Recension av Spräng bojorna

Adam Hochschilds bok Spräng bojorna behandlar det brittiska motståndet mot slavhandeln under 1700-talets slut och 1800-talets början. Hochschild beskriver att den brittiska slavhandeln satte igång vid 1500-talets mitt och därefter kom att expandera kraftigt under ett par seklers tid och hade stor betydelse för landets ekonomi och de kolonier man hade (Hochschild, sida 21). Fram till 1780-talet verkar i stort sett inga protester överhuvudtaget ha riktats mot slavhandeln av vita människor, även om förstås slavarna själva försökte försvara sin frihet. 1781 kastade besättningen på slavskeppet Zong alla sina sjuka slavar överbord för att få ut försäkringspengar, vilket ledde till rättegång och på sätt och vis abolitioniströrelsens uppkomst (Hochschild, sida 85-88). Den religiösa gruppen kväkare var tidigt motståndare till slaveriet och kom att ha en viktig organisatörsroll under den första tiden av abolitionisternas kamp och de satte under 1780-talet igång viss opinionsbildning av samma slag som vi kan se även idag, att skicka artiklar till tidningar och sprida flygblad eller pamfletter med propaganda mot slavhandeln (Hochschild, sida 83-84).

Till kväkarnas slaverimotstånd anslöt sig under 1780-talet några få icke-kväkare, sådana som efter eget bevittnande av slaveriet hade utvecklat kritiska åsikter och inte i första hand brydde sig om slavskepps- eller plantageägarnas ekonomiska vinning, utan istället kände sympati och medmänsklighet inför slavarna. Som taktisk åtgärd hade den brittiska militären faktiskt redan under amerikanska revolutionskriget givit frihet åt de slavar som lämnade de amerikanska plantagerna och anslöt sig till den brittiska armén, vilket hade flera tusen frigivna slavar till följd och inledde den frigivningsprocess för svarta amerikaner som skulle komma att pågå ända fram till amerikanska inbördeskrigets slut nästan 100 år senare, en process som i perioder gick i stå (Hochschild, sida 103-104). Den kommitté som bildades 1787 syftade till att avskaffa slavhandeln, vilket sågs som ett mer realistiskt krav att få igenom än själva slaveriets avskaffande, men de inblandade insåg att slavhandelns avskaffande i det långa loppet även skulle innebära att slaveriet i sin helhet upphörde, eftersom dödstalen var mycket höga bland slavpopulationen på plantagen i framförallt Västindien och att slaveriet enbart kunde uppehållas genom ständig tillförsel av nya slavar (Hochschild, sida 115).

En viktig del i kommitténs arbete var att undersöka situationen på olika slavskepp och kartlägga alla oförätter som inträffade där. Thomas Clarkson som var aktiv i den brittiska kampen mot slavhandel åkte runt till olika slavskeppshamnar och intervjuade sjömän som varit med på resorna och vittnade om tortyr och grymheter som kaptenerna utsatt även den vita besättningen för, uppgifter som användes för att argumentera mot slavhandeln med ökad styrka (Hochschild, sida 118). Rent naturligt kunde abolitionisterna lättare värva anhängare när de kunde bevisa att inte enbart slavarna drabbades illa av slavhandeln, utan även de inhemska sjömännen, majoriteten av fartygens besättning. Utöver brittiska sjömän intervjuades dessutom frigivna slavar som blivit fria brittiska invånare i och med amerikanska revolutionskriget. Clarkson lyckades även ta sig ombord på ett slavskepp och kunde personligen granska de utrymmen där slavarna förvarades, vilket förstärkte de vittnesuppgifter han fick. Så småningom kom kommittén över en ritning över ett slavskepp, vilken kom att bli mycket användbar i propagandan och opinionsarbetet och som kunde användas till affischer där det går att se hur tätt slavarna ligger packade och hur många slavar som fanns inom varje fot och tum (Hochschild, sida 158).

