Till försvar av Markus Allard

I mitten av november slog polisen till mot Revolutionära Fronten och grep flera av dess medlemmar. Därefter inleddes en hetskampanj i media mot olika vänsterpartister som på ett eller annat sätt hade uttalat stöd eller sympati för denna organisation. Mediedrevet gick allra hårdast mot Markus Allard, distriktsordförande för Ung Vänster i Örebro län samt ersättare för Vänsterpartiet i Örebro kommunfullmäktige. Partisekreterare Aron Etzler bemötte dessa attacker från medias sida genom att inleda ett uteslutningsärende mot Allard. Det visar att medias taktik att söndra och härska fungerar väl. Vänsterpartiet har inte, som brukligt i detta läge, ställt upp som en enad front och försvarat sina medlemmar gentemot medias attacker. Nej, istället har partisekreteraren helt anslutit sig till mediedrevet och svikit en av sina egna medlemmar på ett riktigt lågt sätt. Så länge Allard värvade en massa folk till ungdomsförbundet och var en initiativrik och drivande kraft (vilket han fortfarande är) som kunde få in unga örebroare till partiarbetet, då var han mer än välkommen. Men så fort han på något sätt gick emot mediedrevet och de förutfattade och felaktiga meningar som råder inom den svenska borgerliga pressen, då väljer partiet att hugga honom i ryggen och lämnar honom ute i kylan.

Det finns många bekymmersamma faktorer i svensk politik idag. En av dessa är att Moderaterna och Socialdemokraterna försöker lägga sig så nära varandra som möjligt i politiken av populistiska skäl och för att försöka värva tveksamma mittenväljare. Skillnaderna mellan deras bägge budgetförslag reduceras till enbart några promille. Ideologierna dör undan mer och mer. Man säljer ut sin politik till högstbjudande och det verkar vara viktigare för dem att behålla makten än den ideologiska renheten. Det är denna likriktning och högervridning av svensk politik som är det stora problemet, inte Markus Allard. Mediedrevet går hårt mot alla bryter mot denna negativa utveckling och fördummande av befolkningen. I detta läge är det skönt att inte alla vänsterpartister är sådana ryggradslösa kappvändare som partisekreterare Aron Etzler, utan att Markus istället står upp för det som är rätt och riktigt.

Vi kan dra oss till minnes kampanjen mot Lars Ohly för nära tio år sen, där medias hets till slut fick honom att sluta titulera sig kommunist. Av rent populistiska skäl valde han att vika sig för media, men av detta vann partiet absolut ingenting. Vänsterpartiet förlorade alla val under hans ledning. Väljarna straffade hans fullständiga principlöshet. I detta läge är det positivt att sådana som Markus står rakryggade mot mediadrevet. Det ger i alla fall något hopp för Vänsterpartiet, det sjunkande skeppet.

Aron Etzlers agerande i denna fråga strider faktiskt mot den egna partilinjen. Eller om vi snarare ska kalla det för en oskriven regel, nämligen att interna konflikter ska behandlas internt och inte ventileras i massmedia, inför allmän beskådan. Det här skiljer sig helt mot hur det gick till senaste gången det rådde en större konflikt och uteslutningsärenden inom den vänsterpartistiska rörelsen, nämligen åren 2006–2007. Den gången gällde det ungdomsförbundet Ung Vänster och själva partiet var inte direkt påverkat, men indirekt. Det var en konflikt med centrum i Västernorrland där distriktsstyrelsens kassör (jag själv) blev utesluten ur förbundet och fyra av Ung Vänsters lokalavdelningar i protest mot detta valde att gå över till Syndikalistiska Ungdomsförbundet och bilda lokalavdelningar inom denna federation istället. Hela Ung Vänsters distrikt i Västernorrland upplöstes och länet stod utan UV-distrikt i ett par år efter det. Det mest anmärkningsvärda när det gäller detta är att förbundet den gången hade linjen att det hela skulle ske i tysthet och absolut inte ventileras i massmedia. Förändringen verkar vara total nu när Etzler gör uttalanden om uteslutningsärenden i Svenska Dagbladet, Nerikes Allehanda och även uttalar sig hos Sveriges Television.

