Den revolutionära konservatismen

Att vara konservativ och att vara revolutionär behöver inte nödvändigtvis vara någonting motsägelsefullt. Att vara konservativ är heller inte detsamma som att vara reaktionär, trots att många sätter likhetstecken mellan dessa bägge. Det finns nämligen en revolutionär konservatism, en framåtskridande och inte bakåtsträvande konservatism. För att förändra samhället till det bättre är det av yttersta vikt att i sin politiska aktivism vara socialistiskt revolutionär. Därmed inte sagt att det är givande och samhällsutvecklande att ta avstånd från allt det som ibland kan kallas för ”konservativa värderingar”, för vissa av dem är mycket sunda och har en given plats även i ett revolutionärt samhälle.

Traditionella värderingar i familjefrågor och moralfrågor går hand i hand med den revolutionära socialismen. Traditionella värderingar i just dessa frågor ger samhället en sundhet och fungerar som medicin för att förebygga att samhället inte spårar ur till någon slags moralpolitisk liberalism där allting tillåts utan begränsningar. Människan lever och trivs allra bäst i kärnfamiljer och har en inneboende strävan efter att bilda just sådana. Att som vissa så kallade ”queerfeminister”, genusforskare och liknande hävda annorlunda strider mot den mänskliga naturen.

Givetvis finns det en anledning till att människor i alla tider har bildat kärnfamiljer, det är ingenting som har kommit till genom tvång eller några inbillade ”normer”, utan det kommer naturligt som en del i den mänskliga utvecklingen. De ytterst begränsade perioder i ytterst begränsade delar av världen där annat har gällt är ingenting annat än avarter och har till slut försvunnit av sig självt. I dagens samhälle finns en minoritet som hävdar att olika former av normer kring kärnfamilj eller heteronormer måste brytas ned. Oroväckande är att flera av dessa personer betraktar sig som någon form av socialister. En sådan politik ligger inte i linje med socialismen eller den marxistiska vetenskapen. Denna politik för att bryta ned kärnfamiljerna och heteronormen är istället dömd att misslyckas och kommer inte bli särskilt livskraftig, vilket framtiden kommer att utvisa.

Än viktigare än traditionella värderingar i familjefrågor är förstås de traditionella värderingarna i moralfrågor. Vissa personer kommer med beskyllelser om moralpanik när någon yttrar sig till stöd för en sund och vettig inställning i moralfrågor. Detta sker i sådan utsträckning att begreppet moralpanik blir utvattnat. Vad är då egentligen moralpanik? Frågan är svår att besvara, men det tycks som att den så kallade moralpaniken har blivit en slags motpol mot den fullständiga dekadensen och det allmänt osunda och självnedbrytande leverne som finns inom vissa kretsar. Det innebär då också att ”moralpanik” snarare än ett skällsord har blivit ett positivt begrepp. Den som studerar svenska debatter kring moralfrågor av olika slag kommer snabbt att märka att de som motsätter sig den självförödande inställningen till livet anklagas för att ge uttryck för moralpanik.

Självutnämnda antimoralister är de personer som önskar den fullständiga liberalismens apokalypsexperiment. Att motsätta sig moralism innebär den totala nyliberalismen: vem som helst får göra vad helst de ”önskar”, utan några som helst restriktioner eller inskränkningar. Ett sådant förhållningssätt leder till alla samhällens och den mänskliga civilisationens undergång. Samhällen där moralen har avskaffats har varit samhällen i fritt fall, det är sådant som har inträffat när exempelvis Romarriket eller Nazityskland var inne i sina absoluta sista faser innan undergången av dessa respektive samhällen. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan önska mänsklighetens och civilisationens undergång och det innebär därmed också att de som motsätter sig moralism eller anklagar personer för att sprida moralpanik i själva verket befinner sig utanför just sina sinnens fulla bruk. Dessa personer bör få den psykiatriska behandling de förtjänar, tills de har botats från sina mentala sjukdomar.

Det är förstås befogat att vara kritisk till dagens samhälle, men fortfarande felaktigt att önska civilisationens undergång. Det nuvarande kapitalistiska samhället måste störtas i gruset för att aldrig mer kunna återuppstå, ja, men hela den mänskliga civilisationen ska inte för den skull förintas, den ska enbart förändras, men självklart fortleva. En socialistisk civilisation måste skapas. Annars är mänskligheten oundvikligen dömd till undergång. Den marxistiska vetenskapen har visat oss att valet står mellan antingen socialism eller barbari. ”Bourgeoisiens samhälle står inför ett dilemma, antingen övergång till socialism eller återfall i barbari.”, enligt Jürgen Kuzcynski. Detta, att föråldrade samhällen allteftersom moderniseras och vidareutvecklas till nya samhällen, är bekräftat av den historiska utvecklingen. Det är en naturlig del av mänsklighetens utveckling att hela tiden sträva efter ett så pass högstående samhälle som möjligt. Precis som feodalismen en gång moderniserades och vidareutvecklades till kapitalismen kommer kapitalismen längre fram att moderniseras och vidareutvecklas till socialism.

”Om världen befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling, om det gamlas bortdöende och det nyas framväxande är utvecklingens lag, så är det klart att det inte längre finnes någon ’orubblig’ samhällsordning, inga ’eviga principer’ för privatäganderätten och utsugningen, inga ’eviga idéer’ om böndernas underordnande under godsägarna, arbetarnas under kapitalisterna. Således kan det kapitalistiska systemet ersättas med det socialistiska systemet, alldeles som det kapitalistiska systemet på sin tid ersatte det feodala systemet.”

– Josef Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, 1938

"Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja. Hur mycket reaktionärerna än bemödar sig att hålla tillbaka historiens hjul, kommer förr eller senare revolutionen att äga rum och oundvikligen att segra.”

– Mao Tse-Tung, tal vid Sovjetunionens högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska oktoberrevolutionen, 1957

Samernas roll i kampen

Det finns en rad olika åsikter om samerna i det svenska samhället. Vissa anser att de är förtryckta och vissa anser att de kräver oproportionerligt mycket makt och inflytande. För en socialistisk rörelse måste samernas revolutionära potential tas i beaktande. Åtminstone de norska samerna har tidigare uppvisat en sådan potential och har haft förbindelser med rörelser såsom Provisoriska IRA och ETA. Det visar att de åtminstone har stått på rätt sida politiskt, på rätt sida i klasskampen. Det måste tas fasta på och den revolutionära strävan som förhoppningsvis finns latent och ligger gryende hos den samiska befolkningen måste understödjas och väckas till liv.

Samerna kan bli en mycket viktig allierad i den revolutionära kampen och framförallt kan de bli allierade i kampen att befria den norrländska provinsen från det svenska förtrycket och de svenska marknadskrafternas intressen av att suga ut befolkningen i nationens nordligare delar ekonomiskt. Kampen för ett socialistiskt samhälle och kampen för ett Norrland fritt från sörländskt förtryck har lika stor vikt och betydelse och måste föras parallellt med varandra, för de är bägge två någonting som bör omvandlas till realitet.

Hur ska då samerna användas och hur ska den revolutionära kampen vara behjälplig av deras insatser? För någon som själv inte är same är det svårt att veta om samerna har någon form av egen nationell eller etnisk identitet och hur i så fall denna ter sig. Det viktiga är att få samerna att i första hand identifiera sig med samhällets undertrycka. Vissa samer tillhör förmodligen kapitalistklassen, men inom denna samhällsklass är sannolikt samerna underrepresenterade sett till sin andel av befolkningen i stort. Det får antas att samerna i ofantligt hög utsträckning är att betrakta som arbetarklass och tjänar därför också på arbetarklassens revolutionära strävan, kampen för att bygga ett kommunistiskt och klasslöst samhälle.

Offensiver med socialistisk agitation måste bedrivas hos den samiska befolkningen. De måste vinnas över för socialismens sak, precis som samhällets arbetande befolkning i stort. Det kan dock konstateras att samerna länge har hållits utanför de beslutande församlingarna och samhällets politiska och ekonomiska makt. Just därför har de än större intresse att delta i den revolutionära kampen. Andelen folkfiender är större hos den etniskt svenska delen av befolkningen än hos samerna och det måste givetvis samerna informeras om, genom socialistisk agitation. Förr eller senare kommer denna agitation ge frukt och samerna inse vilken politik de själva skulle tjäna mest på.

Förbjud musik som uppmanar till brott

Det har tidigare skrivits en del här om kamp mot drogliberalism, en kamp som givetvis kan föras på flera olika plan och anta många olika former. En del i kampen är naturligtvis att bedriva opinionsarbete för att det ska komma till stånd lagändringar och införas strängare bestämmelser för att på så vis fälla krokben på den drogliberala lobbyns verksamhet. Det är nämligen så att den drogliberala lobbyn, precis som naziströrelsen under 1990-talet, som sitt kanske absolut främsta verktyg använder sig av musik. Det vimlar av drogliberal musik och artister som i sina texter gör narkotikavänliga referenser. Det rimliga vore att börja döma ut straff för de ”artister” som ägnar sig åt denna typ av brottsuppmaningar.

Inte bara uppmaningar att folk ska använda droger och i övrigt drogliberala budskap bör bli straffbara, utan uppmaningar till brott överhuvudtaget. Givetvis ska inte politisk revolutionär kamp (som förvisso enligt dagens lagböcker ibland kan betraktas som ”brottslig”) omfattas av detta, utan så kallad ”vanlig” brottslighet, den som har en tarvlig opolitisk (ickesocialistisk) karaktär. Naturligtvis måste en skillnad göras mellan ”brott” i syfte att föra samhället närmare det socialistiska slutmålet och brottslighet av den typen de olika kriminella gängen sysslar med, enbart för att skaffa sig själva pengar eller i vissa fall till och med helt utan syfte överhuvudtaget.

Från USA stammar den så kallade ”gangsterrappen”, vilken har spridit sig över i stort sett hela jorden, får åtminstone antas, och den verkar inte ha så mycket annat syfte än att fungera som ett verktyg för den drogliberala lobbyn eller att glorifiera olika former av kriminella gäng och i övrigt opassande verksamhet, vilket, istället för att glorifieras, istället bör rendera straff och krav på botgöring från förövarnas sida. De personer som skadar samhället genom att sälja sin ”musik” till den drogliberala lobbyn och låta den använda dem som någon slags anslagstavla för sina vidriga ståndpunkter bör naturligtvis få sona sina brott, för det är just ett brott som den här typen av musik bör betraktas som. ”Artister” av detta slag bör få utföra samhällstjänst och på så vis försöka reparera de skador de har ställt till med. Genom att tjäna samhället genom positiva gärningar och betala böter så sonar de sina synder. Målsättningen i det långa loppet är givetvis att drogliberala budskap ska försvinna helt och fullt från samhället och återfallsförbrytarna, de oförbätterliga drogliberalerna, måste naturligtvis dömas till fängelsestraff och politisk omskolning, om inte något annat tycks ge effekt.

