Dagens vänsterrörelse lider av att många människor delar upp sig i olika subkulturella grupper. Vänsterrörelsen har förstås inget egenvärde, inget värde i sig själv enbart i egenskap av att vara vänsterrörelse. Vänsterrörelsen har uppkommit som ett resultat av arbetarklassens kamp och det är i denna egenskap den har sitt värde. ”Det handlar om klass, vänstern sekundär”.[2]
Vårt mål är att väcka en kamplust hos arbetarklassen, att göra dess representanter medvetna om sin klasstillhörighet. Då är det väldigt viktigt med strategi. Olika taktiker ger förstås olika bra resultat. Väldigt viktigt är att de personer som betraktar sig själva som klasskämpar lever och verkar på samma sätt som de människor de vill ”väcka”, och inte tar på sig någon falsk självbild av att vara ”arbetarklassens förtrupp”, utan istället är ett med folket och ska ”röra sig som fisken i vattnet”.[3]
Tyvärr verkar vänstern ofta ha svårigheter med just detta. De så kallade ”aktivisterna” har ofta tendenser att sätta sig ”utanför” det övriga samhället, vill ”leda och visa vägen”, de skiljer medvetet och självvalt ut sig från vanliga, normala människor, den arbetarklass de bör vara ett med. Dessa människor bildar subkulturer. Det kan röra sig om punkare, rastafaris, drogliberaler etc.
Subkulturer är små minoriteter i samhället som skiljer ut sig från mängden beträffande klädsel, beteende eller genom att ha väldigt udda åsikter angående vissa specifika frågor.[4] Detta är främmande för den stora massan, arbetarklassen. Subkulturer är någonting som skrämmer den stora massan, och subkulturernas fäste inom vänsterrörelsen[5] (ett fäste som faktiskt existerar) skrämmer bort folk från denna och gör så att många människor kan känna en olust och osäkerhet inför att aktivera sig som klasskämpar.
Jag har nu skrivit lite om subkulturernas och livsstilismens grundläggande problematik. Naturligtvis skulle jag ingående kunna skriva om vad de olika subkulturerna är för några och vad de har för kännetecken osv., men jag ser ingen mening med det. Jag vill inte ”gräva ner mig” alltför djupt i problemet, utan vill istället fokusera mig på hur det hela ska lösas.
Det finns metoder att använda sig av för att försöka mildra och åtgärda de problem som livsstilismen har givit vår rörelse. Det finns en rörelse bland svenska klasskämpar som kallas för ”casualkulturen”. Detta, skulle man kunna säga, är arbetarklassens gensvar på livsstilismen. Casualkulturen uppmuntras i hög grad av gruppen Revolutionära Fronten och tidigare också Folkmakt (nedlagt 2002). Casualkulturen är ett försök av vanligt folk att ta tillbaka vänsterorganisationerna som klasskampsinstrument. Det är av yttersta vikt att slå ihjäl den stereotyp, som vanligt folk har byggt upp, av att vänsterfolk är veganer, pundare och går runt med dreads (och att alla som ägnar sig åt klasskamp är sådana människor):
Varje gång människor kan bekräfta den stereotyp jag beskrev här ovan är ett bakslag för oss. Varje gång vi däremot kan slå hål på den myten är en stor seger. Casual handlar om att hålla en viss stil och klass på sin klädsel och att inte sträva efter att klä sig i trasor och nitar, det handlar om att inte ha underliga matvanor (som människor uppfattar som dräggigt och hippieaktigt) och det handlar om att inte ha ett underligt och liberalt förhållningssätt till droger (som människor också upplever som dräggigt och hippieaktigt).
[1]Definition av livsstilism (i detta sammanhang ”livsstilsvänster”): man anser att en persons levnadssätt och utseende är vad som avgör om de är vänster eller inte.
[2]Citat från ”RF-låten”.
[3]En fras med vilken Mao Tse-Tung ofta brukar felciteras.
[4]Detta är främst riktat till drogliberaler.
[5]Ett ord som jag inte gillar och hellre skulle föredra en beteckning i stil med ”klasskampsrörelse” eller dylikt.
söndag 16 mars 2008
lördag 1 mars 2008
Tankar i Granloholm
Björn Afzelius skrev sångerna ”Tankar i Havanna” och ”Tankar i Ligurien”. Nu har inte jag den äran att befinna mig i Havanna, men Sundsvalls-förorten Granloholm, som är min nuvarande destination, får duga istället. Björn Afzelius skrev två sångtexter. Detta är däremot ingen sådan, utan detta är helt enkelt bara… tankar. Jag har inget förutbestämt syfte med denna text. Jag vill bara skriva ner några saker jag har funderat på. Vi får se vad det blir av det hela.