Genom intervjuer med sjömän framkom det att de lovades mycket högre löner än vad som senare utbetalades och att kaptenen lurade dem på deras pengar och att de sjömän som tidigare hade varit med på slavskepp och förstod vad det innebar tvingades med på nya resor genom våld eller att man på olika sätt satte dem i skuld hos skeppsbolagen, inte genom deras frivilliga deltagande (Hochschild, sida 119). Man började under 1780-talets andra halva att försöka bygga upp en folkrörelse mot slaveriet och fick faktiskt närmare 100 000 undertecknare på olika namnlistor mot slavhandel 1788 (Hochschild, sida 141). Andra tecken på att abolitioniströrelsen vid denna tid började få en hel del anhängare och utveckla sig till en folkrörelse var att en slags föregångare till dagens rockmärken som slaverimotståndare producerade blev populär och massproducerades (Hochschild, sida 132) och likaså den affisch över de tätt sammanpackade slavarna på skeppet Brookes (Hochschild, sida 158). Kommittén mot slavhandel knöt flera skickliga organisatörer till sig och som bedrev opinionsarbete på olika sätt och därigenom tillsammans bildade en stark opinion för sin sak. Bland annat skrev den frigivne slaven Olaudah Equiano en biografi över sitt liv som sålde stort och han åkte på turné runt landet och föreläste för att göra reklam för boken och komma med sitt bidrag till kampen mot slavhandel (Hochschild, sida 170).

Under den tid kommittén var verksam, från 1787 fram till den brittiska slavhandelns avskaffande, hölls flera omröstningar om slavhandelns vara eller icke vara i det brittiska parlamentet, och i en omröstning 1791 hade man redan värvat 88 parlamentsledamöter för sin sak, mot 163 motståndare (Hochschild, sida 191). Det var en bedrift när parlamentet hade en mycket stor andel ledamöter som antingen själva ägde slavplantage i Västindien eller åtminstone på något sätt hade ekonomiska intressen av att bevara slaveriet. Som svar på att inte slavhandeln avskaffades genom parlamentsomröstningen 1791 inledde slaverimotståndare en bojkott mot slavodlat socker som kom att omfatta ungefär en halv miljon personer och minskade försäljningen av slavodlat socker med närmare 50 %, helt klart ett stort ekonomiskt avbräck för plantageägarna (Hochschild, sida 194). Det vittnar om rörelsens storlek och förmåga att genomföra effektiva kampanjåtgärder. Som ett resultat av att slaverimotståndet vuxit sig så starkt fattades ett beslut i parlamentets underhus 1792 om att gradvis avskaffa slavhandeln, eftersom underhuset såg att frågan splittrade befolkningen och ville undanröja denna splittring. Flera av de mest drivande slaverimotståndarna såg dock detta som en metod att förhala frågan och för att någon lagändring skulle kunna ske gällande slavhandeln behövdes också beslut i överhuset, vilka bromsade (Hochschild, sida 234). Hela denna förhalningsprocess tog bort en stor del av abolitioniströrelsens kraft.

Under 1790-talet rasade franska revolutionen och Frankrike hamnade i stridigheter med många av sina grannar, bland annat tidigt med Storbritannien, vilket till viss del ledde till att slaverifrågan sköts åt sidan. I Frankrike fattades beslut 1794 om att avskaffa slaveriet i alla provinser som styrdes av landet (Hochschild, sida 266-267). Att britternas ärkefiende genomförde detta beslut kan möjligtvis ha försvagat slaverimotståndet i Storbritannien. 1806 beslutade sig kommittén i Storbritannien för att ändra sin taktik och istället för att till parlamentet lämna in förslag om förbud mot slavhandel lämnades in ett förslag om att stoppa slavhandeln med de franska kolonierna, vilka hade återinfört slaveriet under Napoleon, och eftersom många britter under denna tid hyste fientlig inställning gentemot Frankrike, även om man under vissa perioder hade fred, verkade det som sannolikt att kunna få igenom ett sådant krav (Hochschild, sida 300). Många av de amerikanska slavskeppen som handlade med Frankrike under denna tid ägdes av britter och det var denna handel man önskade få stopp på. Lagförslaget gick som väntat igenom och många tidigare slaverianhängare gick över till abolitionisterna och man hamnade i någon slags positiv spiral där fler och fler bytte sida. Vidare hade abolitionisterna kring 1806 fått stöd av många militärer, för under 1790-talets slut hade brittiska trupper skeppats för att försöka slå ner ett slavuppror på kolonin Saint-Domingue och då fått se vad slavarna där utsattes för (Hochschild, sida 303-304). Resultatet blev att Storbritannien förbjöd all slavhandel 1807 genom ett parlamentsbeslut, när en majoritet i både underhuset och överhuset hade gått över till abolitionisternas sida.

