälp av dagens forskning och vetenskap. Hur kan det då vara så att kristendomen och Jesus kunde få en ställning där man idag räknas ha över 2 miljarder anhängare, men där andra tokstollar med teorier mindre vansinniga än vad som framkommer i bibeln är helt bortglömda eller utskrattade? Det hela är mycket märkligt. Det viktiga nu är att helt slå hål på Jesusmyten och driva en stenhård linje mot alla former av religioner och ovetenskapliga teorier och istället få människor att ansluta sig till den marxistiska vetenskapen, så att okunskap kan utraderas från jordens yta.
Här ovan visas ett schema över kristendomens olika splittringar, vilket visar att brytningarna satte igång på allvar under 1500-talet och därefter har eskalerat mer och mer
Kristendomen var under sina första 300 år en förföljd och storleksmässigt begränsad sekt. Den romerske kejsaren Konstantin I tillät kristendomen inom sitt rike först år 313 och det var då den började sin vandring mot att bli en del av etablissemanget. Under Konstantins tid vid makten, som sträckte sig över 30 år, 306-337, kom kristendomen att steg för steg flytta fram sina positioner och Konstantin ska till och med på sin dödsbädd ha låtit döpa sig och därmed blivit romarrikets förste kristne kejsare. Frågan är varför kristendomen helt plötsligt accepterades: varför just den religiösa inriktningen och inte de övriga sekterna och varför det skedde just då. Kejsar Theodosius I som styrde riket under 300-talets slut tog steget ytterligare och införde kristendomen som officiell statsreligion, vilket försatte andra religiösa inriktningar i samma situation som kristendomen tidigare hade haft, dvs. att deras anhängare förföljdes och mördades. Därefter kom kristendomen i världen i stort sett att bara bli starkare och starkare ända fram till reformationen på 1500-talet.
Med reformationen splittrades kristendomen i en rad olika inriktningar, vilka skulle komma att splittras ytterligare under seklernas gång fram till vår tid. På ett sätt kan sägas att kristendomen försvagades i och med reformationen, när katolska kyrkan och påven fick färre anhängare, men antalet kristna blev egentligen inte färre, utan ändrade enbart vissa av sina ståndpunkter. Den stora frågan är varför just kristendom, islam, buddhism och hinduism har etablerat sig och blivit så oerhört stora och vars profeter idag av miljarder människor betraktas som gudar medan exempelvis profeten Mani och manikeismen han grundade på 200-talet dog ut under absolut senast 1500-talet och idag överhuvudtaget inte existerar. Det verkar bara vara i stort sett slumpen som har gjort att vissa av antikens fanatiker nu 2000 år efteråt har fått gudastatus medan andra galningar av samma kaliber idag, med rätta, är helt bortglömda.
Låt oss ta valfri byfåne idag, låt säga Sune Hjorth i Sundsvall. Han kallar sig för ufo-specialist och anser att alla människor härstammar från olika former av utomjordingar och att Olof Palme (1927-1986) och Karl den store (742-814) i själva verket var samma person, givetvis en total omöjlighet, inser den vetenskapligt inriktade. Innehållet och teorierna i hans skrifter och alster skiljer sig inte egentligen någonting alls från dårskaperna i bibeln och liknande kristna texter, om att Jesus skulle ha gått på vatten och liknande. Varje människa som har någon som helst insikt i forskning och vetenskap vet att människor inte kan gå på vatten, eftersom tyngden av människokroppen är så pass stor att kroppen bryter ytspänningen och faller igenom och sjunker, till skillnad från exempelvis insekten skräddare. Skräddarinsekten har till skillnad från människan vattenavstötande hår på sina ben och framförallt en kroppsvikt som är så pass låg att den i kombination med de vattenavstötande håren skapar förutsättningar att gå på vatten.
Enda möjligheterna för Jesus att gå på vatten vore att han 1. var en skräddarinsekt, vilket inte framgår någonstans i Bibeln, 2. att man för redan 2000 år sedan hade utvecklat någon form av teknik som gjorde det möjligt att med kirurgiska ingrepp inoperera vattenavstötande hår på Jesus’ kropp i sådan mängd att han kunde vandra på vatten utan att bryta ytspänningen (och att dessa kirurgiska kunskaper efteråt helt har fallit i glömska eftersom det inte idag är genomförbart) eller 3. att han hade någon form av skor som förekom i en äldre årgång av Guinness rekordbok där en man hade några slags kanoter fastkopplade som skor på vardera fot och på så vis kunde flyta på vattnet medan han vandrade. Samtliga alternativ faller på sin egen orimlighet och därmed kan Bibeln avfärdas rakt av, då den utöver detta innehåller mängder av liknande uppgifter som med enkelhet kan falsifieras med hjälp av dagens forskning och vetenskap. Hur kan det då vara så att kristendomen och Jesus kunde få en ställning där man idag räknas ha över 2 miljarder anhängare, men där andra tokstollar med teorier mindre vansinniga än vad som framkommer i bibeln är helt bortglömda eller utskrattade? Det hela är mycket märkligt. Det viktiga nu är att helt slå hål på Jesusmyten och driva en stenhård linje mot alla former av religioner och ovetenskapliga teorier och istället få människor att ansluta sig till den marxistiska vetenskapen, så att okunskap kan utraderas från jordens yta.
