I mitten av november slog polisen
till mot Revolutionära Fronten och grep flera av dess medlemmar. Därefter
inleddes en hetskampanj i media mot olika vänsterpartister som på ett eller
annat sätt hade uttalat stöd eller sympati för denna organisation. Mediedrevet
gick allra hårdast mot Markus Allard, distriktsordförande för Ung Vänster i
Örebro län samt ersättare för Vänsterpartiet i Örebro kommunfullmäktige. Partisekreterare
Aron Etzler bemötte dessa attacker från medias sida genom att inleda ett
uteslutningsärende mot Allard. Det visar att medias taktik att söndra och
härska fungerar väl. Vänsterpartiet har inte, som brukligt i detta läge, ställt
upp som en enad front och försvarat sina medlemmar gentemot medias attacker.
Nej, istället har partisekreteraren helt anslutit sig till mediedrevet och
svikit en av sina egna medlemmar på ett riktigt lågt sätt. Så länge Allard
värvade en massa folk till ungdomsförbundet och var en initiativrik och
drivande kraft (vilket han fortfarande är) som kunde få in unga örebroare till
partiarbetet, då var han mer än välkommen. Men så fort han på något sätt gick
emot mediedrevet och de förutfattade och felaktiga meningar som råder inom den
svenska borgerliga pressen, då väljer partiet att hugga honom i ryggen och
lämnar honom ute i kylan.
Det finns många bekymmersamma
faktorer i svensk politik idag. En av dessa är att Moderaterna och
Socialdemokraterna försöker lägga sig så nära varandra som möjligt i politiken
av populistiska skäl och för att försöka värva tveksamma mittenväljare.
Skillnaderna mellan deras bägge budgetförslag reduceras till enbart några
promille. Ideologierna dör undan mer och mer. Man säljer ut sin politik till
högstbjudande och det verkar vara viktigare för dem att behålla makten än den
ideologiska renheten. Det är denna likriktning och högervridning av svensk
politik som är det stora problemet, inte Markus Allard. Mediedrevet går hårt
mot alla bryter mot denna negativa utveckling och fördummande av befolkningen.
I detta läge är det skönt att inte alla vänsterpartister är sådana ryggradslösa
kappvändare som partisekreterare Aron Etzler, utan att Markus istället står upp
för det som är rätt och riktigt.
Vi kan dra oss till minnes
kampanjen mot Lars Ohly för nära tio år sen, där medias hets till slut fick
honom att sluta titulera sig kommunist. Av rent populistiska skäl valde han att
vika sig för media, men av detta vann partiet absolut ingenting. Vänsterpartiet
förlorade alla val under hans ledning. Väljarna straffade hans fullständiga
principlöshet. I detta läge är det positivt att sådana som Markus står
rakryggade mot mediadrevet. Det ger i alla fall något hopp för Vänsterpartiet,
det sjunkande skeppet.
Aron Etzlers agerande i denna fråga strider faktiskt mot den
egna partilinjen. Eller om vi snarare ska kalla det för en oskriven regel,
nämligen att interna konflikter ska behandlas internt och inte ventileras i
massmedia, inför allmän beskådan. Det här skiljer sig helt mot hur det gick
till senaste gången det rådde en större konflikt och uteslutningsärenden inom
den vänsterpartistiska rörelsen, nämligen åren 2006–2007. Den gången gällde det
ungdomsförbundet Ung Vänster och själva partiet var inte direkt påverkat, men
indirekt. Det var en konflikt med centrum i Västernorrland där
distriktsstyrelsens kassör (jag själv) blev utesluten ur förbundet och fyra av
Ung Vänsters lokalavdelningar i protest mot detta valde att gå över till
Syndikalistiska Ungdomsförbundet och bilda lokalavdelningar inom denna
federation istället. Hela Ung Vänsters distrikt i Västernorrland upplöstes och länet
stod utan UV-distrikt i ett par år efter det. Det mest anmärkningsvärda när det
gäller detta är att förbundet den gången hade linjen att det hela skulle ske i
tysthet och absolut inte ventileras i massmedia. Förändringen verkar vara total
nu när Etzler gör uttalanden om uteslutningsärenden i Svenska Dagbladet,
Nerikes Allehanda och även uttalar sig hos Sveriges Television.
Nerikes Allehanda har skrivit flera artiklar i ärendet och
spekulerar rentav kring att det finns ett hot om splittring i Vänsterpartiet.
