De danska appelianernas kamp mot felaktigheter

De danska appelianerna har redan behandlats i ett flertal artiklar, så den som vill ha bakgrundsinformation hänvisas till att läsa dessa, för denna artikel blir mer av en fördjupning av vissa områden kring dem och inte någon grundläggande beskrivning om den appelianistiska rörelsen.

Appelianerna hade under 1970- och 80-talen ett omfattande samarbete med den palestinska rörelsen PFLP. Några som även samarbetade med dessa var tyska RAF (Röda Arméfraktionen), vilket innebär en indirekt koppling mellan appelianerna (KAK) och RAF, men det har aldrig förekommit något direkt samarbete dem emellan. Denna artikel ska förklara varför, för RAF var inte en bra samarbetspartner. Appelianerna kopplas ibland ihop med RAF, men denna koppling är felaktig.

RAF hade nämligen ett grovt felaktigt agerande. Detta reagerade bland annat PFLP på och skickade hem den första generationen av RAF från ett träningsläger i Palestina. I en bok om appelianerna bekräftas detta felaktiga agerande från RAF:s sida, där det bland annat skrivs att ”enligt en palestinier i lägret uppförde sig tyskarna som om de vore på en turistresa”.[1] De danska maoisterna skötte sig i lägret, medan RAF bevisligen betedde sig som idioter och skickades hem igen, efter en tid i husarrest.

PFLP gjorde misstaget att fortsätta samarbeta med RAF även efter detta. Det var något som bekymrade KAK och givetvis föranledde att de gick till angrepp mot RAF i sina teoretiska skrifter, bland annat i Kritik af RAF:s analyse og strategi i Kommunistisk Orientering nr. 5, 27 juni 1975, sida 12-16. Gotfred Appel behandlade även frågan mer djupgående som följd av den så kallade ”tyska hösten” 1977, som Peter Øvig Knudsen berättar mer om:

”I en lång text med titeln Terrorism, som Gotfred Appel publicerade 1978, övervägde han mot bakgrund av de aktuella terroristhandlingarna i Västtyskland och Italien om den här typen av aktioner verkligen ’tjänar socialismens sak’.

Han inledde med att slå fast att terrorism inte kan förkastas från moralisk ståndpunkt, och att det ’självfallet’ i en tillspetsad politisk kamp om makten är tillåtet för revolutionärer att ’skjuta ner enskilda ledargestalter’ bland makthavarna, att ta gisslan och att tillgripa andra former av våldshandlingar.

Terror kan alltså inte avvisas generellt som kampform, men vid vissa tidpunkter är det olämpligt, fortsatte Appel, eftersom den kan avleda revolutionärerna från en mer politisk insats. ’Marxister förkastar inte terrorism, de bedömer den konkret och historiskt’, avslutade Appel.”

[2]

Det är dock så att det var den första generationen inom RAF som agerade mest olämpligt. Den som är någorlunda insatt i RAF:s historia vet att gruppen hade flera generationer av aktivister, som tog över efter varandra. Den andra generationen av RAF skötte träningen hos PFLP i Palestina på ett mycket bra sätt. Den tidigare medlemmen i RAF:s andra generation, Peter-Jürgen Boock, har berättat om träningen hos PFLP och såg, till skillnad från de dekadenta och fullkomligt urspårade och i praktiken kontrarevolutionära personerna inom RAF:s första generation, träningen i Palestina som någonting mycket positivt och givande.[3]

Andra generationen av RAF får betraktas som lämpligare än den första, men agerade ändå på många sätt felaktigt, som Appel beskriver. Hade det inte varit för detta, om RAF istället hade agerat på ett liknande sätt som KAK, så hade ett givande samarbete varit möjligt, ett samarbete gynnsamt för den revolutionära rörelsen i världen, istället som för RAF:s del, nedbrytande för den revolutionära rörelsen.