Vikten av pedagogik

Under 1900-talet fanns det en rad så kallade ”realsocialistiska stater” i vår värld. I borgerlig media har begreppet ”kommunistländer” använts och används fortfarande, men eftersom detta är ovetenskapligt så ska det heller inte upprepas. De regimer som har styrts av självutnämnda kommunistiska partier har samtliga misslyckats och de tidigare styrande partierna har förlorat makten, annat än i några få undantag som fortsätter på den tidigare inslagna vägen. Naturligtvis har många frågat sig varför de här regimerna misslyckades och det är en befogad fråga, framförallt som världens befolkning i allra högsta grad är i behov av ett kommunistiskt samhälle. För att kunna ta oss dit måste vi först besvara frågan om varför detta misslyckande drabbade länderna i det tidigare östblocket och se till att inte misstagen upprepas vid nästa tillfälle då människor får chansen att bygga ett socialistiskt samhälle.

Svaret på frågan om varför de tidigare regimerna misslyckades går framförallt att hitta i den bristande pedagogiken. Med en bättre pedagogik hade mycket kunnat vinnas. För att ett bra samhälle ska kunna skapas måste alla rester av kapitalism och borgerligt tänkande förintas från mänskligheten och det är där problemet ligger: att man i dessa regimer aldrig lyckades med detta. Flera av ledarna i dessa regimer insåg detta problem, att de kapitalistiska resterna aldrig hade rensats undan och det kom senare också att bli vad som gjorde att de fria marknadskrafternas diktatur så småningom kom att till fullo restaureras och återkomma i både Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina och liknande samhällen.

Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontrarevolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. – Mao Tse-Tung, 1957

[1]

Om en person har borgerliga uppfattningar ska denne naturligtvis inte kunna yttra dessa eller försöka sprida dem, för det skulle skada folkflertalets välbefinnande. Världsbefolkningen behöver och skulle gynnas av ett socialistiskt samhälle. Att någon sätter käppar i hjulet i arbetet för att bygga ett socialistiskt samhälle bör därför betraktas som sabotage och en brottslig handling, för det syftar till någon form av allmänfarlig ödeläggelse. Att ha prokapitalistiska ståndpunkter är detsamma som att önska världens och mänsklighetens undergång, för det är den effekt som en kapitalistisk politik förr eller senare kommer leda till och därför kan ingen socialist acceptera någonting sådant.

När en socialistisk rörelse tar makten, såsom flera gånger inträffade genom revolutioner under 1900-talet, måste befolkningen utbildas i ett socialistiskt tänkande och de personer som är fientligt inställda till detta omskolas. Omskolningen av fientliga element är nyckeln till att skapa ett socialistiskt samhälle. Att avrätta eller förvisa sådana personer är inte alternativa lösningar, utan omskolningen är enda lösningen. Politiska fiender förvisades från DDR till Västtyskland, i vissa andra regimer avrättades de politiska fienderna och i Kina hade man under kulturrevolutionen stora satsningar på omskolning, men omskolningens kärna var felaktig och den var upplagd på ett felaktigt sätt.

Vad som behövs är en pedagogisk omskolning, så att man verkligen kan få folk med sig och övertala även socialismens fiender om att de i själva verket tjänar på socialism. Det får nog anses att omskolningen i kulturrevolutionens Kina var väldigt dogmatisk. Med dogmatism kan vissa enstaka människor vinnas över, men långtifrån alla, men med pedagogik kan alla vinnas över, bara allting hanteras på rätt sätt. Det som gäller är att verkligen visa människor socialismens förträfflighet med praktiska exempel, inte bara säga åt dem vad som är rätt och fel. De måste få uppleva socialismens fördelar med egna ögon. Först då kan de bli övertygande och vinnas över från sina nuvarande kapitalistiska och människofientliga åsikter.

De personer som utgör den ekonomiska makten i världen idag kommer inte tjäna på införandet av ett socialistiskt samhälle rent ekonomiskt, men de kommer att tjäna på socialismen på andra sätt. Socialismen innebär välfärd, solidaritet och gemenskap för alla. Socialismen är inte det kalla samhällsklimat vi har idag, utan någonting helt annat, som mänskligheten inte på allvar har fått uppleva ännu, annat än i väldigt begränsad mån på sina håll i världen. Vid det kommande socialistiska maktövertagandet kommer kapitalets tillgångar att beslagtas och fördelas på ett rimligt och rättvist sätt bland befolkningen. Därför är kapitalet socialismens fiender, för att de förlorar på den rent ekonomiskt, men i förlängningen skulle även de tjäna på att ett mänskligare samhälle skapas, de skulle helt enkelt må bättre rent mentalt, för det skulle vi alla göra när socialismen väl framöver kommer.

Det kommer vara absolut nödvändigt att efter revolutionen bedriva omskolning för revolutionens fiender, kanske till och med att skapa omskolningsläger, men dess utbildning i det socialistiska tänkandet ska ske med pedagogik som grund och den socialistiska skolans elever ska tas ut i samhället och få se bevisen på socialismens förträfflighet, bli vittnen till den välfärd för alla som socialismen innebär och få se att mänskligheten i ett sådant läge blir väldigt tacksamma över att det kapitalistiska tyranniet har störtats. Vissa fanatiska motståndare till socialismen måste sannolikt delta i omskolningen längre än andra, men till slut kommer de alla att övertygas, ingen människa kan vara en fanatisk motståndare till det som är rätt och riktigt i all framtid. Till slut kommer oundvikligen det sunda förnuftet att segra och all jordens människor vara vunna för socialismen. Nyckeln dit är som sagt pedagogik. Det är vad de tidigare regimerna har missat.

För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efterträdare, som ska föra den proletära revolutionens sak vidare. – Mao Tse-Tung, 1964

[2]

Problemet med Mao och Kina är att man sa en sak, men gjorde någonting helt annat i verkligheten. Omskolningen och utbildningen av befolkningen gjordes på ett felaktigt, dogmatiskt och inte pedagogiskt sätt. Dessutom var det vissa personer som, helt riktigt, hade rensats undan från ledande positioner i partiet för sina prokapitalistiska åsikters skull och satts i läger, men som senare, utan förklarlig anledning togs tillbaka till ledande positioner igen, utan att man dessförinnan hade sett till att de hade antagit korrekta politiska uppfattningar och korrigerat sina felaktiga idéer. Det gäller då framförallt Deng Xiaoping som ”togs till nåder” under Maos allra sista år i livet och som därefter hade vägen helt öppen att införa en kapitalistisk vansinnesekonomi i Kina under 1980-talet. Vi måste lära oss av våra misstag och inte se till att liknande saker någonsin inträffar igen.


[1]Mao Tse-Tung, Fyra filosofiska uppsatser, Oktoberförlaget, Uddevalla, 1972, sida 121
[2]Mao Tse-Tung, Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen, 14 juli 1964, sida 61-62

Fortsatt motstånd mot parlamentarismen

Denna blogg är en motståndare till parlamentarismen, vilket har behandlats i ett flertal artiklar under årens gång. Vissa kanske hävdar att det är hyckleri när vi även ger ett uttalat stöd till grupper som i lokalvalen har ställt upp på olika orter i landet. Det finns en växande radikal socialistisk kraft i Sverige idag och som också ställer upp i val. Den består just nu av Socialisterna som tog ett mandat i Västerviks kommun och gick fram något jämfört med förra valet och som dessutom tog ett första mandat i grannkommunen Kinda, Rättvisepartiet Socialisternas enhetslista som tog ett mandat i Umeå kommun samt Knegarkampanjen som tog ett kommunalt mandat i Kiruna. Detta är en modern radikal vänster i vårt land, som inte säljer sig till högstbjudande som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och heller inte står och stampar på samma punkt i årtionde efter årtionde som Kommunistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Nej, denna rörelse, som kallas för allt mellan ”arbetarister” till ”lokalister”, ger en ny kraft till den svenska klasskampen och går tillbaka till arbetarrörelsens rötter.

Mycket tyder på att de grupper som nämndes här ovan inom en relativt snar framtid ytterligare stärker sitt samarbete och förhoppningsvis slår ihop sig till ett större rikstäckande nätverk, som kan utgöra grunden för ett nytt arbetarparti, som kan driva den politik som de gamla arbetarpartierna sedan länge har övergivit och istället sällat sig till de borgerliga krafternas led. Läsaren undrar möjligtvis om denna text är en reservationslös hyllning till det parlamentariska politiska arbetet och olika lokala partier som ställer upp i val. Nej, givetvis vidhåller vi att det parlamentariska systemet måste bekämpas och störtas i gruset, i förlängningen. På vägen mot det slutgiltiga målet kan dock parlamenten användas som verktyg. Inte som verktyg för politisk debatt eller liknande, för det går inte att få igenom sina krav om man inte har majoritet i de olika beslutande församlingarna. Nej, det viktiga med att ta kommunala mandat är att detta ger oss kommunala partistöd.

En socialistisk rörelse måste sprida sitt budskap och nå ut till så många människor som möjligt. En av de viktigaste förutsättningarna för att möjliggöra sådan verksamhet är givetvis pengar. I första hand behöver vi aktivister och utan dessa vore allting omöjligt, men i andra hand behöver vi pengar, så att aktivisterna kan få någon form av politiskt material att sprida. Det förmodligen enklaste och bästa sättet för en politisk rörelse i dagens samhälle att få pengar är genom att bli invalda i olika beslutande församlingar och därmed få partistöd. Vi måste trycka upp enorma mängder material för att nå ut till arbetarklassen, vår målgrupp. För att kunna betala de tryckkostnader som kommer av att trycka upp flygblad och liknande i massor behövs givetvis så mycket partistöd vi överhuvudtaget kan komma åt. Det är därför parlamentarismen kan användas som verktyg, som en metod att dra in pengar och kunna betala våra omkostnader.