Det vore förvisso ett intressant scenario, men knappast särskilt sannolikt. Vid
förra uteslutningsärendet minns jag att jag först blev avstängd från Ung
Vänsters verksamhet i två månader fram till nästa förbundsstyrelsemöte. Detta
var i alla fall i teorin, men i praktiken deltog jag i Ung Vänsters verksamhet
precis som vanligt även under denna period av avstängning, eftersom hela
distriktet motsatte sig avstängningen och helt enkelt lät mig delta precis som
jag ville. När förbundsstyrelsemötet hade hållits så ringde en av ledamöterna
upp mig och berättade att jag var insläppt i förbundet igen.
Uteslutningsivrarna verkar alltså inte ha fått igenom någon uteslutning på
mötet. Som jag minns krävdes det två tredjedels majoritet av förbundsstyrelsens
ledamöter för att utesluta en medlem. Detta verkar man alltså inte ha fått
ihop. Om samma regel finns i Vänsterpartiets stadgar vet jag inte, men jag
skulle tro att bestämmelserna är ungefär liknande. Det är omöjligt att som
yttre betraktare veta hur starkt Allards stöd är inom partistyrelsen idag, men
det är möjligt att han har åtminstone en tredjedel med sig och i så fall får
han stanna kvar.
Om nu Allard blir utesluten så kommer det sannolikt att bli
ungefär samma scenario som senaste gången, alltså att Allards anhängare i
protest kommer lämna partiet och engagera sig inom någon annan organisation,
alternativt blir helt politiskt passiviserade. Vi får hoppas att det sistnämnda
absolut inte inträffar. Politisk passivitet är en dödssynd. Det vore bra om
alla medlemmar som delar Allards politiskt radikala värderingar får ett utökat
inflytande både inom partiet och ungdomsförbundet. Det vore en viktig
vitamininjektion för den vänsterpartistiska rörelsen. Vad Vänsterpartiet idag
behöver är en rejäl radikalisering, för att på så sätt kunna locka till sig
vettiga medlemmar. Man verkar ligga långt ifrån den situationen idag. Partiet
verkar inlemmas i etablissemanget alltmer, och den samhällskritik och radikala
anda som en gång fanns är i stort sett helt bortblåst. Emellanåt dyker det upp
vettiga krafter inom partiet, såsom nu Markus Allard. Dessa brukar bli
kortvariga. Antingen kastar partiet ut dem eller så tröttnar de själva på att
de aldrig lyckas få igenom sina krav. Det finns inte något utrymme för radikal
politik inom dagens vänsterparti. Den rollen har tagits över av andra
organisationer, såsom Socialisterna eller Arbetarpartiet, de verkligt radikala
krafterna i Sverige idag.
Oavsett vad som nu händer får vi hoppas på att det blir en
seger för de progressiva och framåtskridande socialistiska krafterna, hur nu än
den kan se ut. De reaktionärer som vill fortsätta partiets utveckling i en
negativ linje bör bekämpas. Vänsterpartiet har en gång i sin historia varit ett
bra socialistiskt parti, men den tiden är över sen länge. Den tiden slutade med
partisplittringen 1929. Då fortsatte de så kallade ”kilbommarna” den
socialistiska andan, medan ”sillénarna”, de som senare kom att utvecklas till
dagens Vänsterparti, slog in på en stalinistisk och sovjetvänlig linje. Kilbommarna
kom att urarta politiskt efter ett tiotal år och splittrades i flera mindre
delar i slutet av 1930-talet, bland annat till följd av ekonomiska konflikter
och missnöje med valresultaten.
Stalinismen är idag borta från Vänsterpartiet, i alla fall
rent ideologiskt. Kvar finns dock den organisatoriska stalinismen, så att säga.
Vänsterpartiet är ännu centraliserat, byråkratiskt och hierarkiskt i sin
partistruktur, helt i Stalins anda. Dess organisation är utformad efter den så
kallade ”demokratiska centralismen”. All centralism är av ondo, även den som
utger sig för att vara demokratisk. Centralism kan aldrig vara demokratisk. Vad
vi behöver är ett samhälle där all makt utgår från arbetarråden, ett
decentraliserat samhälle med platta maktstrukturer, det rådskommunistiska
samhället. Det är någonting som Vänsterpartiet går helt emot.
