Eurocentrism kallas det för när någon sätter Europa i fokus för sin samhällssyn och sina analyser och därmed bortser från det som finns utanför denna världsdel. Det är ett fenomen som är relativt vanligt förekommande i olika sammanhang åtminstone för oss som lever i Europa själva. Eurocentrismen har flera olika sidor, både positiva och negativa, men då framförallt negativa sådana.
I Internationella Kommunistiska Strömningens (IKS) tidning Internationell Revolution behandlas frågan om eurocentrism i en kortare passage.[1] IKS har nyligen fått två nya sektioner utanför Europa och tar därför upp frågan om att de tidigare ofta har anklagats för eurocentrism. IKS skriver att det är i Västeuropa som proletariatet har den längsta kamperfarenheten och det därför enbart är i Västeuropa som man idag kan förvänta sig att det växer fram ett fullt utvecklat politiskt medvetande.[2]
IKS skriver att deras synsätt inte är eurocentristiskt, som det har anklagats att vara från flera håll utifrån. IKS kallar världen utanför Västeuropa för ”kapitalismens periferi”, vilket nog är ett betrakta som en nedvärdering av kampandan i u-länderna, då denna kamp enbart skulle betraktas som perifer och inte central. Detta är någonting som står i stark kontrast mot exempelvis Gotfred Appels tänkande, vilket ni kan läsa mer om i skriften ”Appelianism på svenska”.[3]
Vid en enkel överblick över världen kan vi se att klasskampen har stått allra hårdast utanför och inte i Västeuropa, sedan möjligen 1920-talet. Sedan dess har den största kampen ägt rum i de andra delarna av vår värld, där människor faktiskt i stor utsträckning har tagit till revolutionärt våld mot de ägande klasserna, vilket inte i särskilt hög utsträckning kan sägas om Europa. I u-länderna finns mängder av marxistiska gerillor. Några sådana finns inte här, så IKS’ tal om att den mest utvecklade kampen skulle finnas i Europa är helt felaktig.
Denna artikel är nu inte tänkt att handla om IKS, utan ämnet är fortfarande eurocentrismen. Anledningen till att IKS togs upp var bara för att återge ett dåligt exempel på eurocentrism. All eurocentrism är dock inte av dålig och negativ natur. Det finns även positiv eurocentrism och detta faktum är viktigt att belysa, så att inte människor intar en fördömande ståndpunkt gentemot all form av eurocentrism.
Inom Svenska Akademien, vilka utser pristagaren för Nobels litteraturpris, har det pågått en konflikt om eurocentrismen. Akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl svarade på frågan om varför så få amerikanska författare får litteraturpriset och lade fram de fakta att amerikanska författare är alldeles för isolerade och trångsynta.[4] Eurocentrism gentemot USA är positiv och bra eurocentrism, eurocentrism gentemot resten av världen är dålig och negativ sådan. Där ligger skillnaden mellan de två olika typerna av eurocentrism.
Amerikanerna tycks ha någon form av centrism kring sig själva och som Horace Engdahl själv säger, så är de väldigt isolerade och trångsynta. Då är det bra att bemöta denna deras hållning med eurocentrism, men det är också den enda situationen där eurocentrismen är bra och givande att tillämpa. Horace Engdahl ska ha eloge för sitt agerande och sitt angrepp mot amerikanerna, som tror att de är världens centrum. Då är det viktigt att ta ner dem på jorden igen.
Horace Engdahl har tyvärr avgått som ständig sekreterare i Svenska Akademien och ersatts av den avhoppade trotskisten Peter Englund. Peter Englund tillhörde en gång i tiden vänsteroppositionen inom SSU och uteslöts för trotskism. Efter detta har han dock svikit sina ideal och är en person som inte har någon som helst koppling till socialismen idag. Peter Englund kritiserade även efter maktöverlämnandet Horace Engdahls tidigare, i sammanhanget, positiva eurocentrism. Det visar på att Peter Englund är den sämre parten i detta sammanhang.