Nerikes Allehanda har skrivit flera artiklar i ärendet och spekulerar rentav kring att det finns ett hot om splittring i Vänsterpartiet. Det vore förvisso ett intressant scenario, men knappast särskilt sannolikt. Vid förra uteslutningsärendet minns jag att jag först blev avstängd från Ung Vänsters verksamhet i två månader fram till nästa förbundsstyrelsemöte. Detta var i alla fall i teorin, men i praktiken deltog jag i Ung Vänsters verksamhet precis som vanligt även under denna period av avstängning, eftersom hela distriktet motsatte sig avstängningen och helt enkelt lät mig delta precis som jag ville. När förbundsstyrelsemötet hade hållits så ringde en av ledamöterna upp mig och berättade att jag var insläppt i förbundet igen. Uteslutningsivrarna verkar alltså inte ha fått igenom någon uteslutning på mötet. Som jag minns krävdes det två tredjedels majoritet av förbundsstyrelsens ledamöter för att utesluta en medlem. Detta verkar man alltså inte ha fått ihop. Om samma regel finns i Vänsterpartiets stadgar vet jag inte, men jag skulle tro att bestämmelserna är ungefär liknande. Det är omöjligt att som yttre betraktare veta hur starkt Allards stöd är inom partistyrelsen idag, men det är möjligt att han har åtminstone en tredjedel med sig och i så fall får han stanna kvar.

Om nu Allard blir utesluten så kommer det sannolikt att bli ungefär samma scenario som senaste gången, alltså att Allards anhängare i protest kommer lämna partiet och engagera sig inom någon annan organisation, alternativt blir helt politiskt passiviserade. Vi får hoppas att det sistnämnda absolut inte inträffar. Politisk passivitet är en dödssynd. Det vore bra om alla medlemmar som delar Allards politiskt radikala värderingar får ett utökat inflytande både inom partiet och ungdomsförbundet. Det vore en viktig vitamininjektion för den vänsterpartistiska rörelsen. Vad Vänsterpartiet idag behöver är en rejäl radikalisering, för att på så sätt kunna locka till sig vettiga medlemmar. Man verkar ligga långt ifrån den situationen idag. Partiet verkar inlemmas i etablissemanget alltmer, och den samhällskritik och radikala anda som en gång fanns är i stort sett helt bortblåst. Emellanåt dyker det upp vettiga krafter inom partiet, såsom nu Markus Allard. Dessa brukar bli kortvariga. Antingen kastar partiet ut dem eller så tröttnar de själva på att de aldrig lyckas få igenom sina krav. Det finns inte något utrymme för radikal politik inom dagens vänsterparti. Den rollen har tagits över av andra organisationer, såsom Socialisterna eller Arbetarpartiet, de verkligt radikala krafterna i Sverige idag.

Oavsett vad som nu händer får vi hoppas på att det blir en seger för de progressiva och framåtskridande socialistiska krafterna, hur nu än den kan se ut. De reaktionärer som vill fortsätta partiets utveckling i en negativ linje bör bekämpas. Vänsterpartiet har en gång i sin historia varit ett bra socialistiskt parti, men den tiden är över sen länge. Den tiden slutade med partisplittringen 1929. Då fortsatte de så kallade ”kilbommarna” den socialistiska andan, medan ”sillénarna”, de som senare kom att utvecklas till dagens Vänsterparti, slog in på en stalinistisk och sovjetvänlig linje. Kilbommarna kom att urarta politiskt efter ett tiotal år och splittrades i flera mindre delar i slutet av 1930-talet, bland annat till följd av ekonomiska konflikter och missnöje med valresultaten.

Stalinismen är idag borta från Vänsterpartiet, i alla fall rent ideologiskt. Kvar finns dock den organisatoriska stalinismen, så att säga. Vänsterpartiet är ännu centraliserat, byråkratiskt och hierarkiskt i sin partistruktur, helt i Stalins anda. Dess organisation är utformad efter den så kallade ”demokratiska centralismen”. All centralism är av ondo, även den som utger sig för att vara demokratisk. Centralism kan aldrig vara demokratisk. Vad vi behöver är ett samhälle där all makt utgår från arbetarråden, ett decentraliserat samhälle med platta maktstrukturer, det rådskommunistiska samhället. Det är någonting som Vänsterpartiet går helt emot.

