Hiphopen har förändrats från vad den ursprungligen var. Den är inte längre detsamma och förändringen har gått i en negativ riktning. Det finns naturligtvis undantag, men detta är den generella verkligheten. Det gäller framförallt budskapet och texterna, inte den rent musikaliska delen. Tekniken för att utveckla själva musiken har förbättrats sedan hiphopen uppkom och tekniken har gjort omfattande framsteg sedan dess. Hiphopmusikens budskap har däremot, tyvärr, tagit flera steg tillbaka.
Som ett slående exempel på hiphopens degenerering kan man jämföra 2pacs tidiga texter med hans senare. Detta är ett exempel på 2pacs tidigaste texter:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn’t survive in this capitalistic
government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs: a sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.
Han återger verkligheten genom sin text och sprider informationen om att det kapitalistiska samhället håller oss tillbaka genom att använda sig av exempelvis droger som en slags attack. Kapitalet sprider droger hos oss, sina fiender, för att kunna hålla klasskampen borta och fortsätta bevara sin makt. Hiphopen slog till början tillbaka mot detta, men nu har många artister anammat kapitalets drogliberala kampanjer och därför fyller denna artikel en funktion, en funktion för att berätta om vad som har hänt och mana till kamp mot den destruktiva utvecklingen.
2pac spred drogliberala budskap i många låtar under de senaste åren av sin verksamma tid som artist. Han smutsade ner de flesta av sina låtar med drogliberalism och kunde därför inte längre spela en roll som förebild för ungdomar, som han gjorde i början. Till en början var han samhällskritiker, men spårade senare ur. Detta är den generella verkligheten, för många av de etablerade hiphopartisterna har genomfört en liknande utveckling. Det tycks som att detta har blivit effekten på hiphopens budskap allteftersom den har blivit mer kommersiell.
Man får anta att kapitalet och kommersen accepterade hiphopen först när den slutade vara samhällskritisk och istället började sprida deras budskap med drogliberalism och glorifiering av rikedom och kapitalistiskt svineri. Många hiphopartister verkar idag ägna stor del av sitt kändisskap åt att visa upp sina rikedomar. Man har blivit en del av etablissemanget och fyller en funktion som etablissemangets verktyg på så vis att man sprider det drogliberala budskapet, det budskap som kapitalet inte kan sprida offentligt utan behöver underhuggare till att göra.
Ett mycket märkligt fenomen när det gäller dagens hiphop är när man glorifierar ”pimps”, dvs. hallickar. Hallickar och knarklangare är det mest bisarra människorna inom kapitalet och de som bedriver utsugning med den allra smutsigaste verksamheten, som lever på andra människors olycka i ännu högre grad än företagsledningarna gör. Detta är ett tydligt bevis på hiphopens degenerering och allmänna dekadens i dagsläget.
Kapitalet har kopplat sitt grepp om hiphopen och drivit undan all samhällskritik från den. Naturligtvis finns det undantag, men de hiphopartister som utgör undantaget tillhör oftast undergroundscenen, den scen som inte är etablerad. De tjänar inte stora pengar och visas inte upp i tv. Nej, för de som sköter skivbolagen och styr över tv och media passar det bäst att visa upp den del av hiphopen som går deras egna ärenden, den del av hiphopen som glorifierar drogliberala åsikter och slöseri med pengar, att strö guld och diamanter omkring sig istället för att agera med vett och sans och behandla våra resurser på ett värdigt sätt.
Vad som behövs är att driva undan det som har smutsat ner hiphopen och återerövra denna musikgenre till någonting samhällsomstörtande och revolutionärt. Hiphopen måste återigen bli vad den ursprungligen var. Då kan den bli vårt verktyg istället för kapitalets. Musik har en inneboende makt över människor, den påverkar folk. Folk behöver påverkas i en positiv riktning, inte en negativ. Hiphopen kan inte längre tillåtas styras av kapitalet. Kapitalet kommersialiserar allt de kommer över och det måste bekämpas. Vissa hiphopartister har låtit sig köpas. Det är en utveckling som måste stoppas och inte längre kan tillåtas få fortsätta.
onsdag 20 maj 2009
Revolutionärt boktips
Det har tidigare publicerats en artikel med namnet ”Ett nedstamp i historien: Blekingegadebanden”. Den artikeln handlade om en grupp danska maoister, anhängare av den maoistiska inriktningen appelianism, som var verksamma under hela 60-, 70- och 80-talet. Som referens till den artikeln användes bland annat en slags litterär dokumentär av deras verksamhet i två delar, skriven av en dansk författare: Peter Øvig Knudsen. Nu har den första av dessa två delar blivit översatt till svenska och del nummer två väntar förhoppningsvis nu under året.
Blekingegadeligan, som man nog får kalla gruppen på svenska, genomförde under 80-talet en rad bankrån och värdetransportrån och gav bort pengarna som bistånd till tredje världen. Detta tycker Tidskriften var ett mycket föredömligt agerande och därför rekommenderar vi allesammans att läsa och studera dokumentären om deras verksamhet. Denna första del handlar dock om tiden innan bankrånen började genomföras i större utsträckning. Den täcker de danska appelianernas historia från 1963 (egentligen även också innan det, men det var 1963 som det appelianistiska partiet grundandes) till 1980.
I första delen berättas bland annat om att appelianernas ungdomsförbund under ledning av Holger Jensen och till en början även Gert Rasmussen var framgångsrika i den militanta klasskampen på gator och torg och framgångsrikt vid flera tillfällen lyckades konfrontera ett motorcykelgäng (som man skulle kunna kalla för dåtidens motsvarighet till Hells Angels) och även driva undan polisen på flykten. Detta ser man aldrig hända idag och därför är det viktigt att vi tar till oss av förebilden från den appelianistiska rörelsen: kompromisslös kommunistisk kamp.
Motorcykelgängen var ute efter att slå ner hippies, då man antog att vänsterrörelsen bara bestod av flower power, pacifism och drogliberala flummare. Man kan inte klandra någon som vill konfrontera sådana människor, men deras fördomar mot vänsterrörelsen och deras antaganden att alla inom vänstern skulle vara flummare, det var någonting som befogade kampen mot motorcykelgänget. Deras medlemmar sänktes till marken vid flera tillfällen och då gav gänget upp, eftersom man upptäckte att det fanns folk inom vänstern som var raka motsatsen till drogliberala flummare och det var de militanta maoisterna.
Appelianerna var ett föredöme på många sätt och vis. Framförallt för att man lyckades vrida loss tiotals miljoner kronor ur västvärldens grepp och istället skicka bort pengarna till de som har mest behov av dem. Sedan var man även ett föredöme på det viset att man gjorde upp med den rörelsen som försökte smutsa ner vänstern: drogliberalerna och hippies. Appelianerna tillät inte ovårdade frisyrer och vildvuxet hår. Man accepterade inte hippiefolkets vedervärdiga klädsel med utsvängda byxor och rent allmänt färgglada flumutstyrslar. Appelianerna klädde sig i skjorta, nypressade byxor och hade välvårdade frisyrer (kortklippta för män, som sig bör). Man var på så vis en föregångare till casualrörelsen inom vänstern idag, som klär sig stilfullt för att göra upp med dräggigheten.
Denna blogg vill uppmana alla människor att läsa böckerna om appelianerna, nu när den första av dem har kommit ut på svenska. Den andra boken får man väl vänta ett litet tag på. Den finns att beställa på och kostar 189 kr. Det kommer även komma en film, tv-serie och teater om det hela, så man får väl hoppas att det gör ett djupt intryck på folk och får dem att ta efter dessa stora förebilder och göra uppbrott med all girighet, dräggighet, drogliberalism och alla andra fruktansvärda problem vi har att dras med i västvärlden idag.
Detta är ett foto på boken, utgiven på Karneval Förlag, 2009.
Här är några av de mest framträdande medlemmarna i Blekingegadeligan: Jan Weimann, Carsten Nielsen, Torkil Lauesen, Bo Weimann, Xander Truelsen, Holger Jensen, Gotfred Appel och Niels Jørgensen. Det saknas bilder på vissa av de övriga mest framträdande, exempelvis Gert Rasmussen, Jørgen Poulsen och Karsten Møller med flera. Av männen på fotot ovan är de tre sista avlidna: Holger Jensen sedan 1980, Gotfred Appel sedan 1992 och Niels Jørgensen sedan 2008. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om det hela, men det är nog bäst för var och en att läsa böckerna som har skrivits om saken istället.