[1]Internationell Revolution, ”Välkomna, IKS nya sektioner i Turkiet och på Filippinerna!”, nr. 117, mars 2009
[2]Ibid., sida 6
[3]”Appelianism på svenska”, Rådskommunistiska Arbetarförlaget, Sundsvall, 2009
[4]Alexandra Hernadi, ”Hård kritik mot Horace Engdahl i USA”, Svenska Dagbladet, 2008-10-01, publicerad på: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1811299.svd (hämtad: 091017)
lördag 17 oktober 2009
onsdag 14 oktober 2009
Nobelprisets roll och funktion
Nu har det nyligen tillkännagivits vilka årets Nobelpristagare har blivit. Den som möjligen utmärker sig mest, genom att vara den mest omtalade och kände av dem, är nog den nuvarande amerikanske presidenten Barack Obama. Han har utropats till årets pristagare av Nobels fredspris, vilket har lett till mycket debatt i världens olika medier, där många går hårt åt mot valet, ett val som kan te sig väldigt märkligt, då mannen i fråga leder en för tillfället krigförande nation och inte på något vis kan anses ha gjort några insatser för freden i världen. Denna artikel ska något kort behandla Nobelprisets historia och personerna som årens lopp har blivit tilldelade prisen. Artikeln är framförallt inriktad på fredspriset och litteraturpriset, vilka är de mest intressanta ur rent politiskt hänseende.
Vid en viss granskning framstår det klart och tydligt att Nobelpriset är ett borgerligt fenomen. Utdelningarna under årens lopp har varit ytterst märkliga och gynnat personer med väldigt skadliga politiska ståndpunkter. Vi kan se att Nobels fredspris bland annat delades ut till USA:s utrikesminister Henry Kissinger 1973, för dennes krigsinsatser i Vietnam. På annat sätt kan det inte tolkas. Fredspriset ser mer ut att vara ett krigspris. I samband med både första och andra världskriget har även fredspriset delats ut till personer som varit inblandade i upptrappningen av de bägge krigen, USA:s president Woodrow Wilson 1919 och deras utrikesminister Cordell Hull 1945.
1978 delades ett delat fredspris ut till Egyptens dåvarande president, Anwar Sadat, som i in ungdom under en period varit fascistisk aktivist, och till Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin, ansvarig för flera brott mot mänskligheten och massmord i samband med de olika krig han startat. 1983 gavs priset till den inbitne borgaren, antisocialisten och papisten Lech Wałęsa. Detta är bara ett i raden av bevis för vilka politiska krafter som gynnas av Nobelpriset och ”dynamitpengarna”, som August Strindberg uttryckte det. Det är i högsta grad borgerliga strömningar som får skörda Nobelprisets frukter och därför är det ett mycket dåligt pris.
Vidare delades priset år 1989 till den 14:e Dalai Lama, högste representant för den tidigare feodaldiktaturen och teokratin Tibet, där människor blev dömda att få kroppsdelar avhuggna eller ögonen utpetade om de försökte stjäla mat från de förmögna religiösa ledarna för att själva kunna undgå svältdöden. Dalai Lama är den högste representanten idag för detta samhälle som innan Folkrepubliken Kinas befrielse av Tibet 1959 liknande Europas medeltid och där medeltida straffmetoder användes ända in på 1950-talet. Dalai Lama representerar absolut inte någonting bra och fredligt, utan tortyr och armod. En sådan man ska inte få något fredspris. Att en sådan figur kan få fredspriset visar att de som delar ut detta pris enbart gynnar borgarklassens egna favoriter och att några fredsinsatser inte är någonting som krävs för att en person ska tilldelas detta pris.
Den senaste i raden att få Nobels fredspris är som sagt Barack Obama. Obama har under året valt att inte avsluta sitt krig i Afghanistan, utan istället att utöka detsamma. Är detta en god fredsgärning? Det är nog en fråga som många ställer sig i dessa dagar. Med den historia och lista av pristagare som Nobels fredspris har, bevisas det klart och tydligt att det inte är något reellt och faktiskt fredspris det handlar om, utan snarare någonting helt annat. Fredspriset är ett sätt för borgarklassen att tillskansa sig ytterligare fina titlar och stora summor pengar. Det är vad detta pris har för funktion, inte att gynna några fredssträvanden i världen.
Utöver fredspriset är nog litteraturpriset det mest intressanta. Priset har ofta gått till borgare och antisocialister, men de ansvariga för priset här ändå ibland varit tvungna att dela ut priset till anhängare av kommunismen eller andra närstående politiska idéer. Det har då varit människor som har haft en sådan enastående talang att det helt enkelt har varit omöjligt att neka dem priset. Att vid dessa tillfällen vägra dessa personer priset hade varit ett så flagrant brott mot vett och sans att det helt enkelt inte hade varit hållbart, hur mycket Svenska Akademin än kämpat för att i första hand dela ut priset till borgare.