Flytta fram marxismens positioner!

För att kunna bedriva opinionsarbete i kampen för att upprätta det stats- och klasslösa samhället behövs det stora ekonomiska tillgångar. Detta är någonting som den socialistiska rörelsen i alla tider över hela världen har brottats med. Vi behöver pengar för att sprida vårt budskap, vare sig det är genom trycksaker eller via andra former av mediekanaler. Det kan exempelvis röra sig om hemsidor, radiosändningar eller rentav tv-program. Det är viktigt att vi överallt försöker dominera media och att vår bild förs fram på varje plats. Vi måste driva undan alla former av borgerliga opinionsyttringar från de mediala kanalerna. Det är av största vikt att upprätta en total marxistisk dominans, så att vi kan se till att det skadliga borgerliga inflytandet inte längre sprids bland samhällets medborgare.

Det finns olika sätt att skaffa sig pengar och ekonomiska tillgångar, men den främsta metoden idag i det nuvarande samhället är genom vanligt hederligt arbete. Lönerna mellan olika arbeten kan skifta oerhört mycket. Därför är det viktigt att personer som delar de marxistiska värderingarna besätter så många högavlönade yrken som möjligt. Vi måste helt enkelt se till att göra karriär och på så sätt dra in de pengar som behövs till den revolutionära kampen. Alla marxister bör i så hög utsträckning som möjligt försöka nå ledande positioner inom exempelvis den akademiska världen eller poster som högre tjänstemän. Att nå höga poster inom näringslivet är i stort sett uteslutet för oss, därför att i denna värld är det viktigt att tillhöra rätt familjer och gärna att den egna familjen har goda kontakter med andra framstående finansfamiljer sedan flera generationer tillbaka. Detta är helt enkelt inte möjligt att som marxist skaffa sig. Däremot går det att göra karriär på utbildningsmässig grund.

Att studera på universitet är inte på något sätt svårt, men det kräver mycket envishet och tålamod. Det krävs flera års hårt arbete innan man når de finare examensnivåerna, men i längden är det värt slitet. En hög examensnivå är i de flesta fall nyckeln till att göra karriär och nå de högavlönade posterna. Det kan exempelvis handla om en rent akademisk karriär: att först genomföra sin utbildning på grundnivå, avancerad nivå, därefter doktorera, bli utnämnd till docent och avslutningsvis professor. Några få enstaka professorer lyckas dessutom ta sig upp till posten som universitetsrektor. Det ger en mycket hög lön och det är någonting som behövs till kampen för att avskaffa klassamhället. Vi måste helt enkelt utnyttja klassamhället i kampen för att avskaffa detsamma. I klassamhället belönas flitiga studier ofta med höga löner. Detta måste vi utnyttja så gott det går. Att studier och hårt arbete belönas på ett annat sätt i det klasslösa samhället hör inte hit, därför att vi har ännu inte nått det klasslösa samhället.

Genom att vi som marxister försöker slå oss fram karriärmässigt och besätter de högavlönade posterna i samhället får vi inte bara mer inkomster att skänka till den politiska kampen, utan vi får också en annan mycket viktig förmån. Personer på ledande befattningar som exempelvis högre tjänstemän eller ledande roller på universiteten åtnjuter ofta en stor respekt från samhället. Personer tenderar att lyssna mer på en person med professorstitel än på den vanlige mannen på gatan. Det går att tycka vad man vill om den saken, men så står det till idag och även detta måste vi utnyttja. I och med det förtroendekapital som professorer ofta har så kan en marxistisk professor använda sig av sin akademiska ställning till att sprida det politiska budskapet på ett mer effektivt sätt. En marxistisk professor kan skriva kurslitteratur till världens universitet och i dessa böcker föra en korrekt vetenskapligt marxistisk linje, till skillnad från den borgerliga antivetenskapen. När universitetsstudierna världen över bedrivs med ett marxistiskt studiematerial som grund så har vi redan där stärkt marxismens vetenskapliga ställning.

