Det politiska läget i Nordirland har länge varit inflammerat. Man märker att de flesta inom vänsterrörelsen har tagit klar ställning för den ena parten i denna strid, men vad är det egentligen man strider om, och vilka är de bägge parterna? Bör man oreserverat sluta upp på den ena sidan? Det är frågor som måste utredas och besvaras.
Man hänvisar ofta till att denna konflikt i Nordirland har en religiös grund. Det ska alltså vara en strid mellan katolicism och protestantism. En kommunist kan inte ta ställning för en religion. Alla religioner är reaktionära i sin natur och har till syfte att söva ner och bedöva arbetarklassens inneboende revolutionära kraft och kampvilja för att nå en förändring av samhället. Därför måste alla religioner i alla former fördömas, just eftersom de motsätter sig våra politiska intressen och har en ovetenskaplig analys av sakernas tillstånd och enbart bygger på kvasivetenskap och påhittade sagor.
Protestantismen måste givetvis fördömas, men katolicismen ännu mer. Därför är det märkligt att många från vänsterrörelsen tar ställning för den katolska sidan i denna konflikt. Det är viktigt att här komma ihåg vilka ideal katolicismen förespråkar. Först och främst har man inom katolska kyrkan en ofelbarhetsdogm kring påven, där man har den uppfattningen att alla påvens beslut in på bara grunden, undantagslöst, är riktiga och korrekta och att de aldrig kan innehålla brister eller felaktigheter. Ett beslut från påven betraktas alltid som felfritt. Man ser det som så att han har en sådan omdömeskraft att denna eliminerar de potentiella brister i ett beslutsfattande som återfinns hos alla andra människor. Denna ofelbarhetsdogm är en orealistisk inställning till en annan människa. Det är en vansinnighet att betrakta en annan människa som fullständigt felfri. Det är naivt och orealistiskt.
Sedan är katolicismen mycket reaktionär och grundar sig på strängt konservativa hållningar när det gäller i stort sett alla frågor. Det är en moralistisk tro, som motsätter sig rätten till abort och användandet av preventivmedel, vilket har lett till en hälsomässig katastrof i många katolska länder och samhällen. Katolska kyrkan är mycket värdekonservativ och allting konservativt måste fördömas, eftersom vi nu har till uppgift att störta allt det gamla och istället bygga upp världen på nytt, göra en progressiv och revolutionär omvandling in på bara grunden.
Både katolicismen och protestantismen förvrider människors tankar och lurar dem att tro på saker som bevisligen inte existerar och som på så vis förleder dem bort från vad de egentligen bör tänka och fokusera på: alltjämt och ständigt klasskampen. Det enda som kan leda in vår värld på en positiv väg är om vi alla engagerar oss så entusiastiskt det bara är möjligt i klasskampen och kämpar för våra klassmässiga intressen ända tills vi når det vi vill ha. Inte förr kommer vi sluta kämpa. Kampen måste vara fullständigt kompromisslös, antingen kommer världen hamna i ett tillstånd av barbari, eller så får vi kommunismen. Som redan tusentals gånger har konstaterats så har vi bara två möjliga vägar att gå: socialism eller barbari. Allting annat kommer i längden bli omöjligheter, för det är en naturlag, oberoende av människans vilja, att kapitalismen i slutändan kommer leda till barbari. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när.
Saken är den att protestantismen är mer progressiv och mindre reaktionär och konservativ än katolicismen vad gäller många frågor. I protestantiska samhällen är det ofta tillåtet med både preventivmedel och aborter och sedan är även situationen för de som arbetar inom kyrkan mer human än inom den katolska. Protestantismen uppkom som en reaktion på förfallet inom den katolska kyrkan, där prästerna gjorde allt för att berika sig och tog emot mutor och där kyrkan bedrev korståg och plundrade. Protestanterna ville ursprungligen inte ha en lika pengahungrig kyrka, även om det i många fall blev så. En human reform var dock att prästerna inom protestantismen fick gifta sig och skaffa egna familjer, till skillnad från hur förhållandet är för de katolska prästerna.
