Politisk plattform för dagens revolutionärer (utgångspunkt: Sverige)

Denna artikel publiceras i förkortad form.

Dagens inställning till Appel
[...]
Här kommer vår fortsättning och dvs. vår tidningsredaktions svar på kamrat Lindbloms artikel och angrepp på appelianismen. Denna artikel kommer behandla mer än bara appelianism och är alltså inte en strikt appelianistisk artikel, utan vi tycker även att det i samband med detta ämne är nödvändigt att gå in på frågan kring Lin Biaos utrensning i Folkrepubliken Kina i början av 1970-talet och behandla begreppet ”radikalism”, så det är vad vi kommer att skriva om, men först nu ”Dagens inställning till Appel”…

Visst kan man förstå att appelianismen betraktas som ett idealistiskt synsätt på världen och dogmatiska marxister brukar fördöma appelianismen som småborgerlig och radikalistisk (och det ”marxistiska etablissemanget” har i alla tider, förutom i den danska maoiströrelsen, fördömt appelianismen som ett uttryck för vad man kallar ”vänsteropportunism” och ”vänsteravvikelser”). Appelianismen förespråkar solidaritet med tredje världen och u-länderna. Den sätter dessa länder i första hand och betonar att kampen i dessa länder är av större vikt än kampen i västvärlden. Detta kanske inte är en helt riktig ståndpunkt. Vad som däremot är en helt riktig ståndpunkt är att kampen i tredje världen har visat sig vara mer militant och mer framgångsrik än den i västvärlden. I tredje världen har vi sett mängder av väpnade uppror och gerillakrig. Här i exempelvis Sverige är det dock mycket snålt med sådant.

Denna artikel är inte till för att göra någon grundläggande genomgång av appelianismen, utan den är ett svar på Per-Åke Lindbloms artikel i Nya Arbetartidningen nr. 1, 2007, dvs. fortsättning på en debatt som redan är inledd. För den som är intresserad hänvisar vi till två artiklar ur NAT, som finns publicerade på nätet: http://www.nat.nu/artikelarkiv/2006__2/till_appels_forsvar.html och http://www.nat.nu/artikelarkiv/2007__1/AppelsMutteoriSvar.html. Appelianismen handlar om att göra självuppoffringar för att arbetarna i tredje världen som kompensation kan höja sin levnadsstandard. En sänkning av levnadsstandarden i västvärlden möjliggör en höjning av den i tredje världen. Att alla skulle höja sin levnadsstandard är en omöjlighet. Det är inte vår jord skapad för, så för att civilisationen ska kunna fortsätta bestå måste vi i västvärlden, som sagt, sänka standarden för att den som kompensation ska kunna höjas i u-länderna. För att skapa en ekonomisk rättvisa och jämna ut de ekonomiska olikheterna i vår värld är detta en nödvändighet. På annat sätt är det inte möjligt.

”Socialism eller barbari”, förkunnade Rosa Luxemburg.[1] Detta är de två vägar vi har att gå. Antingen får vi barbari, vilket skulle innebära jordens undergång, eller så börjar vi bygga socialismen. Majoriteten av civilisationens medlemmar önskar nog inte barbari. Således önskar de alltså socialismen. Därför är det enda demokratiska att bygga socialismen. Världsmajoriteten önskar socialismen och eftersom demokrati är majoritetsstyre är det socialistiska samhället det enda demokratiska. Alla som inte önskar barbari önskar således socialism och dessa överväger till antalet de som förespråkar det totala barbariet. En allmän höjning av standarden för hela världens befolkning är inte hållbar. Det skulle leda till barbariet, alltså till en annan väg än socialismen.

Denna artikel handlar om appelianism, en ideologi som till stor del handlar om kampen för att genomföra en nivellering av levnadsvillkoren i världsmått. Appelianismen handlar inte om att höja standarden för exempelvis den svenska arbetarklassen. Appelianismen handlar istället om att höja standarden för världens allra fattigaste, de som verkligen behöver en ökad levnadsstandard och som är i akut behov av detta för att överhuvudtaget kunna överleva. Det innebär uppoffringar för oss som har det relativt bra ställt och ska man se det relativt har alla det bra ställt här i västvärlden i jämförelse med världens allra fattigaste. Därför måste vi dela med oss av överflödet, så att vi skapar sådana villkor att alla här i världen har möjligheten att överleva och inte tvingas duka under på grund av fattigdom och undernäring av olika slag.

