Om Nordirland och situationen där

Det politiska läget i Nordirland har länge varit inflammerat. Man märker att de flesta inom vänsterrörelsen har tagit klar ställning för den ena parten i denna strid, men vad är det egentligen man strider om, och vilka är de bägge parterna? Bör man oreserverat sluta upp på den ena sidan? Det är frågor som måste utredas och besvaras.

Man hänvisar ofta till att denna konflikt i Nordirland har en religiös grund. Det ska alltså vara en strid mellan katolicism och protestantism. En kommunist kan inte ta ställning för en religion. Alla religioner är reaktionära i sin natur och har till syfte att söva ner och bedöva arbetarklassens inneboende revolutionära kraft och kampvilja för att nå en förändring av samhället. Därför måste alla religioner i alla former fördömas, just eftersom de motsätter sig våra politiska intressen och har en ovetenskaplig analys av sakernas tillstånd och enbart bygger på kvasivetenskap och påhittade sagor.

Protestantismen måste givetvis fördömas, men katolicismen ännu mer. Därför är det märkligt att många från vänsterrörelsen tar ställning för den katolska sidan i denna konflikt. Det är viktigt att här komma ihåg vilka ideal katolicismen förespråkar. Först och främst har man inom katolska kyrkan en ofelbarhetsdogm kring påven, där man har den uppfattningen att alla påvens beslut in på bara grunden, undantagslöst, är riktiga och korrekta och att de aldrig kan innehålla brister eller felaktigheter. Ett beslut från påven betraktas alltid som felfritt. Man ser det som så att han har en sådan omdömeskraft att denna eliminerar de potentiella brister i ett beslutsfattande som återfinns hos alla andra människor. Denna ofelbarhetsdogm är en orealistisk inställning till en annan människa. Det är en vansinnighet att betrakta en annan människa som fullständigt felfri. Det är naivt och orealistiskt.

Sedan är katolicismen mycket reaktionär och grundar sig på strängt konservativa hållningar när det gäller i stort sett alla frågor. Det är en moralistisk tro, som motsätter sig rätten till abort och användandet av preventivmedel, vilket har lett till en hälsomässig katastrof i många katolska länder och samhällen. Katolska kyrkan är mycket värdekonservativ och allting konservativt måste fördömas, eftersom vi nu har till uppgift att störta allt det gamla och istället bygga upp världen på nytt, göra en progressiv och revolutionär omvandling in på bara grunden.

Både katolicismen och protestantismen förvrider människors tankar och lurar dem att tro på saker som bevisligen inte existerar och som på så vis förleder dem bort från vad de egentligen bör tänka och fokusera på: alltjämt och ständigt klasskampen. Det enda som kan leda in vår värld på en positiv väg är om vi alla engagerar oss så entusiastiskt det bara är möjligt i klasskampen och kämpar för våra klassmässiga intressen ända tills vi når det vi vill ha. Inte förr kommer vi sluta kämpa. Kampen måste vara fullständigt kompromisslös, antingen kommer världen hamna i ett tillstånd av barbari, eller så får vi kommunismen. Som redan tusentals gånger har konstaterats så har vi bara två möjliga vägar att gå: socialism eller barbari. Allting annat kommer i längden bli omöjligheter, för det är en naturlag, oberoende av människans vilja, att kapitalismen i slutändan kommer leda till barbari. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när.

Saken är den att protestantismen är mer progressiv och mindre reaktionär och konservativ än katolicismen vad gäller många frågor. I protestantiska samhällen är det ofta tillåtet med både preventivmedel och aborter och sedan är även situationen för de som arbetar inom kyrkan mer human än inom den katolska. Protestantismen uppkom som en reaktion på förfallet inom den katolska kyrkan, där prästerna gjorde allt för att berika sig och tog emot mutor och där kyrkan bedrev korståg och plundrade. Protestanterna ville ursprungligen inte ha en lika pengahungrig kyrka, även om det i många fall blev så. En human reform var dock att prästerna inom protestantismen fick gifta sig och skaffa egna familjer, till skillnad från hur förhållandet är för de katolska prästerna.

Sett till detta förhållande bör man givetvis ta avstånd från bägge religionerna, eftersom de motsätter sig det som måste göras för att göra världen till en bra plats att leva i, men vi kan även se vilken religiös inriktning som är att föredra i motsättningen mellan protestantism och katolicism. Protestantismen är den minst konservativa. Sett till detta faktum är det mycket märkligt hur någon från vänsterrörelsen kan ta ställning för den katolska sidan i denna konflikt, men det är om vi bara ska se till religionen. Dock finns det andra aspekter som är viktiga att ta i beaktande när man talar om och diskuterar om hur situationen är i Nordirland.

Saken är den att det är en strid mellan republik och monarki. Protestanterna i detta fall är de som är anhängare av monarki, medan den katolska sidan vill ha ett republikanskt Nordirland, ett Nordirland fritt från det brittiska monarkväldet. De vill ha självständighet från monarkin, de vill ha ett samhälle fritt från kungadöme. Det är givetvis någonting som man måste ta ställning för. I konflikten monarki kontra republik är den mest progressiva sidan att stöda republikanerna. Just detta är vad som försvårar hela ställningstagandet i den nordirländska frågan.

Vi måste givetvis ge vårt stöd till de som vill ha republik, men vi måste samtidigt ta avstånd från de som vill ha ett katolskt samhälle. Ska man då förespråka den republikanska sidan, men samtidigt acceptera den katolska barlasten? Detta är ett huvudbry som man inte bara kan vifta bort. Man kan inte oreserverat stödja den ena eller den andra sidan i denna strid. Man bör nog på ett sätt ställa sig neutral. De krafter vi måste ge vårt stöd är de krafter som arbetarklassen utgör. Dock har arbetarklassen i Nordirland sympatier både för monarki, republik, protestantism och katolicism. Inom alla dessa läger hittar vi arbetare. Vad bör vi då göra? Hur ska vi ställa oss?

Vi måste såklart sprida klasskampen och de kommunistiska uppfattningarna. Det finns förstås kommunister i Nordirland, både i den katolska och den protestantiska delen av provinsen. En kommunist förkastar alla religioner och en kommunist förkastar monarki och kungavälde. En kommunist kämpar för det som är rätt och riktigt och för att bygga en värld där folk lever i harmoni, fri från utsugning och förtryck. Det är kommunismen vi måste kämpa för. Det som är märkligt i denna situation är den svenska vänsterrörelsens oreserverade stöd för den katolska sidan (som i och för sig vill omkullkasta monarkin) i konflikten. Visst vill de göra sig av med kungadömet, men de är fortfarande katoliker. Vi måste säga: ingen kompromiss med katolicismen. Ingen kompromiss med någonting överhuvudtaget. Vi ska ha det kommunistiska samhället och ingenting annat än det kan accepteras. Det är vad vi måste säga och det är utifrån dessa ord vi måste göra alla våra ställningstaganden.