Personer bland nobelpristagarna i litteratur med socialistiska eller kommunistiska sympatier har under årens lopp varit: ateisten Giosuè Carducci 1906, anti-imperialisten Rabindranath Tagore 1913, kommunisten Romain Rolland 1915, socialisten George Bernard Shaw 1925, socialisten Sinclair Lewis 1930, socialisten John Galsworthy 1932, socialisten Bertrand Russell 1950, socialisten Pär Lagerkvist 1951, socialisten Halldór Laxness 1955, kommunisten Albert Camus 1957, kommunisten Salvatore Quasimodo 1959, kommunisten Jean-Paul Sartre 1964, kommunisten Michail Sjolochov 1965, socialisten Miguel Ángel Asturias 1967, kommunisten Pablo Neruda 1971, socialisten Gabriel García Márquez 1982, socialisten William Golding 1983, socialisten Naguib Mahfouz 1988, socialisten Nadine Gordimer 1991, kommunisten José Saramago 1998, kommunisten Elfriede Jelinek 2004 och socialisten Harold Pinter 2005.
Även om Nobelpriskommittéerna så gott de kan försöker gynna sina egna, borgarklassen, visar ovanstående lista på att det har varit ett omöjligt förfarande i precis alla fall. Den socialistiska rörelsen har alldeles för stor skicklighet och intelligens för att den ska vara omöjlig att negligera. Detta visar sig av att Svenska Akademin, som beslutar om litteraturpristagarna, helt enkelt ibland har varit tvungna att ge priset till personer med socialistiska eller kommunistiska sympatier. Annat hade varit fullkomligt omöjligt, om de nu vill bevara den fernissa av kunskapspris som finns kring Nobelpriset. Priset är tänkt att vara ett kunskapspris, att belöna skicklighet inom litteratur eller kunskap vad gäller att hantera litteraturen och skrivkonsten på ett skickligt sätt. Borgarna inom akademin önskar helst dela ut dynamitpengarna till borgare, men för att behålla den lilla fernissa av politisk objektivitet som är tänkt ska finnas kring priset har de helt enkelt vissa år fått ge med sig och faktiskt dela ut priset till de personer som i själva verket är skickligast på att hantera litteraturen, anhängare av den socialistiska idén.
Visst kan det alltså medges att priset vissa år delas ut till den mest lämpade, men målsättningen bör fortfarande vara att det varje år ska väljas en pristagare som vore den mest lämpliga för stunden och det är inte fallet idag. Vi kan se att många borgare och antisocialister har fått priset under årens lopp. Det kan inte vara acceptabelt för ett vetenskapspris. Den socialistiska ideologin är den vetenskapliga ideologin, den enda som bygger på fakta och verklighet. Andra ideologier, de borgerliga, bygger på vanföreställningar och fantasier. Detta går inte ihop med vetenskaplighet och därmed kan inte antisocialister tilldelas ett vetenskapligt pris. Priset ska främja vetenskapen, inte vara ett ekonomiskt bidrag för pseudovetenskapliga ”forskare”. Därför måste priskommittéerna ändra på sin beslutsprocess och istället bara dela ut priset till lämpliga personer, inte borgare.
Vid en viss granskning framstår det klart och tydligt att Nobelpriset är ett borgerligt fenomen. Utdelningarna under årens lopp har varit ytterst märkliga och gynnat personer med väldigt skadliga politiska ståndpunkter. Vi kan se att Nobels fredspris bland annat delades ut till USA:s utrikesminister Henry Kissinger 1973, för dennes krigsinsatser i Vietnam. På annat sätt kan det inte tolkas. Fredspriset ser mer ut att vara ett krigspris. I samband med både första och andra världskriget har även fredspriset delats ut till personer som varit inblandade i upptrappningen av de bägge krigen, USA:s president Woodrow Wilson 1919 och deras utrikesminister Cordell Hull 1945.