Här ovan visas ett schema över kristendomens olika splittringar, vilket visar att brytningarna satte igång på allvar under 1500-talet och därefter har eskalerat mer och mer
söndag 24 april 2011
Inspireras av veteranerna
Allteftersom medellivslängden i stora delar av världen blir högre och högre ökar även andelen personer över 100 eller till och med över 110 år, vad som på engelska kallas för supercentenarian. Rent naturligt besitter dessa människor enorm kunskap och är en länk till tidigare passerade perioder av den mänskliga historien. Frederica Sagor Maas, som under senator Joseph McCarthys antikommunistiska hets på 1950-talet utreddes av FBI för kommunistiska sympatier, är i dagsläget (2011-04-24) listad på plats 72 över världens äldsta personer, då hon är född 6 juli 1900.[1] Hon föddes av ryska migranter i USA och sympatiserade med de bolsjeviker som efter ryska revolutionen tog makten i Sovjetunionen, till skillnad från många av de andra ryss-amerikaner, som hade tillhört landets adel och överklass och flytt till USA för att undvika den folkliga vreden som ville hämnas allt blod de hade på sina händer. Personer som Sagor Maas har istället varit en frisk fläkt i den annars så borgerliga ryska minoriteten i USA.
Frederica Sagor Maas (1900-) i sin ungdom
Det finns flera exempel på människor som har sin bakgrund i politiskt progressiva stater, men som ett resultat av livets lott har hamnat i reaktionära samhällen och där behållit sina revolutionära åsikter och ståndpunkter. Frederica Sagor Maas är ett exempel på detta, de i Sydkorea bosatta Nordkoreasympatisörerna bakom den berömda sången Fucking USA ett annat exempel.[2] Vidare bevisar Frederica Sagor Maas, framförallt genom sina åsikter, att ålderdom kan gå hand i hand med stor vishet, även om så förstås inte precis alltid är fallet. En marxist som är född år 1900 och alltså minns tiden före ryska revolutionen och har erfarenhet av världspolitiken och samhällets förändringar under hela 1900-talet och ännu idag är i livet kan naturligtvis bidra med mycket kunskap till den revolutionära rörelsen. En annan kommunistisk veteran som gick bort för bara ett par år sedan var Aarne Arvonen (1897–2009), rödgardistisk soldat under finska klasskriget 1918 och som kom att bli en av de 20 äldsta europeiska männen någonsin. Det är viktigt att den socialistiska rörelsen idag lyssnar till de råd som de sanna veteranerna kan ge och som kan överblicka den revolutionära rörelsens utveckling sedan en mycket lång tid tillbaka och delge personliga erfarenheter kopplade till detta.
[1]http://www.grg.org/Adams/E.HTM (hämtad: 110424)
[2]http://www.youtube.com/watch?v=xX3XfCgF0kM (hämtad: 110424)
Frederica Sagor Maas (1900-) i sin ungdom
Det finns flera exempel på människor som har sin bakgrund i politiskt progressiva stater, men som ett resultat av livets lott har hamnat i reaktionära samhällen och där behållit sina revolutionära åsikter och ståndpunkter. Frederica Sagor Maas är ett exempel på detta, de i Sydkorea bosatta Nordkoreasympatisörerna bakom den berömda sången Fucking USA ett annat exempel.[2] Vidare bevisar Frederica Sagor Maas, framförallt genom sina åsikter, att ålderdom kan gå hand i hand med stor vishet, även om så förstås inte precis alltid är fallet. En marxist som är född år 1900 och alltså minns tiden före ryska revolutionen och har erfarenhet av världspolitiken och samhällets förändringar under hela 1900-talet och ännu idag är i livet kan naturligtvis bidra med mycket kunskap till den revolutionära rörelsen. En annan kommunistisk veteran som gick bort för bara ett par år sedan var Aarne Arvonen (1897–2009), rödgardistisk soldat under finska klasskriget 1918 och som kom att bli en av de 20 äldsta europeiska männen någonsin. Det är viktigt att den socialistiska rörelsen idag lyssnar till de råd som de sanna veteranerna kan ge och som kan överblicka den revolutionära rörelsens utveckling sedan en mycket lång tid tillbaka och delge personliga erfarenheter kopplade till detta.
[1]http://www.grg.org/Adams/E.HTM (hämtad: 110424)
[2]http://www.youtube.com/watch?v=xX3XfCgF0kM (hämtad: 110424)
tisdag 12 april 2011
Amerikaniseringen av Sverige
Var och en kan i Sverige idag göra en snabb studie av befolkningens matvanor genom att granska vad människor lägger upp på rullbandet i matvarubutikerna. Resultatet av en sådan kontroll visar på att vissa människor i stort enbart tycks köpa chips, läsk, snabbmat och skräp av liknande slag. Då blir det lätt att fundera kring frågeställningen ”äter människor verkligen inget annat än sådant?”. Givetvis finns det en del människor som verkar ha acceptabla matvanor, men antalet som inte har det förefaller vara oroväckande många. Vad som behövs är att stoppa amerikaniseringen av vårt samhälle och istället få befolkningen att anta en sund inställning till kost, hälsa och träning. USA är känt för att ”bryta ny terräng” när det gäller övervikt och resten av världen följer i deras fotspår. Följande illustration visar på andelen av befolkningen i de olika amerikanska delstaterna som lider av fetma (den allvarligare graden av övervikt):
Det är lätt att förstå vilka effekter fetman och övervikten för med sig: sämre hälsa, kortare livslängd, högre kostnader för sjukvård och för samhället i helhet. Trenden är naturligtvis nödvändig att bryta och de viktiga åtgärderna att implementera till en början är: fullständigt försäljningsstopp av mat som överstiger en viss fetthalt och istället styra matvarubutikernas utbud på ett sådant sätt att det som säljs ska vara så fettsnålt och proteinrikt som överhuvudtaget är möjligt, försäljningsstopp för tobaksvaror och alkohol samt att införa ett hälsovårdsprogram värt namnet. Alla former av avgifter bör slopas för barn- och ungdomsidrotten, avgifter som försämrar tillgången till god hälsa för många ungdomar i Sverige idag. Olika former av subventioner bör införas för att uppmuntra människor till att träna sina kroppar. De personer som trots förmåga vägrar att träna sina kroppar och hålla en god kost bör sättas under hård press så att de anammar en livsstil som stimulerar kroppen.