Anti-kommunism är ondska. Kommunismen är godheten själv och alltså måste dess antonym vara ondska. Detta är enbart logik. 1980 skrev Enver Hoxha en bok titulerad ”Eurokommunism är anti-kommunism”. Det är däremot inte logiskt. Jag må hålla med om att eurokommunism är icke-kommunism, att det inte är sann kommunism, men det är inte detsamma som att det är direkt anti-kommunism.
Att vara anti någonting är att vara en aktiv motståndare till just detta. Eurokommunister är inte anti-kommunister, utan de är helt enkelt bara kvasikommunister. De är kommunister i ord, men någonting annat i handling.[1] Kvasikommunism är när man har en kommunistisk retorik, men agerar på ett icke-kommunistiskt sätt, eller helt enkelt är inkonsekvent och inte lever som man lär.
Man kan vara icke-kommunist utan att vara anti-kommunist. Det existerar faktiskt neutralitet. Låt mig ta det exemplet att alla som är icke-homosexuella är inte per definition homofober. Man behöver inte vara homofob för att man är heterosexuell, lika lite som man behöver vara anti-kommunist bara för att man inte är hängiven anhängare av kommunismen. Alla icke-kommunister är inte våra motståndare. Enver Hoxhas teori och analys faller därmed och den är bevisligen felaktig.
Mao Tse-Tung sade att: ”Vi bör stödja allt som fienden motsätter sig och motsätta oss allt som fienden stödjer.”[2] Detta är detsamma som att säga: min fiendes fiende är min vän. Detta är inte en vettig inställning. Den kan vara tillämpbar i vissa situationer, men får aldrig göras till en norm eller allmängiltig sanning. Mao talade då om samarbetet med Kuomintang (det kinesiska nationalistpartiet) för att driva ut den japanska armén som vid det läget hade börjat ockupera Kina. Att Kuomintang och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) hade ett gemensamt intresse i att driva undan de japanska ockupanterna gjorde inte dem till vänner med varandra. De inledde ett samarbete mot japanerna, antagligen till stor del på grund av Ordförande Mao Tse-Tungs anvisningar. Detta var ett dåligt drag.
Att samarbeta med nationalister är aldrig rätt, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att samarbeta med andra samhällsklasser, med element från samhällsklasser som inte är proletära, är alltid fel och oförsvarligt. Detta var ändå vad Lenin förespråkade i sin bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, den skrift han skrev för att kritisera de rådskommunistiska strömningarna, de sanna kommunisterna. Rådskommunisterna var emot Lenins idé om att samarbeta med borgerliga politiska element i parlamenten eller att ens delta i de parlamentariska spektaklen. Lenin förespråkade klassamarbete. Rådskommunisterna förespråkade däremot en kommunistisk hållning, de företrädde arbetarklassens politiska intressen. I denna situation agerade Lenin icke-kommunistiskt, men det vore nog lite överdrivet att kalla honom för anti-kommunist bara för det.
Höjden av ondska är att motsätta sig kommunismen. Den skändligaste handling en människa kan begå är att ta livet av en kommunist. Mänskligheten behöver kommunism. Detta är det enda som kan rädda oss undan den annalkande undergången. Samhället kommer haverera fullständigt om inte kommunismen inträder. Rosa Luxemburg sade att vi har två vägar att gå, ”Kommunism eller barbari”. Jag vill inte ha något barbari. Det vill ingen människa. Ändå finns det människor som uppriktigt är anti-kommunister. Detta är ondska, för detta är detsamma som att man vill mänskligheten illa, man vill bekämpa det enda som kan innebära glädje och frihet för mänskligheten.