När det gäller teori och metod kan sägas att Hochschilds verk är resultatet av en omfattande kvalitativ litteraturstudie. Källmaterialet är stort och källorna har granskats på en djupgående och analyserande nivå. Han nämner några framstående auktoriteter på området slaveriforskning och vars forskning och tidigare sammanställningar har varit av mycket stor vikt för just denna bok (Hochschild, sida 402). Han nämner att hans studie nästan helt och hållet är en sammanvävning av tidigare genomförda studier och på många sätt gör ett sammandrag över de viktigaste bitarna inom forskningen kring det brittiska väldets slavhandel och framförallt det motstånd mot den som växte fram under 1700-talets slut. Hochschild skriver dessutom att när han har använt primärkällor är han sällan den förste forskaren att ta upp just dessa källor, men boken är fortfarande ett bidrag till forskningen i och med att olika primärkällor tas upp, jämförs och analyseras med tidigare forskning från flera olika håll och uppdaterar denna.

Vid en granskning av litteraturförteckningen går det att se att mycket är bearbetningar och sekundärkällor, men att betydande andel också är samtida och skrivna av de drivande personerna kring kommittén mot slavhandel, som många av dem låg bakom en omfattande publikation och var flitiga skribenter. Teori och metod för Hochschilds verk är egentligen ganska svårt att diskutera eftersom det inte finns något konkret teori- och metodavsnitt någonstans, men han har uppenbarligen en humanistisk inställning till slaveriet och är negativt inställd till slaveriet av humanistiska skäl, medmänsklighetsskäl, men andra ståndpunkter än denna existerar i stort sett inte idag, så annat hade inte varit att vänta. Han tar i sin prolog upp att det ofta i historieutbildningen, framförallt i USA, lärs ut om de amerikanska abolitionisterna och deras motstånd mot slaveriet, men påpekar det som ibland kanske glöms bort i den amerikanska historieundervisningen att det var i Storbritannien som slaverimotståndet började och att britterna var pionjärer i vars fotspår amerikanerna först senare kom att gå (Hochschild, sida 11). Det kanske inte kan klassas som teori, men Hochschild har mycket fokus på personhistoria och ett fåtal enskilda individers roll för slavhandelns avskaffande, trots att det var den stora massan och styrkan i det stora folkliga stödet som gjorde att man kunde få igenom sina krav, vilket inte diskuteras särskilt mycket om i boken, utan mest några enstaka individers resor och turnéer runt landet.

Hochschild tycks inte ha någon teori eller förklaring till varför slaverimotståndet uppstod just då det gjorde, på 1780-talet, trots att slavhandel vid det laget hade pågått på precis samma sätt under ett par hundra års tid. Enligt beskrivningen i prologen inträffade helt plötsligt bara en våg av medmänsklighet hos många britter som inte hade förekommit tidigare (Hochschild, sida 13). Medmänskligheten hade dessutom ett visst inslag av självuppoffring eftersom många av dem som stödde slaveriets avskaffande faktiskt skulle förlora på det rent ekonomiskt. En analys som dock till stor del saknas hos Hochschild är att franska revolutionen förmodligen hade betydelse för slavhandelns och så småningom även slaveriets avskaffande, för Frankrike hade en del kolonier i Västindien och Nordamerika där slavarbetskraft användes och när landet drabbades av revolution med framväxten av nya samhällsideal och den gamla konservativa monarkins omkullkastande gav detta också återverkningar i de franskkontrollerade slavkolonierna. Slavarna hämtade inspiration från revolutionen och organiserade egna uppror i Västindien vid samma tid, något som i förlängningen gjorde situationen ohållbar (Hochschild, sida 15). Många insåg nog att upprätthållandet av slaveriet var väldigt kostsamt, när slavarna igångsatte omfattande uppror för att befria sig själva och britterna var tvungna att sända dit mängder med soldater och där många dog eller skadades. Förlusterna för att upprätthålla slaveriet stärkte opinionen för abolitionisternas sak, på ett liknande sätt som de stora förlusterna i Vietnamkriget vände den amerikanska befolkningen emot kriget.