Vissa kvasivetenskapliga människor kan invända och hävda att en så kallad ”LCHF-kost”, dvs. att äta mycket fett, är bra för kroppen, att ett glas rött vin om dagen är bra för hjärtat eller liknande ovetenskapliga falsarier. De rättshaverister som förespråkar dessa teorier måste avslöjas som de bedragare de är så att de inte kan förleda en massa människor som egentligen önskar en bra hälsa, men istället förs bakom ljuset av vinklad forskning betalad av marknadens intressen. Tobaksindustrin, alkohollobbyn och de som lever på produktion och försäljning av skräpmat köper studier av olika ”forskare” som låter sig mutas och vinkla sina rapporter enligt dessas intressen. De kan ställa till med mycket skada och bör därför motbevisas och stoppas vartän de dyker upp. En annan invändning människor kan ha mot att förbättra folkhälsan är att de åtgärder som här har föreslagits om försäljningsstopp av ohälsosam mat kommer leda till att människor förlorar jobben i olika konfektyrfabriker och liknande och att ekonomin kommer skadas av att denna försäljning upphör. Det är riktigt att försäljningen kommer att upphöra och att de verkställande direktörerna för Marabou och Estrella kommer bli av med sina inkomster, men på det stora hela och i det långa loppet kommer samhällsekonomin att tjäna stort och sjukvården kommer avlastas väldigt mycket och kan istället fokusera på annat än att behandla skräpmatkonsumtionens bieffekter.
I åtminstone Sundsvall sattes för några år sedan upp klistermärken med en text i stil med ”skönhetsidealen skadar din hälsa och din omgivning”. Visst kan det på sätt och vis vara så, men på det stora hela ligger det i linje med dagens skönhetsideal att vara vältränad och ha en god hälsa, eftersom en god hälsa återspeglar sig i utseendet. Även om det finns avarter när det gäller dagens skönhetsideal kan de ändå till stor del vara nyttiga. Givetvis bör de som växer upp i samhället ha vältränade människor som ideal och därför bör sådana ideal ständigt visas upp i media och liknande. Det är inte i alla tider som skönhetsidealen har varit nyttiga, utan under exempelvis renässansen var det trendigt med övervikt, men om skönhetsidealen används på rätt sätt kan de användas för att förbättra folkhälsan. I kombination med att uppmuntra till ett positivt skönhetsideal bör stora satsningar genomföras på att bygga träningsfaciliteter av olika slag och gärna utöka skolidrotten till åtminstone tre-fyra gånger i veckan och från skolans sida göra vad man kan för att olika ungdomar ska hitta någon idrott eller träning som just de själva kan känna att de vill ägna sig åt.
Det är lätt att förstå vilka effekter fetman och övervikten för med sig: sämre hälsa, kortare livslängd, högre kostnader för sjukvård och för samhället i helhet. Trenden är naturligtvis nödvändig att bryta och de viktiga åtgärderna att implementera till en början är: fullständigt försäljningsstopp av mat som överstiger en viss fetthalt och istället styra matvarubutikernas utbud på ett sådant sätt att det som säljs ska vara så fettsnålt och proteinrikt som överhuvudtaget är möjligt, försäljningsstopp för tobaksvaror och alkohol samt att införa ett hälsovårdsprogram värt namnet. Alla former av avgifter bör slopas för barn- och ungdomsidrotten, avgifter som försämrar tillgången till god hälsa för många ungdomar i Sverige idag. Olika former av subventioner bör införas för att uppmuntra människor till att träna sina kroppar. De personer som trots förmåga vägrar att träna sina kroppar och hålla en god kost bör sättas under hård press så att de anammar en livsstil som stimulerar kroppen.
Vissa kvasivetenskapliga människor kan invända och hävda att en så kallad ”LCHF-kost”, dvs. att äta mycket fett, är bra för kroppen, att ett glas rött vin om dagen är bra för hjärtat eller liknande ovetenskapliga falsarier. De rättshaverister som förespråkar dessa teorier måste avslöjas som de bedragare de är så att de inte kan förleda en massa människor som egentligen önskar en bra hälsa, men istället förs bakom ljuset av vinklad forskning betalad av marknadens intressen. Tobaksindustrin, alkohollobbyn och de som lever på produktion och försäljning av skräpmat köper studier av olika ”forskare” som låter sig mutas och vinkla sina rapporter enligt dessas intressen. De kan ställa till med mycket skada och bör därför motbevisas och stoppas vartän de dyker upp. En annan invändning människor kan ha mot att förbättra folkhälsan är att de åtgärder som här har föreslagits om försäljningsstopp av ohälsosam mat kommer leda till att människor förlorar jobben i olika konfektyrfabriker och liknande och att ekonomin kommer skadas av att denna försäljning upphör. Det är riktigt att försäljningen kommer att upphöra och att de verkställande direktörerna för Marabou och Estrella kommer bli av med sina inkomster, men på det stora hela och i det långa loppet kommer samhällsekonomin att tjäna stort och sjukvården kommer avlastas väldigt mycket och kan istället fokusera på annat än att behandla skräpmatkonsumtionens bieffekter.