Sett till detta förhållande bör man givetvis ta avstånd från bägge religionerna, eftersom de motsätter sig det som måste göras för att göra världen till en bra plats att leva i, men vi kan även se vilken religiös inriktning som är att föredra i motsättningen mellan protestantism och katolicism. Protestantismen är den minst konservativa. Sett till detta faktum är det mycket märkligt hur någon från vänsterrörelsen kan ta ställning för den katolska sidan i denna konflikt, men det är om vi bara ska se till religionen. Dock finns det andra aspekter som är viktiga att ta i beaktande när man talar om och diskuterar om hur situationen är i Nordirland.
Saken är den att det är en strid mellan republik och monarki. Protestanterna i detta fall är de som är anhängare av monarki, medan den katolska sidan vill ha ett republikanskt Nordirland, ett Nordirland fritt från det brittiska monarkväldet. De vill ha självständighet från monarkin, de vill ha ett samhälle fritt från kungadöme. Det är givetvis någonting som man måste ta ställning för. I konflikten monarki kontra republik är den mest progressiva sidan att stöda republikanerna. Just detta är vad som försvårar hela ställningstagandet i den nordirländska frågan.
Vi måste givetvis ge vårt stöd till de som vill ha republik, men vi måste samtidigt ta avstånd från de som vill ha ett katolskt samhälle. Ska man då förespråka den republikanska sidan, men samtidigt acceptera den katolska barlasten? Detta är ett huvudbry som man inte bara kan vifta bort. Man kan inte oreserverat stödja den ena eller den andra sidan i denna strid. Man bör nog på ett sätt ställa sig neutral. De krafter vi måste ge vårt stöd är de krafter som arbetarklassen utgör. Dock har arbetarklassen i Nordirland sympatier både för monarki, republik, protestantism och katolicism. Inom alla dessa läger hittar vi arbetare. Vad bör vi då göra? Hur ska vi ställa oss?
Vi måste såklart sprida klasskampen och de kommunistiska uppfattningarna. Det finns förstås kommunister i Nordirland, både i den katolska och den protestantiska delen av provinsen. En kommunist förkastar alla religioner och en kommunist förkastar monarki och kungavälde. En kommunist kämpar för det som är rätt och riktigt och för att bygga en värld där folk lever i harmoni, fri från utsugning och förtryck. Det är kommunismen vi måste kämpa för. Det som är märkligt i denna situation är den svenska vänsterrörelsens oreserverade stöd för den katolska sidan (som i och för sig vill omkullkasta monarkin) i konflikten. Visst vill de göra sig av med kungadömet, men de är fortfarande katoliker. Vi måste säga: ingen kompromiss med katolicismen. Ingen kompromiss med någonting överhuvudtaget. Vi ska ha det kommunistiska samhället och ingenting annat än det kan accepteras. Det är vad vi måste säga och det är utifrån dessa ord vi måste göra alla våra ställningstaganden.
söndag 12 oktober 2008
lördag 11 oktober 2008
Några tankar om 2pac
Denna artikel kommer till litegrann som en del av arbetet kring skriften ”Om alkoholism och drogliberalism” som just nu utarbetas hos Rådskommunistiska Arbetarförlaget. 2pac har nämligen uttalat sig väldigt träffande i frågan, framförallt under hans allra första tid som artist, för tyvärr blev han mer och mer degenererad ju längre tiden gick, ju mer förmögen och framgångsrik han blev. Det var då dubbelmoralen började visa sig riktigt tydligt.
Följande rader är hämtade från en av hans allra tidigaste låtar:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn't survive in this capitalistic
Government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs, and sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.
Vi ser här att 2pac talar om att den kapitalistiska regeringen använder droger som ett av sina verktyg i kampen för att förtrycka oss och hålla oss i ett kampodugligt skick. Detta är en mycket bra analys, och 2pac är långt ifrån den enda av de personer som senare skulle slå igenom som framstående rappare i USA som har gjort denna analys. 1994 gav rapparen Ice T ut en bok med namnet ”The Ice Opinion: Who Gives a Fuck?” (utgiven 1994, St. Martins förlag, med Heidi Siegmund som redaktör), som behandlar detta ämne. I boken lägger han fram sin teori om att CIA har en viktig roll i droghandeln här i världen och att de understöder den. Detta är ett mycket rimligt antagande, för kapitalet drar stor nytta av droghandeln och alla människor som är förespråkare av droganvändning är i högsta grad kapitalets lakejer, men det har man kunnat konstatera redan långt tillbaka.
