Könskvotering till bolagsstyrelser – en fråga om kompetens?

I och med att Feministiskt Initiativ gjorde ett rekordval nu i maj och tog ett mandat i Europaparlamentet så har de hamnat mycket i centrum för den svenska politiska debatten. I denna artikel vill jag enbart fokusera på en enstaka av de frågor de driver, nämligen könskvotering till bolagsstyrelserna. Kapitalets representanter brukar vara de mest intensiva motståndarna mot detta förslag och de angriper det väldigt intensivt. Detta är väl inte så förvånande och heller inte särskilt intressant. Det intressanta är den argumentation de brukar använda kring frågan. De erkänner att könsfördelningen i bolagsstyrelserna är väldigt snedfördelad, men förklarar detta med att det är en fråga om kompetens. De hävdar att bolagsstyrelserna alltid väljer de mest kompetenta personer de kan hitta, och av någon ren slump verkar detta vara en väldigt stor övervikt av män.

Givetvis är det rent nonsens att det är de mest kompetenta som väljs till bolagsstyrelserna. De som väljs är de som kommer från fina familjer, har rätt efternamn och rätt kontakter. Allting handlar om nätverk, ofta med uråldriga anor. Det rör sig ofta om män sprungna ur de gamla svenska adelsfamiljerna eller andra framstående finansfamiljer. Man vill ogärna välja in nyrika och så kallade ”uppkomlingar”. Nog om detta. Det intressanta är att argumentationen om ”kompetens” känns igen från ett annat sammanhang, som på många sätt skiljer sig från bolagsstyrelserna, men förvånansvärt nog också har vissa likheter. Jag talar om Ung Vänsters förbundsstyrelse, men fenomenet förekommer förmodligen även i förbundsstyrelser för andra ungdomsförbund samt i de svenska partistyrelserna. Ung Vänsters förbundsstyrelse är ett kompisgäng som håller varandra bakom ryggen och vägrar släppa in personer som är oppositionella eller på något sätt kan hota den rådande ordningen. Det stående argumentet man använder för att hålla dessa borta är ”kompetensen”.

Förbundsstyrelsen pratar vitt och brett om att det är viktigt att förbundsstyrelsen består av kompetenta och erfarna ”kamrater”. Vem som är kompetent och inte är en fullständigt subjektiv bedömning och förbundsledningen har totalt tolkningsföreträde. De som är inställsamma och har rätt kontakter har goda möjligheter att väljas in till ledningen och omges av en aura av ”kompetens”. Den som på något sätt kritiserar den ständiga högervridningen av förbundet och dess eviga anpassning till borgerligheten, den personen betraktas som inkompetent och saknar därefter alla möjligheter att nå ledande poster.

När det är dags för kongress i UV så lägger valberedningen fram förslag på vilka de anser ska sitta i förbundsstyrelsen, som ordinarie respektive ersättare. Valberedningens förslag brukar röstas igenom med högst marginella ändringar. Nu kanske någon hävdar att kongressens delegater utgör en god representation av förbundets medlemmar och de olika åsiktsskillnader som finns och därför på goda demokratiska grunder kan rösta fram en förbundsstyrelse som representerar hela förbundet. Ja, i den bästa av världar. Denna värld är dock inte Ung Vänster. Förbundsledningen samlar sitt röstboskap när det är dags för kongress och de ser till att högerfalangen alltid har en majoritet av rösterna. Detta ser man till att skapa genom precis vilka medel som helst. Man skyr inga medel alls. Om de oppositionella och radikala är oroväckande många och alltför välorganiserade så ser ledningen till att utesluta de drivande inom oppositionen genom fabricerade stadgebrott. Detta har vi sett nu under 2014 års första halva. En annan metod är att mixtra med delegatsystemet på olika sätt. Om förbundsstyrelsen känner sig nödgad så kan de skriva upp medlemssiffrorna för de lojalistiska distrikten så att de får skicka många fler delegater. Det är ingen som kan granska detta eftersom det är förbundsledningen som kontrollerar medlemsregistren och statistiken. Det är därför som högerfraktionen kan fortsätta styra förbundet ohotat år efter år och aldrig blir avsatta.

Tänk att begreppet ”kompetens” kan användas som slagträ för makthavare i vitt skilda organisationer och sammanhang. Det används av både bolagsstyrelsen för exempelvis Atlas Copco och av Ung Vänsters förbundsledning. Atlas Copco använder det för att hålla kvinnor och uppkomlingar borta, medan Ung Vänster vill mota bort de radikala. Begreppet kompetens kanske rent av är makthavarnas allra mest användbara verktyg för att sitta kvar på sina positioner ohotade. Därför måste deras missbruk av begreppet avslöjas och bekämpas. Ledningarna måste omkullkastas och ersättas av en sant folklig representation. Det är precis som vi brukar sjunga i Internationalen: ”störtas skall det gamla snart i gruset”. De personer som sitter i dessa ledningar kan bytas ut av i stort sett vem som helst. Vem som helst klarar av att göra det de gör. De är inte ett dugg kompetenta, även om de i sin självbild vill framhäva sig själva i den rollen. Nej, det svenska näringslivets och de politiska organisationernas ledningar rör sig snarare om ganska inkompetenta personer med inte mycket annat än luft i skallen. Ut med det gamla, in med det nya!