I åtminstone Sundsvall sattes för några år sedan upp klistermärken med en text i stil med ”skönhetsidealen skadar din hälsa och din omgivning”. Visst kan det på sätt och vis vara så, men på det stora hela ligger det i linje med dagens skönhetsideal att vara vältränad och ha en god hälsa, eftersom en god hälsa återspeglar sig i utseendet. Även om det finns avarter när det gäller dagens skönhetsideal kan de ändå till stor del vara nyttiga. Givetvis bör de som växer upp i samhället ha vältränade människor som ideal och därför bör sådana ideal ständigt visas upp i media och liknande. Det är inte i alla tider som skönhetsidealen har varit nyttiga, utan under exempelvis renässansen var det trendigt med övervikt, men om skönhetsidealen används på rätt sätt kan de användas för att förbättra folkhälsan. I kombination med att uppmuntra till ett positivt skönhetsideal bör stora satsningar genomföras på att bygga träningsfaciliteter av olika slag och gärna utöka skolidrotten till åtminstone tre-fyra gånger i veckan och från skolans sida göra vad man kan för att olika ungdomar ska hitta någon idrott eller träning som just de själva kan känna att de vill ägna sig åt.
torsdag 10 mars 2011
Oriktig rapportering om Libyen
Svensk media framställer dagens situation i Libyen som att Muammar Gaddafi skulle ha skapat någon form av humanitär katastrof i landet och gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Visst har många allvarliga brott begåtts i Libyen under de senaste veckorna, men det är knappast Gaddafi som kan hållas ansvarig för detta och det är inte han som har satt igång det kaos som nu råder inom vissa delar av landet. Faktum är att mindre grupper av rojalister i Libyens östra halva vid mitten av februari satte igång någon form av försök till statskupp, en process som fortfarande pågår. Givetvis är det dessa som bör lastas för den situation som nu råder i landet, för om dessa inte hade uppviglat och rent allmänt försökt skapa oro i landet från första början hade inga av de senaste veckornas dödsfall överhuvudtaget inträffat. Det som landets regering har gjort till följd av uppviglingen är enbart en naturlig reaktion för att försöka återställa ordningen i landet och kan inte ses som någonting felaktigt i sig.
Den 27 februari i år skapade de rojalistiska kuppmakarna i Libyen en pseudoregering i staden Benghazi. De krafter som denna regering representerar har bara skapat död och olycka i Libyen och inte bidragit med något som helst positivt, till skillnad från den legitima regeringen i Tripoli som 1 mars faktiskt skickade 18 lastbilar med mat och förnödenheter samt ytterligare ett par personbilar med medicin till de rojalistockuperade områdena. Det visar på vilken sida som åtminstone har försökt skapa någon slags lindring i den nöd som nu råder, och inte är det den rojalistiska pseudoregeringen i Benghazi.
Utöver det våld och lidande som rojalisterna i landet har skapat önskar de även vrida tillbaka den samhälleliga utvecklingen, genom att de visar sympati för det tidigare libyska kungahuset genom att använda dess flagga som sin främsta symbol. De vill återskapa en libysk monarki, ett samhällssystem som redan utvecklingsmässigt har passerats för flera årtionden sedan i Libyens historia. Vad Libyen behöver är att blicka framåt och inte återgå till ett föråldrat och otidsenligt samhälle.
Den 27 februari i år skapade de rojalistiska kuppmakarna i Libyen en pseudoregering i staden Benghazi. De krafter som denna regering representerar har bara skapat död och olycka i Libyen och inte bidragit med något som helst positivt, till skillnad från den legitima regeringen i Tripoli som 1 mars faktiskt skickade 18 lastbilar med mat och förnödenheter samt ytterligare ett par personbilar med medicin till de rojalistockuperade områdena. Det visar på vilken sida som åtminstone har försökt skapa någon slags lindring i den nöd som nu råder, och inte är det den rojalistiska pseudoregeringen i Benghazi.
Utöver det våld och lidande som rojalisterna i landet har skapat önskar de även vrida tillbaka den samhälleliga utvecklingen, genom att de visar sympati för det tidigare libyska kungahuset genom att använda dess flagga som sin främsta symbol. De vill återskapa en libysk monarki, ett samhällssystem som redan utvecklingsmässigt har passerats för flera årtionden sedan i Libyens historia. Vad Libyen behöver är att blicka framåt och inte återgå till ett föråldrat och otidsenligt samhälle.
lördag 26 februari 2011
Protesterna i arabvärlden
Det pågår stora protester i arabvärlden i detta nu och har så gjort i ett par månaders tid. Regimerna i Tunisien och Egypten har fallit, vilket givetvis är mycket bra, då de var borgerliga. Vad som bör ske är att även alla de övriga regimerna i arabvärlden och för den delen hela världen faller och istället ersätts med bättre styren. Som sagt har två regimer fallit och nu återstår för världens befolkning att störta de återstående 191 (beroende på exakt hur man räknar). Det är dock framförallt en sak när det gäller detta som är viktig att komma ihåg och det är prioriteringen. Olika regimer i världen bedriver olika bra eller dålig politik. Därför måste naturligtvis prioriteringen vara sådan att de sämsta regimerna störtas först, de som ligger längst bort från det marxistiska idealsamhället. Där har dock ett misstag gjorts i den nuvarande utvecklingen. Mubaraks och Ben Alis styren i Egypten respektive Tunisien var genomborgerliga och därför högprioriterade bland regimerna som först måste avskaffas. Därefter har befolkningen i Nordafrika däremot prioriterat felaktigt. Som det nu ser ut verkar Libyen vara nästa regim att falla och det är inte en korrekt genomförd prioritering.