Själva boken är en sammanfattning och överblick över det brittiska motståndet mot slavhandeln och hur detta utvecklade sig och Hochschild analyserar inte sitt resultat särskilt mycket själv, men har med en epilog som beskriver resultatet av själva den utveckling han själv återger. Studien har sammanfattats på de två första sidorna av denna inlämningsuppgift och det kan vara intressant att något ta upp vad effekten av händelseutvecklingen blev, vad som följde efter den period, 1787-1807, som kommittén mot slavhandel var verksam, en efterföljd som åtminstone är att betrakta som ett slags resultat. Det brittiska förbudet mot slavhandel gjorde det till en tidsfråga med ett fullständigt förbud även mot slaveriet som sådant. När alla tidigare slavar hade frigivits på brittiskt territorium blev detta en slags fristad för svarta människor och svarta som lyckades fly från olika slavprovinser, exempelvis USA, och ta sig till brittiskkontrollerade områden fick sin frihet (Hochschild, sida 353). Situationen för de frigivna slavarna kom dock att vara rätt dåliga en längre tid efteråt och fortfarande har många svarta människor i tidigare slaveriprovinser sämre levnadsstandard än de vita i samma områden, men de svartas situation har allt eftersom förbättrats. De tidigare slavarna tillkämpade sig olika rättigheter under de årtionden som följde efter frigivningen genom olika revolter (Hochschild, sida 355-356).

Det är svårt att diskutera och analysera Hochschilds resultat och slutsatser, just eftersom han inte kommer med några konkreta slutsatser, utan mest sammanfattar händelseutvecklingen från början till slut utan att göra någon avslutande analys. Han beskriver en social rörelse som började bedriva opinionsarbete med på den tiden nyskapande metoder och som kom att följas av många andra under efterkommande sekler och som lyckades förändra den folkliga opinionen från en punkt där slaveri betraktades som en naturlig del av samhället till att ett förbud mot slavhandeln infördes bara 20 år senare. De som var aktiva i kommittén verkar i efterlämnade brev och dagboksanteckningar ha trott att det här förbudet skulle komma mycket fortare och blev besvikna när förslag till parlamentet om förbud mot slavhandel flera gånger röstades ner, men såhär i efterhand med en sentida betraktares ögon måste det sägas att 20 år ändå är en ganska kort tid att totalt förändra i princip hela befolkningens ståndpunkt i en specifik sakfråga, någonting egentligen mycket mer än bara än sakfråga, eftersom det handlade om synen på andra folkgrupper och hur man betraktar sina medmänniskor. Det var en grundläggande förändring i människors syn på varandra, skapad av politiskt kampanjarbete.