Nu brukar appelianismen kallas för idealistisk. Frågan det gäller för oss är då valet mellan idealism eller girighet. Ska vi vara ”idealistiska” och arbeta i enlighet med appelianismen för att höja levnadsstandarden för världens fattigaste? Eller ska vi vara giriga och enbart kämpa för att förbättra villkoren för dem här på hemmafronten, fastän det är våra klasskamrater i tredje världen som först och främst behöver dessa förbättrade levnadsvillkor? Det är frågan vi måste ställa oss. Som sagt: ”idealism” eller girighet? Appelianism eller ”västvärlds-chauvinism”?

Det är vår plikt att göra uppoffringar för att hjälpa kamraterna i u-länderna att förbättra sina villkor, eftersom det är på grund av mänskligheten i västvärlden som dessa befinner sig i sin nuvarande situation. Afrikas fattigdom är ett resultat av europeisk kolonialism och slavhandel, att vi har skapat ett överflöd genom att parasitera på deras naturtillgångar. Kamrat Appel lanserade en teori om den ”mutade arbetarklassen”. Mutstatsteorin går ut på att arbetarklassen i västvärldens nationer är mutad av sin respektive borgarklass. Överflödet från slavhandeln och kolonialism, de resurser vi under århundraden har överfört från exempelvis Afrika till Europa (som har inneburit deras fattigdom och vår rikedom) har använts för att muta även de fattiga här i västvärlden. Det bevisas av det faktum att våra fattiga är långt ifrån lika fattiga som deras fattiga.

Den etablerade vänsterrörelsen här i Sverige hävdar att detta beror på klasskampen. Man säger att arbetarklassen här i Sverige har tillkämpat sig bättre villkor än exempelvis kamraterna i Nigeria. Detta resonemang speglar rasism. Undertonen i påståendet är att arbetarna i tredje världen på något sätt skulle vara obenägna att kämpa, att vi är tusentals gånger skickligare på att bedriva klasskamp och slåss för våra villkor. Det är inte sannolikt. Kamraterna i tredje världen kämpar minst lika bra som oss, ja, till och med bättre. Även detta finns det klara och tydliga bevis på, bara vi tar en titt på världens historia under 1900-talet och början av 2000-talet.

Vart har revolutionärerna bedrivit den mest hårdföra kampen? Jo, detta är i u-länderna. Här i Sverige har vi aldrig sett några gerillakrig eller socialistiska revolutioner. Det är i u-länderna sådana saker inträffar. Detta bevisar att det är i dessa länder som arbetarna är de mest hårdföra revolutionärerna och det bevisar att det är i dessa länder som arbetarna är mest benägna att kämpa. Arbetare i Sverige är däremot i de flesta fall pessimistiska, omedvetna om klasskampen och pacifistiska. Det är i u-länderna som arbetarmilitansen är som störst. Det är där vi kämpar som bäst. I alla delar av världen lider arbetarrörelsen av att så få människor är klassmedvetna, men det tycks vara som så att betydligt fler är klassmedvetna i u-länderna än här, det är i länder där arbetarklassen inte är mutad som klassmedvetandet är som högst, för det är där arbetarklassen kämpar hårdast och mest militant.

Angående begreppet ”radikalism”
Detta var nog de tankar som direkt berör appelianismen som jag hade för stunden. Nu måste jag dock behandla några ämnen och tankar som ligger i appelianismens periferi, så att säga. Appelianer har i alla tider beskyllts för att vara ”radikalister” och ”vänsteravvikare”. Det är egentligen inget ont i det, har det visat sig. Jag anser att ordet ”radikalist” i alla lägen har använts i sådana sammanhang att uttrycket inte längre kan betraktas som pejorativt, utan faktiskt mer är en beteckning som jag inte är helt främmande att sätta på mig själv och inte använder i nedsättande form, som det egentligen är tänkt.