Libyen är måhända den regim i arabvärlden idag som är minst dålig eftersom man har ett åtminstone någorlunda välfungerande välfärdssystem. Därför bryter det mot den samhälleliga utvecklingens logik att Libyen skulle falla härnäst. De styren som först och främst är viktiga att störta nu i den del av världen som först verkar vara aktuell är Saudiarabien, Marocko och möjligtvis Israel. Dessa regimer måste störtas först, sen kan man ta itu med Libyen, men det är som alltid viktigt att göra saker och ting i rätt ordning, annars kan problem dyka upp på vägen vid byggandet av den kommande socialismen. De mest genomborgerliga och reaktionära regimerna måste falla först, eftersom de utgör det största hindret på vägen när det gäller att skapa det framtida upplysta samhället där styret bygger på en vetenskaplig och upplyst hantering av politik och ekonomi, dvs. det marxistiska styret, till skillnad från det svagsinta och ogynnsamma styret vi har idag, där samhällets resurser hanteras på ett sätt som inte gynnar befolkningen på bästa vis, ett sådant styre som vi egentligen ska ha.
Vidare går det att rikta ytterligare kritik mot det som nu sker i Libyen, utöver att upproret där kommer i fel prioriteringsordning, för det kan nämligen skådas att de så kallade ”oppositionella” i Libyen har börjat använda sig av den tidigare libyska flaggan, dvs. den flagga som användes under den tidigare libyska monarkin, det samhällssystem som i världens då mest framskridna länder kastades på historiens sophög redan under 1700-talets senare årtionden och är ett förfarande som sedan har tagits efter allteftersom olika länder i världen har utvecklats framåt och moderniserats, men fortfarande i världens mest efterblivna och underutvecklade samhällen finns kvar, däribland Sverige. Det är då befogat att fråga sig om det som vi nu kan se inträffa i Libyen i själva verket inte är någonting annat än ett försök till en rojalistisk statskupp. Det gäller att ta fasta på detta varningens tecken och fråga sig vad de ledande upprorsmakarna i Libyen egentligen önskar. Är det verkligen ett bättre samhälle de vill ha eller en återgång till ett efterblivet styre? Eftersom de nyligen störtade regimerna i Tunisien och Egypten till sin politik var sämre än det libyska styre som nu kanske är på väg att falla är sannolikheten större att situationen i Tunisien och Egypten förbättras jämfört med tidigare, men i Libyen som åtminstone under de senare åren har haft den bästa politiken i denna del av världen, kommer man verkligen att kunna förbättra styret på samma sätt där? Någonting som definitivt vore önskvärt för denna region av världen vore om det forna Sydjemen återupprättades och borgarklassens oinskränkta diktatur som har rått i hela Jemen sedan 1990 kastades överbord. Ett sådant försök att återupprätta arabvärldens hittills mest socialistiska samhälle inträffade 1994, men tog slut relativt fort när borgarklassens militära styrkor blev alltför övermäktiga.
Libyen är måhända den regim i arabvärlden idag som är minst dålig eftersom man har ett åtminstone någorlunda välfungerande välfärdssystem. Därför bryter det mot den samhälleliga utvecklingens logik att Libyen skulle falla härnäst. De styren som först och främst är viktiga att störta nu i den del av världen som först verkar vara aktuell är Saudiarabien, Marocko och möjligtvis Israel. Dessa regimer måste störtas först, sen kan man ta itu med Libyen, men det är som alltid viktigt att göra saker och ting i rätt ordning, annars kan problem dyka upp på vägen vid byggandet av den kommande socialismen. De mest genomborgerliga och reaktionära regimerna måste falla först, eftersom de utgör det största hindret på vägen när det gäller att skapa det framtida upplysta samhället där styret bygger på en vetenskaplig och upplyst hantering av politik och ekonomi, dvs. det marxistiska styret, till skillnad från det svagsinta och ogynnsamma styret vi har idag, där samhällets resurser hanteras på ett sätt som inte gynnar befolkningen på bästa vis, ett sådant styre som vi egentligen ska ha.