1978 delades ett delat fredspris ut till Egyptens dåvarande president, Anwar Sadat, som i in ungdom under en period varit fascistisk aktivist, och till Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin, ansvarig för flera brott mot mänskligheten och massmord i samband med de olika krig han startat. 1983 gavs priset till den inbitne borgaren, antisocialisten och papisten Lech Wałęsa. Detta är bara ett i raden av bevis för vilka politiska krafter som gynnas av Nobelpriset och ”dynamitpengarna”, som August Strindberg uttryckte det. Det är i högsta grad borgerliga strömningar som får skörda Nobelprisets frukter och därför är det ett mycket dåligt pris.
Vidare delades priset år 1989 till den 14:e Dalai Lama, högste representant för den tidigare feodaldiktaturen och teokratin Tibet, där människor blev dömda att få kroppsdelar avhuggna eller ögonen utpetade om de försökte stjäla mat från de förmögna religiösa ledarna för att själva kunna undgå svältdöden. Dalai Lama är den högste representanten idag för detta samhälle som innan Folkrepubliken Kinas befrielse av Tibet 1959 liknande Europas medeltid och där medeltida straffmetoder användes ända in på 1950-talet. Dalai Lama representerar absolut inte någonting bra och fredligt, utan tortyr och armod. En sådan man ska inte få något fredspris. Att en sådan figur kan få fredspriset visar att de som delar ut detta pris enbart gynnar borgarklassens egna favoriter och att några fredsinsatser inte är någonting som krävs för att en person ska tilldelas detta pris.
Den senaste i raden att få Nobels fredspris är som sagt Barack Obama. Obama har under året valt att inte avsluta sitt krig i Afghanistan, utan istället att utöka detsamma. Är detta en god fredsgärning? Det är nog en fråga som många ställer sig i dessa dagar. Med den historia och lista av pristagare som Nobels fredspris har, bevisas det klart och tydligt att det inte är något reellt och faktiskt fredspris det handlar om, utan snarare någonting helt annat. Fredspriset är ett sätt för borgarklassen att tillskansa sig ytterligare fina titlar och stora summor pengar. Det är vad detta pris har för funktion, inte att gynna några fredssträvanden i världen.
Utöver fredspriset är nog litteraturpriset det mest intressanta. Priset har ofta gått till borgare och antisocialister, men de ansvariga för priset här ändå ibland varit tvungna att dela ut priset till anhängare av kommunismen eller andra närstående politiska idéer. Det har då varit människor som har haft en sådan enastående talang att det helt enkelt har varit omöjligt att neka dem priset. Att vid dessa tillfällen vägra dessa personer priset hade varit ett så flagrant brott mot vett och sans att det helt enkelt inte hade varit hållbart, hur mycket Svenska Akademin än kämpat för att i första hand dela ut priset till borgare.
Personer bland nobelpristagarna i litteratur med socialistiska eller kommunistiska sympatier har under årens lopp varit: ateisten Giosuè Carducci 1906, anti-imperialisten Rabindranath Tagore 1913, kommunisten Romain Rolland 1915, socialisten George Bernard Shaw 1925, socialisten Sinclair Lewis 1930, socialisten John Galsworthy 1932, socialisten Bertrand Russell 1950, socialisten Pär Lagerkvist 1951, socialisten Halldór Laxness 1955, kommunisten Albert Camus 1957, kommunisten Salvatore Quasimodo 1959, kommunisten Jean-Paul Sartre 1964, kommunisten Michail Sjolochov 1965, socialisten Miguel Ángel Asturias 1967, kommunisten Pablo Neruda 1971, socialisten Gabriel García Márquez 1982, socialisten William Golding 1983, socialisten Naguib Mahfouz 1988, socialisten Nadine Gordimer 1991, kommunisten José Saramago 1998, kommunisten Elfriede Jelinek 2004 och socialisten Harold Pinter 2005.