Den samhälleliga utvecklingen hade när kommittén mot slavhandel satte igång stått relativt still under en längre tid, men i och med att de lade grund för det politiska kampanjarbetet vi känner till idag lade de även grund för omfattande samhällsomvälvningar. En av följderna blev att politiska partier av mer eller mindre modern typ började skapas under 1800-talet, så småningom med parlamentarism, allmän och lika rösträtt och ett betydligt mer demokratiskt samhälle som följd. Från den här tiden satte utvecklingen kring vanliga människors inflytande fart mer och mer. Fram till 1900-talet var det enbart väldigt begränsade delar av befolkningen som hade rösträtt i val av olika slag i de olika länderna, men de människor som inte hade rösträtt på 1790-talet hade ändå möjlighet till viss påverkan och politiskt inflytande i sitt stora flertal, för genom att skicka namnlistor eller petitioner av olika slag till parlamentet eller att hundratusentals människor på de brittiska öarna organiserade sig till en bojkott av slavodlat socker utövade de politiskt och ekonomiskt tryck på makthavarna. På det viset tillkämpade man sig ett inflytande som annars inte hade funnits. Handelsbojkott eller liknande ekonomiska påtryckningsmedel är metoder som kan användas av dem som saknar politiskt inflytande, såsom 1700- och 1800-talens arbetarklass och allmogebefolkning. Det är svårt för makthavarna att tvinga någon att köpa olika varor, framförallt när det gäller konsumtionsvaror som knappast på något sätt är livsnödvändiga, såsom socker.

Även om slavhandeln och därmed nytillförseln av slavar avskaffades 1807 fortsatte de redan existerande slavarna i brittiska Västindien att leva under slaveri under hela 1810-, 1820- och större delen av 1830-talet. När slavhandeln avskaffades blev det dock en tidsfråga innan själva slaveriet skulle dö ut, även om en tidsfråga kan innefatta kortare eller längre tid, och den kommitté inom vilken slaverimotståndarna verkade hade officiellt som målsättning att avskaffa just slavhandeln. När förbudet mot denna handel då kom började de krafter som hade mobiliserats att driva en del andra kamper, framförallt att reformera det brittiska valsystemet och utöka rösträtten (Hochschild, sida 331). På det viset smittade slavhandelsmotståndet av sig till andra politiska frågor och aktiverade människor även mot andra orättvisor i samhället. Vid en diskussion kring författarens resultat kan det dessutom vara nödvändigt att ta upp viss avsaknad av resultat. Något som Hochschild inte diskuterar just något om är eventuella band mellan brittiska kommittén mot slavhandel och franska revolutionen. Kommittén startade två år innan revolutionen och det är möjligt att den kan ha haft viss betydelse för olika händelser i revolutionen, exempelvis den deklaration för mänskliga rättigheter som antogs under revolutionen och det faktum att Frankrike avskaffade slaveriet 1794. Revolutionen hade förstås inträffat vare sig brittiska kommittén mot slavhandel hade funnits eller ej, men sannolikt gav den ändå viss inspiration till de franska revolutionärerna, frågan är exakt hur stor denna inspiration var.

Den brittiska kampen mot slavhandel var inte på något sätt isolerad till Storbritannien, även om det var där motståndet mot slavhandel startade. Precis som dess arbete kan ha gett viss influens till Frankrikes revolutionärer och deras människosyn kan de själva ha tagit inspiration från den amerikanska självständighetsförklaringen där det står om alla människors rätt till frihet och sådana saker, även om man själva kom att bryta mot detta i och med att slaveriet existerade i USA ända fram till 1865. De amerikanska revolutionärerna sade en sak i ord, men gjorde någonting annat i handling. Där var istället de brittiska slaverimotståndarna konsekventa och förde samma linje både i ord och handling. En analys som Hochschild gör om det fortsatta slaverimotståndet i Storbritannien efter slavhandelns avskaffande var att de yngre människor som med tiden anslöt sig ville driva en mer radikal linje (Hochschild, sida 334). Det är någonting som har gått att se flera gånger under historien, att ungdomar i olika rörelser har varit betydligt radikalare än sina äldre organisationskamrater, något som ibland har lett till splittringar. Det kan sägas om 68-rörelsen i Sverige och delar av övriga världen där betydligt radikalare grupper bröt sig loss från de traditionella kommunistpartierna i olika länder och även i Storbritannien bröt sig yngre slaverimotståndare fria från den moderorganisation som en gång lyckats få till stånd slavhandelns avskaffande. De äldre aktivisterna tenderade att vilja avskaffa slaveriet gradvist, medan de yngre, som även kämpade för utökad rösträtt och vars kvinnliga medlemmar bröt ny mark för den kommande kvinnorättsrörelsen, ville avskaffa slaveriet med omedelbar verkan (Hochschild, sida 334).

