Kommentar till valresultatet 2014

Valresultatet på riksnivå blev ganska otydligt och ingen klar majoritet någonstans, men riksdagsvalet är egentligen ganska ointressant, så det behöver inte kommenteras särskilt mycket. Det som på riktigt är intressant är naturligtvis vissa av kommunvalet och i mindre grad även några av landstingsvalen. I Västervik har Socialisterna suttit i kommunfullmäktige sedan 2006. I förra valet ökade vi med ett par-tre tiondels procentenheter, vilket just då var en besvikelse, men såhär i efterhand framstår det dock som bättre. I valet 2010 var vi det enda arbetarpartiet i Västervik som gick fram och sett i beaktande av detta så var vår ökning i valet, om än minimal, ett styrkebesked. Nu 2014 har vi dock fått det genombrott i Västervik som vi hade hoppats på redan 2010.

I årets kommunval ökade vi i Västervik från 3,1 % av rösterna till 4,6 %. I både valet 2006 och 2010 har vi hamnat precis under gränsen för att få två kommunala mandat, men nu gick vi över gränsen med råge, så pass mycket att vi till och med fick ett välförtjänt tredje mandat. Detta resultat känns mycket positivt inför framtiden. Vi genomförde framförallt en mycket lyckad landsbygdssatsning och i vissa valdistrikt mer än fördubblade vi vårt resultat samt fick för första gången mer än 10 % i ett distrikt, vårt starkaste. Vi ökade i vartenda distrikt i kommunen utom ett, där vi bara minskade marginellt. Socialisterna har med andra ord fått ett någorlunda genombrott i Västervik nu och självklart kommer vi att fortsätta på den inslagna vägen framöver. Vi blev nu faktiskt större än flera av riksdagspartierna; både Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi är numer Västerviks femte största parti och den positionen ska vi använda mycket klokt.

I Umeå fick vår rörelse en valframgång genom Arbetarpartiet, som ökade från ett till två mandat i fullmäktigevalet. Vi ökade till 2,7 % av rösterna, vilket i detta val innebar nästan 2200 väljare. Det är en betydande folkmassa. Även här var det en lyckad landsbygdssatsning som i huvudsak förde oss framåt. Det verkar som att vi kommunalt i detta val har burits fram av de små bruksorterna utanför tätorterna, vilket är positivt. Det gäller både Västerviks kommun och Umeå kommun. Vi har fått en än mer solid förankring inom arbetarklassen än tidigare. I Umeå har vi gått bakåt inom några studentområden, där vissa av våra väljare har gått till Feministiskt Initiativ, men vi har gått fram så mycket i bruksorterna att vi har fått en total ökning. Bruksortsväljarna i framförallt Holmsund, Sävar och Hörnefors har gett oss vårt andra mandat.

Med Örebropartiet i Örebro lyckades vi dock inte nå ända fram till fullmäktige, men med tanke på att partiet startade mindre än ett halvår före valet så är det imponerande att vi lyckades samla mer än 1 % av rösterna, mer än tusen väljare. Med ett sådant resultat under rådande omständigheter råder det ingen tvekan om att vi tar oss in i den lokala folkvalda församlingen till 2018, då vi har haft 4,5 år på oss att jobba på orten. I valrörelsen i Örebro har vi även fått hjälp av kamrater från Västmanland, ett distrikt som likt Örebro tidigare offrades av Ung Vänsters högsta ledning i deras omfattande utrensningar mot allting som är progressivt och framåtskridande.

Vi kunde se hur Ung Vänsters ledning under vintern och våren som var kastade ut fyra av sina distrikt i sin helhet. Framförallt ett av dessa har kommit igång med ett positivt politiskt arbete därefter, i form av just ovan nämnda Örebropartiet. Risken som finns nu är dock att kamraterna från de andra distrikten, nämligen Västmanland, Blekinge och Uppland, passiviseras politiskt, att uteslutningen har tagit hårt på deras politiska kampvilja. Detta får inte tillåtas och därför är det nödvändigt att försöka få igång en lovande politisk verksamhet i dessa tre regioner.