Vidare går det att rikta ytterligare kritik mot det som nu sker i Libyen, utöver att upproret där kommer i fel prioriteringsordning, för det kan nämligen skådas att de så kallade ”oppositionella” i Libyen har börjat använda sig av den tidigare libyska flaggan, dvs. den flagga som användes under den tidigare libyska monarkin, det samhällssystem som i världens då mest framskridna länder kastades på historiens sophög redan under 1700-talets senare årtionden och är ett förfarande som sedan har tagits efter allteftersom olika länder i världen har utvecklats framåt och moderniserats, men fortfarande i världens mest efterblivna och underutvecklade samhällen finns kvar, däribland Sverige. Det är då befogat att fråga sig om det som vi nu kan se inträffa i Libyen i själva verket inte är någonting annat än ett försök till en rojalistisk statskupp. Det gäller att ta fasta på detta varningens tecken och fråga sig vad de ledande upprorsmakarna i Libyen egentligen önskar. Är det verkligen ett bättre samhälle de vill ha eller en återgång till ett efterblivet styre? Eftersom de nyligen störtade regimerna i Tunisien och Egypten till sin politik var sämre än det libyska styre som nu kanske är på väg att falla är sannolikheten större att situationen i Tunisien och Egypten förbättras jämfört med tidigare, men i Libyen som åtminstone under de senare åren har haft den bästa politiken i denna del av världen, kommer man verkligen att kunna förbättra styret på samma sätt där? Någonting som definitivt vore önskvärt för denna region av världen vore om det forna Sydjemen återupprättades och borgarklassens oinskränkta diktatur som har rått i hela Jemen sedan 1990 kastades överbord. Ett sådant försök att återupprätta arabvärldens hittills mest socialistiska samhälle inträffade 1994, men tog slut relativt fort när borgarklassens militära styrkor blev alltför övermäktiga.
söndag 30 januari 2011
Den ovetenskapliga och motsägelsefulla nazismen
Nazismen hävdar sig vara grundad på Charles Darwins forskning kring evolutionsteorin. Denna är vetenskapligt bevisad. Nazismen går dock på punkt efter punkt emot vetenskapen och kan därför aldrig någonsin betrakta sig som en vidareutveckling av Darwins forskningsresultat. Evolutionen går till på så vis att positiva egenskaper förs vidare mellan generationerna och att personer/djur med "svagheter" eller defekter av olika slag efterhand försvinner. Om nu, som nazismen hävdar, att judarna är någon slags svag människoras så skulle de alltså enligt evolutionen, en faktisk vetenskap, till skillnad från den antivetenskapliga nazismen, själva ha dött ut efter hand helt av sig själv och något mördande av judar därigenom varit onödigt. Det är inte så i evolutionen i djurriket att vissa djur bara försvinner av ett medvetet agerande från de andra djurens sida, utan evolutionen sker av sig själv, utan ingripanden utifrån. Att judarna dessutom har funnits och levt vidare i flera tusen år bevisar att de inte kan betraktas som något slags "svagt element" inom mänskligheten, för i så fall skulle de genom evolutionen ha försvunnit för längesen, så det bevisar det ovetenskapliga i nazismen.
Detta med evolutionen är nazismens måhända mest centrala brott mot vetenskapen, men det finns fler. I det nazistiska samhälle som världen under perioden 1933-1945 fick skåda i praktiken fanns betydande inslag av ockultism. I ett upplyst och vetenskapligt samhälle kan omöjligen ockultism existera och därmed var ej Nazityskland något sådant samhälle. Inom Nazityskland existerade både så kallad esoterism och ariosofi. Dessa idéer bygger, precis som alla världens religioner, på kvasivetenskapligt nonsens och diverse fantasiföreställningar. Någon som framförallt ägnade sig åt ockultism var SS-ledaren Heinrich Himmler, som i allra högsta grad hade ett stort politiskt inflytande i landet. SS förfogade under den här tiden över slottet Wewelsburg som blev ett slags näste för ockult verksamhet och för att kunna bedriva denna idiotisysselsättning gjorde man ombyggnationer av slottet för 15 miljoner riksmark, alltså att denna summa togs från det allmänna och från den tyska befolkningen för att slösa bort på galenskaper.[1] Det finns väldigt mycket skrivet om den nazistiska ockultismen och behöver därför inte behandlas mer här.
Det är inte bara när det kommer till evolutionsteorin som nazismen har en motsägelsefull inställning, utan också framförallt när det kommer till nazismens hållning gentemot homosexualitet. Nazismen brukar ha en väldigt fördömande inställning gentemot homosexualitet, men som det verkar har man på samma gång under sin historia haft en försonande hållning och däri ligger det motsägelsefulla, hyckleriet. I USA fanns det under 1970- och 80-talen en organisation som formellt hette Nationalsocialistiska Förbundet, men som var mest kända som ”Gaynazipartiet” och som bedrev sin verksamhet till större delen inom homosexuella miljöer och annonserade i tidskrifter för homosexuella.[2] Det är dock inte enbart under tiden efter Nazitysklands fall som nazisterna har sysslat med sådant, utan den hycklande linjen gentemot homosexualitet fanns redan innan kriget. Forskning har påvisat att inom SS under det nazistiska styret i Tyskland fördömdes homosexuella handlingar i vissa fall, i andra fall inte alls, vilket är ett flagrant hyckleri.[3] Gällande Adolf Hitler har det funnits spekulationer om en rad olika sexuella inriktningar, men det har stannat vid spekulationer. När det kommer till vissa andra höjdare inom den nazistiska regimen stannar det dock inte vid bara spekulationer, utan personer som Ernst Röhm och Edmund Heines var tveklöst homosexuella. Dessa personer hade trots detta ledande ställningar inom den nazistiska apparaten.