Blekingegadeligan, som man nog får kalla gruppen på svenska, genomförde under 80-talet en rad bankrån och värdetransportrån och gav bort pengarna som bistånd till tredje världen. Detta tycker Tidskriften var ett mycket föredömligt agerande och därför rekommenderar vi allesammans att läsa och studera dokumentären om deras verksamhet. Denna första del handlar dock om tiden innan bankrånen började genomföras i större utsträckning. Den täcker de danska appelianernas historia från 1963 (egentligen även också innan det, men det var 1963 som det appelianistiska partiet grundandes) till 1980.
I första delen berättas bland annat om att appelianernas ungdomsförbund under ledning av Holger Jensen och till en början även Gert Rasmussen var framgångsrika i den militanta klasskampen på gator och torg och framgångsrikt vid flera tillfällen lyckades konfrontera ett motorcykelgäng (som man skulle kunna kalla för dåtidens motsvarighet till Hells Angels) och även driva undan polisen på flykten. Detta ser man aldrig hända idag och därför är det viktigt att vi tar till oss av förebilden från den appelianistiska rörelsen: kompromisslös kommunistisk kamp.
Motorcykelgängen var ute efter att slå ner hippies, då man antog att vänsterrörelsen bara bestod av flower power, pacifism och drogliberala flummare. Man kan inte klandra någon som vill konfrontera sådana människor, men deras fördomar mot vänsterrörelsen och deras antaganden att alla inom vänstern skulle vara flummare, det var någonting som befogade kampen mot motorcykelgänget. Deras medlemmar sänktes till marken vid flera tillfällen och då gav gänget upp, eftersom man upptäckte att det fanns folk inom vänstern som var raka motsatsen till drogliberala flummare och det var de militanta maoisterna.
Appelianerna var ett föredöme på många sätt och vis. Framförallt för att man lyckades vrida loss tiotals miljoner kronor ur västvärldens grepp och istället skicka bort pengarna till de som har mest behov av dem. Sedan var man även ett föredöme på det viset att man gjorde upp med den rörelsen som försökte smutsa ner vänstern: drogliberalerna och hippies. Appelianerna tillät inte ovårdade frisyrer och vildvuxet hår. Man accepterade inte hippiefolkets vedervärdiga klädsel med utsvängda byxor och rent allmänt färgglada flumutstyrslar. Appelianerna klädde sig i skjorta, nypressade byxor och hade välvårdade frisyrer (kortklippta för män, som sig bör). Man var på så vis en föregångare till casualrörelsen inom vänstern idag, som klär sig stilfullt för att göra upp med dräggigheten.
Denna blogg vill uppmana alla människor att läsa böckerna om appelianerna, nu när den första av dem har kommit ut på svenska. Den andra boken får man väl vänta ett litet tag på. Den finns att beställa på och kostar 189 kr. Det kommer även komma en film, tv-serie och teater om det hela, så man får väl hoppas att det gör ett djupt intryck på folk och får dem att ta efter dessa stora förebilder och göra uppbrott med all girighet, dräggighet, drogliberalism och alla andra fruktansvärda problem vi har att dras med i västvärlden idag.
Detta är ett foto på boken, utgiven på Karneval Förlag, 2009.
Här är några av de mest framträdande medlemmarna i Blekingegadeligan: Jan Weimann, Carsten Nielsen, Torkil Lauesen, Bo Weimann, Xander Truelsen, Holger Jensen, Gotfred Appel och Niels Jørgensen. Det saknas bilder på vissa av de övriga mest framträdande, exempelvis Gert Rasmussen, Jørgen Poulsen och Karsten Møller med flera. Av männen på fotot ovan är de tre sista avlidna: Holger Jensen sedan 1980, Gotfred Appel sedan 1992 och Niels Jørgensen sedan 2008. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om det hela, men det är nog bäst för var och en att läsa böckerna som har skrivits om saken istället.
Kampen för vad som är rätt och riktigt
Artikeln Reflekterande kritik mot Socialism.nu på sidorna 7-8 i detta nummer av Tidskriften (publicerat med samma namn på denna blogg) har publicerats på vissa offentliga forum på Internet. Det var ett korrekt beslut, men som trots detta senare blev tvunget att ändras. Naturligtvis var kritiken i artikeln mycket bra och alltigenom befogad, men ett antal nära kamrater tyckte att den inte skulle uttryckas offentligt. Jag står fortfarande till fullo bakom mitt beslut. Det kan inte på något sätt anses ha varit felaktigt, men jag har dragit tillbaka texterna från offentliga platser eftersom viktiga allierade har krävt detta och anser att man kan uttrycka kritiken på bättre och mer effektivt sätt, att det är någonting som borde lösas på personlig nivå.
Det är ingenting fel med att rikta sin kritik på offentliga forum. Man måste nå så stor publik som möjligt med i stort sett alla texter. Det finns förstås vissa väldigt enstaka undantag och det här kan inte anses som ett av dessa. Kritiken i den här artikeln är rätt att visa upp offentligt, att sprida den till så många människor som möjligt. Den måste uttryckas, för annars kan folk tro att den inte finns, att den överhuvudtaget inte existerar.
Av respekt för mycket viktiga kamrater har jag dragit tillbaka artikeln från offentliga platser på nätet, men jag kommer aldrig ändra min ståndpunkt om att beslutet att en gång lägga upp artikeln var till 100 % rätt och riktigt. Man måste alltid kämpa för vad som är rätt och riktigt och aldrig någonsin kompromissa bort detta. Man ska egentligen aldrig anpassa sig efter felande åsikter, så som man kan anse att jag faktiskt har gjort i detta fall. Jag försvarar mig med att anpassningen i detta fall kan komma att gynna den rätta saken i framtiden, att den kan komma att gynna mer än vad det i dagsläget kan gynna att artikeln ligger uppe offentligt.
Det kan komma att bli nödvändigt att återigen sprida artikeln till massorna. Den är ett viktigt vapen i kampen mot chauvinisterna som styr forumet Socialism.nu. Kompiskorruptionen på den sidan måste raseras in till sina allra minsta beståndsdelar. Ingenting av kompiskorruptionen kan tillåtas få fortsätta existera. Den är ett stort hot mot hela vår rörelse och skapar ingenting annat än osämja och konflikter. En grupp personer som använder ett nätforum som verktyg för att skapa konflikter inom den svenska vänsterrörelsen är att betrakta som sabotörer och kampen mot sabotörer måste vara skoningslös. En sådan kamp måste föras med effektiva metoder, fienderna måste attackeras från flera riktningar på samma gång. Alla medel man överhuvudtaget kan uppbringa måste sättas in i en offensiv framstöt.
Det är viktigt att inte felaktigheter och felaktiga ageranden skaffar sig ett större fäste inom vänsterrörelsen än vad som redan har skett. Socialism.nu är att betrakta som en av de interna sabotörernas viktigaste bastioner. Med hjälp av denna sida har de ett kraftfullt verktyg att agera med hjälp av. Man kan se det ungefär som Vägval Vänster inom Vänsterpartiet. Det var en högerrevisionistisk grupp och ett nätverk man använde sig av för att skapa osämja och konflikter inom partiet. Samma funktion fyller Socialism.nu inom den utomparlamentariska vänsterrörelsen.
Vi har sett det förut. Vi har sett Vägval Vänster och vi har sett hur deras utveckling blev. Man hör aldrig längre talas om denna grupp i den offentliga debatten, men kring 2004-05 fanns de överallt i media och hade mycket stort inflytande. Det är viktigt att man isolerar dessa grupper, att man gemensamt kommer överrens om att ingen ska samarbeta med sabotörerna. Vi måste sätta dem i karantän och låta dem förgöra sig själva. Det var den metod som användes mot Vägval Vänster och som var mycket framgångsrik. Det är även den metod som måste användas mot Socialism.nu. På så vis kan man få bort dem från banan, se till så att de inte längre kan försöka tysta människor som vågar trotsa dem, som vågar bedriva en reellt radikal politik.
Socialism.nu försöker styra människor, försöker få människor att anpassa sig efter några slags oskrivna regler som dessa har upprättat. De agerar på ett i viss mån annorlunda sätt än Vägval Vänster, som uttryckte väldigt tydligt vilka åtgärder de ville tillämpa för att fördärva Vänsterpartiet och vrida den politiska debatten flera kraftiga steg åt höger. Socialism.nu agerar mer dolt och är på så vis en mer farlig fiende. Adminkollektivet verkar vara en slug samling människor, men som har en tydlig agenda. De uttalar sig aldrig offentligt, utan allting sker bakom lyckta dörrar, allting sker under kulisser. Socialism.nu agerar praktiskt, men uttalar sig sällan. Det är deras agerande som är farligt. Deras agerande vill stoppa allt radikalt.