Tyvärr går det inte att ta sig till ledande och högavlönade positioner enbart på egen prestation, utan vissa betydligt besvärligare saker spelar in. När det gäller anställning till en sådan post så ligger beslutet i händerna på andra och dessa andra kan i många fall vara illasinnade. En hög utbildningsnivå och goda prestationer ökar i varje fall sannolikheten att nå dessa positioner och därför bör varje marxist sträva åt den riktningen. En flitig arbetsinsats i universitetsstudierna är en början för att nå ett högavlönat arbete, en transportsträcka på vägen för att nå de poster som kan dra in pengar till den revolutionära kampen för klassamhällets avskaffande. Det enda egentligen problematiska är att vissa av de nödvändiga besluten på vägen dit ligger i händerna på andra. Att genomföra sina studier på grundnivå och avancerad nivå samt ta ut de nödvändiga examensbevisen från dessa bägge nivåer, det är någonting som vem som helst kan klara av med rätt envishet och tålamod. För den som därefter vill fortsätta den akademiska karriären krävs det dock att du först av allt blir anställd som doktorand. Detta beslut ligger i händerna på andra och därför är detta en mycket kritisk spärr som inte vem som helst kan passera. Det gäller ofta att ha rätt kontakter, någonting som kan vara besvärligt för den som kommer från en revolutionär familj som inte är etablerad i universitetsvärlden.

Som sagt måste vi utnyttja det kapitalistiska samhället för att avskaffa detsamma. Tack och lov har arbetarrörelsens historiska kamp lett till att även arbetarklassens barn har fått möjlighet att studera på universitetsnivå. Detta bör vi använda som en språngbräda för att ta över så många viktiga positioner som möjligt i samhället. En marxistisk dominans över universiteten är ett första viktigt steg. Därefter kan vi ta över fler och fler branscher och manövrera undan kapitalets lakejer. När vi väl har nått tillräckligt långt kan inte längre någonting hindra oss från att genomföra den omfattande samhällsomvandling som är fullständigt nödvändigt för att rädda mänskligheten från undergång, nämligen klassamhällets avskaffande.

Det kapitalistiska samhället kommer slutligen att leda mänskligheten ner i undergången. Detta är ett ofrånkomligt faktum. För att rädda mänskligheten måste därför kapitalismen avskaffas. Förr eller senare kommer naturligtvis jorden att bli helt obeboelig av rent naturliga skäl, när solen växer sig större och jordens därmed ökande temperatur gör planeten obeboelig. Om vi däremot så snart som möjligt avskaffar kapitalismen kan vi genom en marxistisk forskning och vetenskap utveckla metoder för mänskligheten att kolonisera andra planeter och därmed fortleva även efter vår tid här på jorden. Mänskligheten får aldrig någonsin tillåtas att gå under. Just av den anledningen måste kapitalismen avskaffas, och detta så snart det bara är möjligt.

Upp till kamp mot konspirationsteoretikerna

Runtom i världen finns det en rad olika rörelser som ägnar sig åt konspirationsteorier och har detta som en politisk drivkraft, att ifrågasätta fakta och verklighet. Det är en rörelse som motsätter sig forskning och vetenskap på ett flertal olika plan. Det finns sådana som hävdar att världen inte befinner sig i en process av ökande uppvärmning, sådana som ifrågasätter månlandningarna och sådana som hävdar att terrorattackerna mot World trade center 2001 var någonting som den amerikanska regeringen själva låg bakom. Att denna typ av teorier får finnas till är någonting som fördummar jordens befolkning och kan ställa till stor skada. Det är därför mycket viktigt att från forskningens och vetenskapens sida hela tiden slå tillbaka de konspirationsteoretiska attackerna vartän de dyker upp. Detta är en arbetsuppgift som aldrig får upphöra, utan måste vara ständigt gällande.