[1]http://www.lwl.org/westfaelische-geschichte/portal/Internet/input_felder/langDatensatz_ebene4.php?urlID=497&url_tabelle=tab_websegmente (hämtad: 110130)
[2]http://www.defendthefamily.com/pfrc/books/pinkswastika/html/Chapter8.htm (hämtad: 110130)
[3]Giles, Geoffrey J., "The Denial of Homosexuality: Same-Sex Incidents in Himmler's SS", Journal of the History of Sexuality, Vol. 11, Nr. 1/2, Specialutgåva: Sexuality and German Fascism (Jan. – Apr., 2002), s. 256–290
Detta med evolutionen är nazismens måhända mest centrala brott mot vetenskapen, men det finns fler. I det nazistiska samhälle som världen under perioden 1933-1945 fick skåda i praktiken fanns betydande inslag av ockultism. I ett upplyst och vetenskapligt samhälle kan omöjligen ockultism existera och därmed var ej Nazityskland något sådant samhälle. Inom Nazityskland existerade både så kallad esoterism och ariosofi. Dessa idéer bygger, precis som alla världens religioner, på kvasivetenskapligt nonsens och diverse fantasiföreställningar. Någon som framförallt ägnade sig åt ockultism var SS-ledaren Heinrich Himmler, som i allra högsta grad hade ett stort politiskt inflytande i landet. SS förfogade under den här tiden över slottet Wewelsburg som blev ett slags näste för ockult verksamhet och för att kunna bedriva denna idiotisysselsättning gjorde man ombyggnationer av slottet för 15 miljoner riksmark, alltså att denna summa togs från det allmänna och från den tyska befolkningen för att slösa bort på galenskaper.[1] Det finns väldigt mycket skrivet om den nazistiska ockultismen och behöver därför inte behandlas mer här.
Det är inte bara när det kommer till evolutionsteorin som nazismen har en motsägelsefull inställning, utan också framförallt när det kommer till nazismens hållning gentemot homosexualitet. Nazismen brukar ha en väldigt fördömande inställning gentemot homosexualitet, men som det verkar har man på samma gång under sin historia haft en försonande hållning och däri ligger det motsägelsefulla, hyckleriet. I USA fanns det under 1970- och 80-talen en organisation som formellt hette Nationalsocialistiska Förbundet, men som var mest kända som ”Gaynazipartiet” och som bedrev sin verksamhet till större delen inom homosexuella miljöer och annonserade i tidskrifter för homosexuella.[2] Det är dock inte enbart under tiden efter Nazitysklands fall som nazisterna har sysslat med sådant, utan den hycklande linjen gentemot homosexualitet fanns redan innan kriget. Forskning har påvisat att inom SS under det nazistiska styret i Tyskland fördömdes homosexuella handlingar i vissa fall, i andra fall inte alls, vilket är ett flagrant hyckleri.[3] Gällande Adolf Hitler har det funnits spekulationer om en rad olika sexuella inriktningar, men det har stannat vid spekulationer. När det kommer till vissa andra höjdare inom den nazistiska regimen stannar det dock inte vid bara spekulationer, utan personer som Ernst Röhm och Edmund Heines var tveklöst homosexuella. Dessa personer hade trots detta ledande ställningar inom den nazistiska apparaten.
[1]http://www.lwl.org/westfaelische-geschichte/portal/Internet/input_felder/langDatensatz_ebene4.php?urlID=497&url_tabelle=tab_websegmente (hämtad: 110130)
[2]http://www.defendthefamily.com/pfrc/books/pinkswastika/html/Chapter8.htm (hämtad: 110130)
[3]Giles, Geoffrey J., "The Denial of Homosexuality: Same-Sex Incidents in Himmler's SS", Journal of the History of Sexuality, Vol. 11, Nr. 1/2, Specialutgåva: Sexuality and German Fascism (Jan. – Apr., 2002), s. 256–290
lördag 29 januari 2011
Upphäv förbudet mot det irakiska Baathpartiet
Oroligheterna i arabvärlden och Mellanöstern under det senaste årtiondet gör att frågan kring det irakiska Baathpartiet åter börjar bli intressant. 2003 invaderade USA Irak och störtade Saddam Hussein och dennes Baathparti i landet. Åren som därefter har följt har inneburit en ökande islamistisk offensiv i Irak och angränsande länder. Sådant förekom även innan, framförallt i Afghanistan, men i Irak fanns det inte någon som helst islamistisk fundamentalism innan 2003. Baathpartiet höll islamismen borta från landet och gav sin befolkning en större välfärd än som tidigare hade funnits. Baathpartiets styre innebar framsteg på flera olika områden jämfört med tidigare och som inte har återupprättats efter regimens slut.
Något som måste nämnas är att Baathpartiet från allra första början hade ett socialistiskt ursprung, men under Saddam Husseins ledning kom man att frångå många av socialismens ideal, dock inte precis alla. Saddams styre hade sina fördelar, bland annat att Iraks befolkning vaccinerades från den fundamentalism som kunde ses i dess grannländer och som dessutom kan ses i dagens Irak. USA, som hävdade sig vara motståndare till denna islamism, har varit islamismens viktigaste allierade genom att inleda krigshandlingar mot Irak och etablera möjligheten för islamister att bygga upp en rörelse även i Irak. Efter sin invasion förbjöd man Baathpartiet och sparkade alla som haft någon form av förtroendeuppdrag inom partiet från sina yrken. Det rörde sig om i stort sett alla människor med yrken där högre utbildning krävs. Genom sin utrensning från Baathpartiet i det irakiska samhället har man även dränerat landet på välutbildad arbetskraft.
Baathpartiet gjorde många misstag under Saddams ledning och visst behövdes ledarskiktet inom partiet bytas ut, men något som knappast behövdes var ett förbud av hela partiets verksamhet. Partiet hade en bra och marxistisk grund att stå på och hade mycket väl kunnat byggas upp på nytt efter att ha korrigerat politiska högerfel och rensat undan den till stora delar inkompetenta ledningen. Partiet i sig var det inget fel på och egentligen heller inte i grunden dess politik. Med stommen hade ett sant socialistiskt Baathparti kunnat byggas och blivit den enda kraft i Irak som realistiskt kunna utgöra ett verksamt vaccin mot islamistiska terrorattentat.