Det är ingenting fel med att rikta sin kritik på offentliga forum. Man måste nå så stor publik som möjligt med i stort sett alla texter. Det finns förstås vissa väldigt enstaka undantag och det här kan inte anses som ett av dessa. Kritiken i den här artikeln är rätt att visa upp offentligt, att sprida den till så många människor som möjligt. Den måste uttryckas, för annars kan folk tro att den inte finns, att den överhuvudtaget inte existerar.
Av respekt för mycket viktiga kamrater har jag dragit tillbaka artikeln från offentliga platser på nätet, men jag kommer aldrig ändra min ståndpunkt om att beslutet att en gång lägga upp artikeln var till 100 % rätt och riktigt. Man måste alltid kämpa för vad som är rätt och riktigt och aldrig någonsin kompromissa bort detta. Man ska egentligen aldrig anpassa sig efter felande åsikter, så som man kan anse att jag faktiskt har gjort i detta fall. Jag försvarar mig med att anpassningen i detta fall kan komma att gynna den rätta saken i framtiden, att den kan komma att gynna mer än vad det i dagsläget kan gynna att artikeln ligger uppe offentligt.
Det kan komma att bli nödvändigt att återigen sprida artikeln till massorna. Den är ett viktigt vapen i kampen mot chauvinisterna som styr forumet Socialism.nu. Kompiskorruptionen på den sidan måste raseras in till sina allra minsta beståndsdelar. Ingenting av kompiskorruptionen kan tillåtas få fortsätta existera. Den är ett stort hot mot hela vår rörelse och skapar ingenting annat än osämja och konflikter. En grupp personer som använder ett nätforum som verktyg för att skapa konflikter inom den svenska vänsterrörelsen är att betrakta som sabotörer och kampen mot sabotörer måste vara skoningslös. En sådan kamp måste föras med effektiva metoder, fienderna måste attackeras från flera riktningar på samma gång. Alla medel man överhuvudtaget kan uppbringa måste sättas in i en offensiv framstöt.
Det är viktigt att inte felaktigheter och felaktiga ageranden skaffar sig ett större fäste inom vänsterrörelsen än vad som redan har skett. Socialism.nu är att betrakta som en av de interna sabotörernas viktigaste bastioner. Med hjälp av denna sida har de ett kraftfullt verktyg att agera med hjälp av. Man kan se det ungefär som Vägval Vänster inom Vänsterpartiet. Det var en högerrevisionistisk grupp och ett nätverk man använde sig av för att skapa osämja och konflikter inom partiet. Samma funktion fyller Socialism.nu inom den utomparlamentariska vänsterrörelsen.
Vi har sett det förut. Vi har sett Vägval Vänster och vi har sett hur deras utveckling blev. Man hör aldrig längre talas om denna grupp i den offentliga debatten, men kring 2004-05 fanns de överallt i media och hade mycket stort inflytande. Det är viktigt att man isolerar dessa grupper, att man gemensamt kommer överrens om att ingen ska samarbeta med sabotörerna. Vi måste sätta dem i karantän och låta dem förgöra sig själva. Det var den metod som användes mot Vägval Vänster och som var mycket framgångsrik. Det är även den metod som måste användas mot Socialism.nu. På så vis kan man få bort dem från banan, se till så att de inte längre kan försöka tysta människor som vågar trotsa dem, som vågar bedriva en reellt radikal politik.
Socialism.nu försöker styra människor, försöker få människor att anpassa sig efter några slags oskrivna regler som dessa har upprättat. De agerar på ett i viss mån annorlunda sätt än Vägval Vänster, som uttryckte väldigt tydligt vilka åtgärder de ville tillämpa för att fördärva Vänsterpartiet och vrida den politiska debatten flera kraftiga steg åt höger. Socialism.nu agerar mer dolt och är på så vis en mer farlig fiende. Adminkollektivet verkar vara en slug samling människor, men som har en tydlig agenda. De uttalar sig aldrig offentligt, utan allting sker bakom lyckta dörrar, allting sker under kulisser. Socialism.nu agerar praktiskt, men uttalar sig sällan. Det är deras agerande som är farligt. Deras agerande vill stoppa allt radikalt.
Vidare om Irakkrigets utveckling
I Nya Revolutionsbulletinen nummer 16 (från slutet av 2006) förutspåddes att Irakkriget skulle börja skörda fler offer bland de amerikanska ockupationsstyrkorna den närmsta tiden. Det var en jämförelse med Vietnamkriget som visade att under de första åren hade dessa två krig legat på ungefär samma siffror vad gäller stupade amerikanska soldater, men att siffrorna för Vietnamkriget började skjuta i höjden 3,5 år efter att kriget hade börjat. När Nya Revolutionsbulletinen publicerade denna artikel hade det gått ungefär lika lång tid av Irakkriget och därför var det naturligt att förutspå att dödssiffrorna den närmsta tiden skulle börja stiga drastiskt.
Analysen var rätt till en början. Under månaderna april, maj och juni 2007 såg man väldigt höga dödssiffror bland de amerikanska styrkorna i Irak, om man ska jämföra med hur de flesta månaderna hade sett ut innan. Oktober 2006 till och med augusti 2007 var den period i Irakkriget som var allra mest kostsam för de amerikanska trupperna, den period då de förlorade flest soldater. Detta låg väl i linje med jämförelsen mellan krigen i Vietnam och Irak. Analysen från NRB såg ut att vara gällande till en början, men sen ledde utvecklingen in på ett annat spår och ockupationsmakten lyckades på något vis hålla dödssiffrorna nere och de har hållit sig relativt låga under 2008 och hittills under 2009.
När NRB publicerade sin artikel hade nästan 3000 västerländska soldater stupat. Nu ligger siffran på över 4500. Bestämmelserna för Irakkrigets framtid är nu att USA och de tre allierade (Storbritannien, Australien och Rumänien) ska dra tillbaka sina trupper 31 juli 2009 om en planerad folkomröstning i Irak 30 juni 2009 så beslutar. Annars ska USA få ha kvar sina trupper fram till 31 juli 2010 istället, medan de andra tre måste dra sig tillbaka det förstnämnda datumet. ”Den amerikanska alliansen” bestod från första början av soldater från 40 olika nationer, men nu är det bara dessa fyra kvar. Många drog sig undan under 2008 och vissa redan innan det.
Förmodligen kommer siffran för antal amerikanska stupade under detta krig överstiga 5000 personer innan Barack Obama drar tillbaka trupperna, trots att han har lovat att detta skulle ske, men det ändå aldrig verkar inträffa. Datumet för när trupperna ska dras tillbaka verkar underligt nog gång på gång skjutas upp allteftersom tiden går. Samma sak är det med det amerikanska tortyrfängelset Guantanamo Bay. Det har också Obama beslutat att det ska stänga ner. Det verkar däremot aldrig hända någonting av det, löftena verkar aldrig infrias.
Vad som nu måste krävas av USA:s president är att han förenar teori med praktik och inte bara säger en sak, medan han gör någonting helt annat i verkligheten. Man måste praktiskt agera i enlighet med teorin och måste leva som man lär. Allt annat är inkonsekvent och inkonsekvens kan aldrig tolereras och måste bekämpas överallt där den dyker upp, i vilken form det än mår vara.
Varför gör USA aldrig som de lär och varför följer aldrig USA världens gemensamma lagar och inför undantag för sådant som inte går att göra undantag för? Varför låter resten av världen dem att agera på ett otillåtet sätt och gång på gång göra sig skyldiga till allvarliga internationella lagbrott? Något som skulle behövas i denna värld är att fler lyssnar på vad Tidskriften har att säga i denna och i alla andra frågor. Tidskriften måste få större ideologiskt och politiskt inflytande för att denna värld ska kunna rättas till. Annars kommer vi inte göra annat än att utvecklas bakåt, i fel riktning. Det finns så många problem och felaktigheter i denna värld som genast måste korrigeras och rättas till, och det utan några kompromisser. Vi kan aldrig tillåta oss själva att kompromissa bort det som är rätt och riktigt, aldrig tillåta klassamarbete och att sälja sig själv till borgarklassens organisationer.
Analysen var rätt till en början. Under månaderna april, maj och juni 2007 såg man väldigt höga dödssiffror bland de amerikanska styrkorna i Irak, om man ska jämföra med hur de flesta månaderna hade sett ut innan. Oktober 2006 till och med augusti 2007 var den period i Irakkriget som var allra mest kostsam för de amerikanska trupperna, den period då de förlorade flest soldater. Detta låg väl i linje med jämförelsen mellan krigen i Vietnam och Irak. Analysen från NRB såg ut att vara gällande till en början, men sen ledde utvecklingen in på ett annat spår och ockupationsmakten lyckades på något vis hålla dödssiffrorna nere och de har hållit sig relativt låga under 2008 och hittills under 2009.