En människa som besitter en vilja att sabotera för mänskligheten, en anti-kommunist, är en ond människa. Jan Guillou fick i samband med att filmen Ondskan producerades följande fråga i en intervju: ”Existerar ondska?” Han svarade att fullständig ondska inte existerar, men att det ändå finns ondska. Han sa vidare att ondskan vanligtvis förekommer i kombination med dumhet och denna typ av ondska är den farligaste. Han har helt rätt i det han säger. Anti-kommunism bygger ofta på dumhet. Människor med anti-kommunistiska åsikter är sådana som faktiskt inte har insett vad kommunismen egentligen är och att kommunismen är det enda som kan leda oss till ett samhälle fritt från problem. Dumhet kan enbart åtgärdas av upplysning.
Den nuvarande svenska borgerliga regeringen har skapat någon slags myndighet kallad ”Upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen är just vad vi behöver, men denna myndighet ägnar sig inte åt sådant. Den ägnar sig istället åt lögner om kommunismen. Det är inte vad vi behöver. Vi behöver en upplysning om kommunismen värd namnet. Enbart genom att folk får förklarat för sig vad kommunism egentligen är och genom att de inser vad kommunism är, så kan vi förinta dumheten och anti-kommunismen. Därigenom försvinner ondskan från vårt samhälle. I ett kommunistiskt samhälle kan ingen ondska existera, just eftersom kommunismen är det alltigenom goda samhället, det perfekta och felfria samhället.
Mänskligheten måste få ett uppvaknade. Folk måste bli klassmedvetna och på allvar inse behovet av kommunism. Annars kommer den sociala utvecklingen fortsätta vara stagnerad, såsom situationen är idag. Vi kunde i början av 1900-talet se att arbetarrörelsen tillkämpade sig bättre villkor här i samhället. Dessvärre stannade man upp på halva vägen och tog aldrig steget att införa kommunism och liksom avsluta hela jobbet man genomförde för att införa bättre villkor. Nu är det dags för oss att ta det sista steget. Vårt arbete för att bygga det goda samhället måste avslutas snart. Vi behöver kommunismen.
[1]Vladimir Lenin skrev i sitt verk ”Proletariatets uppgifter i vår revolution” från 1917 om begreppen socialchauvinist och socialpacifist att detta innebär personer som är socialister i ord, men chauvinister, respektive pacifister i handling. Vidare myntades ordet socialfascist (antagligen av Grigorij Zinoviev eller Ernst Thälmann, men som accepterades som teori av Stalin) med inspiration av detta.
[2]"Intervju med tre korrespondenter från Centrala nyhetsbyrån samt tidningarna Sao Tang Pao och Hsin Min Pao" (16 september 1939), Valda verk, bd II., sida 262
Anti-kommunism är ondska. Kommunismen är godheten själv och alltså måste dess antonym vara ondska. Detta är enbart logik. 1980 skrev Enver Hoxha en bok titulerad ”Eurokommunism är anti-kommunism”. Det är däremot inte logiskt. Jag må hålla med om att eurokommunism är icke-kommunism, att det inte är sann kommunism, men det är inte detsamma som att det är direkt anti-kommunism.
Att vara anti någonting är att vara en aktiv motståndare till just detta. Eurokommunister är inte anti-kommunister, utan de är helt enkelt bara kvasikommunister. De är kommunister i ord, men någonting annat i handling.[1] Kvasikommunism är när man har en kommunistisk retorik, men agerar på ett icke-kommunistiskt sätt, eller helt enkelt är inkonsekvent och inte lever som man lär.
Man kan vara icke-kommunist utan att vara anti-kommunist. Det existerar faktiskt neutralitet. Låt mig ta det exemplet att alla som är icke-homosexuella är inte per definition homofober. Man behöver inte vara homofob för att man är heterosexuell, lika lite som man behöver vara anti-kommunist bara för att man inte är hängiven anhängare av kommunismen. Alla icke-kommunister är inte våra motståndare. Enver Hoxhas teori och analys faller därmed och den är bevisligen felaktig.
Mao Tse-Tung sade att: ”Vi bör stödja allt som fienden motsätter sig och motsätta oss allt som fienden stödjer.”[2] Detta är detsamma som att säga: min fiendes fiende är min vän. Detta är inte en vettig inställning. Den kan vara tillämpbar i vissa situationer, men får aldrig göras till en norm eller allmängiltig sanning. Mao talade då om samarbetet med Kuomintang (det kinesiska nationalistpartiet) för att driva ut den japanska armén som vid det läget hade börjat ockupera Kina. Att Kuomintang och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) hade ett gemensamt intresse i att driva undan de japanska ockupanterna gjorde inte dem till vänner med varandra. De inledde ett samarbete mot japanerna, antagligen till stor del på grund av Ordförande Mao Tse-Tungs anvisningar. Detta var ett dåligt drag.