Det parlamentariska arbetet får aldrig bli ett självändamål. Då skulle vi hamna i samma sits som Vänsterpartiet och framförallt Socialdemokraterna och i ett sådant läge vore allting förlorat. Vi får heller inte låta oss luras att tro att det är hos parlamenten som den politiska makten ligger, utan denna ligger hos kapitalet, privatpersoner med väldigt stora förmögenheter samt deras bolagsstyrelser och liknande. Det är där makten ligger i vårt samhälle idag. Detta kan inte krossas med att få våra representanter valda som ledamöter i de politiska församlingarna, utan det måste istället ske genom att vi etablerar våra politiska ståndpunkter hos folkmajoriteten och därigenom får med oss dem i en socialistisk revolution. Internationella Kommunistiska Strömningen har tidigare beskrivit parlamentarismen på ett väldigt träffande sätt:

”När det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod upphörde parlamentet att vara ett instrument för reformer. Kommunistiska Internationalen sade vid sin andra kongress: ’det politiska livets tyngdpunkt har nu fullständigt och slutgiltigt flyttats bortom parlamentets gränser.’ Den enda roll som parlamentet kunde spela från denna tid och framåt, det enda som håller det vid liv, är dess roll som ett instrument för mystifikation.

Därmed upphörde varje möjlighet för proletariatet att utnyttja parlamentet på något sätt. Klassen kan inte vinna omöjliga reformer från ett organ som har förlorat varje verklig politisk funktion. Vid en tidpunkt då klassens grundläggande uppgift är att krossa den borgerliga statens alla institutioner och därmed också parlamentet; när den måste upprätta sin egen diktatur på ruinerna av den allmänna rösträtten och andra spår av det borgerliga samhället, kan deltagandet i parlamentariska och andra valbara institutioner bara leda till att dessa döende organ ges ett sken av liv och detta oavsett avsikterna hos dem som förespråkar denna form av aktivitet.

Deltagande i val och parlament har inte längre några av de fördelar som det hade under förra århundradet. Tvärtom är det fyllt av faror, speciellt den att hålla vid liv illusioner om möjligheten av en ’fredlig’ eller ’gradvis’ övergång till socialism genom att erövra en parlamentarisk majoritet via de s.k. arbetarpartierna.”

[1]

Vi vill fortfarande hävda att det kan vara rätt att i ställa upp i vissa lokala val. Naturligtvis är det hela en avvägning, för vi behöver definitivt stora summor för att trycka upp allt material som behövs för att sprida de socialistiska åsikterna till folket och etablera ett korrekt marxistiskt tänkande i deras medvetande, men samtidigt vore det väldigt skadligt om vi på något sätt gav liv till illusioner om några slags möjligheter att åstadkomma någonting genom parlamentariskt arbete, vilket det givetvis inte finns. Det parlamentariska arbetet kan bara vara ett verktyg för att finansiera det utomparlamentariska arbetet, det arbete som är det viktiga och genom vilket vi kan växa som rörelse. Vi ställer upp i valen bara för att förbättra våra möjligheter i arbetet att avskaffa det parlamentariska systemet och den mystifikation detta innebär, för givetvis är den långsiktiga målsättningen ett stats- och klasslöst samhälle och i ett sådant samhälle är det heller inte rimligt att några parlament av dagens typ kan existera.

Vidare är det här också på sin plats att återge texten från låten ”Vi måste skjuta oss ut härifrån” av 80-talsbandet Kommo, där faktiskt samtliga bandmedlemmar också var aktiva i just tidigare nämnda IKS. Låten kan höras på denna länk http://www.youtube.com/watch?v=ZeorNFzvvXg och här nedan kommer texten:

För att söka vårt bifall till vår egen förnekelse
lyser vakuumets ledare vart tredje år ut val
Din medborgarplikt är att välja vem utav dom
som ska låtsas förändra din tillvaro i ytterligare tusen dagar till

Varianter av samma skit
På rea säljs våra liv
Vi får betala deras jävla maskineri
som vi vill sabotera

Vi måste skjuta oss ut härifrån

En del dom säger att den röda solen kan skina
från toppen av borgarklassens statsapparat
Dom låter sig köpas och rödheten förtvinar
Sen får de putsa ett ruttnande samhälles fasad
Men det stinker ändå

Varianter av samma skit
Till salu för billigt pris
Dom är langare av reaideologi
som vi inte vill köpa

Vi måste skjuta oss ut härifrån

Men om det finns nånting som kan få dom att darra
Så är det skriken ifrån gatans parlament
För över pöbelns vilda dans kan dom aldrig befalla
när riksdagen ner till grunden blivit bränd

Så ner med borgarklassens jävla politiker
och död åt deras jävla maskerad
Och gå inte här och säg att du är besviken
på deras lögner och deras hyckel
För det finns inget annat val än att...

[1]Internationella Kommunistiska Strömningens plattform, sida 6, avsnittet ”Valens och parlamentens mystifierande roll”

Anarkism kontra kommunism

I den socialistiska rörelsen, framförallt inom vissa utomparlamentariska grupper, finns det en mer eller mindre allvarlig uppdelning mellan anarkism och kommunism. Det finns en rad olika saker som särskiljer dessa bägge grupper från varandra. Samtliga dessa talar emot anarkismen och talar till kommunismens fördel. Det som här beskrivs märks framförallt av i den syndikalistiska rörelsen, inom fackföreningen SAC, men framförallt i Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF).

Det finns en anarkistisk gruppering som går hand i hand med drogliberalism och liknande högeridéer samt ett rent allmänt självskadligt beteende, vilket inte kan vara någonting annat än en allvarlig barlast för varje form av politisk och kampinriktad rörelse. Den anarkistiska grupperingen karaktäriseras av drogliberalism i teori och praktik, en fruktansvärt ovårdad klädsel och ett ovårdat utseende, vilket skrämmer bort tänkbara sympatisörer en masse. För att kunna värva anhängare krävs en seriös framtoning och ett utseende och ett beteende som kan tilltala den breda massan och inte är främmande för större delen av den svenska befolkningen.

Det mest skrämmande är det drogliberala förfarandet som finns hos den anarkistiska gruppen. Hos arbetarklassen i allmänhet är detta någonting mycket främmande, men inom grenar av den syndikalistiska rörelsen frodas ändå drogliberalism. Det tycks som att dessa människor fullständigt saknar någon form av analys, när de (mot bättre vetande?) uppvisar sitt öppna stöd för borgerliga åsikter i narkotikafrågan. Om nya sympatisörers första kontakt med den socialistiska rörelsen blir att möta den öppna drogliberalismen som finns inom anarkistiska grupperingar så är risken mycket stor att dessa får ett förakt för socialismen som helhet och kanske söker sig till andra politiska rörelser, för att de får uppfattningen att socialism = drogliberalism och därför söker sig till antisocialismen i något slags snedvridet försök att strida mot drogliberalismen från ett felaktigt utgångsläge.

En socialistisk organisation måste vara socialistisk på alla plan. Det går inte an att vara socialist när det gäller vissa frågor, men att förespråka den borgerliga politikens ståndpunkt i exempelvis narkotikafrågan. Detta vore hyckleri och omöjliggör alla försök att bygga upp någon slags förtroende för den egna organisationen. Sabotörer inom de egna leden, såsom dessa människor är, måste bekämpas för att kampen mot den huvudsakliga politiska fienden ska kunna bli så effektiv som möjligt.

Det går också att se, för den som granskar, att den interna fienden, de inom den socialistiska rörelsen som företräder den antisocialistiska drogliberalismen, ofta är personer som kallar sig för ”anarkister” och som förenar detta med en utseendemässig framtoning som aldrig kan vara gynnsam. Det handlar om personer som medvetet låter sitt hår få ett mycket ovårdat utseende, medvetet klär sig i så trasiga kläder som möjligt och i övrigt spökar ut sig med en massa piercings och onaturligt många tatueringar. Att värva anhängare när man har denna framtoning är i stort sett en omöjlighet. Vad som då är på sin plats är att upprätta någon form av klädkodex för alla medlemmar i en socialistisk kamporganisation. Till och med nazisterna i Sverige har insett att ett ovårdat utseende och dräggigt beteende bara skrämmer iväg och aldrig kan värva anhängare. Därför har rörelser såsom Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna börjat klä sig i kostym och liknande. Det som till och med nazisterna har insett har ännu inte anarkisterna förstått sig på.

Anarkisterna är i minoritet inom den svenska socialistiska rörelsen. Marxister och kommunister av olika slag är naturligtvis fler till antalet, annat vore förstås märkligt. Det som går att se, även om det inte helt och hållet går att generalisera kring detta, är att marxister och kommunister för det mesta klär sig bra och är socialister på alla plan, alltså även när det gäller narkotikapolitik, medan anarkisterna i de flesta fall klär sig på ett sådant sätt som om de ansträngde sig i så hög utsträckning det bara är möjligt att förminska möjligheten att bygga ut stödet för socialismen hos de breda folklagren, och dessutom har åsikter i narkotikafrågan som folk i allmänhet inte förknippar med annat än den mest extrema varianten av nyliberalism, där mänskligheten ska leva i något slags laglöst samhälle och där allting är tillåtet.

Om korruptionen hos politiska ledare

”Jag sviker inte min övertygelse som marxist och kommunist” – Erich Honecker[1]

Korruption finns hos politiska ledare av alla slag här i världen. Vissa kanske har föreställningar att korruption inte är någonting som förekommer i västvärlden eller i så kallade ”demokratier”, men detta stämmer givetvis inte det allra minsta. Frågan om korruption hos politiska ledare behandlades redan i artikeln Borgerlighetens historia – 1900-talets internationella liberalism i Nya Revolutionsbulletinen, nr. 12, 2006. I den artikeln återgavs också en tabell över de flitigaste kleptokraterna bland världens regeringschefer, vilken passar in även i denna artikel, för att visa på nödvändiga fakta i frågan[2]:

1. Suharto, Indonesien, 15- 35 miljarder amerikanska dollar
2. Ferdinand Marcos, Filippinerna, 5–10 miljarder
3. Mobutu Sese Seko, Zaire, 5 miljarder
4. Sani Abacha, Nigeria, 2–5 miljarder
5. Slobodan Milosevic, Jugoslavien, 1 miljard
6. Jean-Claude Duvalier, Haiti, 300-800 miljoner
7. Alberto Fujimori, Peru, 600 miljoner
8. Pavlo Lazarenko, Ukraina, 114–200 miljoner
9. Arnoldo Alemán, Nicaragua, 100 miljoner
10. Joseph Estrada, Filippinerna, 78–80 miljoner

Borgarklassen har många gånger försökt hävda att det i första hand är marxistiska stats- och regeringschefer som roffar åt sig pengar och hänger sig till korruption och i övrigt osedligt beteende. Ovanstående tabell motbevisar detta. Det finns dock fler aspekter kring denna fråga som måste diskuteras. Ovanstående ledare har inte varit ledare för länder som under deras styre har betraktats som ”västliga demokratier”. Något som måste bevisas är att ledare även för denna typ av nationer är och har varit korrumperade, och det klarar inte ovanstående tabell av att bevisa. Tidskriften Forbes har gjort ett stort antal listor över de mest förmögna människorna i världen, bland annat en lista över de mest förmögna monarkerna (vilka alla är statschefer): http://www.forbes.com/2009/06/17/monarchs-wealth-scandal-business-billionaires-richest-royals_slide_2.html (hämtad: 100825). De länder som dessa monarker är statschefer över är absoluta monarkier, såväl som ”västliga demokratier”.

