Protesterna i arabvärlden

Det pågår stora protester i arabvärlden i detta nu och har så gjort i ett par månaders tid. Regimerna i Tunisien och Egypten har fallit, vilket givetvis är mycket bra, då de var borgerliga. Vad som bör ske är att även alla de övriga regimerna i arabvärlden och för den delen hela världen faller och istället ersätts med bättre styren. Som sagt har två regimer fallit och nu återstår för världens befolkning att störta de återstående 191 (beroende på exakt hur man räknar). Det är dock framförallt en sak när det gäller detta som är viktig att komma ihåg och det är prioriteringen. Olika regimer i världen bedriver olika bra eller dålig politik. Därför måste naturligtvis prioriteringen vara sådan att de sämsta regimerna störtas först, de som ligger längst bort från det marxistiska idealsamhället. Där har dock ett misstag gjorts i den nuvarande utvecklingen. Mubaraks och Ben Alis styren i Egypten respektive Tunisien var genomborgerliga och därför högprioriterade bland regimerna som först måste avskaffas. Därefter har befolkningen i Nordafrika däremot prioriterat felaktigt. Som det nu ser ut verkar Libyen vara nästa regim att falla och det är inte en korrekt genomförd prioritering.

Libyen är måhända den regim i arabvärlden idag som är minst dålig eftersom man har ett åtminstone någorlunda välfungerande välfärdssystem. Därför bryter det mot den samhälleliga utvecklingens logik att Libyen skulle falla härnäst. De styren som först och främst är viktiga att störta nu i den del av världen som först verkar vara aktuell är Saudiarabien, Marocko och möjligtvis Israel. Dessa regimer måste störtas först, sen kan man ta itu med Libyen, men det är som alltid viktigt att göra saker och ting i rätt ordning, annars kan problem dyka upp på vägen vid byggandet av den kommande socialismen. De mest genomborgerliga och reaktionära regimerna måste falla först, eftersom de utgör det största hindret på vägen när det gäller att skapa det framtida upplysta samhället där styret bygger på en vetenskaplig och upplyst hantering av politik och ekonomi, dvs. det marxistiska styret, till skillnad från det svagsinta och ogynnsamma styret vi har idag, där samhällets resurser hanteras på ett sätt som inte gynnar befolkningen på bästa vis, ett sådant styre som vi egentligen ska ha.

Vidare går det att rikta ytterligare kritik mot det som nu sker i Libyen, utöver att upproret där kommer i fel prioriteringsordning, för det kan nämligen skådas att de så kallade ”oppositionella” i Libyen har börjat använda sig av den tidigare libyska flaggan, dvs. den flagga som användes under den tidigare libyska monarkin, det samhällssystem som i världens då mest framskridna länder kastades på historiens sophög redan under 1700-talets senare årtionden och är ett förfarande som sedan har tagits efter allteftersom olika länder i världen har utvecklats framåt och moderniserats, men fortfarande i världens mest efterblivna och underutvecklade samhällen finns kvar, däribland Sverige. Det är då befogat att fråga sig om det som vi nu kan se inträffa i Libyen i själva verket inte är någonting annat än ett försök till en rojalistisk statskupp. Det gäller att ta fasta på detta varningens tecken och fråga sig vad de ledande upprorsmakarna i Libyen egentligen önskar. Är det verkligen ett bättre samhälle de vill ha eller en återgång till ett efterblivet styre? Eftersom de nyligen störtade regimerna i Tunisien och Egypten till sin politik var sämre än det libyska styre som nu kanske är på väg att falla är sannolikheten större att situationen i Tunisien och Egypten förbättras jämfört med tidigare, men i Libyen som åtminstone under de senare åren har haft den bästa politiken i denna del av världen, kommer man verkligen att kunna förbättra styret på samma sätt där? Någonting som definitivt vore önskvärt för denna region av världen vore om det forna Sydjemen återupprättades och borgarklassens oinskränkta diktatur som har rått i hela Jemen sedan 1990 kastades överbord. Ett sådant försök att återupprätta arabvärldens hittills mest socialistiska samhälle inträffade 1994, men tog slut relativt fort när borgarklassens militära styrkor blev alltför övermäktiga.