Denna artikel handlar dock inte om droghandel, utan lite allmänna tankar kring 2pac som har dykt upp, i och för sig, under arbetet med en drogkritisk broschyr. Jag måste även beröra sättet man har behandlat 2pacs outgivna låtar efter hans död. Det han lämnade efter sig har missbrukats gravt. Folk som Eminem och 50 cent med flera har lekt helt fritt med 2pacs kvarlämnade inspelningar. Detta i så pass stor omfattning att det föranledde komikern Dave Chapelle att göra en liten satir över den uppkomna situationen. Han gjorde en sketch med namnet ”I wrote this song in 1994”, som för tillfället går att ses på: http://www.youtube.com/watch?v=AEh1ZMEMgJk.[1]
I sketchen som Chapelle har gjort har han visat hur bisarrt det kan bli om man använder 2pacs inspelningar precis som man känner för. De som har hört inspelningar från 2pac, som dagens rappare har mixtrat lite alltför med, vet att de missbrukar och utnyttjar hans inspelningar och att det ibland blir lite väl mycket. De gör allt för att försöka koppla sig själva samman med 2pac och lägger in sina egna verser i 2pacs inspelningar och så. Detta är att gå över en oskriven etisk gräns. 2pac själv hade nog inte velat att hans inspelningar skulle användas så.
Överhuvudtaget bör 2pacs senaste ”låtar” och skivor, skivor som egentligen inte är hans, bojkottas. Motståndare till fildelning har ofta som ett av sina främsta argument att om man inte köper artisternas skivor kan de inte försörja sig på att göra musik och därigenom kommer musikproduktionen upphöra. I just 2pacs fall gäller inte det argumentet överhuvudtaget, för mannen i fråga är stendöd. Hans försörjning bekymrar ingen längre. Hans musik är fri att fildela exakt hur mycket man vill. Det måste till och med motståndarna till fildelning medge. Sen är det en ren smakfråga att många tycker att de låtar som nu ges ut innehållandes 2pacs röst inte är mycket att komma med. Hans musik är inte längre densamma den var när han levde, förmodligen av den enkla anledningen att det inte ens är hans musik längre, utan musik som helt andra människor sitter och knåpar ihop, oftast med halvtaskigt resultat.
Slutligen vill jag smått vidröra ämnet om ”The seven days theory”. De människor som känner till lite om 2pac vet vad det hela handlar om. Det är nämligen en konspirationsteori om att han fortfarande skulle vara i livet. Jag har själv varit anhängare av den, när jag var i tolvårsåldern. Hela teorin var baserad på siffran sju och en massa slumpmässiga sammankopplingar mellan 2pac, hans liv och musik och siffran sju. Med hjälp av teorin hade man ”räknat ut” att 2pac skulle återkomma på en spelning med Snoop Dogg på ett datum som jag inte längre minns. Det borde ha varit runt 2000-2001 någon gång. 2pac kom däremot inte tillbaka då och därför slutade jag tro på hela grejen. Det märkliga är att många människor fortfarande tror på detta, trots att dess giltighet en gång för alla har motbevisats.
[1]Jag kan dock inte garantera att klippet kommer ligga kvar på den länken i all framtid, så om någon läser denna artikel i framtiden och märker att länken inte fungerar, så får ni helt enkelt söka på sketchens titel på nätet, så kommer ni garanterat hitta både själva sketchen och texten till den låt som spelas upp där.
Följande rader är hämtade från en av hans allra tidigaste låtar:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn't survive in this capitalistic
Government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs, and sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.
Vi ser här att 2pac talar om att den kapitalistiska regeringen använder droger som ett av sina verktyg i kampen för att förtrycka oss och hålla oss i ett kampodugligt skick. Detta är en mycket bra analys, och 2pac är långt ifrån den enda av de personer som senare skulle slå igenom som framstående rappare i USA som har gjort denna analys. 1994 gav rapparen Ice T ut en bok med namnet ”The Ice Opinion: Who Gives a Fuck?” (utgiven 1994, St. Martins förlag, med Heidi Siegmund som redaktör), som behandlar detta ämne. I boken lägger han fram sin teori om att CIA har en viktig roll i droghandeln här i världen och att de understöder den. Detta är ett mycket rimligt antagande, för kapitalet drar stor nytta av droghandeln och alla människor som är förespråkare av droganvändning är i högsta grad kapitalets lakejer, men det har man kunnat konstatera redan långt tillbaka.