Att samarbeta med nationalister är aldrig rätt, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att samarbeta med andra samhällsklasser, med element från samhällsklasser som inte är proletära, är alltid fel och oförsvarligt. Detta var ändå vad Lenin förespråkade i sin bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, den skrift han skrev för att kritisera de rådskommunistiska strömningarna, de sanna kommunisterna. Rådskommunisterna var emot Lenins idé om att samarbeta med borgerliga politiska element i parlamenten eller att ens delta i de parlamentariska spektaklen. Lenin förespråkade klassamarbete. Rådskommunisterna förespråkade däremot en kommunistisk hållning, de företrädde arbetarklassens politiska intressen. I denna situation agerade Lenin icke-kommunistiskt, men det vore nog lite överdrivet att kalla honom för anti-kommunist bara för det.
Höjden av ondska är att motsätta sig kommunismen. Den skändligaste handling en människa kan begå är att ta livet av en kommunist. Mänskligheten behöver kommunism. Detta är det enda som kan rädda oss undan den annalkande undergången. Samhället kommer haverera fullständigt om inte kommunismen inträder. Rosa Luxemburg sade att vi har två vägar att gå, ”Kommunism eller barbari”. Jag vill inte ha något barbari. Det vill ingen människa. Ändå finns det människor som uppriktigt är anti-kommunister. Detta är ondska, för detta är detsamma som att man vill mänskligheten illa, man vill bekämpa det enda som kan innebära glädje och frihet för mänskligheten.
En människa som besitter en vilja att sabotera för mänskligheten, en anti-kommunist, är en ond människa. Jan Guillou fick i samband med att filmen Ondskan producerades följande fråga i en intervju: ”Existerar ondska?” Han svarade att fullständig ondska inte existerar, men att det ändå finns ondska. Han sa vidare att ondskan vanligtvis förekommer i kombination med dumhet och denna typ av ondska är den farligaste. Han har helt rätt i det han säger. Anti-kommunism bygger ofta på dumhet. Människor med anti-kommunistiska åsikter är sådana som faktiskt inte har insett vad kommunismen egentligen är och att kommunismen är det enda som kan leda oss till ett samhälle fritt från problem. Dumhet kan enbart åtgärdas av upplysning.
Den nuvarande svenska borgerliga regeringen har skapat någon slags myndighet kallad ”Upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen är just vad vi behöver, men denna myndighet ägnar sig inte åt sådant. Den ägnar sig istället åt lögner om kommunismen. Det är inte vad vi behöver. Vi behöver en upplysning om kommunismen värd namnet. Enbart genom att folk får förklarat för sig vad kommunism egentligen är och genom att de inser vad kommunism är, så kan vi förinta dumheten och anti-kommunismen. Därigenom försvinner ondskan från vårt samhälle. I ett kommunistiskt samhälle kan ingen ondska existera, just eftersom kommunismen är det alltigenom goda samhället, det perfekta och felfria samhället.
Mänskligheten måste få ett uppvaknade. Folk måste bli klassmedvetna och på allvar inse behovet av kommunism. Annars kommer den sociala utvecklingen fortsätta vara stagnerad, såsom situationen är idag. Vi kunde i början av 1900-talet se att arbetarrörelsen tillkämpade sig bättre villkor här i samhället. Dessvärre stannade man upp på halva vägen och tog aldrig steget att införa kommunism och liksom avsluta hela jobbet man genomförde för att införa bättre villkor. Nu är det dags för oss att ta det sista steget. Vårt arbete för att bygga det goda samhället måste avslutas snart. Vi behöver kommunismen.
[1]Vladimir Lenin skrev i sitt verk ”Proletariatets uppgifter i vår revolution” från 1917 om begreppen socialchauvinist och socialpacifist att detta innebär personer som är socialister i ord, men chauvinister, respektive pacifister i handling. Vidare myntades ordet socialfascist (antagligen av Grigorij Zinoviev eller Ernst Thälmann, men som accepterades som teori av Stalin) med inspiration av detta.
[2]"Intervju med tre korrespondenter från Centrala nyhetsbyrån samt tidningarna Sao Tang Pao och Hsin Min Pao" (16 september 1939), Valda verk, bd II., sida 262
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)