Vi kan nu se protestvågor över hela arabvärlden där förhoppningsvis många regeringar faller och där man får hoppas att någonting bättre tar vid, men risken är dock att motsatsen inträffar, att islamistiska och i övrigt antivetenskapliga krafter tar över. Där hade ett arabiskt socialistparti likt det irakiska Baathpartiet varit nödvändigt, men nu har den amerikanska militären brutit ned även själva stommen av detta parti och det blir nog mycket svårt att bygga upp den igen, när det fortfarande råder ett förbud mot partiet. Vad som nu måste göras är att genast häva förbudet och bygga upp en socialistisk rörelse som kan slå tillbaka alla islamistiska och ovetenskapliga attacker. Denna rörelse bör skapas i alla de aktuella länderna, såsom Tunisien, Egypten etc.
Idag råder det osäkerhet om någon form av Baathparti fortfarande existerar i Irak i någon slags underjordisk struktur. I sådant fall har den tidigare vicepresidenten Izzat Ibrahim ad-Douri pekats ut som ny ledare för partiet. Denne man måste naturligtvis genast avsättas från sin post, då han har gjort sig skyldig till allvarliga politiska högerfel i form av imperialistisk krigföring och liknande. Under det irakiska inbördeskriget som har pågått sedan 2003 har dock ad-Douri i viss mån förespråkat vett och sans genom att kritisera den irakiska grenen av Al-Qaida och gått till motangrepp deras ”sekteristiska linje”.[1] Det avståndstagande som ad-Douri gjorde från detta vansinne var dock väldigt försiktigt och inte alls så stenhårt som det bör ha varit. Även av denna anledning måste han bort från sin post som Baathpartiets högste ledare, eftersom han i viss mån tycks sympatisera med antivetenskapliga krafter.
[1] http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1218390,00.html (hämtad: 110129)
Något som måste nämnas är att Baathpartiet från allra första början hade ett socialistiskt ursprung, men under Saddam Husseins ledning kom man att frångå många av socialismens ideal, dock inte precis alla. Saddams styre hade sina fördelar, bland annat att Iraks befolkning vaccinerades från den fundamentalism som kunde ses i dess grannländer och som dessutom kan ses i dagens Irak. USA, som hävdade sig vara motståndare till denna islamism, har varit islamismens viktigaste allierade genom att inleda krigshandlingar mot Irak och etablera möjligheten för islamister att bygga upp en rörelse även i Irak. Efter sin invasion förbjöd man Baathpartiet och sparkade alla som haft någon form av förtroendeuppdrag inom partiet från sina yrken. Det rörde sig om i stort sett alla människor med yrken där högre utbildning krävs. Genom sin utrensning från Baathpartiet i det irakiska samhället har man även dränerat landet på välutbildad arbetskraft.
Baathpartiet gjorde många misstag under Saddams ledning och visst behövdes ledarskiktet inom partiet bytas ut, men något som knappast behövdes var ett förbud av hela partiets verksamhet. Partiet hade en bra och marxistisk grund att stå på och hade mycket väl kunnat byggas upp på nytt efter att ha korrigerat politiska högerfel och rensat undan den till stora delar inkompetenta ledningen. Partiet i sig var det inget fel på och egentligen heller inte i grunden dess politik. Med stommen hade ett sant socialistiskt Baathparti kunnat byggas och blivit den enda kraft i Irak som realistiskt kunna utgöra ett verksamt vaccin mot islamistiska terrorattentat.
Vi kan nu se protestvågor över hela arabvärlden där förhoppningsvis många regeringar faller och där man får hoppas att någonting bättre tar vid, men risken är dock att motsatsen inträffar, att islamistiska och i övrigt antivetenskapliga krafter tar över. Där hade ett arabiskt socialistparti likt det irakiska Baathpartiet varit nödvändigt, men nu har den amerikanska militären brutit ned även själva stommen av detta parti och det blir nog mycket svårt att bygga upp den igen, när det fortfarande råder ett förbud mot partiet. Vad som nu måste göras är att genast häva förbudet och bygga upp en socialistisk rörelse som kan slå tillbaka alla islamistiska och ovetenskapliga attacker. Denna rörelse bör skapas i alla de aktuella länderna, såsom Tunisien, Egypten etc.
Idag råder det osäkerhet om någon form av Baathparti fortfarande existerar i Irak i någon slags underjordisk struktur. I sådant fall har den tidigare vicepresidenten Izzat Ibrahim ad-Douri pekats ut som ny ledare för partiet. Denne man måste naturligtvis genast avsättas från sin post, då han har gjort sig skyldig till allvarliga politiska högerfel i form av imperialistisk krigföring och liknande. Under det irakiska inbördeskriget som har pågått sedan 2003 har dock ad-Douri i viss mån förespråkat vett och sans genom att kritisera den irakiska grenen av Al-Qaida och gått till motangrepp deras ”sekteristiska linje”.[1] Det avståndstagande som ad-Douri gjorde från detta vansinne var dock väldigt försiktigt och inte alls så stenhårt som det bör ha varit. Även av denna anledning måste han bort från sin post som Baathpartiets högste ledare, eftersom han i viss mån tycks sympatisera med antivetenskapliga krafter.
[1] http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1218390,00.html (hämtad: 110129)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)