Denna artikel handlar dock inte om droghandel, utan lite allmänna tankar kring 2pac som har dykt upp, i och för sig, under arbetet med en drogkritisk broschyr. Jag måste även beröra sättet man har behandlat 2pacs outgivna låtar efter hans död. Det han lämnade efter sig har missbrukats gravt. Folk som Eminem och 50 cent med flera har lekt helt fritt med 2pacs kvarlämnade inspelningar. Detta i så pass stor omfattning att det föranledde komikern Dave Chapelle att göra en liten satir över den uppkomna situationen. Han gjorde en sketch med namnet ”I wrote this song in 1994”, som för tillfället går att ses på: http://www.youtube.com/watch?v=AEh1ZMEMgJk.[1]
I sketchen som Chapelle har gjort har han visat hur bisarrt det kan bli om man använder 2pacs inspelningar precis som man känner för. De som har hört inspelningar från 2pac, som dagens rappare har mixtrat lite alltför med, vet att de missbrukar och utnyttjar hans inspelningar och att det ibland blir lite väl mycket. De gör allt för att försöka koppla sig själva samman med 2pac och lägger in sina egna verser i 2pacs inspelningar och så. Detta är att gå över en oskriven etisk gräns. 2pac själv hade nog inte velat att hans inspelningar skulle användas så.
Överhuvudtaget bör 2pacs senaste ”låtar” och skivor, skivor som egentligen inte är hans, bojkottas. Motståndare till fildelning har ofta som ett av sina främsta argument att om man inte köper artisternas skivor kan de inte försörja sig på att göra musik och därigenom kommer musikproduktionen upphöra. I just 2pacs fall gäller inte det argumentet överhuvudtaget, för mannen i fråga är stendöd. Hans försörjning bekymrar ingen längre. Hans musik är fri att fildela exakt hur mycket man vill. Det måste till och med motståndarna till fildelning medge. Sen är det en ren smakfråga att många tycker att de låtar som nu ges ut innehållandes 2pacs röst inte är mycket att komma med. Hans musik är inte längre densamma den var när han levde, förmodligen av den enkla anledningen att det inte ens är hans musik längre, utan musik som helt andra människor sitter och knåpar ihop, oftast med halvtaskigt resultat.
Slutligen vill jag smått vidröra ämnet om ”The seven days theory”. De människor som känner till lite om 2pac vet vad det hela handlar om. Det är nämligen en konspirationsteori om att han fortfarande skulle vara i livet. Jag har själv varit anhängare av den, när jag var i tolvårsåldern. Hela teorin var baserad på siffran sju och en massa slumpmässiga sammankopplingar mellan 2pac, hans liv och musik och siffran sju. Med hjälp av teorin hade man ”räknat ut” att 2pac skulle återkomma på en spelning med Snoop Dogg på ett datum som jag inte längre minns. Det borde ha varit runt 2000-2001 någon gång. 2pac kom däremot inte tillbaka då och därför slutade jag tro på hela grejen. Det märkliga är att många människor fortfarande tror på detta, trots att dess giltighet en gång för alla har motbevisats.
[1]Jag kan dock inte garantera att klippet kommer ligga kvar på den länken i all framtid, så om någon läser denna artikel i framtiden och märker att länken inte fungerar, så får ni helt enkelt söka på sketchens titel på nätet, så kommer ni garanterat hitta både själva sketchen och texten till den låt som spelas upp där.
söndag 5 oktober 2008
Marinus van der Lubbe: hjälten, martyren
Om man vill värna om den rådskommunistiska rörelsen och slå vakt om dess politiska ideal är det viktigt att ibland ägna en tanke åt historiens mest berömde rådskommunist: Marinus van der Lubbe. Själva namnet kanske inte är alltför känt, men det han är anklagad för att ha utfört är däremot betydligt mer känt. Vi nämner det här i inledningen för att sedan gå in på en lite mer detaljerad historia och beskrivning om hans bakgrund, hans liv och aktiviteter. Marinus van der Lubbe var nämligen den person som dömdes och avrättades för Riksdagshusbranden i Berlin 1933, det som ledde till att nazisterna förbjöd alla andra partier.