Även om Nobelpriskommittéerna så gott de kan försöker gynna sina egna, borgarklassen, visar ovanstående lista på att det har varit ett omöjligt förfarande i precis alla fall. Den socialistiska rörelsen har alldeles för stor skicklighet och intelligens för att den ska vara omöjlig att negligera. Detta visar sig av att Svenska Akademin, som beslutar om litteraturpristagarna, helt enkelt ibland har varit tvungna att ge priset till personer med socialistiska eller kommunistiska sympatier. Annat hade varit fullkomligt omöjligt, om de nu vill bevara den fernissa av kunskapspris som finns kring Nobelpriset. Priset är tänkt att vara ett kunskapspris, att belöna skicklighet inom litteratur eller kunskap vad gäller att hantera litteraturen och skrivkonsten på ett skickligt sätt. Borgarna inom akademin önskar helst dela ut dynamitpengarna till borgare, men för att behålla den lilla fernissa av politisk objektivitet som är tänkt ska finnas kring priset har de helt enkelt vissa år fått ge med sig och faktiskt dela ut priset till de personer som i själva verket är skickligast på att hantera litteraturen, anhängare av den socialistiska idén.
Visst kan det alltså medges att priset vissa år delas ut till den mest lämpade, men målsättningen bör fortfarande vara att det varje år ska väljas en pristagare som vore den mest lämpliga för stunden och det är inte fallet idag. Vi kan se att många borgare och antisocialister har fått priset under årens lopp. Det kan inte vara acceptabelt för ett vetenskapspris. Den socialistiska ideologin är den vetenskapliga ideologin, den enda som bygger på fakta och verklighet. Andra ideologier, de borgerliga, bygger på vanföreställningar och fantasier. Detta går inte ihop med vetenskaplighet och därmed kan inte antisocialister tilldelas ett vetenskapligt pris. Priset ska främja vetenskapen, inte vara ett ekonomiskt bidrag för pseudovetenskapliga ”forskare”. Därför måste priskommittéerna ändra på sin beslutsprocess och istället bara dela ut priset till lämpliga personer, inte borgare.
lördag 3 oktober 2009
Agerande mot det skånska språket
Någonting som måste åtgärdas i vårt samhälle är det skånska språket. Det går inte an att ha en sådan distinktion inom svenskan att vad som ofta betraktas som en del av den är fullkomligt obegriplig för oss övriga. Skånska kallas för en dialekt och inom svenskan finns det bättre och sämre dialekter. Det kanske kan ses som någonting naturligt, men en målsättning måste givetvis vara att förbättra språket i Sverige, att göra det mer ”serviceanpassat” eller hur det nu ska formuleras.
Ju längre norrut i landet Sverige man kommer, desto vackrare och tydligare talar befolkningen. En målsättning vore att alla talar på det viset vi kan höra i landets allra nordligaste delar. Därför måste man gå hårt åt mot det inom svenskan som är den tydligaste motsatsen till det som talas nordligast i landet, nämligen det som talas allra längst söderut.
Ibland när människor talar skånska på tv är det textning på svenska. Detta är någonting positivt och kan ses som ett tecken på att skånska faktiskt inte är en del av svenskan, utan en avart, ett språkligt missfoster. Vad som åtminstone bör ställas som ett krav är att textning på svenska ska bli obligatoriskt när människor talar skånska på tv, men hur ska man då göra med exempelvis radio, tal som inte går att texta? Det naturliga blir förstås att det införs förbud för människor att tala skånska i radio och andra offentliga rum där textning är omöjlig. Skånskan måste sättas hårt åt.
Vi bör införa ett system som gynnar dem som talar vackert och fint som i Norrbotten. Ett sådant tal måste premieras, medan sådant som låter fult och förskräckligt, såsom skånskan, måste behandlas på rakt motsatt sätt. Kanske skulle en lösning angående frågan om det skånska språket vara att så fort när skånska barn föds, skicka upp dem till Norrbotten, så att de där får tillbringa sin uppväxt helt utan skånskt inflytande och på så vis lär sig att tala trevligt och vackert. Tillämpas en sådan politik under ett antal generationer kan förhoppningsvis skånskan drivas undan och det vore mycket positivt. Det som låter vackert måste gynnas, det som låter fult måste bekämpas. Det är det enda rimliga.
Ju längre norrut i landet Sverige man kommer, desto vackrare och tydligare talar befolkningen. En målsättning vore att alla talar på det viset vi kan höra i landets allra nordligaste delar. Därför måste man gå hårt åt mot det inom svenskan som är den tydligaste motsatsen till det som talas nordligast i landet, nämligen det som talas allra längst söderut.