När NRB publicerade sin artikel hade nästan 3000 västerländska soldater stupat. Nu ligger siffran på över 4500. Bestämmelserna för Irakkrigets framtid är nu att USA och de tre allierade (Storbritannien, Australien och Rumänien) ska dra tillbaka sina trupper 31 juli 2009 om en planerad folkomröstning i Irak 30 juni 2009 så beslutar. Annars ska USA få ha kvar sina trupper fram till 31 juli 2010 istället, medan de andra tre måste dra sig tillbaka det förstnämnda datumet. ”Den amerikanska alliansen” bestod från första början av soldater från 40 olika nationer, men nu är det bara dessa fyra kvar. Många drog sig undan under 2008 och vissa redan innan det.
Förmodligen kommer siffran för antal amerikanska stupade under detta krig överstiga 5000 personer innan Barack Obama drar tillbaka trupperna, trots att han har lovat att detta skulle ske, men det ändå aldrig verkar inträffa. Datumet för när trupperna ska dras tillbaka verkar underligt nog gång på gång skjutas upp allteftersom tiden går. Samma sak är det med det amerikanska tortyrfängelset Guantanamo Bay. Det har också Obama beslutat att det ska stänga ner. Det verkar däremot aldrig hända någonting av det, löftena verkar aldrig infrias.
Vad som nu måste krävas av USA:s president är att han förenar teori med praktik och inte bara säger en sak, medan han gör någonting helt annat i verkligheten. Man måste praktiskt agera i enlighet med teorin och måste leva som man lär. Allt annat är inkonsekvent och inkonsekvens kan aldrig tolereras och måste bekämpas överallt där den dyker upp, i vilken form det än mår vara.
Varför gör USA aldrig som de lär och varför följer aldrig USA världens gemensamma lagar och inför undantag för sådant som inte går att göra undantag för? Varför låter resten av världen dem att agera på ett otillåtet sätt och gång på gång göra sig skyldiga till allvarliga internationella lagbrott? Något som skulle behövas i denna värld är att fler lyssnar på vad Tidskriften har att säga i denna och i alla andra frågor. Tidskriften måste få större ideologiskt och politiskt inflytande för att denna värld ska kunna rättas till. Annars kommer vi inte göra annat än att utvecklas bakåt, i fel riktning. Det finns så många problem och felaktigheter i denna värld som genast måste korrigeras och rättas till, och det utan några kompromisser. Vi kan aldrig tillåta oss själva att kompromissa bort det som är rätt och riktigt, aldrig tillåta klassamarbete och att sälja sig själv till borgarklassens organisationer.
Reflekterande kritik mot Socialism.nu
Socialism.nu (www.socialism.nu, som jag kommer förkorta soc.nu framöver) är ett forum på nätet tänkt som mötesplats för socialister och vänsterfolk. Sidan har däremot ett gränslöst antal brister och dessa måste utredas och diskuteras. Någonting som är uppenbart är att sidan inte fungerar som den ska och att den måste genomföra enorma förändringar och omstruktureringar för att fungera på ett sådant sätt.
Det största problemet är väl antagligen att admins (Gestapo-agenter på ett nätforum) på löpande band stänger av medlemmarna på sidan utan någon som helst anledning och helt utan att motivera sig. Detta tillåts fortgå år efter år. Jag själv kom i kontakt med sidan för första gången 2002, alltså sju år sen nu. Jag antar att den hade funnits något eller högst ett par år innan det. Ja, så mycket tidigare än det fanns väl knappt Internet.
Agerandet från sidans admins har varit likadant år från år ända sedan dess och jag ser inte att det är på väg att på något sätt förändras, Snarare är det väl så att det på sista tiden har blivit ännu värre än det någonsin har varit tidigare. Förut gavs det åtminstone kryptiska (och vissa sällsynta fall faktiskt helt befogade) motiveringar när användare stängdes av. Nu ges inga motiveringar alls, utan användare kan stängas av helt enligt adminernas eget tycke och smak. Så länge detta fortgår kan inte den sidan fylla någon som helst funktion som mötesplats eller diskussionsforum och bör helst stängas ner.
Sidan har faktiskt andra problem än just detta främsta problem också. Ibland stängs den ner för så kallade ”underhåll” och annat och kan vara borta i flera månader i sträck utan att användarna delges någon som helst relevant information, så det måste väl sägas att de som styr sidan är extremt opedagogiska och har verkligen noll användarvänlighet, eller vad man ska kalla det.
Jag vill även minnas att det var en stor konflikt i början av 2006 i adminkollektivet på sidan, då vissa admins och en rad väldigt aktiva forumanvändare lessnade på det hela och drog igång ett helt eget nätforum, proffsdemonstrant.se. Projektet blev kanske inte så väldigt lyckat, eftersom det inte längre finns kvar nu, tre år senare. Däremot var det en intressant passage i soc.nu:s historia i och med att det gav utlopp för en offentlig kritik och som jag hoppas att de kvarblivna adminsen åtminstone hade vissa problem att bemöta.
Det vore kanske på sin plats att återigen dra igång proffsdemonstrant.se. Denna gång skulle i varje fall jag registrera mig där. Det var några kamrater till mig på andra orter i Sverige som var med i projektet och jag känner många andra som har riktat en tyst kritik mot soc.nu. Det handlar om sådana som tidigare har varit användare, men inte vill vara det längre, på grund av ledningens vansinniga agerande som spårar ur mer och mer allteftersom åren går.
Kritiken mot soc.nu är i många fall osynlig, vilket är väldigt tråkigt. Att återigen starta upp proffsdemonstrant.se skulle synliggöra kritiken och föra upp den på tapeten igen. Man får hoppas att så blir fallet och att ledningen på soc.nu i ett sådant läge får en bekymmersam vardag, då deras medlemmar deserterar i massor till detta konkurrerande nygamla forum, som till skillnad från soc.nu kommer ge utlopp för en vitalitet och inte kommer vara nedtyngt till tusen av den kompiskorruption som vi kan se idag. Man kan däremot misstänka att det är just detta som adminkollektivet vill; driva undan alla medlemmar förutom sig själva. Det är i alla fall den slutsatsen man får göra efter att ha granskat deras praktiska agerande.
Det största problemet är väl antagligen att admins (Gestapo-agenter på ett nätforum) på löpande band stänger av medlemmarna på sidan utan någon som helst anledning och helt utan att motivera sig. Detta tillåts fortgå år efter år. Jag själv kom i kontakt med sidan för första gången 2002, alltså sju år sen nu. Jag antar att den hade funnits något eller högst ett par år innan det. Ja, så mycket tidigare än det fanns väl knappt Internet.
Agerandet från sidans admins har varit likadant år från år ända sedan dess och jag ser inte att det är på väg att på något sätt förändras, Snarare är det väl så att det på sista tiden har blivit ännu värre än det någonsin har varit tidigare. Förut gavs det åtminstone kryptiska (och vissa sällsynta fall faktiskt helt befogade) motiveringar när användare stängdes av. Nu ges inga motiveringar alls, utan användare kan stängas av helt enligt adminernas eget tycke och smak. Så länge detta fortgår kan inte den sidan fylla någon som helst funktion som mötesplats eller diskussionsforum och bör helst stängas ner.
Sidan har faktiskt andra problem än just detta främsta problem också. Ibland stängs den ner för så kallade ”underhåll” och annat och kan vara borta i flera månader i sträck utan att användarna delges någon som helst relevant information, så det måste väl sägas att de som styr sidan är extremt opedagogiska och har verkligen noll användarvänlighet, eller vad man ska kalla det.
Jag vill även minnas att det var en stor konflikt i början av 2006 i adminkollektivet på sidan, då vissa admins och en rad väldigt aktiva forumanvändare lessnade på det hela och drog igång ett helt eget nätforum, proffsdemonstrant.se. Projektet blev kanske inte så väldigt lyckat, eftersom det inte längre finns kvar nu, tre år senare. Däremot var det en intressant passage i soc.nu:s historia i och med att det gav utlopp för en offentlig kritik och som jag hoppas att de kvarblivna adminsen åtminstone hade vissa problem att bemöta.
Det vore kanske på sin plats att återigen dra igång proffsdemonstrant.se. Denna gång skulle i varje fall jag registrera mig där. Det var några kamrater till mig på andra orter i Sverige som var med i projektet och jag känner många andra som har riktat en tyst kritik mot soc.nu. Det handlar om sådana som tidigare har varit användare, men inte vill vara det längre, på grund av ledningens vansinniga agerande som spårar ur mer och mer allteftersom åren går.