Van der Lubbe föddes i nederländska Leiden 1909, ”rådskommunismens hemland”. De flesta av de första drivande rådskommunisterna kom just därifrån. Därför använder jag denna beteckning. Han växte först upp med sin ensamstående moder, eftersom föräldrarna skilde sig tidigt, och senare med sin halvsyster. Han började arbeta som murare och kamraterna gav honom smeknamnet Dempsey efter den dåvarande världsmästaren i tungvikt, Jack Dempsey. Detta var på grund av den stora fysiska styrka Lubbe uppvisade i arbetet.
I arbetet kom Lubbe för första gången i kontakt med kommunisterna och gick med i Hollands Kommunistiska Parti (CPN) och deras ungdomsförbund 1925. Redan året efter blev han sjukpensionär, eftersom han råkade ut för en arbetsskada där han fick cement i ögonen och nästan förlorade synen helt. Efter detta fick han en sjukpension som förstås inte gick att leva på, så han fick ta tillfälliga jobb ändå, även om han egentligen inte kunde arbeta mer.
1927 lärde han sig tyska och grundade ”Leninhuset” i Leiden, ett slags aktivitetshus för kommunister, där Lubbe organiserade många politiska möten. Han var väldigt aktiv i arbetslöshetsrörelsen i Nederländerna fram till 1931, samma år som han bröt med CPN och istället gick med rådskommunisterna, som hade lämnat ”det officiella” holländska kommunistpartiet redan 1920, då bland annat de ledande teoretikerna Herman Gorter (1864-1927) och Anton Pannekoek (1873-1960) hade lämnat partiet för att ställa sig på rådskommunisternas sida. Han anslöt sig till Internationalistiska Kommunistgruppen (IKG).
Lubbe flyttade till Tyskland 1933 för att där bistå den underjordiska kommunistiska rörelsen. Där anklagades han för Riksdagshusbranden 27 februari 1933. Herman Göring gav order om att alla kommunistiska riksdagsmän skulle gripas och all fortsatt utgivning av socialistiska tidningar i Tyskland stoppades. Det blev omval i Tyskland och nazisterna fick en majoritet av riksdagsplatserna tillsammans med sina allierade. Hitler blev därigenom enväldig diktator.
Rättegången mot kamrat Lubbe inleddes i september 1933, där även fyra andra var medåtalade. De andra fyra friades på grund av bristande bevisning. Varför Lubbe inte blev friad av samma anledning är svårt att förstå, eftersom man nu i Tyskland i vintras, 2008, postumt frikände honom från domen och alltså förklarade honom som oskyldig. Detta efter att man postumt hade ändrat hans dom 1967 till åtta års fängelse.
Rättegången avslutades 23 december 1933 och Lubbe dömdes till döden, ett straff som verkställdes 10 januari 1934. Domen har som sagt ändrats postumt flera gånger sedan dess, först i Västtyskland och sedan i det förenade Tyskland. Nu i år har man äntligen kommit med en slutgiltig dom, där han frias helt från anklagelsen och därmed har förklarats vara lika oskyldig som de andra medåtalade.
Lubbes medåtalade i rättegången i Leipzig: de bulgariska kommunisterna Vasil Tanev, Blagoi Popov (1902-1968), Georgi Dimitrov (1882-1949, ordförande i Kommunistiska Internationalen 1934-1943 och premiärminister i Bulgarien 1946-1949) och Ernst Torgler (1893-1963, riksdagsledamot för Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) 1924-1933 och deras gruppledare i riksdagen 1929-1933, blev sedan tvungen att börja arbeta åt nazisternas propagandaministerium, för att rädda sin son från tortyr och avrättning)
Det ligger fog i påstående att Marinus van der Lubbe är den mest kände rådskommunisten, för Riksdagshusbranden är välkänd, även om man oftare i studier av rådskommunism kommer i kontakt med namn som Herman Gorter, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Dessa män publicerade många viktiga skrifter i rådskommunistisk teori, men Lubbe är den störste rådskommunistiske martyren, en man som dog för vår sak. Rådskommunismen är den allra ädlaste av politiska teorier. Leve rådskommunismen! Leve Marinus van der Lubbe, folkets hjälte! Vi är mycket stolta över att han var en av oss och tillhörde vår rörelse, den rådskommunistiska.