Det bästa vore om vi kunde samla alla dessa närstående politiska grupperingar och försöka stärka samarbetet och kontakterna mellan dem så mycket som överhuvudtaget är möjligt. Tiden är nog inte ännu på många år inne för att gå samman som en och samma organisation, men det vore definitivt gynnsamt för alla parter med ett utbyte och samarbete. På sikt kanske vi kan börja närma oss varandra även mer formellt och organisatoriskt, men förmodligen fortsätta ställa upp i olika kommunalval under olika partibeteckningar. Våra namn är inarbetade på respektive orter och det skulle vara ett steg bakåt om vi skulle sätta oss i den processen att vi återigen måste arbeta in ett nytt namn, som skulle kunna bli effekten om vi gick samman till en enad organisation. En annan negativ bieffekt av en sammanslagning skulle vara ekonomiskt. I ett sådant läge skulle det kunna bli nödvändigt att bland annat byta logotyper och symboler. När Vänsterpartiet för ett antal år sedan ändrade sin grafiska profil ska detta tydligen ha inneburit en kostnad på flera miljoner, hur nu det är möjligt. Dessa summor blir det självklart inte för oss, men några tiotusental kronor kan vi nog räkna med och det är egentligen onödiga utgifter.

I senaste valet kan vi konstatera att den gamla 68-vänsterns ännu kvarlevande restprodukter gjorde ett dåligt valresultat överallt där de ställde upp. Detta handlar alltså om Kommunisiska Partiet, Sveriges Kommunistiska Parti, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. KP har sedan 1979 haft platser i Lysekils kommunfullmäktige, sedan 1982 i Gislaved och sedan 1985 i Karlshamn. I detta val tappade man från två till ett mandat i Gislaved, från tre till två mandat i Lysekil och från ett till noll mandat i Karlshamn. Totalt en tillbakagång från sex till tre kommunala mandat. SKP hade under föregående mandatperiod två mandat i Gällivare, men dessa lämnade partiet 2013. Sedan dess har man inte haft några mandat alls. RS behöll sina två mandat i Haninge och backade från tre till två mandat i Luleå. De gick bakåt i varenda kommunval där de ställde upp. SP har sedan valet 2010 inte haft några kommunala mandat, då man tappade sitt sista i Köping.

Att den gamla 68-vänstern har backat är på det stora hela bra. Dessa organisationer är rentav skadliga för det socialistiska arbetet i Sverige. De gör mer skada än nytta. Det är partier som lägger sin politiska fokus på helt fel saker och därmed ställer till med problem för de organisationer som istället prioriterar rätt, nämligen Socialisterna, Arbetarpartiet, Örebropartiet och i viss mån Knegarkampanjen. Vänstervågen under slutet av 1960-talet och 1970-talet ledde till att dagens KP, SKP, RS och SP bildades. De har i alla tider fokuserat på alla möjliga spridda frågor, men framförallt en princip verkar alltid ha varit rådande: ju längre bort från Sverige, desto mer prioritering får en fråga. De har talat sig varma om ”antiimperialistisk kamp” på andra sidan jorden, men knappt arbetat alls i lokala frågor och organisering av den svenska arbetarklassen för dagsaktuella frågor som berör människors vardag här på plats. Detta är deras främsta problem.

Ett annat problem är deras förhållningssätt till historien. KP är stalinister, SKP brezhnevister, RS och SP trotskister. De är allesammans i grunden leninistiska partier. Leninismen är hierarkisk, centralistisk, byråkratisk och rent allmänt en faktor som gör det omöjligt att bedriva ett vettig politiskt arbete. Det är fullständigt nödvändigt att bryta med det leninistiska arvet och istället söka mer inspiration i den så kallade ”frihetliga socialismen”. Det är enbart så vi kan börja flytta fram våra positioner, vilket valresultaten från Västervik, Umeå och Örebro klart och tydligt visar. På samma sätt som valresultaten i Gislaved, Lysekil, Karlshamn, Haninge och Luleå klart och tydligt visar att leninismen är en stor bromskloss som måste kastas överbord omedelbart. Med största sannolikhet kommer valresultaten följa samma mönster även 2018: fortsatt valframgång för de sunda socialistiska organisationerna, medan leninisterna fortsätter att backa.