Kritiken mot soc.nu är i många fall osynlig, vilket är väldigt tråkigt. Att återigen starta upp proffsdemonstrant.se skulle synliggöra kritiken och föra upp den på tapeten igen. Man får hoppas att så blir fallet och att ledningen på soc.nu i ett sådant läge får en bekymmersam vardag, då deras medlemmar deserterar i massor till detta konkurrerande nygamla forum, som till skillnad från soc.nu kommer ge utlopp för en vitalitet och inte kommer vara nedtyngt till tusen av den kompiskorruption som vi kan se idag. Man kan däremot misstänka att det är just detta som adminkollektivet vill; driva undan alla medlemmar förutom sig själva. Det är i alla fall den slutsatsen man får göra efter att ha granskat deras praktiska agerande.
Om fenomenet Urban Exploration
Denna artikel är till för att upplysa om och behandla en mycket intressant fråga och som man nog får säga växer och växer nu för tiden, som växer i samma takt som samhället förfaller. Det är känt för oss alla att kapitalismens härjningar medför att glesbygden dör bort och att denna del av vårt land (ja, artikeln koncentrerar sig på Sverige) får väldigt svårt att hävda sig.
Det fanns en tid då över 90 % av Sveriges befolkning levde på landsbygden, men nu är siffrorna omvända och över 90 % lever på andra ställen än landsbygden numer. Detta har skapat lämningar. När människor överger någonting skapas det lämningar. Urban Exploration (UE förkortat) sammanfattar intresset för just dessa lämningar, så kallad ruinturism. Det är inte bara på landsbygden det finns ruiner efter mänsklig aktivitet och övergivna byggnader, men i väldigt hög grad.
Urban Exploration är inte politiskt betonat, men naturligtvis kan man göra en politisk analys av det hela. Det finns folk utan politiskt intresse som engagerar sig i detta, men politisk engagerade människor gör nog lätt vissa politiska analyser av det hela, ja, gör politiska analyser på det mesta överhuvudtaget.
Dagens samhälle styrs av marknaden och när marknaden inte längre behöver någonting, så överges det. Det är därför det finns mängder av gamla fabriker och sådant här och där i landet. Det är billigare och enklare att låta detta stå kvar än att riva det och naturligtvis finns det ett visst värde i de gamla byggnaderna, för de som inser detta värde. Ruinturismen bygger förstås på att det finns ruiner efter mänsklig aktivitet. Ingen ruinturism utan ruiner.
Jag vet inte exakt vad det är som lockar, men kanske är det att man får utforska saker och ting utan att bli störd. Det finns övergivna fabriker och det finns fabriker som ännu är igång. Det är betydligt mer krångligt att utforska en fabrik som ännu är igång. Man kanske kan boka någon form av studiebesök, men då är själva besöket övervakat och man får inte kolla in byggnader helt på egen hand, enligt eget intresse. Det kan man däremot när det gäller övergivna byggnader. Anledningen till att man vill göra det är väl någon form av intresse för byggnaderna som sådana. Kanske är det ett omedvetet intresse för arkitektur som gör att människor vill utforska ruiner. Det är nog ganska svårt att ge sig på en förklaring.
Det har bedrivits en diskussion på det ledande svenska forumet för UE (www.28dagarsenare.se) om det finns en slags koppling mellan UE och graffiti. Bägge får i viss mån betraktas som underjordiska kulturer och de människor som ägnar sig åt dessa rör sig i samma miljöer. Folk målar graffiti på övergivna platser för att kunna arbeta ostört och öva in sina talanger i realistiska miljöer istället för bara på papper och skissblock. Ruinturisterna rör sig naturligtvis också i ruinmiljöerna, men då främst på grund av ett intresse för själva ruinerna i sig.
Bägge dessa intressen kan också vara otillåtna enligt lagen. Jag skriver "kan" eftersom de inte i alla lägen är olagliga. Graffiti är olaglig på platser där det inte uttryckligen har givits tillstånd och samma sak är det väl med Urban Exploration. Man får inte gå in i vilka ruiner som helst, för ibland vill kapitalet göra anspråk även på ruinerna och lägga vantarna på övergivna byggnader och förbjuda folk att besöka och utforska dem. Först har kapitalet drivit industrierna och annat i grunden och sedan när byggnaderna väl är övergivna vill de förhindra oss att utforska efterlämningarna också. De gör anspråk på allt och lämnar ingenting över åt folket.
Nu är det dock inte så att alla övergivna byggnader är gamla industrier som har bommats igen bara för att ”marknaden minskar”, utan det finns även gamla sanatorium och sådant, lokaler som inte längre anses fylla någon funktion i samhället. Det finns även övergivna nöjesfält och allt möjligt man kan tänka sig, men när det gäller dessa skulle jag vilja påstå att de är övergivna på grund av landsbygdens utarmning, att marknadsekonomins och urbaniseringens härjningar driver människor på flykt från glesbygden in till städerna
Naturligtvis är även mängder av bostadshus övergivna, vilket rimmar illa med bostadsbristen. Men bristande logik är någonting som ofta förekommer i det här samhället där marknaden styr allting och vi allesammans tvingas att anpassa oss efter detta och bara acceptera att vara underordnade mammon. Bostäder som är övergivna finns ofta i så kallade ”oattraktiva miljöer”, där ingen anses vilja bo. Naturligtvis är det svårt att bo på landsbygden när den bestjäls på alla arbetstillfällen som en gång i tiden fanns där. Därför lämnas byggnader, som egentligen skulle vara fullt dugliga som bostäder, till sitt eget förfall.
I våra städer råder det ofta brist på bostäder, framförallt nu när folk födda i slutet av 80-talet och början av 90-talet ska skaffa arbete och bostad, eftersom dessa barnakullar var förhållandevis stora. Bygger kapitalet bostäder åt oss? Nej, naturligtvis inte. Ingenting av vad vi egentligen behöver får vi. Det enda de kan komma med är sådant som istället för att bygga upp vår välfärd och skapa bra förhållanden för unga vuxna, försämrar våra villkor: sänkt a-kassa och så vidare.
Någonting som många upplever som allra mest intressant är övergivna hus med historier bakom, alltså sådana som påstås ha blivit övergivna på grund av olika personliga tragedier. Det kan vara hus som har stått tomma under flera års tid eftersom det sägs att det har begåtts mord i huset och att sedan ingen har velat flytta in där efteråt. Jag känner till en byggnad i Hudiksvall där mannen i familjen sköt ihjäl sin dödssjuka hustru, sedan hunden och slutligen sig själv. Den villan stod tom under en lång tid efteråt, men efter några år flyttade det faktiskt in nya människor där. Om de känner till husets bakgrund vet jag inte. Kanske flyttade de in just därför att de inte gjorde det.
Detta får väl avrunda artikeln. Jag tycker att jag åtminstone i viss mån har behandlat ämnet Urban Exploration, men det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva och diskutera. Jag hoppas att diskussionen lever vidare på nätet och andra platser. Ruinturism är någonting väldigt spännande och som man kan reflektera mycket över och när man besöker en övergiven fastighet fundera över ”varför har den egentligen lämnats?”.
Det fanns en tid då över 90 % av Sveriges befolkning levde på landsbygden, men nu är siffrorna omvända och över 90 % lever på andra ställen än landsbygden numer. Detta har skapat lämningar. När människor överger någonting skapas det lämningar. Urban Exploration (UE förkortat) sammanfattar intresset för just dessa lämningar, så kallad ruinturism. Det är inte bara på landsbygden det finns ruiner efter mänsklig aktivitet och övergivna byggnader, men i väldigt hög grad.
Urban Exploration är inte politiskt betonat, men naturligtvis kan man göra en politisk analys av det hela. Det finns folk utan politiskt intresse som engagerar sig i detta, men politisk engagerade människor gör nog lätt vissa politiska analyser av det hela, ja, gör politiska analyser på det mesta överhuvudtaget.
Dagens samhälle styrs av marknaden och när marknaden inte längre behöver någonting, så överges det. Det är därför det finns mängder av gamla fabriker och sådant här och där i landet. Det är billigare och enklare att låta detta stå kvar än att riva det och naturligtvis finns det ett visst värde i de gamla byggnaderna, för de som inser detta värde. Ruinturismen bygger förstås på att det finns ruiner efter mänsklig aktivitet. Ingen ruinturism utan ruiner.