Det finns också ”demokratiskt valda” ledare i västvärlden med mycket stora förmögenheter. Som exempel kan nämnas att den italienske premiärministern Silvio Berlusconi just nu räknas som världens 70:e rikaste människa, med en förmögenhet på 6,5 miljarder dollar ($): http://www.forbes.com/lists/2009/10/billionaires-2009-richest-people_Silvio-Berlusconi-family_EEPT.html (hämtad: 100825). Storbritanniens premiärminister David Cameron har en förmögenhet på 30 miljoner pund (£), enligt http://www.dailymail.co.uk/femail/article-462313/Dave-Cameron-says-hes-touch-reality--wealth-blue-blood-wonder.html (hämtad: 100825) och den mest framstående personen bland västvärldens så kallade ”demokratier” i dagsläget, vilken också av många betraktas som världens för stunden mäktigaste person, nämligen Barack Obama, har också han en stor förmögenhet, på 10, 1 miljoner dollar ($), se: http://www.mangoboss.com/ObamaNetWorth-2010Updates.html (hämtad: 100825).

Ingen som har dessa summor kan ha tjänat dem på ärlig väg, och bara det bevisar den omfattande korruptionen även i västvärlden. Ingen kan vara miljonär utan att vara korrumperad och ingen kan vara miljonär utan att vara en ekonomisk brottsling. Pierre-Joseph Proudhon bevisade att egendom är stöld och därmed har samtliga ovanstående ledande politiker, och naturligtvis många andra därtill, gjort sig skyldiga till mycket omfattande stölder.[3] En person med onaturligt stora tillgångar har byggt upp denna genom att leva på andras arbete och tillskansa sig mervärde för vad andra människor har gjort. I varje civiliserat och logiskt samhälle är detta att betrakta som grov brottslighet, men några sådana samhällen har vi inte i vår värld.

Om man återigen ska gå tillbaka till frågan om korruption hos marxistiska ledare: borgarklassen vill ofta beskylla marxister för korruption, förmodligen för att flytta bort fokus från sitt eget brottsliga agerande. I borgarklassens retorik betraktas även kvasimarxister som renläriga marxister, vilket naturligtvis kastar skuggor över sann marxism. Det finns borgerliga journalister som har spytt galla över att Nicu Ceauşescu (son till Rumäniens regeringschef och ledare för landets självutnämnda ”marxistiska” parti under åren 1965-1989, Nicolae Ceauşescu) använde klockor av det mycket dyra märket Rolex. Det finns också en massa exempel där borgarklassen har försökt fabricera märkliga uppgifter för att framställa ledarna för länder inom forna Warzawapakten i dålig dager, vilket exempelvis Erich Honecker berättar om.[4] Han beskriver beskyllningar mot honom som är så fantasifulla att de faller på sin egen orimlighet.

Det intressanta är att det ses som mycket värre om en ledare som kallar sig för marxist bevisas ha fått olika ekonomiska fördelar än om en borgerlig ledare bevisas ha fått det, även från borgerligt håll. Det är bara att jämföra hur journalister brukar anklaga den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il för extravagant och oförsvarlig livsstil med att det tydligen ses som helt normalt och naturligt att Silvio Berlusconi har en större förmögenhet än flera länder i Oceanien tillsammans. Det bevisar att en livsstil som fördöms när det gäller en ledare som utger sig för att vara ”marxist” ses som helt normal hos en borgerlig ledare. Det verkar som att även borgarna (trots att de inte vill erkänna det) har högre förväntningar på hög moral hos marxistiska ledare. Det blir större ramaskri över att någon som Nicu Ceauşescu använde sig av lyxartiklar än att Silvio Berlusconi och Barack Obama gör det, vilket inga borgerliga journalister verkar uppröras över överhuvudtaget. Man förväntar sig helt enkelt att marxistiska ledare, som utger sig för att företräda samhällets arbetarklass i politiska sammanhang, ska ha en högre moral och inte leva lyxliv, utan leva på vanliga människors villkor.

Det blir faktiskt så att borgerliga journalister, när de fördömer ett extravagant levnadssätt hos ledare för ”marxistiska” partier, men inte alls hos de borgerliga ledarna, ger uttryck för någon slags underliggande förväntan om högre moral hos marxister. Detta är givetvis bra. Man inser att det är helt orealistiskt att ha förväntningar om etik och moral hos borgerliga ledare, men blir upprörda när moralen brister hos företrädare för mer radikala politiska ståndpunkter. Det ses som något naturligt att de som utger sig för att företräda arbetarklassen även lever på arbetarklassens villkor, vilket också många av dem gör, såsom exempelvis Subcomandante Marcos eller andra gerillaledare, men så fort någon självutnämnd ”marxist” bryter mot de naturliga förväntningarna haglar fördömandena. Människor som lever extravagant och bryter mot moraliska förväntningar ska naturligtvis fördömas, men samma krav bör ställas på alla politiska ledare, oavsett vilka åsikter de utger sig för att företräda. Ingen människa på någon form av beslutande position överhuvudtaget i samhället ska tillåtas få ha några andra förmåner än någon annan människa.


[1]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90
[2]2004 släppte Transparency International en lista över vilka statsledare som berikat sig mest under modern tid.
[3]Qu'est-ce que la propriété?, 1840 - http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm (hämtad: 100825)
[4]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90-91

Från gentleman till huligan

Boken behandlar kort fotbollens bakgrund (dess engelska ursprung) och sedan utvecklingen i Sverige, från att fotbollen nådde landet, fram till slutet av 1990-talet. En brist är dock att materialet har tolv år på nacken och att sannolikt omständigheterna kring svensk fotboll har utvecklats ytterligare under de år som därefter har förflutit. Idén till att skriva boken fick de bägge författarna när de närvarade på plats vid fotbolls-EM i England 1996. De ansåg att det vid det tillfället saknades någon omfattande studie om den svenska fotbollens utveckling, att det material som då fanns mestadels behandlade utvecklingen i England. De gjorde en ansats till att försöka täppa till en kunskapslucka. Man nämner också i förordet att tanken var att ge det hela en populärvetenskaplig framtoning och inte att lägga fram en avhandling eller strikt forskningsrapport.

Även om boken är populärt skriven bygger den på ett omfattande empiriskt underlag. Till större delen har brittiskt material använts, men det finns också en del svenska källor. Viktiga har äldre artiklar från tidningarna Nordiskt Idrottslif och Idrottsbladet varit. I mindre utsträckning har också artiklar använts från dagspressen (nyhetstidningar, vilka inte är specifikt inriktade på idrott), samt vissa muntliga uppgifter som har kommit genom intervjuer. Detta gäller då bokens mest aktuella avsnitt, det som behandlar 1990-talet.

Boken fokuserar till stor del på fotbollens publik och supportrar, utan vilka fotbollen inte alls vore vad den är. Man har analyserat åskådarna och spelarna och deras klassbakgrunder och sett vilka förändringar som efter tid har skett där. Fotbollen har gått från att vara arbetarklassens sport till att bli överklassens, till att bli arbetarklassens återigen. En primitiv och ociviliserad variant av fotboll uppstod redan för flera hundra år sen i det som idag är Storbritannien. Detta lade grunden till dagens sport, även om det finns betydande skillnader, och till en början var det en sport för allmogen. Den tidigaste och primitiva fotbollen försökte de styrande att lagstifta bort, men under 1800-talet växte en ny typ av fotboll fram, där sporten började spelas vid överklassens skolor och kom att ses som en del i utbildningen och för att uppfostra de unga männen från samhällets övre skikt till ett gentlemannamässigt beteende och samarbete med andra, laganda.

Det var i denna form som fotbollen anlände till Sverige. Tanken med den första fotbollen i Sverige var också att uppfostra männen från de övre kretsarna. Detta bestod i några årtionden, men allteftersom förvandlades fotbollen från att vara en överklassens sport till att bli ett nöje för arbetarklassen, både som publik och spelare. Det var just som ett nöje fotbollen började, men har längre fram under 1900-talet blivit alltmer kommersiell och professionell. Också pressen har efter tidens gång ändrat sin inställning till fotbollen. Till en början betraktades den med viss förskräckelse och man beskrev den som våldsam och skadlig. Några årtionden senare gjorde pressen mycket reklam för fotbollsmatcher och har varit bidragande till den stora publiken under 1900-talets mitt.

Under fotbollens första tid i Sverige var det heller inte resultaten i matcherna som var det primära, utan den uppfostrande sidan och ett gentlemannamässigt beteende på planen som var det viktiga. Det gällde inte främst att göra så många mål som möjligt, utan att spela som det anstod en gentleman. Detta återspeglar sig också i de första matchreferaten. Detta har dock ändrats fram till våra dagar. Under början av 1900-talet uppstod också fotbollslag för arbetare, vid sidan om de redan existerande medel- och överklasslagen. Dessa tävlade mot varandra, och efter några årtionden smälte de samman och denna uppdelning mellan klubbar från överklassen respektive arbetarklassen försvann nästan helt. I och med att arbetarlag växte fram stärktes också kritiken mot alkoholvanorna hos fotbollsspelarna, då nykterhetsrörelsen under denna tid hade ett starkt fäste inom arbetarklassen. Arbetarlagens framväxt ledde till att ett skötsamhetsideal blommade upp inom fotbollen.

Till en början var fotbollen i Sverige väldigt splittrad mellan olika regioner, vilket bland annat visar sig igenom att man under den första halvan av 1900-talet ofta ställde upp med regionala lag i landskamper, dvs. att det kunde finnas flera olika landslag samtidigt: ibland kunde ett landslag med bara Stockholmsspelare spela och ibland med bara Göteborgsspelare. Detta utvecklade sig ytterligare när man under en tid också hade ett speciellt landsbygdslag, där ett landslag med enbart spelare från den svenska landsbygden representerade Sverige i vissa landskamper.