Inför riksdagsvalet 2014

Del 1

Det känns som att det blir allt svårare att rösta i riksdagsvalet för varje år som går. Den här gången är det svårare än någonsin. Detta har från början sin grund i att Vänsterpartiets ledning intog en högeropportunistisk linje i frågan om antifascism tidigare under året. Ung Vänsters förbundsstyrelse genomförde under vintern och våren en stor utrensning mot alla de återstående progressiva krafterna i förbundet, en utrensning som partiledningen ställde sig bakom och ryggradslöst försvarade. Därefter övervägde jag under några månaders tid att som protest mot detta lägga min riksdagsröst på Feministiskt Initiativ. Dessvärre kom F! att efter sitt intåg i Europaparlamentet svika sina väljare och framstod som ett högerparti i mängden.[1] Till följd av detta gick jag i tankarna att nog Vänsterpartiet vore det minst dåliga alternativet ändå, men i SVT:s partiledarutfrågning av Jonas Sjöstedt igår så avslöjades att partiet förespråkar en legalisering av narkotikaanvändning, och ett sådant parti blir helt enkelt omöjligt att rösta på.

Det känns riktigt irriterande att behöva ta beslutet att gå högerut med min riksdagsröst, men jag blir helt enkelt tvungen att för första gången i mitt liv rösta på Socialdemokraterna. Härtill blir jag nödd och tvungen, det finns ingenting annat jag kan göra i nuvarande situation. Drogliberalismen måste bekämpas skoningslöst vartän den dyker upp. Nu har den visat sitt fula ansikte i Vänsterpartiet. Det är smärtsamt att se. Tack och lov företräder Sossarna fortfarande en sund inställning i frågan, så därför får de min röst i valet till riksdag.

Del 2

Spår av narkotika sitter kvar i kroppen en tid efter användningen. Därför kan folk som blir testade av polisen även ett par dagar efter användningen åka fast för narkotikabrott. Man löper alltså risk att åka fast för sitt narkotikabrott i flera dagar efter intaget. Om Vänsterpartiets förslag går igenom skulle det innebära att så fort folk har lyckats få i sig narkotikan så kan de vara lugna sen, och gå runt narkotikapåverkade helt fritt i samhället, utan någon risk för juridiska följder. Rimligtvis bör det vara så att ju större riskerna är att åka fast för ett brott, desto mindre benägna blir folk att utföra det aktuella brottet. Risken att åka fast är större om själva ”brottsperioden” löper under flera dagars tid istället för under några minuter. Om Vänsterpartiets förslag går igenom är enbart innehavet och försäljningen brottslig, ett förlopp som kan passeras inom loppet av minuter. Den flera dagar långa perioden man bär på spår av drogen kommer alltså att avkriminaliseras. Risken att åka fast blir mindre och svenska ungdomar kommer alltså förmodligen blir benägna att börja använda droger.

Varje sommar brukar det rapporteras i media att ett flertal personer har blivit tagna för narkotikabrott på olika festivaler runtom i landet. Vissa blir tagna för innehav, men vissa blir tagna enbart för själva narkotikabruket (som tack och lov fortfarande är brottsligt). Detta har jag personligen bevittnat på Urkult. Om Vänsterpartiets förslag går igenom så skulle det innebära att de drogliberala galningar som åker runt och förstör de svenska ungdomarnas musikfestivaler inte skulle kunna lagföras i samma utsträckning och det vore katastrofalt. Sannolikt är det så att många ungdomar får sin första kontakt med droger på denna typ av festivaler. Det förmodligen bästa och mest avskräckande som skulle kunna inträffa är att en person åker fast för narkotikabrott redan efter första gången, för den personen blir nog oerhört osäker inför att prova det igen. Därför är det bra att polisen på festivaler och liknande platser där det flödar mycket droger kan lagföra folk också för själva narkotikaanvändningen, även om de inte kan ta dem på bar gärning för innehav. Det jag vill ha sagt är alltså att: det ska vara svårt och besvärligt att ta droger och risken för att åka fast ska vara stor. Då blir folk mindre benägna att börja.

Jag såg ett avsnitt av Debatt för något år sen där det diskuterades legalisering av cannabis. Då satt det en ung nyliberal i studion och öppet berättade att han regelbundet använder droger och tycker att det bör legaliseras. Att han öppet vågar säga detta i tv är ett slag i ansiktet mot folkhälsan och vittnar om att drogliberalerna intensivt försöker flytta fram sina positioner i samhället. Jag hoppas innerligt att någon tittare polisanmälde honom och att han åkte fast så fort han lämnade studion, men om Vänsterpartiets förslag gick igenom skulle detta inte ha varit möjligt, utan då krävs att man ska ta någon på bar gärning för att kunna få dem dömda för narkotikabrott, vilket skulle försvåra narkotikabekämpningen.