Varför har jag bildat mig denna uppfattning? För att svara på detta måste man först fråga sig: vilka är det som historiskt har kallats och i dagsläget kallas för ”radikalister”? – Jo, det är de mest konsekventa revolutionärerna och klasskämparna. Reaktionären Lenin skrev till och med en bok om ”radikalismen”, där det var historiens mest konsekventa revolutionärer, nämligen rådskommunisterna, som utpekades som ”radikalister”. Efter detta har det alltid varit vänsteroppositionerna inom alla typer av förbund och föreningar som har bespottats som ”radikalister”. Dessa är i själva verket en ärofull skara människor.

”Vänsteravvikare” dyker upp i politiska föreningar och förbund som ett resultat av att organisationerna har hamnat för långt åt höger. Det största misstaget man kan göra i ett sådant läge är att fördöma de som står längst till vänster. Istället måste man tillmötesgå dessa. Det är enbart så man kan få en organisation på rätt köl igen, att hela tiden tillmötesgå den allra yttersta vänsterfalangen inom organisationen. Därför finns det egentligen ingenting som heter ”vänsteravvikelser”, även om detta begrepp har använts här och där inom den marxistiska terminologin och av marxistiska författare (förvisso i de flesta fall pseudomarxistiska författare, såsom Lenin, Stalin och Mao). Vi kan se att dagens Ung Vänster istället använder sig av begreppen ”radikalister” och ”sektvänster” om de mest konsekventa vänsterrevolutionärerna. Det måste betraktas som någonting vördnadsfullt att kallas för detta av Ung Vänster, att tituleras på detta vis är i själva verket ett fint betyg och bevisar att man har hamnat rätt i sina ställningstaganden och ståndpunkter.

När jag läser Torbjörn Säfves bok om svenska Rebellrörelsen[2] väcks många tankar hos mig om vilka formuleringar den parlamentaristiska ”vänstern” har brukat använda om sina vänsteroppositioner. Det är framförallt citaten från KFML:s (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) ledning, Mao Tse-Tung och Lin Biao som väcker mina tankar och får mig att reagera. Rebellrörelsen hade fel i mycket, men förstås också rätt i en del. Det är utifrån detta förhållningssätt man bör värdera deras gärningar och betydelse för den svenska vänsterrörelsen. Om inte annat har Rebellrörelsen givit den svenska vänstern en viktig lärdom och viktiga erfarenheter, som man måste undvika att de låter upprepas.

KFML:s högsta ledning bedrev sin kamp mot Rebellrörelsen (förbundets vänsteropposition) under namnet ”Krossa den klassfientliga vänsteropportunismen!”.[3] Man ville slå ned vänsteroppositionen istället för att tillmötesgå den, en opposition som främst riktade sin kritik på den grundvalen att de ansåg KFML vara för byråkratiskt, att KFML var organisationschauvinistiska (dvs. att man satte all tilltro till den egna organisationen och inte till arbetarklassen som samhällsklass), att KFML ville delta i de parlamentariska valen (och således gav legitimitet åt ett av borgarklassens verktyg att föra arbetare bakom ljuset, dvs. de parlamentariska valen) osv.

Angående detta med valen finns det ett intressant citat från Internationella Kommunistiska Strömningen som riktar en utmärkt och okrossbar kritik mot de vänstergrupper som tror att det går att komma någonvart genom att delta i val:

”Strategin att ’krossa parlamentet inifrån’ genom att använda ’revolutionära’ delegater har bevisligen på ett avgörande sätt inte lett till några andra resultat än korruption av de politiska organisationer som tagit upp sådana aktiviteter och deras inlemmande i kapitalismen.”