1902 närvarade 3000 åskådare vid finalmatchen i Svenska Cupen och 1910 närvarade 10000 åskådare vid en distriktsmästerskapsfinal i Uppland. Detta pekar på den mycket snabba takt som fotbollsintresset ökade med under denna tid och att det inom loppet av bara några år utvecklades möjligheter att börja tjäna en del pengar på detta spel. Spelarna räknades ännu som amatörer och det fanns en rad regleringar för att se till att spelarna inte övergick till att bli professionella och att börja försörja sig på fotbollen. Klubbarna fick enbart betala ut begränsade ekonomiskas ersättningar till sina spelare, vilket ledde till att mycket pengar stannade kvar och vissa klubbar så småningom fick betydande tillgångar. Att publiken blev så mycket större ledde också till vissa ordningsstörningar och man försökte ”civilisera” åskådarskarorna. Intresset för fotboll ökade ända fram till sin kulmen 1959, där snittet för antal åskådare per match i allsvenskan nådde en bra bit över 13000.

Det kan sägas att den svenska fotbollen professionaliserades först på 1960-talet. Fram till dess pågick ständiga debatter om huruvida man enbart skulle ha amatörfotboll i landet eller om man skulle tillåta proffsfotboll också. 1967 fick klubbarna själva besluta över spelarnas löner, vilket tidigare hade stridit mot bestämmelserna. Efter 1967 kan det definitivt sägas att fotbollen har blivit mer och mer kommersialiserad. 1996 kom också den så kallade ”Bosmandomen”, vilken innebar att en del av de pengar som tidigare gått till klubbarna nu istället ges till de enskilda spelarna och spelarlönerna har därefter ökat.

Våldsamheter har i alla tider funnits i anknytning till fotbollen. Media har rapporterat mycket under 1990-talet och 2000-talet om fotbollshuliganismen. Denna är egentligen inget nytt fenomen, utan fanns också i början av 1900-talet, fast med en lugnare period från 30-talet och fram till en ny framväxt av våldsamheter under 70-talet. Även på detta område kommer inspirationen från Storbritannien, varifrån fotbollshuliganerna har kopierat mycket och tar efter de brittiska huliganerna.

Den svenska damfotbollen behandlas också i boken och dennas historia är något kortare än herrfotbollens. Till en början fick kvinnorna mestadels spela underhållningsmatcher gentemot manliga lag, vilka varken pressen, publiken eller de manliga motståndarlagen verkar ha tagit allvarligt på. Dessa kvinnolag spelade ofta bara någon eller några enstaka matcher innan de upplöstes. Publiken vid dessa matcher brukade nå några tusental, vilket inte alls var oansenligt under 1910- och 20-talet. Först mot slutet av 1960-talet satte damfotbollen igång på allvar i Sverige. Det första damlaget under denna ”andra fas” var Öxabäck, vilka 1969 lyckades samla 14000 åskådare vid en match. Intresset för damfotboll har ökat sedan 60-talet. Det har blivit fler spelare, fler lag och större publik. Siffrorna är dock mycket lägre än på herrarnas sida och samma pengar finns inte inom damfotbollen som inom herrfotbollen, för damerna måste ha civila jobb på sidan om och kan inte försörja sig som fotbollsspelare på heltid, som de manliga proffsen däremot kan.

Arkivens funktion för samhället

Nu har jag nyligen tagit examen inom arkivvetenskap (kandidatexamen) och avslutat mina tre år långa studier inom detta ämne. Det är på sin plats med någon form av sammanfattning, en redovisning över den insikt jag har fått kring arkivens funktion för samhället, som resultat av mina studier. Det är nämligen så att arkiv har funnits inom den mänskliga civilisationen under många tusentals år vid det här laget. I mångt och mycket bygger stora delar av civilisationen och människans samhälle på just arkiv. Utan arkiven vore vår moderna livsstil en omöjlighet.

Det går att granska samhällen med en bristande arkivverksamhet och se vilka effekterna har blivit av detta. Ett ganska tydligt och välkänt exempel är Irak under tiden efter Saddam Husseins fall. När man efter 2003 har hållit politiska val i Irak har de som röstat fått bläck målat på sina fingertoppar. Detta har varit mycket enkelt att tvätta bort och personer har på det viset kunnat rösta flera gånger, vilket rimligen borde ha gjort ”valresultaten” helt ogiltiga, även om så inte blev fallet. Det väsentliga när det gäller detta är den bristande arkiveringen och dokumentationen. I ett väldokumenterat samhälle jämförs de röstande mot olika former av folkbokföring och man behöver inte ”bocka av” de röstande genom att måla bläck över deras fingertoppar, vilket blir resultatet när man inte ens kan fastställa identiteten på de röstande, utan helt enkelt låter alla som ser röstberättigade ut att få lägga sin röst och sen försöker spärra av möjligheten för dessa att rösta ytterligare gånger enbart med den simpla metoden att märka dem med färg som det inte alls finns några svårigheter med att avlägsna.

Egentligen behövs inte fler exempel än valsystemet i krigstidens Irak (2003 och framåt) nämnas för att visa på arkivens funktion för samhället. Utan arkiv finns ingen civilisation. Med bristande arkivering finns det bristande civilisation. Graden av arkivering och dokumentation ligger i direkt relation till graden av civilisation. Det marxistiska samhället måste vara ett högciviliserat sådant. Därför måste marxismen bygga upp den starkaste arkiveringen och dokumentationen som mänskligheten kan klara av. Det är en viktig nyckel till det ideala samhället.

En revolutionär inställning till Sveriges tidigare historia

Det finns en del märkliga fenomen i vissa människors inställning till den tidigare svenska historien. Bland annat finns det, även hos människor som kallar sig själva för marxister, i södra Sverige någon form av sympatisk inställning till den tidigare snapphanerörelsen. Detta är en mycket skadlig tendens i en marxistisk rörelse. Att sympatisera med snapphanarna är detsamma som att vara dansk nationalist. Nationalism i alla slag är av ondo och måste bekämpas vart än den dyker upp, eftersom den strider mot marxismen och internationalismen, strävan efter att upplösa all världens stater och lägga grunden till det stats- och klasslösa samhället.

När flera av de södra och västra landskapen i dagens Sverige erövrades från Danmark på 1650-talet uppstod snapphanerörelsen. Det var de som inte ville tillhöra den nya staten, utan istället förbli under förtryck av den danska kronan. Att ta ställning för och favorisera en stat framför en annan är en antimarxistisk hållning. Det går inte att på detta visa rangordna stater, utan alla stater är av ondo, det ligger i själva statens natur. Det finns inga stater som är ”bättre” eller ”sämre” än andra. Alltså är det felaktigt att hellre vilja tillhöra Danmark än Sverige. Det enda riktiga är, under samhällets nuvarande utseende i världen, att vara totalt likgiltig inför vilken stat man tillhör. Det var inte snapphanarna och därför var deras linje fel och måste fördömas, inte hyllas.

Karl XI (mannen på femhundralapparna) har i södra Sverige kallats för ”bondeplågare”. Detta är både rätt och fel. På ett sätt har alla svenska kungar varit bondeplågare och slagit ner mot allmogen och senare också industriarbetarklassen. Karl XI kallas däremot för bondeplågare i dessa delar av Sverige enbart för att han slog ned mot snapphanerörelsen med våld. Att göra det är inte fel i sig, men hans motiv var felaktiga. Kungen var ute efter att ”försvenska” de sydliga områdena. Detta var fel, men att slå ned mot dansk nationalism var definitivt inte fel, lika lite som det skulle vara fel att slå ned mot svensk nationalism.

Att önska att de tidigare förlorade svenska provinserna ännu vore en del av Sverige är lika omarxistiskt som att sympatisera med snapphanarna, men är ett utslag av svensk nationalism, till skillnad från dansk. Under 1900-talet har populärhistorien slagit igenom i Sverige och populärhistoriska skrifter och artiklar läses av många. Det går ibland inom den populärhistoriska rörelsen tyda någon form av önskan att Finland fortfarande vore en svensk provins, eller att Baltstaterna, Pommern, Wismar etc. vore det. Detta är ett uttryck för ett svenskt imperietänkande. Möjligtvis hade Sverige varit en starkare nation och varit mer mäktigt om dessa provinser fortfarande hade ingått som delar av den svenska staten, men Sverige ska inte vara en starkare och mäktigare nation. Nej, faktum är att Sverige helst inte ska existera överhuvudtaget, och för den delen heller inga andra nationer. Det enda riktiga är att kämpa för alla staters upplösning, inte drömma sig tillbaka till när respektive nation hade sin storhetstid. Många länder har förlorat olika områden och provinser i krig under århundradenas gång. Att sörja detta är oriktigt, reaktionärt och bakåtsträvande.

Ett intressant fenomen när det gäller Sveriges tidigare historia är de svenska nazisternas inställning till den. Olika svenska naziströrelser har hyllat Gustav II Adolf och Karl XII. NSF skrev för några år sedan också texter till minne av Gustav III:s statskupp 1772. Att som svensk nationalist (som nazisterna kallar sig) hylla Gustav II Adolf är inte konstigt på något vis. När det gäller Karl XII och Gustav III börjar det dock bli i allra högsta grad konstigt. Karl XII bröt fullständigt ner den svenska krigsmakten, tog död på hundratusentals svenska soldater och agerade på ett sådant sätt att Sverige dessutom upphörde att vara en stormakt. Att som nationalist känna någon slags stolthet inför detta är en omöjlighet. Gustav III var också den kung som lät judar bosätta sig i Sverige. Att en uttalat nazistisk organisation som NSF hyllar Gustav III:s konservativa statskupp (och därmed också honom själv som person och regent) är därför också extremt märkligt. Att nazister har en hycklande inställning till många ting är dock ingen nyhet och det vore nog inte helt fel att hävda att dåvarande NSF:s ledning var historiskt okunnig. Den främste svenske krigarkungen, som på allvar byggde upp stormakten, nämligen Karl X Gustav, verkar inte svenska nazister hålla som någon hjälte. Det är möjligt att det har någonting med hans polska bakgrund att göra?

I Sverige har den så kallade neutralitetspolitiken varit vägledande för utrikespolitik sedan 1810-talet. Det sägs att Sverige alltid har haft som målsättning att försvara freden och ställa sig utanför alla former av militära konflikter. Detta stämmer dock inte överrens med historien. Sedan Sveriges sista ”officiella” krig har de flesta bernadotteska kungar agerat krigshetsare. Detta tycks dock inte vara särskilt välkänt för allmänheten. Oskar I och Karl XV var tongivande inom skandinavismen och uttalade en önskan om att hjälpa Danmark i olika krig och ställa upp med tusentals soldater på dansk sida, framförallt i deras strider mot nordtyska riken. Oskar I tecknade novembertraktatet, vilket helt klart var ett militärt ställningstagande och innebar att Sverige under 1800-talets gång egentligen inte alls kan kallas för alliansfritt. Under krisen med Norge 1905 uttalade sig Oskar II i krigiska ordalag och önskade helst att Norge med vapenmakt skulle tvingas vara kvar som svensk provins och Gustav V skrev personliga brev till Hitler under andra världskriget, drev en i allra högsta grad protysk politik och önskade helst ställa Sveriges militära trupper till nazisternas förfogande, mot den sovjetiska röda armén. Den svenska kungamakten har varit krigshetsare under den tid Sverige officiellt har befunnit sig i fred, ända sedan 1810-talet till och med 1940-talet.