---

[1] http://arbetartidningen.se/2014/08/feministiskt-initiativ-bekanner-farg-sviker-sina-valjare/ (läst 140920).

Könskvotering till bolagsstyrelser – en fråga om kompetens?

I och med att Feministiskt Initiativ gjorde ett rekordval nu i maj och tog ett mandat i Europaparlamentet så har de hamnat mycket i centrum för den svenska politiska debatten. I denna artikel vill jag enbart fokusera på en enstaka av de frågor de driver, nämligen könskvotering till bolagsstyrelserna. Kapitalets representanter brukar vara de mest intensiva motståndarna mot detta förslag och de angriper det väldigt intensivt. Detta är väl inte så förvånande och heller inte särskilt intressant. Det intressanta är den argumentation de brukar använda kring frågan. De erkänner att könsfördelningen i bolagsstyrelserna är väldigt snedfördelad, men förklarar detta med att det är en fråga om kompetens. De hävdar att bolagsstyrelserna alltid väljer de mest kompetenta personer de kan hitta, och av någon ren slump verkar detta vara en väldigt stor övervikt av män.

Givetvis är det rent nonsens att det är de mest kompetenta som väljs till bolagsstyrelserna. De som väljs är de som kommer från fina familjer, har rätt efternamn och rätt kontakter. Allting handlar om nätverk, ofta med uråldriga anor. Det rör sig ofta om män sprungna ur de gamla svenska adelsfamiljerna eller andra framstående finansfamiljer. Man vill ogärna välja in nyrika och så kallade ”uppkomlingar”. Nog om detta. Det intressanta är att argumentationen om ”kompetens” känns igen från ett annat sammanhang, som på många sätt skiljer sig från bolagsstyrelserna, men förvånansvärt nog också har vissa likheter. Jag talar om Ung Vänsters förbundsstyrelse, men fenomenet förekommer förmodligen även i förbundsstyrelser för andra ungdomsförbund samt i de svenska partistyrelserna. Ung Vänsters förbundsstyrelse är ett kompisgäng som håller varandra bakom ryggen och vägrar släppa in personer som är oppositionella eller på något sätt kan hota den rådande ordningen. Det stående argumentet man använder för att hålla dessa borta är ”kompetensen”.

Förbundsstyrelsen pratar vitt och brett om att det är viktigt att förbundsstyrelsen består av kompetenta och erfarna ”kamrater”. Vem som är kompetent och inte är en fullständigt subjektiv bedömning och förbundsledningen har totalt tolkningsföreträde. De som är inställsamma och har rätt kontakter har goda möjligheter att väljas in till ledningen och omges av en aura av ”kompetens”. Den som på något sätt kritiserar den ständiga högervridningen av förbundet och dess eviga anpassning till borgerligheten, den personen betraktas som inkompetent och saknar därefter alla möjligheter att nå ledande poster.

När det är dags för kongress i UV så lägger valberedningen fram förslag på vilka de anser ska sitta i förbundsstyrelsen, som ordinarie respektive ersättare. Valberedningens förslag brukar röstas igenom med högst marginella ändringar. Nu kanske någon hävdar att kongressens delegater utgör en god representation av förbundets medlemmar och de olika åsiktsskillnader som finns och därför på goda demokratiska grunder kan rösta fram en förbundsstyrelse som representerar hela förbundet. Ja, i den bästa av världar. Denna värld är dock inte Ung Vänster. Förbundsledningen samlar sitt röstboskap när det är dags för kongress och de ser till att högerfalangen alltid har en majoritet av rösterna. Detta ser man till att skapa genom precis vilka medel som helst. Man skyr inga medel alls. Om de oppositionella och radikala är oroväckande många och alltför välorganiserade så ser ledningen till att utesluta de drivande inom oppositionen genom fabricerade stadgebrott. Detta har vi sett nu under 2014 års första halva. En annan metod är att mixtra med delegatsystemet på olika sätt. Om förbundsstyrelsen känner sig nödgad så kan de skriva upp medlemssiffrorna för de lojalistiska distrikten så att de får skicka många fler delegater. Det är ingen som kan granska detta eftersom det är förbundsledningen som kontrollerar medlemsregistren och statistiken. Det är därför som högerfraktionen kan fortsätta styra förbundet ohotat år efter år och aldrig blir avsatta.