Ibland när människor talar skånska på tv är det textning på svenska. Detta är någonting positivt och kan ses som ett tecken på att skånska faktiskt inte är en del av svenskan, utan en avart, ett språkligt missfoster. Vad som åtminstone bör ställas som ett krav är att textning på svenska ska bli obligatoriskt när människor talar skånska på tv, men hur ska man då göra med exempelvis radio, tal som inte går att texta? Det naturliga blir förstås att det införs förbud för människor att tala skånska i radio och andra offentliga rum där textning är omöjlig. Skånskan måste sättas hårt åt.
Vi bör införa ett system som gynnar dem som talar vackert och fint som i Norrbotten. Ett sådant tal måste premieras, medan sådant som låter fult och förskräckligt, såsom skånskan, måste behandlas på rakt motsatt sätt. Kanske skulle en lösning angående frågan om det skånska språket vara att så fort när skånska barn föds, skicka upp dem till Norrbotten, så att de där får tillbringa sin uppväxt helt utan skånskt inflytande och på så vis lär sig att tala trevligt och vackert. Tillämpas en sådan politik under ett antal generationer kan förhoppningsvis skånskan drivas undan och det vore mycket positivt. Det som låter vackert måste gynnas, det som låter fult måste bekämpas. Det är det enda rimliga.
fredag 2 oktober 2009
USA:s historiska grund och stagnation
Vid tiden för den amerikanska revolutionen var den del av världen som strax skulle komma att bli nationen USA förmodligen det mest radikala och progressiva samhället i världen. De föregick den franska revolutionen med ungefär 15 år och var alltså på sätt och vis en föregångare för denna. Värt att komma ihåg var att den amerikanska revolutionen ägde rum under andra halvan av 1770-talet och en bit in på 1780-talet. Den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom 1776, en konstitution som då förmodligen var den mest radikala i världen. Man måste dock komma ihåg att detta var i dagsläget 233 år sedan. Vad man måste fråga sig är vad som har hänt sedan dess.
USA:s historiska utveckling har fullkomligt stagnerat. Från att ha varit den möjligen mest radikala nationen i världen är det idag en av de mest konservativa och stagnerade. De hade ett helt fantastiskt utgångsläge, men någonstans på vägen gick det snett och därför befinner sig USA idag i sin nuvarande position, som inte alls är samhälleligt gynnsam eller progressiv.
Sedan 1776 har de flesta av världens länder gått om USA i samhällelig utveckling. Det betyder att USA nu har en lång väg att gå för att komma ikapp och för att kunna få till stånd en positiv utveckling för sitt samhälle. Situationen verkar dock inte lovande, för en yttre betraktare sett. Det är möjligt att vi i Sverige får se en falsk bild av den amerikanska befolkningen när den gestaltas i media, att vi inte får se verkligheten. Den möjligheten finns, men möjligheten finns också att saker och ting verkligen är på riktigt när vi ser amerikaner uttala sig på tv, och om det nu är så, så är det mycket besynnerliga saker vi ser och något som skapar många funderingar.
Vi ser amerikaner som uttalar sig på tv och som anser att socialismen inte vore samhällsutvecklande, att statligt styre skulle vara någonting sämre än det system de har där i dagsläget, att människor där på fullaste allvar motsätter sig evolutionsteorin osv. När vi ser amerikaner uttala sig på tv framstår många märkliga ting och detta var bara några exempel. Detta är ett tydligt tecken på att det amerikanska samhället någon gång under sin utveckling hamnade på villovägar, eller kanske mer riktigt sagt: utvecklingen stannade någonstans på vägen helt plötsligt upp och började gå bakåt istället.
Vad var det då som gick fel med USA? Varför fastnade de i sin utveckling på 1700-talets nivå och fortsatte inte utvecklas med resten av världen under ytterligare 200 år? Detta är naturligtvis frågor som är ytterst svåra att svara på. Det viktigaste är heller inte att besvara dessa frågor. Det absolut viktigaste, framförallt för gemene man inom den amerikanska nationen, är att situationen förändras och att samhällsutvecklingen kommer igång igen.
Om de i USA istället för att utvecklas framåt, utvecklas bakåt, såsom att när det gäller naturvetenskapen ligga fast på den nivå som vi i Västeuropa passerade i och med Charles Darwins publicering av vetenskapliga fakta 1859 och istället fortfarande tro på det som var gängse innan Darwins forskning kunde bevisa sakernas tillstånd, då är det amerikanska samhället dödsdömt. Detta är då naturligtvis någonting som inte bara gäller frågan om naturvetenskap, utan även andra viktiga frågor. USA är ett samhälle som är efterblivet och underutvecklat på flera olika plan. Ett samhälle som har fastnat i sin utveckling kommer att gå under när övriga världen avancerar och går framåt.