Stillastående i Europaparlamentsvalet

I valet till Europaparlamentet nu i maj 2014 ökade Socialistiska Välfärdspartiet till 86 röster, jämfört med 78 röster i valet 2009. Detta är en ökning med strax över 10 %, samtidigt som valdeltagandet ökade med en ungefär lika stor procentsats. Ett stillastående i detta val är i själva verket att betrakta som en stor valförlust. Givetvis en fullständigt meningslös och obetydlig sådan, men ändock en förlust, om vi ser detta i beaktande av Socialisternas utveckling som organisation under denna femårsperiod. Europaparlamentsvalet är totalt irrelevant och betydelselöst, men kan resultatet kan möjligtvis ge en indikation om vart Socialisterna är på väg rent styrkemässigt.

Vid valet 2009 var Socialisterna enbart en lokalorganisation i Västervik, med ett par enstaka strömedlemmar på andra håll i landet. Man skrapade då ihop 78 röster totalt. Givetvis bara en bråkdel av antalet röster jämfört med våra valresultat i Västerviks fullmäktigeval, då vi inte har bedrivit någon som helst valkampanj när vi har ställt upp i Europaparlamentsvalen. Att vi då enbart fanns i Västervik förklarar förstås att vi i stort sett fick alla våra röster därifrån. Under hösten 2009 och våren 2010 utvidgades vi från att vara en lokalorganisation i Västervik till att bli en riksorganisation med lokalavdelningar på flera olika orter i landet. Det är i det läget vi nu befinner oss. Då hade man förstås kunnat anta att vi skulle gå fram ordentligt i Europaparlamentsvalet och dra in en hel del röster i de kommuner där vi har lokalavdelningar. Obegripligt nog har så inte blivit fallet. Är detta att betrakta som ett illavarslande svaghetstecken för organisationen?

Det har efterhand kommit fram att en stor del av organisationens medlemmar utanför Västervik i valet svekröstade på Vänsterpartiet, av oklara anledningar. Detta är givetvis oacceptabelt, eftersom det då framställer organisationens folkliga stöd som svagare än det faktiskt är. Vi är betydligt starkare än så här och vi kan betydligt bättre än så här. I och med att vi förra valet fick ihop 78 röster och därefter kanske har fördubblat vårt medlemsantal i organisationen, så bör vi rimligtvis ha skrapat ihop runt 150-200 röster i detta val. Vi var inte ens i närheten. Att vi återigen hamnar bakom Europeiska Arbetarpartiet (EAP) i antal röster är en fullständig skandal som aldrig får upprepas i något val framöver. Trots vårt dåliga resultat i detta val får det antas att vi går framåt i kommunvalet i Västervik i höst. Både 2006 och 2010 har vi hamnat precis under gränsen till två mandat, men denna gång är det dags att gå över denna gräns. Om vi återigen hamnar på liknande siffror som senast så blir detta ett tecken på att organisationen har stagnerat och då krävs det drastiska åtgärder för att få fart på organisationen igen. Under åren 2009–2011 hade vi rejäl medvind, men därefter känns det som att saker och ting har stannat av. Ingenting annat än en ständig offensiv framåt kan vara acceptabelt. Därför måste vi få vind i seglen igen och flytta fram organisationens positioner i mycket snabb takt. Allt annat vore fullständigt otänkbart.

Om Socialisterna, likt de gamla kvarvarande grupperna från 68-vänstern (som exempelvis Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet och i viss mån Rättvisepartiet Socialisterna), stagnerar och inte kommer någon vart, då kanske det är dags för någon ny organisation att ta över den ledarfackla för Sveriges ideologiskt renläriga revolutionära socialister som Socialisterna har burit sedan 2009. En intressant rörelse är den opposition som har vuxit fram inom Ung Vänster de senaste åren och som nu har fått flera av sina mest drivande personer uteslutna ur förbundet. Låt oss hoppas att någonting gott kan komma ur detta. Örebroavdelningen har nu startat det lokala Örebropartiet, medan de uteslutna oppositionella i Blekinge och Uppland ännu inte har någon ny organisationstillhörighet. Det ska bli mycket spännande att se vart de tar vägen. Förhoppningsvis kan vi framöver se en sammanslagning av Socialisterna, Örebropartiet, Arbetarpartiet och alla de uteslutna oppositionella från Ung Vänster. En sådan sammanslagning skulle skapa den mest hoppingivande politiska organisation vi har haft i Sverige sen Socialistiska Partiet på 1930-talet.