Att slaverimotståndarna började ställa än radikalare krav med tiden indikerar att de blev otåliga av det långsamma händelseförloppet kring slaveriets avskaffande och att det fanns en form av generationsklyfta där de personer som vuxit upp under en period där slavhandeln var avskaffad men där slaveriet fortfarande bestod såg systemet som ologiskt och antog den naturliga uppfattningen att när det ena var avskaffat bör därmed likaså det andra avskaffas. I USA kom dock perioden mellan slavhandelns upphörande och själva slaveriets upphörande att bli relativt lång, nästan ett halvsekel. Det ter sig märkligt eftersom amerikanerna hade slaveriet tätt inpå sig och såg vad det innebar till skillnad från britterna som enbart hade kunskaper om slaveriet via hörsägen eller skriftligt material. Ändå var den brittiska abolitioniströrelsen starkare än den amerikanska, eller lyckades åtminstone nå bättre resultat.

Den brittiska abolitioniströrelsen kan definitivt jämföras med de andra exemplen som har behandlats under detta moment, Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen under 1900-talet. Så som Hochschild beskriver lade just denna rörelse grunden för de två sistnämnda och överhuvudtaget alla sociala rörelser under 1800-, 1900- och 2000-talen (Hochschild, sida 14). Abolitionisterna inledde ett politiskt basarbete som inte tidigare hade funnits, med massproduktion av propaganda och nya metoder att nå ut till eventuella sympatisörer. Man spred pamfletter, hade föredragsturnéer, skapade föregångarna till dagens politiska rockmärken och affischer och drog igång namnlistor eller petitioner som senare skickades till parlamentet. Naturligtvis finns det också skillnader mellan de olika rörelserna, eftersom de fanns i olika tidsperioder. Eftersom analfabetismen fortfarande var utbredd under abolitioniströrelsens period i jämförelse med när Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen var igång och i stort sett 100 % av befolkningen i Sverige var läs- och skrivkunniga var förutsättningarna något olika för de olika rörelserna.

När det gäller klassammansättningen eller den sociala sammansättningen eller vad man nu ska kalla det finns det på ett sätt större likhet mellan abolitionisterna och Vietnamrörelsen än vad det finns mellan de två 1900-talsrörelserna som är aktuella i det här sammanhanget. I både abolitioniströrelsen och Vietnamrörelsen hade välutbildade akademiker en ledande roll, medan Spanienhjälpen mycket bestod av industriarbetare eller i varje fall personer som inte hade högre utbildning. Att det var de välutbildade som var drivande i abolitioniströrelsen är rent naturligt eftersom stor del av befolkningen inte kunde läsa och skriva och det behövdes personer med dessa kunskaper för att uträtta de nödvändiga sysslorna. Det handlade ofta om personer med olika former av teologisk utbildning, medan Vietnamrörelsen involverade universitetsstuderande inom förmodligen företrädesvis olika samhällsvetenskapliga ämnen. Spanienhjälpen hade tydlig koppling till arbetarrörelsen och de traditionella arbetarpartierna, de som ännu inte hade uppstått under slaverimotståndets tid och som var på väg att börja tappa i betydelse när Vietnamrörelsen var verksam.

Det framgår inte särskilt mycket om vilken social sammansättning de personer hade som gav abolitioniströrelsen dess stora styrka, de hundratusentals personer som skrev på deras petitioner, deltog i bojkotten mot slavodlat socker och kom för att lyssna på föredragen. Det är möjligt att en del av dem var närapå analfabeter, att vissa av dem som skrev på petitionerna inte hade annan skrivkunskap än att skriva sina egna namn. När det gäller bojkotten av socker måste den ha bestått av personer som åtminstone hade lite pengar över, för riktigt fattiga människor som levde ur hand i mun köpte knappast socker i vanliga fall heller och deras bojkott skulle med andra ord inte ha haft någon som helst verkan.