Något angående splittringen i KAK 1978
Peter Øvig Knudsen behandlar en intressant passage gällande splittringen i KAK 1978. Där höll man ett möte för att diskutera situationen efter att organisationens verksamhet hade spårat ur till följd av den så kallade ”könskampen” under 1977 och 1978. Ulla Hauton, som var initiativtagare till denna felaktiga kampanj internt inom organisationen, ansågs vara nödvändig att utesluta. Hon hade tillsammans med Gotfred Appel lett organisationen i stort sett oinskränkt sedan starten och Øvig Knudsen skriver följande:

”Gotfred Appel [deltog] på den första halvan av mötet. Holger hade på förhand anförtrott de andra att han visste att Gotfred var kritisk mot Ulla. Holger gav uttryck för att han var säker på att Gotfred skulle prioritera det politiska arbetet och välja KAK. Holger påstås också ha sagt att han ’alltid hade betraktat Ulla som ett nödvändigt ont’, och att han ’bara mycket sällan hade hört henne säga någonting politiskt korrekt’.”

[4]

Det mest intressanta i denna passage i denna kontext är begreppet ”politiskt korrekt”. I dagens samhälle menas med detta begrepp oftast att man säger någonting som inte är kontroversiellt. Detta är egentligen ett felaktigt förfarande med det aktuella begreppet. Någonting som är korrekt är inte detsamma som att vara icke-kontroversiell. Kontroversiella uttalanden är i själva verket i många fall vad som i själva verket är korrekt. Det var i denna kontext KAK använde begreppet och det är så det logiskt sett egentligen bör behandlas. Att säga någonting politiskt korrekt i deras terminologi var att säga någonting som politiskt sätt var rätt och riktigt. Det som är ”politiskt korrekt” i dagens svenska språkbruk kan i vissa fall till och med vara politiskt felaktigt. Detta förvrider saker och ting.

Vidare angående splittringen inom KAK är det viktigt att notera majoritetsgruppens nya chefsideolog efter Appels bortfall från den rätta riktningen. Som ny ledande teoretiker efter splittringen använde sig majoritetsgruppen (Manifest – Kommunistisk Arbejdsgruppe) av den grekiske sociologen Arghiri Emmanuel. Detta kanske är en teoretiker att studera närmre?


[1]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 119
[2]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 248
[3]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 205
[4]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 253

Michael Jackson in memorandum

Michael Jackson avled 25 juni 2009, 50 år gammal. De enda artister som under historien har sålt fler skivor än honom är Elvis och The Beatles. Bara detta gör honom till en speciell människa, men Jackson har naturligtvis varit betydelsefull även på andra sätt än att slå musikaliska försäljningsrekord.

Michael Jackson har framförallt flyttat fram positionerna för svarta människor, i USA i synnerhet och i övriga världen i allmänhet. Innan honom visades inte musikvideor från svarta artister på kanalen MTV, den mest betydelsefulla musikkanalen i vår värld idag, vare sig man uppskattar det eller inte. Hans framträdanden på MTV i början av 80-talet har alltså inneburit att svarta människor i Amerika har börjat exponeras i media på ett positivt sätt, vilket tyvärr inte var alltför vanligt tidigare.

Naturligtvis krävs det mycket innan den institutionaliserade rasismen i USA och övriga världen bryts ner, men Michael Jacksons livsgärning har inneburit ett steg i rätt riktning. Tack vare honom har många svarta människor slagit sig fram i musikbranschen, på ett sätt som inte var tänkbart innan.

För svarta människor har han alltså inneburit en del, men även på andra områden. Man kan naturligtvis invända mot att artister och musikstjärnor är förmögna människor och därför inte ska beundras på något sätt. Michael Jackson ska heller inte beundras, men han ska bli ihågkommen för vissa goda gärningar han har gjort. Om man jämför honom med artister inom gangstarapen är han en positiv förebild. Gangstarapparna skriver texter om hur fint det är med pengar och lyxliv. I förhållande till detta är det någonting mycket positivt när en artist som Michael Jackson ägnar sina budskap i musiken åt ekonomiskt bistånd och mot problemet med att skogarna skövlas och världen förstörs.