Tänk att begreppet ”kompetens” kan användas som slagträ för makthavare i vitt skilda organisationer och sammanhang. Det används av både bolagsstyrelsen för exempelvis Atlas Copco och av Ung Vänsters förbundsledning. Atlas Copco använder det för att hålla kvinnor och uppkomlingar borta, medan Ung Vänster vill mota bort de radikala. Begreppet kompetens kanske rent av är makthavarnas allra mest användbara verktyg för att sitta kvar på sina positioner ohotade. Därför måste deras missbruk av begreppet avslöjas och bekämpas. Ledningarna måste omkullkastas och ersättas av en sant folklig representation. Det är precis som vi brukar sjunga i Internationalen: ”störtas skall det gamla snart i gruset”. De personer som sitter i dessa ledningar kan bytas ut av i stort sett vem som helst. Vem som helst klarar av att göra det de gör. De är inte ett dugg kompetenta, även om de i sin självbild vill framhäva sig själva i den rollen. Nej, det svenska näringslivets och de politiska organisationernas ledningar rör sig snarare om ganska inkompetenta personer med inte mycket annat än luft i skallen. Ut med det gamla, in med det nya!

Stillastående i Europaparlamentsvalet

I valet till Europaparlamentet nu i maj 2014 ökade Socialistiska Välfärdspartiet till 86 röster, jämfört med 78 röster i valet 2009. Detta är en ökning med strax över 10 %, samtidigt som valdeltagandet ökade med en ungefär lika stor procentsats. Ett stillastående i detta val är i själva verket att betrakta som en stor valförlust. Givetvis en fullständigt meningslös och obetydlig sådan, men ändock en förlust, om vi ser detta i beaktande av Socialisternas utveckling som organisation under denna femårsperiod. Europaparlamentsvalet är totalt irrelevant och betydelselöst, men kan resultatet kan möjligtvis ge en indikation om vart Socialisterna är på väg rent styrkemässigt.

Vid valet 2009 var Socialisterna enbart en lokalorganisation i Västervik, med ett par enstaka strömedlemmar på andra håll i landet. Man skrapade då ihop 78 röster totalt. Givetvis bara en bråkdel av antalet röster jämfört med våra valresultat i Västerviks fullmäktigeval, då vi inte har bedrivit någon som helst valkampanj när vi har ställt upp i Europaparlamentsvalen. Att vi då enbart fanns i Västervik förklarar förstås att vi i stort sett fick alla våra röster därifrån. Under hösten 2009 och våren 2010 utvidgades vi från att vara en lokalorganisation i Västervik till att bli en riksorganisation med lokalavdelningar på flera olika orter i landet. Det är i det läget vi nu befinner oss. Då hade man förstås kunnat anta att vi skulle gå fram ordentligt i Europaparlamentsvalet och dra in en hel del röster i de kommuner där vi har lokalavdelningar. Obegripligt nog har så inte blivit fallet. Är detta att betrakta som ett illavarslande svaghetstecken för organisationen?

Det har efterhand kommit fram att en stor del av organisationens medlemmar utanför Västervik i valet svekröstade på Vänsterpartiet, av oklara anledningar. Detta är givetvis oacceptabelt, eftersom det då framställer organisationens folkliga stöd som svagare än det faktiskt är. Vi är betydligt starkare än så här och vi kan betydligt bättre än så här. I och med att vi förra valet fick ihop 78 röster och därefter kanske har fördubblat vårt medlemsantal i organisationen, så bör vi rimligtvis ha skrapat ihop runt 150-200 röster i detta val. Vi var inte ens i närheten. Att vi återigen hamnar bakom Europeiska Arbetarpartiet (EAP) i antal röster är en fullständig skandal som aldrig får upprepas i något val framöver. Trots vårt dåliga resultat i detta val får det antas att vi går framåt i kommunvalet i Västervik i höst. Både 2006 och 2010 har vi hamnat precis under gränsen till två mandat, men denna gång är det dags att gå över denna gräns. Om vi återigen hamnar på liknande siffror som senast så blir detta ett tecken på att organisationen har stagnerat och då krävs det drastiska åtgärder för att få fart på organisationen igen. Under åren 2009–2011 hade vi rejäl medvind, men därefter känns det som att saker och ting har stannat av. Ingenting annat än en ständig offensiv framåt kan vara acceptabelt. Därför måste vi få vind i seglen igen och flytta fram organisationens positioner i mycket snabb takt. Allt annat vore fullständigt otänkbart.