[4]

Felet från KFML:s sida var, hur som helst, att gå emot Rebellrörelsens krav istället för att tillmötesgå dem. Detta agerande ledde till att både KFML och Rebellrörelsen spårade ur. Rebellrörelsen isolerade sig och medlemmarna försökte avrätta varandra m.m., medan KFML gick mer och mer åt höger ända till sitt upplösande, med ett avbrott under perioden efter andra partikongressen 1976, då den nya vänsteroppositionen fick stora framgångar. På samma sätt har många organisationer agerat. De har gått emot sina vänsteroppositioner och på så vis banat vägen för organisationernas högervridningar. Detta är ett livsfarligt agerande. Det är av yttersta vikt att alltid tillmötesgå den yttersta vänstern inom varje organisation. Det är då man får den korrekta politiska utvecklingen.

KFML skriver i sitt brev angående uteslutningen av Rebellrörelsen om att det är viktigt att stärka organisationsdisciplinen och att Rebellerna var ett hot mot denna. En organisation som börja skrika efter ”disciplin!” så fort den utsätts för kritik är en dödsdömd organisation. Man fördömer Rebellerna som anhängare av ”småborgerlig anarkism”.[5] Faktum är att det inte är något större fel på anarkismen och den är definitivt inte småborgerlig, och när det handlar om en konflikt mellan anarkism och parlamentarism är anarkismen alltid och tveklöst att föredra. För att stryka under sin åsikt citerar KFML-ledningen Mao Tse-Tungs idiotiska uttalande om partidisciplin.

Rebellrörelsen riktar en korrekt kritik mot KFML därför att KFML, som man säger, ”anser att legal och parlamentarisk kamp går före illegal och väpnad kamp”. Detta leder oss in på ett uttalande från Lin Biao om hur man skiljer sanna revolutionärer från reformister och bekväma akademiker som bara vill prata om revolution, inte göra den:

”Huruvida man vågar föra en kompromisslös kamp mot imperialisternas och deras lakejers väpnade aggression och undertryckning, om man vågar föra ett folkkrig mot dem, innebär vid den slutliga analysen huruvida man har mod att göra revolution. Detta är den effektivaste prövostenen för att skilja äkta och falska revolutionärer…”

[6]

Många reformister kallar sig revolutionärer, exempelvis Ung Vänster, men inte alla är revolutionärer i praktiken. Lin Biao har givit oss metoden att skilja dem från varandra. Man märker om en person är villig att begå revolutionära handlingar i praktiken, eller om det är en person som lider av pacifism och enbart vill förändra samhället med reformer, vilket inte kan flytta våra positioner framåt. Den enda väg vi har att gå är den väpnade kampens väg. Annars kommer samhället aldrig utvecklas, utan bevaras i sin nuvarande form. Det är inte vad vi önskar. Vad vi önskar är revolution!

IKS föreläste på Ung Vänsters sommarläger 2004 under parollen ”Revolution nu!”. Det var en mycket bra paroll, för den återger arbetarklassens krav på samhällsutveckling. Vi vill ha revolution och vi vill ha den nu. Vi gör vad vi kan för att utvecklingen också ska bli sådan. Problemet är den reformistiska delen av ”vänstern” och våra öppna fiender inom borgarklassen som alltid gör allt de kan för att bromsa en förväntad progressiv utveckling. Den stora bromsklossen måste kastas ur vägen. Vi måste röja vägen fri för den socialistiska revolutionen. Alla bromsklossar måste bekämpas.

Jag hade även tänkt behandla utvecklingen i Kina lite mer utförligt, men detta vore överflödigt. Artikeln säger nu redan vad som behövde sägas. Det känns som att en fortsättning på denna artikel enbart skulle förvandlas till utfyllnad och det skulle förstöra det hela. En artikel måste vara slagkraftig. Utfyllnad (text utan innebörd som enbart syftar till att göra den längre) förminskar slagkraften och därför är jag manad att stanna här.


[1]Rosa Luxemburg, Socialdemokratins kris, 1915
[2]Torbjörn Säfve, Rebellerna i Sverige, Uddevalla, 1971
[3]Säfve, sida 36
[4]Internationella Kommunistiska Strömningens (IKS) plattform, sida 6
[5]Säfve, sida 37
[6]Lin Biao, Leve segern i folkkriget, sida 35