Van der Lubbe föddes i nederländska Leiden 1909, ”rådskommunismens hemland”. De flesta av de första drivande rådskommunisterna kom just därifrån. Därför använder jag denna beteckning. Han växte först upp med sin ensamstående moder, eftersom föräldrarna skilde sig tidigt, och senare med sin halvsyster. Han började arbeta som murare och kamraterna gav honom smeknamnet Dempsey efter den dåvarande världsmästaren i tungvikt, Jack Dempsey. Detta var på grund av den stora fysiska styrka Lubbe uppvisade i arbetet.
I arbetet kom Lubbe för första gången i kontakt med kommunisterna och gick med i Hollands Kommunistiska Parti (CPN) och deras ungdomsförbund 1925. Redan året efter blev han sjukpensionär, eftersom han råkade ut för en arbetsskada där han fick cement i ögonen och nästan förlorade synen helt. Efter detta fick han en sjukpension som förstås inte gick att leva på, så han fick ta tillfälliga jobb ändå, även om han egentligen inte kunde arbeta mer.
1927 lärde han sig tyska och grundade ”Leninhuset” i Leiden, ett slags aktivitetshus för kommunister, där Lubbe organiserade många politiska möten. Han var väldigt aktiv i arbetslöshetsrörelsen i Nederländerna fram till 1931, samma år som han bröt med CPN och istället gick med rådskommunisterna, som hade lämnat ”det officiella” holländska kommunistpartiet redan 1920, då bland annat de ledande teoretikerna Herman Gorter (1864-1927) och Anton Pannekoek (1873-1960) hade lämnat partiet för att ställa sig på rådskommunisternas sida. Han anslöt sig till Internationalistiska Kommunistgruppen (IKG).
Lubbe flyttade till Tyskland 1933 för att där bistå den underjordiska kommunistiska rörelsen. Där anklagades han för Riksdagshusbranden 27 februari 1933. Herman Göring gav order om att alla kommunistiska riksdagsmän skulle gripas och all fortsatt utgivning av socialistiska tidningar i Tyskland stoppades. Det blev omval i Tyskland och nazisterna fick en majoritet av riksdagsplatserna tillsammans med sina allierade. Hitler blev därigenom enväldig diktator.
Rättegången mot kamrat Lubbe inleddes i september 1933, där även fyra andra var medåtalade. De andra fyra friades på grund av bristande bevisning. Varför Lubbe inte blev friad av samma anledning är svårt att förstå, eftersom man nu i Tyskland i vintras, 2008, postumt frikände honom från domen och alltså förklarade honom som oskyldig. Detta efter att man postumt hade ändrat hans dom 1967 till åtta års fängelse.
Rättegången avslutades 23 december 1933 och Lubbe dömdes till döden, ett straff som verkställdes 10 januari 1934. Domen har som sagt ändrats postumt flera gånger sedan dess, först i Västtyskland och sedan i det förenade Tyskland. Nu i år har man äntligen kommit med en slutgiltig dom, där han frias helt från anklagelsen och därmed har förklarats vara lika oskyldig som de andra medåtalade.
Lubbes medåtalade i rättegången i Leipzig: de bulgariska kommunisterna Vasil Tanev, Blagoi Popov (1902-1968), Georgi Dimitrov (1882-1949, ordförande i Kommunistiska Internationalen 1934-1943 och premiärminister i Bulgarien 1946-1949) och Ernst Torgler (1893-1963, riksdagsledamot för Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) 1924-1933 och deras gruppledare i riksdagen 1929-1933, blev sedan tvungen att börja arbeta åt nazisternas propagandaministerium, för att rädda sin son från tortyr och avrättning)Det ligger fog i påstående att Marinus van der Lubbe är den mest kände rådskommunisten, för Riksdagshusbranden är välkänd, även om man oftare i studier av rådskommunism kommer i kontakt med namn som Herman Gorter, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Dessa män publicerade många viktiga skrifter i rådskommunistisk teori, men Lubbe är den störste rådskommunistiske martyren, en man som dog för vår sak. Rådskommunismen är den allra ädlaste av politiska teorier. Leve rådskommunismen! Leve Marinus van der Lubbe, folkets hjälte! Vi är mycket stolta över att han var en av oss och tillhörde vår rörelse, den rådskommunistiska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)