Sången ”We are the world” (1985) var ett genidrag, där han lyckades få ihop en gemensam inspelning med ett stort antal berömda amerikanska artister, som många människor aldrig trodde de skulle se ett samarbete mellan, för att ge inkomsterna till svältdrabbade i Etiopien. Man kan invända med att bistånd inte löser världens problem, men bistånd är ändock en lindring på världens problem.

Jackson gav även bort inkomsterna från sin Dangerous-turné (1992-93) till bistånd, pengar från 3,9 miljoner åskådare. Han satte även fokus på naturförstörelsen som bedrivs av rovgiriga kapitalister (om än han själv var en kapitalist) med ”Earth Song”, 1995. Han lämnar en enorm musikskatt efter sig och har satt ett betydelsefullt fotspår här på jorden. Naturligtvis hade han sina baksidor, men hans inverkan på samhället i positiv bemärkelse var så mycket starkare än hans märkliga sidor, så det är för det goda vi bör minnas Michael Jackson. De som inte vill minnas honom för detta kan i varje fall glädjas åt att han är död.

Angående Piratpartiet

I Europaparlamentsvalet i början av juni 2009 utropades Piratpartiet som en av de största vinnarna och gick från noll till att ta en plats och nästan två i europaparlamentet. Förmodligen var det på grund av detta som Sverigedemokraterna misslyckades att komma in, vilket naturligtvis var bra, men allting kring Piratpartiet är långtifrån bra.

Piratpartiet vilar på en borgerlig grund och många inom vänsterrörelsen har röstat på dem. Det är märkligt och dåligt. De ledande inom Piratpartiet har sin bakgrund inom högerorganisationer och förespråkar nyliberala idéer. Exempelvis har deras partiledare Rick Falkvinge en bakgrund inom Moderata Ungdomsförbundet, men har sagt i en intervju med tidningen Fokus att han inte tycker att Moderaterna är tillräckligt kapitalistiska.[1] Ett parti där ledaren uttalar sig så kan ingen människa rösta på.

Mannen som tog deras plats i Europaparlamentet, Christian Engström, har tidigare haft flera uppdrag åt Folkpartiet. Det är denne man som nu har röstats in, med hjälp av många vänsterröster. Detta är mycket beklagligt och en återupprepning måste förhindras. Inom partiet har man även mannen som är ordförande för den mest vedervärdigt nyliberala organisationen vi någonsin har haft i vårt land: Frihetsfronten, en grupp som vill införa den mest brutala marknadsekonomi man kan tänka sig och som förespråkar drogliberalism, ännu ett inslag av borgarklassens skadliga politik.

Ett parti som drivs av dessa män kan aldrig vara ett alternativ. Skrämmande ändå är att många personer som är organiserade inom olika vänstergrupper har röstat på just Piratpartiet. Vi kan se att Vänsterpartiet har backat mycket i detta val. Många människor som egentligen skulle ha röstat på Vänsterpartiet har röstat på piraterna. Vänsterpartiet driver samma politik som dem i upphovsrättsfrågan, så ingen människa har egentligen någon anledning alls att rösta på piraterna.

I ett val mellan Piratpartiet och Vänsterpartiet bör man tänka på detta: Piratpartiet driver bara en fråga och har många nyliberala män med stort inflytande i partiet (ja, helt enkelt driver hela partiet) och Vänsterpartiet har exakt samma inställning i just denna enskilda fråga, men saknar denna koppling till nyliberalism. Detta faktum gör valet mycket enkelt. Förmodligen är det många av Piratpartiets väljare som inte ens har tänkt på detta, men som verkligen borde tänka sig för inför nästa val, därför att rösta på det här gänget är bara vansinne och kan få mycket dåliga följder.

Piratpartiet innebär klassamarbete, kompromisser mellan olika samhällsklasser. Detta är aldrig acceptabelt. Att påstå att klassamarbete är acceptabelt skulle inga andra än leninister och socialdemokrater påstå, inte sanna revolutionärer.