USA är inte det enda samhälleligt underutvecklade landet i världen och inte det enda som har stagnerat, men faktum är att USA stagnerade långt tidigare än de flesta andra länder. Sverige hade en positiv samhällsutveckling åtminstone fram till 1920-talet, där vi däremot stannade på halva vägen mot det nästa logiska steget i en positiv och progressiv samhällsutveckling, nämligen socialismen. Sverige stannade upp i sin utveckling på 1920-talet, medan USA stannade upp kanske år 1790. Det är en mycket stor skillnad.
Under de två sista årtiondena av 1800-talet och de första två årtiondena av 1900-talet flyttade den svenska arbetarrörelsen fram sina positioner och så småningom skapades det svenska folkhemmet. Det var däremot bara halvvägs fram mot det samhälle som vore önskvärt och den mest utvecklade nivån inom tänkbar samhällsutveckling, nämligen det klasslösa samhället. Vi avancerade fram mot det klasslösa samhället genom att i viss grad vrida makten ur borgarklassens händer, men kom inte hela vägen fram till den tilltänkta destinationen.[1]
I USA var det dock inte något arbetarparti som blev landets största under början av 1900-talet, utan i USA har det varit i mångt och mycket samma politiska krafter som har styrt sedan 1700-talet. I Sverige var det under 1700-talet adelsståndet som styrde landet. USA har aldrig haft något officiellt adelsstånd, men styrdes under 1700-talet av ett representanthus och en senat, där ledamöterna har gått på elitskolor och kommer från förmögna familjer[2], medan det i Sverige finns riksdagsledamöter med arbetarbakgrund. Detta visar på en betydande skillnad. Säga vad man vill om de svenska Socialdemokraterna, men de är långt mer radikala än de två statsbärande partierna i USA, och Socialdemokraterna har även sin bakgrund inom arbetarrörelsen och var ett mycket progressivt och radikalt parti fram till splittringen 1917. Det är knappast någonting man kan säga om Republikanerna och Demokraterna i USA.
Sverige har för hundratalet år sedan haft en kampvillig arbetarrörelse som flyttade fram våra positioner och skapade ett land som är långt mer positivt än USA, även om vägen till det idealiska samhället fortfarande är milslång. Någon stark sådan rörelse fanns inte i USA. Frågan är varför. Det måste helt enkelt vara så att amerikanska människor ända sedan den amerikanska revolutionen har haft en slags mentalitet som varit mycket skadlig och nedbrytande.
[1]Naturligtvis besitter borgarna fortfarande den största makten även i Sverige, men vi har åtminstone kommit en bra bit längre fram än vad som gällde under 1700-talet.
[2]Detta är någonting som fortfarande gäller, 230 år senare, vilket verkligen bekräftar deras avstannade utveckling.
USA:s historiska utveckling har fullkomligt stagnerat. Från att ha varit den möjligen mest radikala nationen i världen är det idag en av de mest konservativa och stagnerade. De hade ett helt fantastiskt utgångsläge, men någonstans på vägen gick det snett och därför befinner sig USA idag i sin nuvarande position, som inte alls är samhälleligt gynnsam eller progressiv.
Sedan 1776 har de flesta av världens länder gått om USA i samhällelig utveckling. Det betyder att USA nu har en lång väg att gå för att komma ikapp och för att kunna få till stånd en positiv utveckling för sitt samhälle. Situationen verkar dock inte lovande, för en yttre betraktare sett. Det är möjligt att vi i Sverige får se en falsk bild av den amerikanska befolkningen när den gestaltas i media, att vi inte får se verkligheten. Den möjligheten finns, men möjligheten finns också att saker och ting verkligen är på riktigt när vi ser amerikaner uttala sig på tv, och om det nu är så, så är det mycket besynnerliga saker vi ser och något som skapar många funderingar.