Bring back the Jets!

Den amerikanska högsta ishockeyserien NHL består av lag från både USA och Kanada. Kanada betraktas ofta internationellt som ishockeyns viktigaste land. Det går dock att se ett märkligt fenomen inom NHL. Under årens gång har allt fler av de kanadensiska lagen lagts ner och man har istället givit deras NHL-platser till städer i USA. Här måste kanske förklaras att systemet i NHL är annorlunda än i övriga länder, därför att det är samma lag som spelar i den ligan år efter år och det är inte så att lag från lägre serier måste kvala sig in eller denna typ av konkurrens, som vi kan se i sportligorna i övriga världen. Det som styr vilka lag som får spela i NHL är inte deras skicklighet i spelet, utan vilka ekonomiska tillgångar de har och vilka kontakter de har. Därför har denna utveckling i NHL varit möjlig, där man tar ifrån de kanadensiska städerna deras NHL-lag och istället delar ut dessa till städer i USA.

Åren 1996-97 lades de kanadensiska NHL-lagen Winnipeg Jets och Quebec Nordiques ner och förflyttades till Phoenix och Colorado. Därefter har ligan utökats med ett antal lag, men alla dessa nya lag har upprättats i USA och Kanadas befolkning har inte fått någon som helst ersättning för att ha blivit bestulna på Jets och Nordiques. Från 1996 och framåt har de amerikanska klubbarna i Colorado, Phoenix, Carolina, Nashville, Atlanta, Minnesota och Columbus skapats, alltsammans i USA.

Ishockeyn har sitt starkaste intresse i Kanada. Man flyttar dock över klubbarna till USA för att befolkningen är större där, och sviker därmed de mest hängivna supportrarna, kanadensarna. När planerna meddelades om dessa förändringar i ligan kring 1996-97 uppstod stora protester på de orter där man tänkte lägga ner hockeylagen. Protesterna var som mest intensiva i Winnipeg, där de dessutom har fortgått i alla år därefter, där man sluter upp bakom parollen Bring back the Jets!

Det är oriktigt att lägga ner lag som är så otroligt populära som Winnipeg Jets enbart för att man tror sig kunna göra mer ekonomisk vinning i städer i USA med större befolkning. Winnipegs lag flyttades över till Phoenix. Befolkningen i Phoenix är definitivt inte lika hängivna till sporten som i Winnipeg, men finansintressena är större i USA än i Kanada. Detta visar på att det inte är intresset för idrotten som styr, utan att man istället låter kapitalet sätta agendan för ishockeyns framtid. Detta måste protesteras mot och kraven måste riktas för att få tillbaka klubbarna till Winnipeg och Quebec och ge dem tillbaka vad de har blivit bestulna på. Om ett system använts i Nordamerika likt ligasystemen i övriga världen, så hade Phoenix fått kvala för att försöka ta över Winnipegs plats i NHL, och vid en sådan uppgörelse hade ingen annan utgång funnits än en seger för Winnipeg Jets, det utan tvekan bättre laget. Man har alltså sänkt kvalitén på idrotten genom att ersätta ett bättre lag med ett sämre. Det borde vara ett orimligt förfarande i alla former av idrottsliga sammanhang, på snudden på brottsligt.

I NHL idag finns det sex lag från Kanada (till skillnad från de tidigare åtta) och hela 24 stycken från USA (jämfört med tidigare 18). Detta är då en jämförelse med situationen under den första halvan av 1990-talet. Det är sedan dess situationen med avveckling av kanadensiska lag till USA:s fördel har varit som mest intensiv. Man kan också jämföra med en annan sport, basketboll, där ligan heter NBA och är uppbyggd på ett liknande vis. Precis som att ishockey alltid har betraktats som en företrädesvis kanadensisk sport betraktas basket som en företrädesvis amerikansk sport. I NBA finns också lag från Kanada, men numer bara ett enda. Det enda kanadensiska laget i NBA är Toronto Raptors, efter att Vancouver Grizzlies lades ner för ett antal år sedan. Att USA har de överlägset flesta lagen i NBA går inte att rikta någon kritik mot, men då bör rimligen också Kanada ha majoriteten av lagen i NHL. När USA tillåts dominera ”sin” idrott på detta vis så bör också Kanada få dominera ”sin”, ishockeyn.

Avslutningsvis är det här på sin plats att länka till ett klipp som visar inledningen av Winnipeg Jets allra sista match i grundserien, där O Canada besjungs: http://www.youtube.com/watch?v=IqF8zyHcgPU

Aktiemarknadens negativa inverkan

Aktiemarknaden har mycket stor inverkan på alla människors liv här i världen, trots att det hela egentligen inte rör sig om annat än någon form av spel eller lek. Om aktieanalytiker skriver analyser om att börser ska gå ner och aktier förlora i värden, så blir detta snabbt också vad som händer. Analytikerna behandlar börsen som någon slags lek, de skriver analyser om att aktier ska gå upp eller ned och sedan styr dessa analyser de faktiska händelserna därefter. Det är genom detta som börskrascher har inträffat i världen ett flertal gånger, vilka brukar ha sitt ursprung i USA och sedan sprider sig till övriga världen med massarbetslöshet och lågkonjunktur som följd.

Aktiemarknadens analytiker är ansvariga för spridandet av massarbetslöshet och bör givetvis ställas till svars för detta. Om dessa helt enkelt kunde låta bli att analysera (bestämma) att börserna ska gå ner, så skulle vi slippa att en massa industrier går i konkurs och skär ner på personal och liknande. Det bästa vore att avskaffa alla former av börser eller aktiemarknader överhuvudtaget, och om detta inte sker, så åtminstone sätta stopp på aktieanalytikernas verksamhet. Deras verksamhet skapar säljpanik. När de exempelvis ger ut någon rapport om att börsen kommer krascha om en månad eller så, så säljer människor sina aktier och de rasar i värde och företagen måste därför lägga ner eller sparka stor del av sina anställda. Om dessa analytiker däremot kunde ge fan i att komma med dessa negativa analyser, då skulle vi heller aldrig behöva drabbas av några aktieförsäljningar och att företagen blir tvungna att avskeda folk.

Antingen avskaffar vi alla former av aktiemarknader helt och hållet, eller så sätter vi åtminstone stopp på alla former av aktieanalyser och ställer analytikerna till svars. Dessa människor är ansvariga för grov skadegörelse på hela samhället. Måhända kan brottsrubriceringen vara allmänfarlig ödeläggelse eller dylikt, för det är något i stil med detta de har på sitt samvete, då de ödelägger så stora delar av samhället och därigenom skapar en mycket negativ situation för samhällets medborgare. Sätt stopp på aktieanalyser! Sätt stopp på möjligheten för människor att försörja sig genom att leka med andra människors liv genom att spekulera på detta vis, med mycket allvarliga konsekvenser som följd! Grov samhällsskadlig verksamhet måste stoppas och kan inte tillåtas fortgå obehindrad.

Presentation av Socialisterna

Det har rätt nyligen dykt upp en lovande socialistisk rörelse i vårt land. Det som åsyftas är då alltså Socialisterna, som startade som ett lokalt projekt i Västervik i Småland, men nu har börjat sprida sig till flera andra orter. Socialisterna återfinns på hemsidan http://www.nyttarbetarparti.se/ och fyller ett tomrum som länge har funnits i svensk politik. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har sedan länge svikit arbetarrörelsen och har en lång historia av nedskärningspolitik bakom sig. Till dessa två partier är det fullkomligt omöjligt för någon arbetare eller socialist idag att förlita sig. Hade dessa partier varit de arbetarpartier de borde vara hade aldrig Socialisterna vuxit fram överhuvudtaget. Socialisterna är ett nödvändigt ont, det är ett parti som finns därför att de gamla arbetarpartierna har slutat vara arbetarpartier, för att de gamla arbetarpartierna har anslutit sig till den borgerliga politiken.

Socialdemokraterna var en gång ett radikalt parti med en lovande politik. Sådan var situationen på 1890-talet. De började senare kompromissa med borgerliga krafter och sälja ut socialismen. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildades därför 1917, för att driva den politik som Socialdemokraterna hade övergivit. Detta parti har därefter bytt namn ett antal gånger och i sin nuvarande form, Vänsterpartiet, har även de antagit den politik som en gång i tiden var orsaken till att de lämnade SAP 1917. Vänsterpartiet idag är nog till och med bra mycket mindre radikala än 1917 års SAP. Summan är hur som helst att det för några år sedan saknades ett radikalt arbetarparti i Sverige, om man då ska bortse från dogmatiska och marginaliserade gäng med sin bakgrund i bokstavsvänstern på 1960- och 70-talen.

Socialisterna representerar någonting nytt, en frisk fläkt på den svenska politiska kartan, en nystart för det svenska arbetarpartiet. SAP startade 1889 och var radikala ett tag och bedrev sann arbetarpolitik under ett par årtionden, men mattades av på vägen och utvecklades till vad de är idag. Med Socialisterna får den svenska arbetarrörelsen möjlighet till en nystart och att se till att inte samma misstag återupprepas som inom den svenska socialdemokratins historia. Socialdemokratin och Vänsterpartiet tycks ha glömt sina rötter, men Socialisterna har hittat tillbaka till rötterna, och bedriver gräsrotsaktivism och mobilisering med massarbete, omfattande flygbladsutdelningar ute i landets arbetarklassområden samt bildningsarbete kring den socialistiska politiken, arbetarklassens politik, vilket Socialdemokraterna tycks ha glömt bort att göra.

Vad som behövs är just ett sådant arbete, att bedriva outtröttlig mobilisering och vara en aktiv rörelse för arbetarfrågor även emellan valen och att inte bara visa upp sig under valrörelserna och mellan valen i övrigt vara helt anonyma och stagnerade, såsom riksdagspartierna. Det behövs ett parti som konsekvent säger nej till alla former av nedskärningar och nedmonteringar av vårt samhälle och som säger nej till alla former av borgerliga projekt, såsom utförsäljningar, skattesänkningar, etablerande av friskolor och rent allmänt nedmontering av välfärden och allt i samhället som betyder någonting.