Jag vet inte exakt vad det är som lockar, men kanske är det att man får utforska saker och ting utan att bli störd. Det finns övergivna fabriker och det finns fabriker som ännu är igång. Det är betydligt mer krångligt att utforska en fabrik som ännu är igång. Man kanske kan boka någon form av studiebesök, men då är själva besöket övervakat och man får inte kolla in byggnader helt på egen hand, enligt eget intresse. Det kan man däremot när det gäller övergivna byggnader. Anledningen till att man vill göra det är väl någon form av intresse för byggnaderna som sådana. Kanske är det ett omedvetet intresse för arkitektur som gör att människor vill utforska ruiner. Det är nog ganska svårt att ge sig på en förklaring.
Det har bedrivits en diskussion på det ledande svenska forumet för UE (www.28dagarsenare.se) om det finns en slags koppling mellan UE och graffiti. Bägge får i viss mån betraktas som underjordiska kulturer och de människor som ägnar sig åt dessa rör sig i samma miljöer. Folk målar graffiti på övergivna platser för att kunna arbeta ostört och öva in sina talanger i realistiska miljöer istället för bara på papper och skissblock. Ruinturisterna rör sig naturligtvis också i ruinmiljöerna, men då främst på grund av ett intresse för själva ruinerna i sig.
Bägge dessa intressen kan också vara otillåtna enligt lagen. Jag skriver "kan" eftersom de inte i alla lägen är olagliga. Graffiti är olaglig på platser där det inte uttryckligen har givits tillstånd och samma sak är det väl med Urban Exploration. Man får inte gå in i vilka ruiner som helst, för ibland vill kapitalet göra anspråk även på ruinerna och lägga vantarna på övergivna byggnader och förbjuda folk att besöka och utforska dem. Först har kapitalet drivit industrierna och annat i grunden och sedan när byggnaderna väl är övergivna vill de förhindra oss att utforska efterlämningarna också. De gör anspråk på allt och lämnar ingenting över åt folket.
Nu är det dock inte så att alla övergivna byggnader är gamla industrier som har bommats igen bara för att ”marknaden minskar”, utan det finns även gamla sanatorium och sådant, lokaler som inte längre anses fylla någon funktion i samhället. Det finns även övergivna nöjesfält och allt möjligt man kan tänka sig, men när det gäller dessa skulle jag vilja påstå att de är övergivna på grund av landsbygdens utarmning, att marknadsekonomins och urbaniseringens härjningar driver människor på flykt från glesbygden in till städerna
Naturligtvis är även mängder av bostadshus övergivna, vilket rimmar illa med bostadsbristen. Men bristande logik är någonting som ofta förekommer i det här samhället där marknaden styr allting och vi allesammans tvingas att anpassa oss efter detta och bara acceptera att vara underordnade mammon. Bostäder som är övergivna finns ofta i så kallade ”oattraktiva miljöer”, där ingen anses vilja bo. Naturligtvis är det svårt att bo på landsbygden när den bestjäls på alla arbetstillfällen som en gång i tiden fanns där. Därför lämnas byggnader, som egentligen skulle vara fullt dugliga som bostäder, till sitt eget förfall.
I våra städer råder det ofta brist på bostäder, framförallt nu när folk födda i slutet av 80-talet och början av 90-talet ska skaffa arbete och bostad, eftersom dessa barnakullar var förhållandevis stora. Bygger kapitalet bostäder åt oss? Nej, naturligtvis inte. Ingenting av vad vi egentligen behöver får vi. Det enda de kan komma med är sådant som istället för att bygga upp vår välfärd och skapa bra förhållanden för unga vuxna, försämrar våra villkor: sänkt a-kassa och så vidare.
Någonting som många upplever som allra mest intressant är övergivna hus med historier bakom, alltså sådana som påstås ha blivit övergivna på grund av olika personliga tragedier. Det kan vara hus som har stått tomma under flera års tid eftersom det sägs att det har begåtts mord i huset och att sedan ingen har velat flytta in där efteråt. Jag känner till en byggnad i Hudiksvall där mannen i familjen sköt ihjäl sin dödssjuka hustru, sedan hunden och slutligen sig själv. Den villan stod tom under en lång tid efteråt, men efter några år flyttade det faktiskt in nya människor där. Om de känner till husets bakgrund vet jag inte. Kanske flyttade de in just därför att de inte gjorde det.
Detta får väl avrunda artikeln. Jag tycker att jag åtminstone i viss mån har behandlat ämnet Urban Exploration, men det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva och diskutera. Jag hoppas att diskussionen lever vidare på nätet och andra platser. Ruinturism är någonting väldigt spännande och som man kan reflektera mycket över och när man besöker en övergiven fastighet fundera över ”varför har den egentligen lämnats?”.
Rättegången mot röda khmererna
Nu har man på allvar dragit igång rättegångarna mot de tidigare ledarna inom röda khmererna i Kambodja. Deras regim var verksam 1975-1979 och ledaren Pol Pot (som kallades broder nummer ett) är död, men broder nummer två (Nuon Chea) och broder nummer tre (Ieng Sary) ska nu åtalas, tillsammans med Khang Khek Ieu, Khieu Samphan och Ieng Thirith. De anklagas för att vara ansvariga för krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Nu är frågan vilka som egentligen är ansvariga för dessa brott. Är det röda khmererna?
Kambodja är det land i världen som har allra mest landminor, minor som amerikanerna har placerat ut under Vietnamkriget. Dessa ansvarar alltså inte på något som helst sätt röda khmererna för. Ändå är det dem man anklagar för alla dödsfall i minornas spår. Naturligtvis har mängder av människor stupat på risfälten när de har trampat på minor. Dessa dödsfall har man klumpat ihop och gjort statistik av, och säger sedan att eftersom folk dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är det dem vi måste åtala. Att sen dödsfallen har kommit till på grund av amerikanska landminor verkar få personer reflektera över. Att anklaga röda khmererna för dessa dödsfall är ungefär detsamma som att skuldbelägga Carl XVI Gustaf för alla svenska dödsfall årligen på grund av lungcancer eller något annat.
Makthavare och statschefer ska inte anklagas för att folk har dött i deras länder under deras tid vid makten när anledningen till dödsfallen är faktorer utifrån eller faktorer som makthavarna inte har kunnat påverka eller styra över. Bara för att en grupp personer tillsammans bildar regering för ett land är de inte ansvariga för alla dödsfall inom landet. De kan bara vara ansvariga för de dödsfall och andra oegentligheter som de själva direkt ligger bakom och har orsakat. Några sådana dödsfall finns i Kambodja inte att tala om annat än i ytterst begränsad utsträckning. Borgerliga statistiker talar om helt vansinniga siffror, när röda khmererna i själva verket bara kan anses ligga bakom ett begränsat antal dödsfall och att man i dessa fall även ansåg att det förelåg ganska ordentliga motiv.
Den brittiske journalisten John Dawson Dewhirst blev bland annat mördad i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten. Det var en grupp vietnamesiska sabotörer som infiltrerade röda khmererna som låg bakom hans död. Det var sabotörer av denna typ som man ansåg att man hade motiv att avrätta, då dessa personer dödade en västerländsk journalist och fick det att se ut som att rörelsen låg bakom hans död. Dödsstraff är naturligtvis alltid fel, men det viktiga just när det gäller detta är att röda khmererna har blivit anklagade för så mycket som det egentligen är andra som är ansvariga för: amerikaner och infiltratörer och utländska agenter som har nästlat sig in i rörelsen. Sådana människor får röda khmererna att framstå i dålig dager och har gett dem oförtjänt dåligt rykte.
Siffrorna över antalet människor som man anser dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är i många fall skapade av västerländska journalister och kvasiforskare, människor som i många fall inte ens har satt sin fot i landet. Det är personer som har varit framgångsrika i sitt lobbyarbete att försöka sälja in sina fantasisiffror hos västvärldens befolkningar. Med stöd av media har denna revisionistiska rörelse skapat stor skada på röda khmerernas anseende. När man talar om folk som förnekar dödsfall som inträffade under andra världskriget brukar man använda begreppet ”revisionister”. Jag tycker att detta är tillämpbart även i detta fall, men här handlar det inte om att folk förnekar dödsfall, utan att de inbillar sig dödsfall som aldrig har inträffat. Det är minst lika illa.
Kambodja är det land i världen som har allra mest landminor, minor som amerikanerna har placerat ut under Vietnamkriget. Dessa ansvarar alltså inte på något som helst sätt röda khmererna för. Ändå är det dem man anklagar för alla dödsfall i minornas spår. Naturligtvis har mängder av människor stupat på risfälten när de har trampat på minor. Dessa dödsfall har man klumpat ihop och gjort statistik av, och säger sedan att eftersom folk dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är det dem vi måste åtala. Att sen dödsfallen har kommit till på grund av amerikanska landminor verkar få personer reflektera över. Att anklaga röda khmererna för dessa dödsfall är ungefär detsamma som att skuldbelägga Carl XVI Gustaf för alla svenska dödsfall årligen på grund av lungcancer eller något annat.