Den amerikanske astronauten, tillika andre mannen på månen, Buzz Aldrin (1930–), gjorde en beundransvärd insats när han för ett antal år sen blev angripen av en konspirationsteoretiker som skrek åt honom och betedde sig allmänt illa. Han slog helt enkelt till galningen på käften, som därefter tystnade. Händelsen går att se i följande filmklipp: http://www.youtube.com/watch?v=1wcrkxOgzhU (hämtad: 130707). Det är värt att komma ihåg att Aldrin har en doktorsexamen i astronautik från Massachusetts Institute of Technology från 1963. Han är därmed en vetenskapsman som har presterat väl inom sitt akademiska forskningsfält, men även beredd att ta i med hårdhandskarna i kampen att försvara vetenskapen mot konspirationsteoretiska vansinnesangrepp.

Ett annat populärt ämne inom de konspirationsteoretiska kretsarna är terrorattacken mot WTC 11 september 2001. Det finns de som hävdar att denna iscensattes av den amerikanska regeringen själva. Naturligtvis är det så att den amerikanska regeringen indirekt hade ett ansvar för det som inträffade, men absolut inte något som helst direkt ansvar, vilket istället galningarna vill hävda. Attacken genomfördes av al-Qaida, vilket är bevisat i detalj. Dock var denna grupp under hela 1980-talet understödd av den amerikanska regeringen med stora kapitalsummor. På så sätt kan det sägas att den amerikanska regeringen gav al-Qaida en del av de ekonomiska medel som de använde för att finansiera denna och alla andra sina attacker. På det sättet har regeringen ett indirekt ansvar, men inte något direkt sådant. Det är bevisat att Mohamed Atta och Marwan el-Shahhi flög in varsitt flygplan i WTC och dessa var inte på något sätt anställda av den amerikanska regeringen eller vad nu galningarna vill hävda. Atta blev under 1990-talet alltmer religiöst fanatisk och valde att mot slutet av 1990-talet ansluta sig till al-Qaida. Al-Shehhi genomgick en liknande utveckling och de bägge träffade al-Qaidas högsta ledning och deltog i organisationens träningsläger 1999. Detta är rena fakta som klart och tydligt visar vilka som bär ansvaret för attacken.

Vissa vill hävda att den amerikanska regeringen organiserade attacken för att på så vis få en förevändning att attackera al-Qaida som hämnd för tidigare genomförda attacker mot amerikanska intressen under 1990-talet och senare också kunna invadera Afghanistan och Irak. Det är möjligt att attacken spelade Bush och dennes utrikespolitiska planer i händerna, men faktum är att Bush förde en ganska stillsam utrikespolitik under den första tiden av sin presidentperiod, innan attacken inträffade. Det var först därefter som han blev en så kallad ”krigspresident” och valde att göra kampen mot terrorismen till sin stora fråga. Ingenting tyder egentligen på att han hade några sådana planer före attacken, utan de tycks ha uppstått därefter, ett naturligt hämndbegär mot de krafter som hade organiserat denna attack, al-Qaida och inga andra.

Det är viktigt att komma ihåg att al-Qaida hade genomfört en rad terrorattacker mot amerikanska intressen redan under Clintons presidentperiod på 1990-talet. WTC var bara ett i raden av dessa, inte på något sätt deras första. Med detta sagt behövde egentligen inte Bush någon ytterligare förevändning för att kunna angripa al-Qaida militärt. Det skulle ha varit totalt onödigt för den amerikanska regeringen att genomföra WTC-attacken mot sig själva. Om de hade velat angripa al-Qaida hade de kunnat göra det även utan denna attack, som en hämnd bland annat för deras attack mot den amerikanska ambassaden i Nairobi 1998. Någon ytterligare förevändning än så behövdes inte. Klart uttryckt: den amerikanska regeringen låg inte bakom attacken mot WTC därför att de skulle inte kunna få ut någonting positivt av den. Det är dessutom klart och tydligt bevisat vilka personer som kapade och kraschade planen samt vilket nätverk de var organiserade inom: al-Qaida och ingenting annat.