IRA och kampen mot kriminalitet

I Nordirland finns det ett antal väpnade grupper som strider för ett enat socialistiskt och republikanskt Irland, där dagens Nordirland ska räddas undan från monarkins klor. Dessa grupper har utvecklat en mycket bra teori och praktik gällande en socialistisk hållning gentemot kriminella och personer inblandade i narkotikaförsäljning. I det republikanska magasinet Starry Plough, som utges av Irish Republican Socialist Party, beskriver man situationen som så att arbetarklassen har tre olika grupper av fiender: imperialister, kapitalister och kriminella.[1] Vissa ”socialister” är dock förvirrade och ser någon form av revolutionär kraft hos kriminella, men den republikanska rörelsen i Nordirland tillrättavisar alla sådana avvikelser. Faktum är att de kriminella är bland arbetarklassens främsta fiender och de kriminellas verksamhet, framförallt narkotikaförsäljningen, slår i första hand mot arbetarklassen, de människor som inte har någon bra ekonomisk ställning. Därför måste de till varje pris nedkämpas.

På 1970-talet kunde vi se att borgerliga och drogliberala strömningar lamslog vissa delar av vänsterrörelsen och vi kan se resterna av detta ännu idag, när personer med drogliberala åsikter infiltrerar klasskampsorganisationer, men det är viktigt att dessa söks upp och tillrättavisas, precis så som man agerar i Nordirland. När det gäller exempel från den senaste tiden kan vi granska tidningen Forasách (nyhetsblad för den svenska solidaritetsorganisationen Irlandinformation), som i sitt senaste nummer rapporterar om den allra senaste republikanska kampen i Nordirland, där vi kan se att kriminella och knarklangare ofta står i skottlinjen för revolutionärernas kamp.[2]

Vi kan se exempelvis följande rapporter:
5 januari 2010. Knarklangare skadeskjuts
8 januari 2010. I Armagh skjuts en knarklangare i knäskålarna
13 januari 2010. I Derry skjuts en knarklangare i benen
27 januari 2010. Real IRA (Irish Republican Army) tar på sig avrättningen av en känd knarklangare i Cork tidigare under månaden
1 februari 2010. Real IRA hotar ett kriminellt gäng och kommer att avrätta dem om de inte ger ut kroppen på en mördad republikan tillbaka till sin familj
10 februari 2010. En kriminell skjuts i anklarna i Belfast
22 februari 2010. Real IRA i Tyrone spränger ett hus som tillhör en kriminell familj
24 februari 2010. RAAD (Republican Action Against Drugs)[3] erkänner en stor andel skjutna kriminella och knarklangare i Derry
25 februari 2010. Real IRA avrättar Kieran Doherty, f.d. medlem, på grund av inblandning i drogaffärer
3 mars 2010. Knarklangare i Derry söker skydd av polisen

Allt detta sammantaget visar att sanna socialister håller de kriminella och knarklangarna kort och bemöter dem med stenhårda metoder, precis så som krävs. Ingen form av borgerlig verksamhet ska få accepteras i vårt samhälle och när de kriminella själva använder våldsmetoder ska de också nedkämpas med sådana. Deras verksamhet syftar till att slå till mot arbetarklassen så hårt som möjligt och alla sådana hot från borgarklassens lakejer ska sättas stopp för. Vissa personer kanske nu hävdar att detta i sig är kriminalitet; att skjuta knarklangare i knäskålarna och liknande, men det är viktigt att göra skillnad på simpel kriminalitet och på politisk kamp. Kriminalitet är när man gör vad som helst bara för egen vinnings skull och strävar efter att göra profit och struntar i hur andra människor drabbas. Politisk kamp är däremot när man strävar efter att bygga ett bättre samhälle, och i denna kamp blir revolutionärerna ibland tvungna att bryta olika lagar. Att bryta lagen är inte det samma som att vara kriminell, för de politiska kämparna bryter inte mot lagen för att tjäna pengar, utan de gör det för att bygga det socialistiska samhället, vilket gör deras ”brott” helt och fullt legitima.

Narkotikaförsäljning är att betrakta som en provokation från borgarklassens lakejer, ungefär som nazistisk verksamhet är att betrakta som. Provokationer ska behandlas så pass hårt att provokatörerna upphör med sin verksamhet. Detta är människor som är hänsynslösa och likgiltiga för arbetarklassens lidanden, då de sprider det borgerliga giftet (narkotika) bland samhällets lägsta ekonomiska klass, och där kan RAAD och militant kamp mot de kriminella betraktas som en sorts medicin. Det är en medicin som botar den drogliberala sjukdomen. Samhället måste vaccineras mot sådana sjukdomar. Vaccin måste vara verkningsfulla och fungera ordentligt, för att verkligen garantera att man slipper sjukdom. Precis som spädbarn vaccineras för diverse sjukdomar, ska samhället vaccineras från den drogliberala sjukdomen. När knarklangarna försöker söka skydd hos polisen, vilket vi kan se har hänt några gånger i Nordirland, då är det ett tecken på att de har insett arbetarklassens vrede och har insett att de till slut kommer bli uppsökta, och inser de bara detta kommer de definitivt sluta upp med sina provokationer. Revolutionärerna i Nordirland driver också en sådan linje mot våldtäktsmän och andra ”människor” som har förverkat sin roll som en del av samhället. Leve denna kamp!


[1]Starry Plough, nr. 2, 2009, sida 10
[2]Forasách, nr. 2, 2010, sida 8
[3]Republican Action Against Drugs är en kampanj av socialister i Nordirland, vilka strider med väpnade medel mot knarklangare, och som går att läsa mer om på http://en.wikipedia.org/wiki/Republican_Action_Against_Drugs (hämtad: 100326). Denna kampanj föregicks av DAAD (Direct Action Against Drugs) på 1990-talet, när Provisoriska IRA fortfarande var verksamma. Idag är det istället Real IRA och andra grupper som driver kampen.

Världens märkligaste land

Det finns ett land i vår värld som är mycket märkligare än samtliga andra länder. Det är ett land med en befolkning som inte har någon motsvarighet i övriga världen och som beter sig mycket märkligare än alla andra världens befolkningar. Landet det gäller är USA. När vi i den övriga världen ser på olika dokumentärer om exempelvis matvanorna i USA får vi se någonting som inte ens går att föreställa sig i sin vildaste fantasi. I USA finns det människor som dricker 10 liter läsk och äter 50 hamburgare om dagen. I USA finns en massa människor som väger 400-500 kg.[1] I USA får man ibland flytta undan avlidna människor med lyftkran och riva bort väggar och tak för att frakta iväg människor med vansinnig övervikt och man har fått börja bygga stolar, sängar och likkistor flera gånger så breda som normalt därför att landets befolkning har dessa ytterst märkliga matvanor. Det stannar inte bara vid fullkomligt obegripliga matvanor, utan i USA tror dessutom massa människor att jorden har skapats av någon form av övernaturlig kraft och bortser totalt från alla ofrånkomliga fakta som bevisar hur världens skapelse gick till. Det finns ett oändligt antal obegripliga företeelser för den amerikanska befolkningen som här kan räknas upp, men någonstans måste det sättas en punkt.

I Västvärlden och framförallt i USA gör man sig ofta lustiga över det nordkoreanska samhället. Ingenting av det som räknades upp här ovan förekommer i Nordkorea. I Nordkorea äter inte folk utan avbrott tills de väger ett halvt ton eller genomför 100 plastikoperationer för att försöka omvandla sig själv till ett lejon eller liknande saker som faktiskt förekommer hos amerikanerna.[2] Nej, i Nordkorea är människor istället normala och beter sig på ett rimligt sätt. Amerikaner och invånare i Väst gör sig ofta lustiga över den personkult som jag kan medge faktiskt existerar i Nordkorea. Man glömmer då dock bort att vi själva i Västvärlden i 2000 år har haft en personkult kring Jesus, en person vars existens inte ens kan bevisas, men som människor ändå hävdar att han kunde gå på vatten och göra blinda människor till återigen seende som genom ett trollslag. Detta är helt enkelt inte rimligt, utan mer rimligt är det väl istället att se upp till och beundra Kim Il Sung och Kim Jong Il, personer som åtminstone har existerat och existerar, såsom nordkoreanerna gör. Vill man kritisera Nordkorea bör man först städa framför egen dörr. Det är inte Nordkorea som är världens märkligaste land, vilket vi kan börja tro om vi ser på CNN och BBC, nej, det är USA som är det landet.


[1]http://www.dimensionsmagazine.com/dimtext/kjn/people/heaviest.htm (hämtad: 100302)
[2]Glenday, C., Guinness World Records 2009, Stockholm, sida 73

Vad är Maoistiska Enhetspartiet?

Den senaste tiden har vi på Internet mer och mer kunnat se personer som uttalat sig i egenskap av att vara medlemmar i någonting de kallar för Maoistiska Enhetspartiet (MEP). Det är mycket möjligt att det i alla dessa fall rör sig om en och samma person, men under olika namn. Frågan är vad det egentligen är frågan om. Vad är egentligen MEP för något? Jag har försökt utreda saken genom att rikta frågeställningar till vad de hävdar vara deras mailadress och det har kommit en del svar, men dessa uppfyller nog inte riktigt vad man hade väntat sig av någon som är insatt i den maoistiska ideologin. Det hela verkar ytterst suspekt om man tar en titt på deras hemsida, vilken verkar mycket överdriven och man hävdar att man har omfattande verksamhet, utan att någon person har sett några exempel på detta. Det är just det som gör det hela suspekt. Här är hur som helst deras hemsida: http://www.maoist.tk/ (hämtad 100207).

Det enda bevis som går att se av någon reell verksamhet från deras sida är bilder från en affischering gjord av något som tycks vara en slags underavdelning till MEP, nämligen en lokal maoistisk grupp i Härnösand som kallar sig för HUMO(m-l), ett namn som klingar mycket oseriöst och föranleder att man blir mycket skeptisk även till denna organisation och funderar om det överhuvudtaget kan röra sig om mer än en enskild person. Till och med detta HUMO(m-l) har uttalat sig på ett forum på nätet om att MEP är en ickeexisterande organisation och detta bör säga allt. Detta kan läsas här: http://www.kommunist.se/forum/index.php?topic=4245.0 (hämtad 100207). De skriver att MEP har visat sig vara en bluff, vilket nog vem som helst hade kunnat ana redan för flera månader sen. De skriver även att de har beslutat sig för att bli RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) Härnösand, bara för att något dygn senare ändra sig och kalla sig för Härnösandskommunisterna, förkortat HKom., istället, och ytterligare ett par dagar därefter anta namnet Härnösands Kommunistiska Ungdom. Mer beslutsångest än så kan det nästan inte bli.