Makthavare och statschefer ska inte anklagas för att folk har dött i deras länder under deras tid vid makten när anledningen till dödsfallen är faktorer utifrån eller faktorer som makthavarna inte har kunnat påverka eller styra över. Bara för att en grupp personer tillsammans bildar regering för ett land är de inte ansvariga för alla dödsfall inom landet. De kan bara vara ansvariga för de dödsfall och andra oegentligheter som de själva direkt ligger bakom och har orsakat. Några sådana dödsfall finns i Kambodja inte att tala om annat än i ytterst begränsad utsträckning. Borgerliga statistiker talar om helt vansinniga siffror, när röda khmererna i själva verket bara kan anses ligga bakom ett begränsat antal dödsfall och att man i dessa fall även ansåg att det förelåg ganska ordentliga motiv.
Den brittiske journalisten John Dawson Dewhirst blev bland annat mördad i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten. Det var en grupp vietnamesiska sabotörer som infiltrerade röda khmererna som låg bakom hans död. Det var sabotörer av denna typ som man ansåg att man hade motiv att avrätta, då dessa personer dödade en västerländsk journalist och fick det att se ut som att rörelsen låg bakom hans död. Dödsstraff är naturligtvis alltid fel, men det viktiga just när det gäller detta är att röda khmererna har blivit anklagade för så mycket som det egentligen är andra som är ansvariga för: amerikaner och infiltratörer och utländska agenter som har nästlat sig in i rörelsen. Sådana människor får röda khmererna att framstå i dålig dager och har gett dem oförtjänt dåligt rykte.
Siffrorna över antalet människor som man anser dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är i många fall skapade av västerländska journalister och kvasiforskare, människor som i många fall inte ens har satt sin fot i landet. Det är personer som har varit framgångsrika i sitt lobbyarbete att försöka sälja in sina fantasisiffror hos västvärldens befolkningar. Med stöd av media har denna revisionistiska rörelse skapat stor skada på röda khmerernas anseende. När man talar om folk som förnekar dödsfall som inträffade under andra världskriget brukar man använda begreppet ”revisionister”. Jag tycker att detta är tillämpbart även i detta fall, men här handlar det inte om att folk förnekar dödsfall, utan att de inbillar sig dödsfall som aldrig har inträffat. Det är minst lika illa.
Gratis körkort och internet åt alla!
Det är på grund av att jag har försatts i ett väldigt specifikt läge som denna artikel blir skriven, i alla fall just nu. Naturligtvis var den planerad sedan tidigare, men projektet har legat på is ett tag. Min nuvarande situation har däremot kastat nytt ljus på frågan som artikeln ska behandla.
Min dator har brutit ihop, då grafikkortet i stort sett har exploderat. Därför är jag nu tvungen att sitta här och skriva denna artikel helt för hand, utan kontakt med Internet, som annars är en stor inspiration till skrivandet.[1]
Saken jag har funderat över är att körkort och Internettillgång i den egna bostaden är någonting som borde garanteras alla människor på en kostnadsfri basis i dagens högindustrialiserade informationssamhälle. Utan detta hamnar man på många sätt i ett utanförskap, så som saker och ting är uppbyggda och fungerar idag.
Jag bör nu behandla de bägge frågorna var och en för sig, eller som Josef Stalin uttryckte det: ”Jag svarar punkt för punkt”.[2] Med andra ord: först frågan om körkort, sedan den om Internet. När det kommer till frågan om gratis körkortsutbildning (till alla som önskar det), så har jag talat om detta på Ung Vänsters kongress hösten 2005. Det är nämligen så att jag först av allt hörde att RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) drev denna fråga och använde bland annat det som argument för att få UV:s dåvarande förbundsstyrelse att mildra sin hätska inställning mot RKU.
Gratis körkortsutbildning är ett mycket bra politiskt krav. Det skulle minska utanförskapet och (om ändå rätt marginellt) förbättra villkoren för dem med knappa ekonomiska resurser. Körkort är likt mycket annat en klassfråga. Utbildningen kostar stora summor och därför är det långt ifrån alla som har någon möjlighet att skaffa körkort. Körkort är däremot någonting som underlättar väldigt mycket att ha och därför borde detta garanteras alla människor utan några ”motkrav” på att de som går körkortsutbildningarna ska behöva betala stora summor pengar för detta. Målsättningen är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för medborgarna i vårt samhälle.
Sedan var det detta med Internet. Jag är för tillfället själv drabbad av att ofrivilligt sakna tillgång till Internet (och överhuvudtaget dator). Detta skapar också utanförskap. För att kunna bedriva mina distansstudier är jag i allra högsta grad beroende av dator och Internet. Nu måste jag istället varje dag åka ner till universitetet och använda deras datorer. Detta är inte hållbart i längden.
Just Internettillgång är så pass grundläggande och använt i dagens samhälle att alla samhällets medborgare bör garanteras det, och det utan någon som helst kostnad. Argumentet här är detsamma som när det gällde körkortsfrågan. Nu för tiden är det så mycket som sköts via nätet att det skulle innebära ett enormt utanförskap att sakna tillgång till Internet. Därför är detta någonting som borde garanteras alla. Det borde betraktas som ett minimikrav: gratis Internet till alla!
[1]När artikeln når fram till läsaren kommer den naturligtvis däremot att vara i digitalt format.
[2]Socialismens ekonomiska problem i SSRU, Josef Stalin, Proletärkultur, Göteborg, 1983 (i original: 1952), sida 54
Min dator har brutit ihop, då grafikkortet i stort sett har exploderat. Därför är jag nu tvungen att sitta här och skriva denna artikel helt för hand, utan kontakt med Internet, som annars är en stor inspiration till skrivandet.[1]
Saken jag har funderat över är att körkort och Internettillgång i den egna bostaden är någonting som borde garanteras alla människor på en kostnadsfri basis i dagens högindustrialiserade informationssamhälle. Utan detta hamnar man på många sätt i ett utanförskap, så som saker och ting är uppbyggda och fungerar idag.
Jag bör nu behandla de bägge frågorna var och en för sig, eller som Josef Stalin uttryckte det: ”Jag svarar punkt för punkt”.[2] Med andra ord: först frågan om körkort, sedan den om Internet. När det kommer till frågan om gratis körkortsutbildning (till alla som önskar det), så har jag talat om detta på Ung Vänsters kongress hösten 2005. Det är nämligen så att jag först av allt hörde att RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) drev denna fråga och använde bland annat det som argument för att få UV:s dåvarande förbundsstyrelse att mildra sin hätska inställning mot RKU.
Gratis körkortsutbildning är ett mycket bra politiskt krav. Det skulle minska utanförskapet och (om ändå rätt marginellt) förbättra villkoren för dem med knappa ekonomiska resurser. Körkort är likt mycket annat en klassfråga. Utbildningen kostar stora summor och därför är det långt ifrån alla som har någon möjlighet att skaffa körkort. Körkort är däremot någonting som underlättar väldigt mycket att ha och därför borde detta garanteras alla människor utan några ”motkrav” på att de som går körkortsutbildningarna ska behöva betala stora summor pengar för detta. Målsättningen är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för medborgarna i vårt samhälle.
Sedan var det detta med Internet. Jag är för tillfället själv drabbad av att ofrivilligt sakna tillgång till Internet (och överhuvudtaget dator). Detta skapar också utanförskap. För att kunna bedriva mina distansstudier är jag i allra högsta grad beroende av dator och Internet. Nu måste jag istället varje dag åka ner till universitetet och använda deras datorer. Detta är inte hållbart i längden.
Just Internettillgång är så pass grundläggande och använt i dagens samhälle att alla samhällets medborgare bör garanteras det, och det utan någon som helst kostnad. Argumentet här är detsamma som när det gällde körkortsfrågan. Nu för tiden är det så mycket som sköts via nätet att det skulle innebära ett enormt utanförskap att sakna tillgång till Internet. Därför är detta någonting som borde garanteras alla. Det borde betraktas som ett minimikrav: gratis Internet till alla!
[1]När artikeln når fram till läsaren kommer den naturligtvis däremot att vara i digitalt format.