Om Socialisterna, likt de gamla kvarvarande grupperna från 68-vänstern (som exempelvis Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet och i viss mån Rättvisepartiet Socialisterna), stagnerar och inte kommer någon vart, då kanske det är dags för någon ny organisation att ta över den ledarfackla för Sveriges ideologiskt renläriga revolutionära socialister som Socialisterna har burit sedan 2009. En intressant rörelse är den opposition som har vuxit fram inom Ung Vänster de senaste åren och som nu har fått flera av sina mest drivande personer uteslutna ur förbundet. Låt oss hoppas att någonting gott kan komma ur detta. Örebroavdelningen har nu startat det lokala Örebropartiet, medan de uteslutna oppositionella i Blekinge och Uppland ännu inte har någon ny organisationstillhörighet. Det ska bli mycket spännande att se vart de tar vägen. Förhoppningsvis kan vi framöver se en sammanslagning av Socialisterna, Örebropartiet, Arbetarpartiet och alla de uteslutna oppositionella från Ung Vänster. En sådan sammanslagning skulle skapa den mest hoppingivande politiska organisation vi har haft i Sverige sen Socialistiska Partiet på 1930-talet.

Vad är demokrati?

Demokrati är ett mångsidigt begrepp, men det finns två huvudsakliga beståndsdelar: politisk demokrati och ekonomisk demokrati. Olika politiska ideologier värderar dessa olika högt. Anhängarna av diverse borgerliga politiska uppfattningar brukar i stort sett helt förbise den ekonomiska demokratin och mer eller mindre förneka att detta är en viktig beståndsdel i det korrekta demokratibegreppet. Detta är en av deras stora svagheter och en viktig anledning till att ett samhälle som styrs av borgerliga krafter aldrig kan bli ett välfungerande samhälle. Dessa krafter anser att Sverige och för den delen även flera andra av världens stater är fullt fungerande demokratier, en uppfattning som i själva verket inte stämmer överens med verkligheten. Anledningen till att de kan hävda detta är för att de tycker att politisk demokrati är detsamma som fullständig demokrati. Självklart kan man hålla med om att Sverige till stora delar är en rent politisk demokrati. Alla myndiga svenska medborgare röstar i parlamentsvalen enligt principen en man, en röst. Så långt är allting väl, men det stora problemet är att det stannar där. För att skapa en riktig demokrati måste man gå många steg längre än så, annars blir demokratin högst begränsad, såsom den är nu.

För det första är den rent politiska demokratin i Sverige en begränsad sådan. Det är ett representativt system där vi vanliga medborgare bara har rätt att rösta en enda dag vart fjärde år och under alla de övriga dagarna är det representanter som ska sitta och rösta åt oss, många gånger mot vår egen vilja. Många röstar på det parti man uppfattar som minst dåligt, men det kanske är ett parti man bara delar åsikt med i 80 % av frågorna. I övriga frågor sitter partiets ledamöter och röstar på ett annat sätt än jag som väljare önskar. Om istället vi allesammans i ett direktdemokratiskt system fick rösta själva och inte via representanter eller ombud, ja, då skulle självklart den politiska demokratin vara så oerhört mycket starkare.

Än viktigare än den politiska demokratin är självklart den ekonomiska demokratin. För att ett samhälle på allvar ska kunna räknas som en fullständig demokrati måste även samhällsekonomin vara demokratiskt styrd. Några sådana länder finns inte någonstans i hela vår värld och har heller inte funnits i mänsklighetens historia. Visst har det funnits lokala samhällen och civilisationer som periodvist har haft en stark ekonomisk demokrati, men någon fullständig demokrati har världen aldrig upplevt. I precis vartenda land i vår värld råder kapitalets diktatur. Inte något enda land i världen är en demokrati. Detta är fakta, men tyvärr sprider media den borgerliga myten om att enbart den politiska demokratin ensam är att betrakta som en fullständig demokrati. Det finns alltså en stor begreppsförvirring i samhället kring demokratibegreppet, en begreppsförvirring som måste redas ut och bekämpas. Det är nödvändigt, av både politiska och rent folkbildande skäl, att få människor att ta till sig det korrekta och vetenskapliga demokratibegreppet, dvs. politisk och ekonomisk demokrati som en helhet. Enbart detta kan vara sann och verklig demokrati.