När jag under fjolåret, 2009, hade en diskussion med MEP via mail, så gjorde de ett förvirrat intryck och de verkar ha mycket svårt att kunna ta ställning gällande olika skiljelinjer inom den maoistiska rörelsen och maoismens historia. De säger sig vara både sympatiskt inställda till Peru-maoisterna inom Sendero Luminoso, men även till tidigare KFML i Sverige, vilka drev en helt annan och motsatt linje. Detta sammantaget ger en bild av personer som helt enkelt inte är medvetna om de olika och motsatta linjer som finns mellan olika rörelser som kallar sig maoistiska. Man kan inte både förespråka gerillakrig samtidigt som man motsätter sig detsamma. En person som dock inte är insatt i maoistisk ideologi och de skillnader som finns kan ge de svar som jag fick för de så kallade ”företrädarna” för det så kallade ”Maoistiska Enhetspartiet”. Jag frågade specifikt om deras inställning till Lin Biao och när jag ställde samma fråga till Sendero Luminosos svenska vänskapsförening ansåg de att Biao hade tjänat en god sak under de tidigare skedena av Kulturrevolutionen, men sen gjort sig skyldig till vänsteropportunism och därför rensats undan. MEP säger sig däremot ge stöd till Biaos agerande samtidigt som de säger sig vara allierade och driva samma linje som Peru-maoisterna. Detta är inte hållbart. Man kan inte driva två helt skilda linjer på samma gång!

När jag nu i januari 2010 blev kontaktad av denna organisation med inbjudan att bli medlem i deras nystartade diskussionsforum på nätet skrev jag ett långt inlägg där om Lin Biao och ställde frågor om hur de förklarar att Kinas Kommunistiska Parti spårade ur politiskt under 1970-talet. Fortfarande ett antal veckor senare har jag inte fått något svar och detta kommer jag förmodligen aldrig någonsin få. Det är dock på sin plats att här återge exakt vad jag skrev till dem och vilka frågeställningar jag riktade:

Skiljelinjer i maoismens historia
Det som jag ser som den största vattendelaren i maoismens historia är utrensningen av Lin Biao och hans falang inom det kinesiska partiet 1971. Den som är insatt i historien vet vad jag talar om, men i annat fall kommer jag redogöra för det hela här. Lin Biao var mycket tongivande under den stora proletära kulturrevolutionen i Kina i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Han var även försvarsminister och betraktades en tid som Kinas andreman efter ordförande Mao själv. Kring decennieskiftet mellan 60- och 70-talet hände däremot någonting.

Kulturrevolutionen var det mest progressiva och revolutionära inslaget i Kinas historia. Man gjorde upp med allting gammal och reaktionärt. Man avslöjade alla reaktionärer och bakåtsträvare och satte dessa i omskolningsarbete. Lin Biao betraktades som den viktigaste företrädaren för denna linje inom partiet och partiets vänsterfalang. 1969 upplöstes däremot den grupp som hade till ansvar för att administrera kulturrevolutionen och man rensade undan Biaos allierade Chen Boda. Längre fram rensades även Lin Biao själv undan och dog under mystiska omständigheter 1971. Kort efter hans död kan vi se att Kina gjorde en tydlig högervridning. Bland annat upprättades kontakter med USA och både USA:s utrikesminister Henry Kissinger och presidenten Richard Nixon bjöds in till Kina för vänskapliga samtal. Detta är oacceptabelt för en sant revolutionär rörelse. Mao vek av åt höger och svek sin egen ideologi, maoismen. Den verkliga maoismens företrädare hade rensats undan. Man orienterade sig mot högerfalangen inom partiet och man förde återigen högerfalangens ledare Deng Xiaoping tillbaka till ledande positioner.

Deng Xiaoping var under de sista åren allierad med Zhou Enlai och denne förvred ordförande Mao Tse-Tungs huvud. Zhou Enlai är en helig ko inom den maoistiska rörelsen. Detta är i alla fall vad jag har märkt bland grupper som kallar sig maoistiska. Heliga kor måste dock ibland slaktas. Detta är absolut nödvändigt i detta fall. Zhou Enlai och även Mao Tse-Tung var ansvariga för att vrida den kinesiska politiken åt höger under första halvan av 1970-talet. De svek den maoistiska ideologin. Detta visar att personen Mao och ideologin maoism inte är detsamma. Mao drev inte samma politik vid mitten av 1970-talet som han hade gjort tio år innan. Detta visar att han hade övergivit sin egen ideologi och gick emot dem som försökte driva den vidare. När jag talade med Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru om detta sade de att det ibland är nödvändigt att alliera sig med högerfalangen inom ett kommunistiskt parti, att Stalin hade gjort så för att bekämpa Trotskij och att Mao gjorde så för att bekämpa Lin Biao, en person som ofta har beskyllts för att ha varit "radikalist". Radikalism är i själva verket någonting positivt och uppmuntransvärt. Radikalismen ska inte bekämpas, den ska bejakas. Enbart så kan man få en sant revolutionär politik. Vi vet alla att Deng Xiaoping greppade makten i Kina efter Maos död och öppnade helt och fullt för marknadskrafternas härjningar, vilka fullständigt förstörde Kina och rev ner allt som fanns kvar av välfärdssamhälle och arbetarstat.

Det jag undrar är:
Vad har ni för inställning till detta skede i Kinas historia?
Vad är er förklaring till att Kina urartade och blev vad det är idag?
Vart gick allting fel och varför hände det?
Vad är er ståndpunkt angående Lin Biao?

Vid ert svar vill jag att ni tar följande citat i beaktande:

"För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efter¬trädare, som ska föra den proletära revolu¬tionens sak vidare. I grund och botten är frågan om att utbilda efterträdare för proletariatets revolutionära sak en fråga om huruvida det kommer att finnas människor, vilka kan föra vidare den marxist-leninistiska revolutionära kamp som inletts av den äldre generationen av proletä¬ra revolutionärer, huruvida vårt partis och vår stats ledning ska stanna i händerna på proletära revolutionärer, huruvida våra ef¬terkommande kommer att fortsätta att mar¬schera längs den riktiga väg som marxismen-¬leninismen utstakat, eller, med andra ord, huruvida vi kan lyckas hindra uppkomsten av chrusjtjovitisk revisionism i Kina. Kort sagt, det är en ytterligt viktig fråga, en fråga om liv och död för vårt parti och vårt land. Det är en fråga av grundläggande betydelse för den proletära revolutionära saken för ett hundra, ettusen, nej tiotusen år framöver. Stödda på förändringarna i Sovjetunionen sätter de imperialistiska profeterna sina för¬hoppningar om "fredlig evolution" till den tredje eller fjärde generationen i det kinesiska partiet. Vi måste krossa dessa imperialistiska profetior. Vi måste överallt, från våra högsta organisationer och ned till gräsrötterna, ägna ständig uppmärksamhet åt att utbilda och uppfostra efterträdare i kampen för revolu¬tionens sak."
- Ordförande Mao Tse-Tung, anfört i broschyren "Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen", (14 juli 1964), s. 61-62.

Uppenbart har inte Mao tagit sina egna ord på alltför stort allvar. Detta är någonting jag ofta ser som återkommande för honom som person; han sa en sak i teorin, men gjorde någonting helt annat i praktiken. Detta är inte acceptabelt! Man måste alltid förena teori och praktik på ett konsekvent sätt! Hade ovanstående citat följts till punkt och pricka hade aldrig högeravvikare kunnat komma tillbaka igen på ledande positioner inom partiet, utan dessa hade fortsatt få ägna sig åt omskolningsverksamhet ända tills de antar den riktiga och sant revolutionära linjen. Det största hotet kommer från det kommunistiska partiet självt. Det viktigaste är att göra upp med de interna högeravvikelserna. På så vis kan man garantera en revolutionär politik för framtiden. Eftersom man lät bli att göra detta i Kina blev det som det blev. Att högeravvikarna återigen fick ledande positioner i Kina är ett faktum. Den stora frågan är återigen: varför?

Den amerikanska idrotten

I USA finns det en mycket märklig ”idrott”. Den kallas för wrestling, men bör inte kunna betraktas som en idrott överhuvudtaget. Wrestling är symptomatiskt för hela det amerikanska samhället, den är mycket logisk i USA, men skulle vara malplacerad i vilket som helst annat samhälle i världen. Idrotten går inte ut på att vara så skicklig utövare som möjligt eller att besegra sina motståndare, för det handlar inte om idrott överhuvudtaget, utan om teater. Alla matcher är på förhand uppgjorda. Inom andra idrotter är mutor förbjudna. Denna idrott bygger däremot helt och hållet på mutor. De som har mest pengar köper sina segrar på förväg. Ekonomiska intressen avgör redan innan vilka som ska vinna och vilka som ska förlora. Detta kan inte accepteras som en del av idrottsvärlden, utan detta bör förvisas som en amerikansk avart. Amerikanerna skapar avarter av allting, och där är inte idrotten något undantag.

I en film från den maoistiska internationalen Revolutionary Internationalist Movement (RIM) tar man kort upp ämnet om den amerikanska dekadensen i olika samhällsområden, bland annat då wrestlingen, om vi ska fokusera på idrott.[1] Just den delen av filmen tycks vara ett inslag från sovjetiska tv-nyheter eller liknande. Man tar även upp andra ytterst märkliga företeelser inom det amerikanska samhället, såsom att hundarna till miljonärer skickas till egna lyxhotell och liknande. Ja, det amerikanska samhället ter sig obegripligt på många sätt, men för oss i Sverige är detta framförallt tydligt genom wrestlingen, som faktiskt visas på svensk tv nuförtiden och att vi därmed har blivit varse den.

I den amerikanska dokumentärfilmen Bigger, Stronger, Faster* från 2008, vilken är producerad av samma personer som Michael Moores filmer Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 och i samma anda som dessa, råder stor fokus på wrestling och bruket av anabola steroider i USA. Regissören Christopher Bell intervjuar bägge sina bröder i filmen, vilka länge har försökt göra en karriär inom wrestlingen och dessutom har haft ett långvarigt bruk av anabola steroider. Anledningen till att de inte har lyckats med några karriärer är naturligtvis att de inte har understöd av stora ekonomiska intressen, vilket är allting wrestlingen handlar om. En sport som inte bygger på prestation utan på tillgång på pengar är naturligtvis en sjuklig avart och någonting som enbart skulle kunna fungera i USA, landet för alla slag av sjukliga avarter.


[1]http://www.redsun.org/conf2004/RPM_EN2.WMV (hämtad 100124)