Till försvar av världsrevolutionen, mot nationalism

(- Ett svar till Lenin)


Denna artikel är ett svar på Lenins artikel ”Om ’radikalismens’ barnslighet och småborgerligheten”, publicerad i ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 163-171. Där behandlar han det han tycker är politiska brister hos de grupper han kallar för ”radikalister”. Lenin citerar följande från en av de ryska vänsterkommunisternas tidskrifter: ”…Den ryska arbetarrevolutionen kan inte ’hålla stånd’ om den viker av från den internationella revolutionens väg, ständigt undviker kamp, retirerar för det internationella kapitalets anstorm och gör eftergifter åt det ’inhemska kapitalet’.”[1]

Lenin tycker att vänsterkommunisternas ståndpunkt är helt felaktig, för han tycker istället att det ligger stor rimlighet i att vika av från den internationella revolutionen, retirera på alla möjliga håll i samhället och bedriva eftergiftspolitik gentemot kapitalet, just allt som vänsterkommunisterna kritiserar. Lenin citerar vänsterkommunisterna vidare: ”Från denna synpunkt är det nödvändigt att bedriva en beslutsam internationell klasspolitik som förenar den internationella revolutionära propagandan i ord och i handling och att stärka den organiska kontakten med den internationella socialismen (och inte med den internationella bourgeoisin…”.[2]

Att Lenin ens kan argumentera emot sådant som dessa citat gör att den mest politiskt oinsatta människa måste fråga sig om han ens är någon kommunist. Han talar i sin artikel gentemot ”radikalisterna” med borgarens mun och ord. Lenin säger att vi måste retirera, att vi måste kompromissa med borgarklassen och delta i det parlamentariska spektaklet. Hur ska det ens kunna vara möjligt att vi får igenom våra politiska krav om vi kompromissar bort dem? Om vi kompromissar med borgarklassen, så försvinner vårt existensberättigande, då är vi inte längre en politisk kraft. Det är endast genom en kompromisslös linje gentemot kapitalet som arbetarklassen kan få igenom någonting i enlighet med våra ekonomiska intressen.

Gällande kompromisser med borgarklassen är det onödigt att diskutera mer utförligt än såhär. Nu är det dags att behandla nästa mycket underliga inställning i den aktuella artikeln av Lenin. Han talar i slutet av denna artikel en hel del om ”fosterlandets försvar”. Lenin tycker att fosterlandsförsvar är någonting otillåtet när landet i fråga är styrt av imperialister och reaktionärer, men att man till varje pris måste kämpa för att försvara ett ”socialistiskt fosterland”. Ett fosterland kan aldrig vara socialistiskt! Begreppet ”socialistiskt fosterland” är sin egen negation. Om ett ”land” är socialistiskt, så upphör det därigenom att vara ett land, eftersom något land omöjligen kan vara socialistiskt, exakt som socialismen upphör att vara socialism om den appliceras på ett land.

Lenin talar om att kommunisterna måste retirera för att ”bygga upp” sina ställningar och sin rörelse, att man därför ”måste avvakta”. Istället för att arbetarklassen ska kämpa för sina krav så vill Lenin att vi ska retirera och verkar ha någon slags inställning att vi ändå inte kan vinna. Detta är enbart ett utslag av defaitism och pessimism! Man kan inte vara kommunist utan att tro på den kommande segern och kämpa för att den ska bli verklighet. Om man ger upp kampen och manar arbetarna att retirera är man ingenting annat än borgarklassens lakej, en borgerlig infiltratör inom arbetarrörelsen, men det är alla leninister och det har aldrig varit någon nyhet. Det är leninisterna som företräder borgarklassens politiska agenda inom arbetarrörelsen, de är kapitalets röst bland oss arbetare.

Leninisterna i Sovjet på 1930-talet och början av 1940-talet försvarade sin allians med Hitler och nazisterna med samma argument som Lenin: ”vi måste retirera och bygga upp våra ställningar”. En eftergiftspolitik gentemot nazisterna är ingenting annat än nazistsympatier, men leninismen är en auktoritär strömning av samma slag som nazismen och det är långtifrån någonting nytt under solen. Vi kan alltså se att Stalin i följderna av Lenins idéer utvecklade ett politiskt samarbete med nazisterna. Det visar vart den leninistiska politiken för oss och att vi kommunister har som uppgift att ta varje tillfälle i akt att kasta leninismen överbord och röja undan den från arbetarrörelsen.

Lenin skriver: ”När vi var principiella fiender till fosterlandsförsvaret, hade vi rätt att håna dem som i socialismens påstådda intresse ville ’skydda’ fosterlandet.” När vi var fiender till ”fosterlandsförsvaret”?!? Vi kommer alltid vara fiender till detta! Det ligger i själva kommunismens mest grundläggande idé. All form av ”fosterland” är per definition någonting anti-kommunistiskt och måste därför bekämpas. Att ett ”fosterland” skulle kunna vara socialistiskt är kort och gott en omöjlighet. Lenins kritik av de ryska vänsterkommunisterna är en kritik av klasskampen och ett stöd av klassamarbetet. Denna kritik från hans sida gör honom till en anti-kommunist och till en försvarare av kapitalet. Såsom Lars Ohly en gång sade: ”Ingen i Vänsterpartiet har Lenin som förebild.” Nej, låt oss då hoppas att ingen annan inom arbetarrörelsen har det heller.


[1]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 167
[2]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 168