[2]Socialismens ekonomiska problem i SSRU, Josef Stalin, Proletärkultur, Göteborg, 1983 (i original: 1952), sida 54
Till minne av Rolf Martens
Det har tidigare skrivits om Rolf Martens i Nya Revolutionsbulletinen (NRB) nr. 16, 2006. Det gällde då en viss mailkorrespondens vi hade haft med honom och en viss mängd material han hade skickat in till den dåvarande redaktionen. Detta material föranledde oss att skriva en artikel med vår syn på maktkampen i Kina under 1970-talet, vår synpunkt på utrensningen av Lin Biao och ”de fyras gäng”. Martens hade en något annan ståndpunkt i dessa frågor, men vi väljer ändå att skriva en liten artikel till hans minne nu när vi har fått rapporten om hans bortgång.
Rolf Martens föddes i Norge 1942, men flyttade till Sverige redan i tidig ålder. Han är känd både som en profil inom den maoistiska rörelsen och som tidigare svensk mästare i schack (1967, den enda gången han ställde upp) och i ett antal andra tävlingar. Vår redaktion fick kontakt med honom i den egenskapen att han var maoist och hade utvecklat egna politiska teorier på den maoistiska arenan, som vi dock i vissa fall inte höll med om.
Martens var en maoist och hade på det stora hela åsikter som stämde överrens med våra, särskilt då. Däremot förespråkade han bland annat EU och kärnkraft och där skar sig hans åsikter klart och tydligt mot vad som är marxistiskt och rimligt.
Något som är mycket beklagligt och som försvårar denna artikel betydligt är att hans hemsida har tagits ner från Internet och att det mesta materialet som finns om honom på nätet idag handlar om schack och inte hans politiska gärningar, som är det i huvudsak intressanta för en politisk tidskrift som denna. När man kollar runt på nätet förstår man att Rolf måste ha varit legendarisk inom schackvärlden, för det finns mängder med minnes- och hyllningsartiklar till honom där man beskriver honom som genialisk och där unga schackspelare säger att de har fått ovärderlig undervisning från honom. Schackvärlden har också redan hunnit med att upprätta tävlingar och ett stipendium i hans namn.
Det är ändå på sin plats att försöka göra en liten sammanfattning över Rolf Martens politiska gärning, av det material som ändå finns tillgängligt i dagsläget. Han arbetade som svetsare under hela sitt yrkesverksamma liv, även om han hade universitetsexamen i matematik och fysik. Han började intressera sig för vänsterrörelsen i slutet av 1960-talet och 1972 gick han med i KFML(r), det som idag heter Kommunistiska Partiet. Han blev utesluten därifrån efter bara två år, då förbundet ville försöka göra upp med maoismen, eller vad de nu var ute efter.
Efter uteslutningen från KFML(r) 1974 sökte han sig till det tyska partiet KPD/ML (Ny Enhet), som då höll till i Malmö, eftersom partiet var illegalt i Västtyskland och inte kunde verka öppet där. Han blev utesluten från även detta parti 1990, då Martens började kritisera partiet som han ansåg hade börjat spåra ur och glida bort från maoismen. Detta parti lade ner 1998 och ombildades till någon annan form av organisation, men detta är ointressant. Martens har varit aktiv i den politiska debatten på nätet sedan 1995 och har publicerat mängder av politiska pamfletter för sina egna politiska idéer.
Den maoistiska internationalen (MIM) beskriver Rolf Martens och Ny Enhet som anhängare av Hua Guofeng under maktkampen i Kina. Detta var Maos efterträdare, men han utmanövrerades av högerkrafterna efter bara ett par år och har sen varit totalt obetydlig i kinesisk politik, även om han har haft en massa poster inom ledningen, men bara som galjonsfigur. Sedan 1978 har han varit totalt maktlös och han tog över efter Mao bara två år tidigare, 1976. Guofeng försökte stå neutral i kampen mellan höger- och vänsterfalangen inom Kinas Kommunistiska Parti. Han ville vara neutral. Det rätta i detta läge är naturligtvis att ge sitt fulla stöd till vänsterfalangen, som representerades av försvarsminister Lin Biao och ”de fyras gäng” (med Mao Tse-Tungs fru i spetsen), de som var tongivande under kulturrevolutionen, men sen rensades ut.
Vi vet inte vad Rolf Martens dog av, men när man läser diskussioner om honom på nätet efter rapporten om hans död, så hävdar folk att han hade alkoholproblem och vi vet dessutom att han var en kedjerökare. Redaktionsmedlemmen som tog emot materialet Martens skickade till oss, minns följande:
Rolf Martens föddes i Norge 1942, men flyttade till Sverige redan i tidig ålder. Han är känd både som en profil inom den maoistiska rörelsen och som tidigare svensk mästare i schack (1967, den enda gången han ställde upp) och i ett antal andra tävlingar. Vår redaktion fick kontakt med honom i den egenskapen att han var maoist och hade utvecklat egna politiska teorier på den maoistiska arenan, som vi dock i vissa fall inte höll med om.
Martens var en maoist och hade på det stora hela åsikter som stämde överrens med våra, särskilt då. Däremot förespråkade han bland annat EU och kärnkraft och där skar sig hans åsikter klart och tydligt mot vad som är marxistiskt och rimligt.
Något som är mycket beklagligt och som försvårar denna artikel betydligt är att hans hemsida har tagits ner från Internet och att det mesta materialet som finns om honom på nätet idag handlar om schack och inte hans politiska gärningar, som är det i huvudsak intressanta för en politisk tidskrift som denna. När man kollar runt på nätet förstår man att Rolf måste ha varit legendarisk inom schackvärlden, för det finns mängder med minnes- och hyllningsartiklar till honom där man beskriver honom som genialisk och där unga schackspelare säger att de har fått ovärderlig undervisning från honom. Schackvärlden har också redan hunnit med att upprätta tävlingar och ett stipendium i hans namn.
Det är ändå på sin plats att försöka göra en liten sammanfattning över Rolf Martens politiska gärning, av det material som ändå finns tillgängligt i dagsläget. Han arbetade som svetsare under hela sitt yrkesverksamma liv, även om han hade universitetsexamen i matematik och fysik. Han började intressera sig för vänsterrörelsen i slutet av 1960-talet och 1972 gick han med i KFML(r), det som idag heter Kommunistiska Partiet. Han blev utesluten därifrån efter bara två år, då förbundet ville försöka göra upp med maoismen, eller vad de nu var ute efter.
Efter uteslutningen från KFML(r) 1974 sökte han sig till det tyska partiet KPD/ML (Ny Enhet), som då höll till i Malmö, eftersom partiet var illegalt i Västtyskland och inte kunde verka öppet där. Han blev utesluten från även detta parti 1990, då Martens började kritisera partiet som han ansåg hade börjat spåra ur och glida bort från maoismen. Detta parti lade ner 1998 och ombildades till någon annan form av organisation, men detta är ointressant. Martens har varit aktiv i den politiska debatten på nätet sedan 1995 och har publicerat mängder av politiska pamfletter för sina egna politiska idéer.
Den maoistiska internationalen (MIM) beskriver Rolf Martens och Ny Enhet som anhängare av Hua Guofeng under maktkampen i Kina. Detta var Maos efterträdare, men han utmanövrerades av högerkrafterna efter bara ett par år och har sen varit totalt obetydlig i kinesisk politik, även om han har haft en massa poster inom ledningen, men bara som galjonsfigur. Sedan 1978 har han varit totalt maktlös och han tog över efter Mao bara två år tidigare, 1976. Guofeng försökte stå neutral i kampen mellan höger- och vänsterfalangen inom Kinas Kommunistiska Parti. Han ville vara neutral. Det rätta i detta läge är naturligtvis att ge sitt fulla stöd till vänsterfalangen, som representerades av försvarsminister Lin Biao och ”de fyras gäng” (med Mao Tse-Tungs fru i spetsen), de som var tongivande under kulturrevolutionen, men sen rensades ut.
Vi vet inte vad Rolf Martens dog av, men när man läser diskussioner om honom på nätet efter rapporten om hans död, så hävdar folk att han hade alkoholproblem och vi vet dessutom att han var en kedjerökare. Redaktionsmedlemmen som tog emot materialet Martens skickade till oss, minns följande:
Rolf skickade ett gäng av sina Informationsblad till oss under hösten 2006. Det var namnet på pamfletter han gav ut någon gång om året från 1970-talet fram till sin död 2008. Vi beställde de Informationsblad som kunde tänkas vara intressanta och som man skulle kunna analysera och skriva om, eftersom vi var i behov av material till Nya Revolutionsbulletinen då. När pamfletterna anlände kände jag en stark röklukt och papperet måste alltså ha förvarats i en lokal där någon rökte kopiöst mycket. Antagligen var det detta omfattande rökande som ledde till Rolfs död.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)