En sak som går att ha olika uppfattningar om är hur den politiska och ekonomiska demokratin ska värderas i relation till varandra. Personligen skulle jag väl säga att ett bra demokratibegrepp är där den ekomoniska demokratin värderas till kanske 70 % och den politiska demokratin värderas till 30 % av helheten. Den ekonomiska demokratin är klart viktigare än den politiska. Det betyder att ett samhälle med större mått av ekonomisk demokrati, men där det rent politiskt råder diktatur, är ett mer demokratiskt samhälle än i en marknadsekonomisk så kallad ”valdemokrati”. Som exempel kan nämnas att Sovjetunionen var ett långt mer demokratiskt samhälle än någonsin USA. Den ekonomiska fördelningen i Sovjet var långt ifrån perfekt, men situationen i USA är ännu värre. Ekonomisk rättvisa och fördelning går alltid före den politiska demokratin. Det finns samhällen som har starkare politisk demokrati och de som har starkare ekonomisk demokrati. De sistnämnda fungerar något bättre. Det finns dessutom samhällen som har misslyckats på bägge fronter. Det allra värsta skräckexemplet tillika minst demokratiska samhället vi har i vår värld i dag torde nog vara Saudiarabien, ett samhälle som dessutom har en strikt antivetenskaplig hållning när det gäller religionen. Dagens Saudiarabien är kommunismens absoluta motpol, på alla fronter. Detta bör vara borgarnas drömsamhälle.

Den fullständiga demokratin är det kommunistiska samhället. Detta samhälle är direktdemokratiskt styrt och varje person röstar för sig själv, inte via representanter. Samhällsekonomin är dessutom demokratiskt styrd, planerad och fördelad. Kommunismen är den kompletta demokratin, det felfria samhället. Detta gäller faktiskt egentligen också enligt den borgerliga definitionen av demokrati, alltså folkstyre, majoritetsstyre. Arbetarklassen utgör den absoluta majoriteten av världens befolkning och kommunismen är arbetarklassens politik. Om världen ska styras enligt befolkningsmajoritetens vilja måste alltså styret vara kommunistiskt. Enbart detta kan vara demokrati, även enligt denna borgerliga definition. Att det inte ser ut så, att majoriteten av världens befolkning inte röstar på kommunistiska partier i de parlamentariska valen, beror självklart på ett flertal olika anledning. För det första är själva partisystemet och parlamentarismen direkt antikommunistisk i sig, men en annan oerhört viktig aspekt är det falska medvetandet.

Det falska medvetandet innebär att en mycket stor del av världens arbetarklass är omedveten om både sin klasstillhörighet och sina politiska intressen, vilka är starkt sammanknippade med varandra. Alla arbetares politiska intresse är att det kommunistiska samhället upprättas. Många arbetare är dock inte medvetna om sin klasstillhörighet, utan identifierar sig med en annan klass än den klass de faktiskt tillhör. Dessutom är det så att många av de som väl är klassmedvetna, trots detta sympatiserar med andra politiska uppfattningar än de som gynnar dem ekonomiskt och politiskt. Detta beror på att de är förledda av olika institutioner inom det kapitalistiska samhället, exempelvis skolan eller massmedia, att tro att de faktiskt gynnas av en politik som i själva verket missgynnar dem. Det är förklaringen till att många människor röstar direkt mot sina klassintressen. Att bekämpa detta är den kommunistiska rörelsens viktigaste uppgift och det kan bara göras genom folkbildning. Därför är det viktigt att vi ständigt bedriver oerhört intensiva och omfattande upplysningskampanjer och att vi hela tiden hörs och syns överallt, så att samhällets medborgare faktiskt lär sig sakernas faktiska tillstånd. Det är en oerhörd arbetsuppgift vi har att utföra, men det är fullständigt nödvändigt.