Vi ser amerikaner som uttalar sig på tv och som anser att socialismen inte vore samhällsutvecklande, att statligt styre skulle vara någonting sämre än det system de har där i dagsläget, att människor där på fullaste allvar motsätter sig evolutionsteorin osv. När vi ser amerikaner uttala sig på tv framstår många märkliga ting och detta var bara några exempel. Detta är ett tydligt tecken på att det amerikanska samhället någon gång under sin utveckling hamnade på villovägar, eller kanske mer riktigt sagt: utvecklingen stannade någonstans på vägen helt plötsligt upp och började gå bakåt istället.
Vad var det då som gick fel med USA? Varför fastnade de i sin utveckling på 1700-talets nivå och fortsatte inte utvecklas med resten av världen under ytterligare 200 år? Detta är naturligtvis frågor som är ytterst svåra att svara på. Det viktigaste är heller inte att besvara dessa frågor. Det absolut viktigaste, framförallt för gemene man inom den amerikanska nationen, är att situationen förändras och att samhällsutvecklingen kommer igång igen.
Om de i USA istället för att utvecklas framåt, utvecklas bakåt, såsom att när det gäller naturvetenskapen ligga fast på den nivå som vi i Västeuropa passerade i och med Charles Darwins publicering av vetenskapliga fakta 1859 och istället fortfarande tro på det som var gängse innan Darwins forskning kunde bevisa sakernas tillstånd, då är det amerikanska samhället dödsdömt. Detta är då naturligtvis någonting som inte bara gäller frågan om naturvetenskap, utan även andra viktiga frågor. USA är ett samhälle som är efterblivet och underutvecklat på flera olika plan. Ett samhälle som har fastnat i sin utveckling kommer att gå under när övriga världen avancerar och går framåt.
USA är inte det enda samhälleligt underutvecklade landet i världen och inte det enda som har stagnerat, men faktum är att USA stagnerade långt tidigare än de flesta andra länder. Sverige hade en positiv samhällsutveckling åtminstone fram till 1920-talet, där vi däremot stannade på halva vägen mot det nästa logiska steget i en positiv och progressiv samhällsutveckling, nämligen socialismen. Sverige stannade upp i sin utveckling på 1920-talet, medan USA stannade upp kanske år 1790. Det är en mycket stor skillnad.
Under de två sista årtiondena av 1800-talet och de första två årtiondena av 1900-talet flyttade den svenska arbetarrörelsen fram sina positioner och så småningom skapades det svenska folkhemmet. Det var däremot bara halvvägs fram mot det samhälle som vore önskvärt och den mest utvecklade nivån inom tänkbar samhällsutveckling, nämligen det klasslösa samhället. Vi avancerade fram mot det klasslösa samhället genom att i viss grad vrida makten ur borgarklassens händer, men kom inte hela vägen fram till den tilltänkta destinationen.[1]
I USA var det dock inte något arbetarparti som blev landets största under början av 1900-talet, utan i USA har det varit i mångt och mycket samma politiska krafter som har styrt sedan 1700-talet. I Sverige var det under 1700-talet adelsståndet som styrde landet. USA har aldrig haft något officiellt adelsstånd, men styrdes under 1700-talet av ett representanthus och en senat, där ledamöterna har gått på elitskolor och kommer från förmögna familjer[2], medan det i Sverige finns riksdagsledamöter med arbetarbakgrund. Detta visar på en betydande skillnad. Säga vad man vill om de svenska Socialdemokraterna, men de är långt mer radikala än de två statsbärande partierna i USA, och Socialdemokraterna har även sin bakgrund inom arbetarrörelsen och var ett mycket progressivt och radikalt parti fram till splittringen 1917. Det är knappast någonting man kan säga om Republikanerna och Demokraterna i USA.
Sverige har för hundratalet år sedan haft en kampvillig arbetarrörelse som flyttade fram våra positioner och skapade ett land som är långt mer positivt än USA, även om vägen till det idealiska samhället fortfarande är milslång. Någon stark sådan rörelse fanns inte i USA. Frågan är varför. Det måste helt enkelt vara så att amerikanska människor ända sedan den amerikanska revolutionen har haft en slags mentalitet som varit mycket skadlig och nedbrytande.
[1]Naturligtvis besitter borgarna fortfarande den största makten även i Sverige, men vi har åtminstone kommit en bra bit längre fram än vad som gällde under 1700-talet.
[2]Detta är någonting som fortfarande gäller, 230 år senare, vilket verkligen bekräftar deras avstannade utveckling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)