Piratpartiet styrs av överklassens män, men har i hög grad arbetarklassen som sina väljare. Det är en mycket tragisk situation, en situation som definitivt måste förändras. Arbetare ska aldrig bära fram nyliberaler till ledande positioner i samhället rent frivilligt. Piratpartiet har lyckats mycket väl att föra vänstermänniskor bakom ljuset, att stjäla vänsterns väljare. Det är viktigt att slå tillbaka mot, att avslöja borgarnas lögner och inte låta sig luras av dem.


[1]Fokus nr. 23, 2009, sida 27

Angående de tamilska tigrarna

Vi har under slutet av 2008 och framförallt under de första månaderna av 2009 kunnat se mycket om Sri lanka i media. Det har varit regeringen där som gjort vansinniga angrepp mot den tamilska minoriteten i landet och framförallt mot tamilernas försvarsorganisation, som i vardagligt tal brukar kallas för de tamilska tigrarna (LTTE).

Regeringen har som målsättning att förinta tamilska tigrarna för att ställa den tamilska minoriteten helt utan försvar, så att man kan göra vilka angrepp man vill på dem och behandla dem hur som helst utan att någon kan säga ifrån mot detta. Detta har varit målet med regeringens offensiv. Denna offensiv har fått vissa följder, men i det långa loppet kommer nog knappast regeringen få det man önskar sig.

Man har rapporterat att tigrarna har decimerats mer och mer nu under våren och försommaren och att denna strid skulle ha avslutats med tamilska tigrarnas förintande 17-18 maj 2009. Organisationens högsta ledare mördades någon gång under 18 maj. Med detta tror Sri lankas regering att tigrarna är krossade, men det kommer nog visa sig att det knappast är fallet.

Många av tigrarnas soldater antas ha flytt från striderna och kommer förmodligen att återuppta vapnen igen, då detta i framtiden kommer bli nödvändigt. Sannolikheten att regeringen kommer börja behandla tamilerna med värdighet är nog tyvärr inte alltför stor. Därför kommer tigrarna att återuppstå. Kampen kommer att fortsätta så länge tamilerna behandlas som en andra klassens medborgare.

Under striderna har regeringstrupperna mördat tiotusentals tamilska civila. Man har helt hänsynslöst bedrivit en offensiv för att få död på tigrarnas ledarskikt och helt och hållet struntat i hur många tusentals tamilska civila som stått i vägen. Omvärlden har protesterat mot detta, men regeringen har inte lyssnat på några protester från något håll överhuvudtaget. Denna vansinnespolitik kommer förr eller senare slå tillbaka mot dem själva.

Man kan även se att tamilska tigrarna faktiskt har ett stort folkligt stöd, vilket bland annat har uppmärksammats genom att exiltamiler på många håll i världen har protesterat mot Sri lankas regerings krigsoffensiv under början av 2009. Dessa protester har samlat hundratusentals personer och överallt kan man skåda tigrarnas flaggor och symboler.

Bland exiltamilerna har alltså tigrarna ett stort folkligt stöd, men så är även fallet i det egna hemlandet. Tigrarna byggde upp ett välfungerande samhälle i de norra delarna av Sri lanka, som man styrde under drygt 20 år. Detta möjliggjordes enbart genom folkets stöd, annars hade gerillan blivit besegrad redan för länge sedan.

Tamilska tigrarna har under sin verksamma tid slagit tillbaka mot regeringens och den lankesiska majoritetsgruppens attacker mot tamilerna. Det har varit tamilernas försvarsrörelse, en garant för ett värdigt liv, där inte tamiler negativt särbehandlas bara för att de är tamiler. Denna drivkraft till självförsvar kommer att fortleva hos tamilerna även efter denna militäroffensiv där tigrarnas högsta ledare har mördats.

Något som är viktigt är att tamilernas frihetskamp får omvärldens stöd, för med omvärldens hjälp kan de nå större framgångar. Tamilerna behöver all hjälp de kan få. De är i minoritet i sitt land och särbehandlas därför. Under dryga 20 år har de nu haft ett eget samhälle i Sri lanka, men nu är detta krossat och villkoren för den tamilska minoriteten är sämre än de varit på mycket länge.