För en rimlig relationspolitik

När det gäller relationspolitik har vårt land och stora delar av den övriga världen slagit in på en sjuklig och skadlig linje. Detta måste bemötas och utvecklingen korrigeras in på en vettig och rimlig bana igen. Vi kan se att polygami och ett promiskuöst beteende inte längre är tabu, vilket det borde och vilket vore det rimliga. Vissa människor har på något vis förvärvat sig en vrångbild av vad som är rätt och rimligt. Med det inte sagt att det vore en socialistisk linje att förespråka så kallad ”konservativ” familje- och sexualpolitik, men det vore i allra högsta grad socialistiskt att förespråka en sådan politik som bygger på vetenskap, vett och sans. Socialismen är just vetenskap och därför kan vi inte i några frågor agera ovetenskapligt, inte heller i denna.

Det finns konservativa och så kallade ”traditionalister” som vill införa abortförbud, förbud mot homosexuella äktenskap och fördömer sex utanför äktenskapen. Detta är inte en rimlig linje, men en rimlig linje är heller inte så kallad ”fri sexualitet”, utan detta är enbart någonting sjukligt och liberalt, två begrepp som för övrigt är att betrakta som synonymer. Det inverkar nedbrytande och förstörande på arbetet att skapa ett sunt och vettigt samhälle när människor har sex utanför fasta förhållanden och vägrar stadga sig. Det är där det måste till insatser. Människor ska inte gå runt i allmän förvirring, utan människor måste rota sig, människor måste skapa sunda och friska förhållanden och all form av promiskuitet och sexuell lösaktighet måste rensas undan från samhället. I fasta, friska och sunda förhållanden utvecklas människor som allra bäst. I ett promiskuöst leverne bryts däremot människan ner. Vi måste verka mot människors nedbrytande, vi måste hjälpa dem att skapa den bästa möjliga tillvaron.

Ett viktigt politiskt drag för en socialistisk rörelse vore att införa förbud mot otrohet och äktenskapsbrott. Visst kan äktenskap kunna brytas upp och det vore till och med bra i de fall då ett äktenskap har havererat. Men att fortsätta i äktenskapet samtidigt som man utlever ett sexualliv utanför detta äktenskap, det är inte någonting bra. Negativa äktenskap ska istället upplösas och människor ska inte behöva leva två olika liv på detta vis, som en otrogen livsstil innebär. Vi måste skapa en samhällsutvecklande linje i relationsfrågan och bryta upp alla orsaker till och därmed även alla negativa resultat av otrohet. Någonstans i vårt samhälles historia har utvecklingen tagit ett snedsteg i denna fråga, eftersom otrohet har legaliserats. Det är dags att göra en utvärdering och inse att det var ett felaktigt drag. Inför vi återigen förbud mot otrohet så får individen en tillrättavisning från samhället i stort om att kollektivet inte accepterar och har fullständig nolltolerans mot otrohet. Det är ett viktigt steg i rätt riktning, för en sund och rimlig relationspolitik. Det vore gynnsamt för alla människor i vår värld. Det är just vad den socialistiska kampen handlar om, att göra situationen så bra som möjligt för våra samhällens befolkningar.

Dissektion av rastafarianismen

Rastafarianismen är, likt alla andra världens religioner, en reaktionär idéströmning. Vad som gör situationen extra besvärlig just när det gäller rastafarianismen är att den har visst inflytande inom vänsterrörelsen. Vi kan se hur rastafarianer infiltrerar vänsterrörelsen och att reggaemusik har vunnit lyssnare inom de socialistiska sammanslutningarna, både här i landet och internationellt. Denna utveckling måste bemötas med agitation och upplysning.

Vissa personer inom vänsterrörelsen hämtar inspiration från rastafarianismen genom att anamma dess klädstil, frisyrer, musik och delar av rastafarianismens ideologi. Det är då av yttersta nödvändighet att utreda vad rastafarianismen egentligen är för något och om det är något vi vill ska finna stöd inom vänstern. En viss granskning av rastafarianismen visar oss en idéströmning med mycket skrämmande inslag: den är nämligen både rojalistisk och drogliberal.

Rastafarianerna dyrkar den tidigare etiopiske kejsaren Haile Selassie I och kan alltså jämställas med andra rojalistiska grupper som de franska bonapartisterna, vilka Marx och Engels analyserade och fördömde redan på 1850-talet, framförallt då genom skriften Louis Bonapartes adertonde brumaire från 1852.[1] Av historiska erfarenheter vet vi att Louis Bonapartes störtade det socialistiska revolutionsförsöket i Frankrike 1848 och senare utropade sig till kejsar Napoleon III och återupprättade det reaktionära franska kejsardömet och försökte vrida tillbaka samhällsutvecklingen, vilket dock inte gick i längden. Detta är en utveckling rastafarianisterna vill se. Deras gudsgestalt Haile Selassie störtades av en socialistisk rörelse och det visar på en motsättning där det bör vara uppenbart som socialist vilken sida man bör ställa sig på. Haile Selassies anhängare vill se samma utveckling som i Frankrike vid den tid där kejsardömet återupprättades och folkets vilja trycktes tillbaka.

Det bör riktas den djupaste misstro mot rastafarianer (dvs. personer som lyssnar på reggae, sådana som har dreadlocks och andra rastafari-attribut) som även kallar sig socialister och anser sig vara en del av den socialistiska rörelsen: är de uppriktiga socialister eller är de anhängare av rastafarianismen och därmed rojalismen och etiopiska samhällsgrupper som har motsatt sig all form av socialism och progressiv och positiv samhällsutveckling? Det är en fråga som måste ställas och besvaras. Det är viktigt att människor inser att det är en fullkomlig omöjlighet att vara socialist samtidigt som man klär sig i rastafari-attribut och lyssnar på rastafariansk musik (då främst reggae). Människor i detta gränsland måste ställas inför ett ultimatum och vägrar de ta avstånd från rojalismen och det reaktionära måste de rensas undan från våra organisationer. Vi bör bedriva en intensiv upplysningskampanj om att man inte hör hemma i vår rörelse om man stödjer den tidigare etiopiska överklassen och aristokratin. Det säger sig självt att socialister inte kan sympatisera med rojalism och aristokrati. Bekymret är dock att vissa personer inte tycks tydligt se detta, eftersom de inte till fullo tar avstånd från allt som förknippas med rastafari-religionen.

Rastafarianismens rojalism är nu dock inte det enda negativa, utan, till skillnad från exempelvis de franska bonapartisterna, är rastafarianhängarna dessutom drogliberaler, vilket är ytterligare ett inslag av tydlig antisocialism i deras idéer. De drogliberala åsikterna, som av uppriktiga socialister, såsom det irländska IRA, i alla tider har bekämpats med alla tillbuds stående medel och därmed, när det så har ansetts nödvändigt, slagits tillbaka med vapenmakt och militant motstånd, dessa drogliberala åsikter frodas hos rastafarianerna. Detta är en tydlig motsättning mellan rastafaris och socialister, då det är en komplett omöjlighet att vara en uppriktig anhängare av socialismen samtidigt som man stödjer den reaktionära och drogliberala sidan i narkotikafrågan.

Allt detta sammantaget visar på att rastafarianismen från topp till tå är en idé som andas oförblommerat reaktionära, bakåtsträvande, antisocialistiska och möjligtvis rentav fascistiska åsikter. Därför måste rastafarianismen slås tillbaka och bekämpas, men framförallt måste den rensas ut från våra egna led, där den har smugit sig in.


[1]http://www.marxists.org/svenska/marx/1852/08-d028.htm (hämtad 091212)