En likhet finns mellan alla tre sociala rörelser i sammanhanget och det är att de allesammans var solidaritetsrörelser med människor utomlands. När det gällde Spanien och Vietnam samlades pengar in och för abolitioniströrelsen gällde olika former av påtryckningar för att visa sitt stöd till de man solidariserade sig med där borta. I samtliga tre fall fanns det dessutom vissa grupper som ville gå längre än andra. Inom abolitioniströrelsen gick en skiljelinje mellan de som ville avskaffa slaveriet gradvis och långsamt och de som ville göra det helt utan dröjsmål, inom Spanienhjälpen fanns de som ville ge militärt stöd till republikanerna och skickade frivilliga och pengar till väpnande grupper medan andra istället var inriktade på civilt bistånd och inom Vietnamrörelsen fanns det likaså de som ville samla pengar till de stridande inom FNL medan andra istället hade en pacifistisk framtoning. Gradskillnader mellan olika radikala grupperingar fanns inom samtliga av dessa tre sociala rörelser.

Det går också att ta upp någonting om de olika rörelsernas resultat. Spanienhjälpen lyckades aldrig med sin målsättning, att samla ihop det stöd till de spanska republikanerna som krävdes för att kunna besegra Francos trupper. Abolitionisterna och Vietnamrörelsen lyckades dock med många års omfattande opinionsarbete att få igenom sina målsättningar, slavhandelns och slaveriets avskaffande respektive USA:s tillbakadragande och FNL:s seger i Vietnam. Resultatet blev till och med så att de mer radikala grupperna inom bägge dessa sociala rörelser till slut fick sina önskemål igenom. Till en början avskaffades enbart slavhandeln medan slaveriet bestod, men med tiden avskaffades slaveriet fullständigt, vilket den mer radikala grenen av kommittén mot slavhandel hade önskat. När det gäller Vietnam så blev det inte bara fred och så att USA drog sig tillbaka, såsom pacifisterna hade velat, utan FNL segrade till slut och tog makten över hela Vietnam, det som DFFG hela tiden hade haft som sin långsiktiga målsättning.

Det skulle kunna sägas att abolitioniströrelsen på sätt och vis var den mest parlamentariska gruppen av de tre aktuella rörelserna. De andra två var mer utomparlamentariska, vilket kan tyckas märkligt när det under Spanienhjälpens och Vietnamrörelsens tid rådde allmän och lika rösträtt i Sverige, medan under abolitioniströrelsens period var det enbart en ytterst begränsad del av den brittiska befolkningen som hade rösträtt och denna baserade sig på inkomst och tillgångar. Trots detta var det abolitioniströrelsen som hade den mest omfattande parlamentariska verksamheten, där man hade lyckats knyta några parlamentsledamöter till sig, vilka debatterade slaverifrågan i parlamentet och drog igång omröstningar om denna gång på gång ända tills man fick det önskade resultatet. Vidare samlade man in mängder med petitioner mot slaveriet bland landets befolkning och som skickades till parlamentet. Något sådant går inte alls att se på samma vis när det gäller Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen, utan dessa arbetade nästan enbart utomparlamentariskt genom att samla in pengar och andra former av stöd i form av kläder eller liknande ute på gator, torg och i bostadsområden. Dessa bägge rörelser bestod nästan helt och hållet av insamlingar, medan abolitioniströrelsen istället bestod av omfattande opinionsarbete för att ändra befolkningens och framförallt parlamentsledamöternas inställning till slavhandeln och slaveriet och inte alls några ekonomiska insamlingar. Visst samlade man in en del pengar från olika välbärgade personer som man faktiskt hade stöd ifrån för att kunna trycka böcker eller betala omkostnader för olika lokaler. Bland annat nämns att slaverimotståndaren Olaudah Equiano hade boksubskriptioner där berömda personer betalade böcker i förskott för att hjälpa till med tryckkostnader (Hochschild, sida 172).