En minnesruna över Enver Hoxha (100 år)

Nu är det 100 år sedan 1908, det år då en av historiens mest berömda albaner föddes, nämligen Enver Hoxha. Han kom senare att bli känd som den som de facto styrde Albanien i drygt 40 års tid (om än med olika titlar), vissa perioder som premiärminister och andra perioder under andra maktpositioner. Hos honom låg i alla fall den reella makten över landet från 1943 till hans död 1985, även om vissa andra periodvis hade den nominella makten, makten på pappret.

Enver Hoxha föddes i Gjirokastër i södra Albanien 16 oktober 1908. Om hans allra första år finns det inte så mycket att säga, men i tonåren vaknade hans politiska intresse och vid 16 års ålder blev han sekreterare för studentföreningen i hemstaden Gjirokastër. Föreningen förbjöds av regeringen och Enver flyttade till Korçë, där han började på ett franskt gymnasium. Det var under sin tid där som han kom i kontakt med kommunismens idéer och började studera marxistiska skrifter. 1930 blev han tilldelad ett stipendium av kungafamiljen, för att studera på universitet i Frankrike (precis som Pol Pot 20 år senare).

I Frankrike kom han i kontakt med kommunistpartiet och deltog i marxistiska cirklar, precis som Pol Pot senare skulle göra. Deras studietider påminner väldigt mycket om varandra. Under sin tid i Frankrike skrev han artiklar om den albanska situationen i det franska kommunistpartiets tidning. När han kom tillbaka till Albanien (och Korçë), så började han undervisa som lärare i grammatik, men förlorade sin tjänst när fascisterna tog makten över landet och han vägrade gå med i det fascistiska partiet. Detta var 1939.

1941 var han med och grundade det albanska kommunistpartiet, valdes till dess centralkommitté och två år senare till dess förste sekreterare och fick därmed kontroll över stora delar av Albanien, som vid läget hade erövrats av de kommunistiska partisanerna. 1944 hade de fått kontrollen över hela Albanien, samt delar av Montenegro och Bosnien. Hoxha kom att bli en stor anhängare av Stalin och förmyndarna i Sovjetunionen fram till att Stalins efterträdare Chrusjtjov (1894-1971, Sovjetunionens regeringschef 1953-1964) tog avstånd från vissa delar av Stalins politik, 1956. I och med detta bröt Hoxha och Albanien alla diplomatiska relationer med Sovjetunionen och sökte sig istället till Folkrepubliken Kina.

Tillsammans med Kina och Ordförande Mao Tse-Tung formade man en antisovjetisk allians, men alliansen mellan Albanien och Kina skulle inte komma att hålla för evigt. När Mao dog i slutet av 1976 började detta varma förhållande mellan de bägge länderna knaka i fogarna och när högerelementen i Kinas Kommunistiska Parti slutgiltigt tog makten 1978 bröt Albanien kontakten med landet fullt ut. Därefter kom Albanien att stå helt isolerat här i världen och det är egentligen de allra sista åren av Enver Hoxhas liv som är mest intressanta.

Efter 1978 isolerade sig Albanien från den övriga världen och talade om att man måste lita till egna krafter (samma politik som Kambodjas Pol Pot och Nordkoreas Kim Il Sung har skrivit mycket om). Man ansåg alla andra styrande kommunistpartier vara revisionistiska, som hade vikit av från den rätta (stalinistiska) läran och att det bara var det egna partiet som höll idealen (stalinismen) levande. Naturligtvis var det rätt av Hoxha att fördöma Kinas urartning efter Maos död, där marknadskrafterna tilläts härja helt efter eget bevåg och Kina blev till ett nytt USA, men Hoxha kritiserade Kina utifrån något fel premisser. Kinas misstag var inte att de fördömde Stalin, utan att de började driva en marknadsliberal politik.

Mellan 1978 och 1985 förde Albanien en något underlig politik och strävade efter att vara självförsörjande. När hans andreman Mehmet Shehu kritiserade denna politik dog han under mystiska förhållanden (med all sannolikhet mördad) 1981. Hoxhas nye kronprins efter Shehus frånfälle blev Ramiz Alia, som styrde landet fram till 1992 och som lever än. Han fortsatte en politik lojal mot Hoxha, fram tills att han störtades i april 1992, sju år efter Hoxhas död.