Demokrati i egentlig mening existerar ingenstans. Också i de land där det råder politisk demokrati har man ett bra stycke kvar till en verklig social demokrati. En sådan demokrati förutsätter uppenbart en genomförd socialism (med folkens gemensamma ägande av produktionsmedlen och naturtillgångar jämte fullständig kontroll över deras utnyttjande, i anslutning till en internationell planhushållning som helst bör vara världsomfattande: alltså ett ännu ganska avlägset önskemål).[1]
Ett privatkapitalistiskt konkurrenssystem eller ett monopolkapitalistiskt samhälle kan aldrig vara demokratiskt i denna mening, lika litet som en diktatorisk statskapitalism kan vara det. Det finns ungefär lika litet verklig social och ekonomisk demokrati i Förenta staterna som det finns verklig socialism i till exempel Sovjetunionen.
Längst på vägen mot en sann demokrati har utan tvivel de skandinaviska länderna nått. Att bristerna i social och ekonomisk demokrati (för att inte tala om kulturell, bildningsmässig och psykologisk) dock även i Skandinavien är stora vill väl ingen bestrida. Det är alltjämt långt kvar till en socialistisk samhällsordning. Socialismen har istället ingått en kompromiss med kapitalismen och bildat en hybridform, som inte medger mer än ett slags halvdemokrati.
[…]Ett fåtal kapitalstarka instanser kan genom sin tidningspress och andra privatägda propagandainstrument påverka opinionen så att ett stort antal människor röstar emot sina verkliga intressen. Så länge ekonomiska resurser på detta sätt kan influera politiska avgöranden är demokratin inte heller politiskt sett tillfredsställande. Det idealiska vore naturligtvis om propagandan från olika gruppintressen kunde ersättas med rent saklig upplysning.
Som framgår av citatet måste begreppet demokrati ha flera beståndsdelar, dels politisk demokrati, men framförallt ekonomisk demokrati, vilken nog till och med är ännu viktigare än den politiska. Den viktigaste nyckeln för att skapa ett demokratiskt samhälle och ett samhälle som vill sin befolknings bästa är att genomföra en rimlig och rättvis fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Att döma av historiska studier har något sådant samhälle hittills aldrig existerat, men kommer att i framtiden skapas. Lundkvist tar upp att ett visst mått av politisk demokrati existerar i Sverige och vissa andra delar av världen idag, men den är inte mer än halv och otillräcklig, och när det gäller den ekonomiska demokratin existerar den inte ens fragmentariskt.
I det forna östblocket fanns inte möjligheten att rösta på lite alla möjliga partier en gång vart fjärde år som finns i Sverige, men istället fanns en högre grad av ekonomisk demokrati. Skillnaderna mellan dem med de högsta lönerna och de lägsta var inte lika vansinnigt stora som i dagens Sverige. Frågan är då vad man prioriterar, men som marxist måste den ekonomiska demokratin alltid vara den primära. Lundkvist hävdar vidare att de skandinaviska länderna har kommit längst i arbetet med att försöka skapa en sann demokrati. Detta var möjligtvis riktigt när texten skrevs på 1950-talet, men sedan dess har den ekonomiska demokratin försvagats kraftigt i Skandinavien, så det är inte säkert att detta påstående fortfarande gäller.
Avslutningsvis talar Lundkvist om det som Friedrich Engels kallade för falskt medvetande. I de länder idag med flerpartisystem röstar en betydande del av befolkningen mot sina faktiska intressen, vilket beror helt och hållet på det falska medvetandet. Både arbetarklassen och överklassen har egna politiska partier i ett flerpartisystem, partier som företräder deras respektive ekonomiska och politiska intressen. Problemet är att överklassen och dess partier inte helt överraskande har mycket större ekonomiska tillgångar än arbetarklassens partier. Dessa tillgångar används till att bedriva en omfattande propagandaverksamhet som lyckas förleda stora delar av arbetarklassen som luras till att rösta på något de förlorar på. Det leder till att överklassens politiska partier har oproportionerligt stor makt sett till sin andel av befolkningen. I alla samhällen överstiger arbetarklassens antal vida överklassens antal. Med en sann politisk demokrati skulle alltså arbetarklassen ha absolut mest att säga till om, genom majoritetsbeslut. Så är dock inte fallet, utan med sina enorma tillgångar kan överklassens partier förleda stora delar av arbetarklassen och istället få dem att rösta i enlighet med överklassens önskemål. Det är därför vi idag har en moderatledd regering. Det är även därför som överklassens representanter inom arbetarpartiet Socialdemokraterna, dvs. högersossarna, har makten om partiet. En regering ledd av dagens Socialdemokrater skulle med andra ord absolut inte leda till något arbetarstyre, eftersom det inte är arbetarklassen som är i kontroll av det socialdemokratiska partiet. I varje samhälle där några andra än förmögna direktörer röstar på ett parti som Moderaterna är ett samhälle där det falska medvetandet råder.
[1]Artur Lundkvist i Tredje Ståndpunkten, Bonnier, Stockholm, 1951, sida 45-47
