Situationen i Kinas Kommunistiska Parti hösten 2012

Denna artikel skrivs framförallt med anledning av partikongressen som Kinas Kommunistiska Parti kommer att hålla i oktober 2012 samt med anledning av händelserna kring Bo Xilai, fram tills i våras medlem i partiets politbyrå. Varje kinesisk partikongress är inte lika viktig, men den som kommer hållas nu i oktober är av stor betydelse eftersom både presidenten och premiärministern samt många övriga ledande personer inom partiet ska bytas ut och ett omfattande generationsskifte genomföras inom partiets högsta ledning. Sådana generationsskiften brukar innebära åtminstone vissa politiska förändringar. Detta har förstås inte betydelse bara för Kina, utan för hela omvärlden eftersom Kina är en så viktig spelare på den världspolitiska scenen, med världens största befolkning och världens starkaste ekonomi.

Kinas politiska linje har varit klart felaktig sen partiets utrensning av den radikala grenen kring Lin Biao och Chen Boda i början av 1970-talet, vilket ledde till ett närmande gentemot USA och att man släppte in både USA:s försvarsminister Henry Kissinger samt presidenten Richard Nixon på statsbesök. Detta har följts av att alla efterkommande amerikanska presidenter har gjort statsbesök i Kina. När falangen kring Lin Biao rensades ut ur partiet öppnade det för att den marknadsliberala grenen i partiet kring Deng Xiaoping kunde flytta fram sina positioner steg efter steg till det läge vi har idag där Kinas politiska ledning har övergett nästan allting som är sunt och riktigt, framförallt inom den ekonomiska politiken.

Högermannen Deng Xiaoping tog över partiets ledning i slutet av 1970-talet och förde in Kina i den marknadsliberala och privatiseringsivrande urartningen. Detta var ett hårt slag mot Kinas befolkning. Den nya ekonomiska högerpolitiken har lett till en omfattande nedmontering av välfärdsapparaten, en ekonomisk kursändring som har inneburit stora försämringar för kanske 95 % av landets befolkning, men som har gynnat ett fåtal kapitalister som har kunnat roffa åt sig astronomiska summor till följd av utförsäljningen av folkets gemensamma välfärd. Deng Xiaoping dog 1997 och efterträddes av Jiang Zemin som trappade upp kampen mot den egna befolkningen och som bröt ner samhällets välfärd än mer. Han fick bara fem år på den absoluta makten och efterträddes 2002 av landets nuvarande president Hu Jintao.

Hu Jintao har bromsat vissa av sin företrädares mest vansinniga ekonomiska politik och under hans ledning har Kina drivit en i varje fall något sundare politisk linje än under Jiang Zemins tid, men nu kommer det snart ske en ny generationsväxling och det går inte på förhand att veta vad den kommer föra med sig, men självklart måste förhoppningen vara att man vänder tillbaka partiets utveckling på rätt köl, den linje som Lin Biao förespråkade. Situationen i Kinas Kommunistiska Parti har under de senaste åren faktiskt inte varit helt hopplös, även om det har sett fruktansvärt mörkt ut. Det spekuleras mycket bland olika statsvetare att Xi Jinping är den som kommer att ta över presidentposten i och med höstens kongress, men helt säker går det förstås inte att vara.

Xi Jinping har en släkthistoria som är något skrämmande och oroande, men detta behöver inte alltid innebära någonting negativt. Hans far var nämligen högeravvikare inom partiet och skickades därför under kulturrevolutionen iväg till arbetsläger. När kulturrevolutionen var över så frigavs han och under 1980-talet var han en av de pådrivande parterna i att bryta ned det kinesiska samhället, tillsammans med dåvarande ledaren Deng Xiaoping. Det finns dock personer med en liknande släkthistoria som trots detta har förespråkat en bra politisk utveckling på senare tid, så detta behöver inte betyda någonting dåligt, även om det finns all anledning att vara mycket skeptisk i Xi Jinpings fall. Framtiden får helt enkelt utvisa vilken politisk linje han kommer föra som landets president.

Någonting som helt enkelt måste diskuteras i en artikel om det politiska läget i Kinas Kommunistiska Parti inför kongressen i oktober 2012 är förstås händelserna kring Bo Xilai. Bo Xilai var nämligen den ledamot i partiets politbyrå som förde den mest lovande och vettiga politiska linjen, fram till att han nu blev avsatt från sina uppdrag i april 2012. Han var partiets ledare i storstaden Chongqing, ledamot i politbyrån, dvs. partiets allra högsta ledning och var tidigare handelsminister 2004–2007. Han har gjort sig känd som en kraftig motståndare mot organiserad brottslighet och korruption och har verkligen tagit i med hårdhandskarna mot detta vansinne. Det som har varit hans allra bästa sida har dock varit att han har företrätt en vänstermaoistisk linje, inte helt olikt Lin Biao en gång i tiden.

Bo Xilai har under sin tid vid makten i Chongqing återanvänt många av kulturrevolutionens bästa paroller, på ett sätt som skulle ha skrämt livet ur högermännen Deng Xiaoping och Jiang Zemin. Under hans styre har Chongqing fått en kraftigt utbyggd välfärdsapparat till gagn för arbetarbefolkningens bästa, man har bekämpat de kriminella som enbart saboterar och skadar hederliga människor och man har uppmuntrat till en röd politisk kultur, ett av de allra sundaste inslagen i 1960-talets kulturrevolution. En mycket intressant faktor är att Bo Xilai har gjort alla dessa goda ting, trots att även hans far, en gång i tiden landets finansminister, blev straffad för sina vedervärdiga högeridéer under kulturrevolutionen, precis som fadern till Xi Jinping. Detta visar att en sådan släkthistoria inte nödvändigtvis bör innebära att man själv utvecklas till en dålig människa.

Bo Xilai genomförde omfattande sociala välfärdssatsningar i den storstad, eller snarare provins, som han styrde. En hel del privat verksamhet överfördes till sin rätta plats, alltså offentlig ägo. Man genomförde omfattande program för att sätta människor i arbete och ge dem bra arbeten med löner att leva på, till skillnad från de närmast slavliknande förhållanden som folk hade fått arbeta under framförallt vid den tid som Jiang Zemin styrde landet. Det stora folkflertalet i Kina har i dagsläget dessutom mycket låga löner, så låga att det knappt går att försörja sig på, men Chongqing kom att skilja sig markant från detta under Bo Xilais styre, för under denna tid tog den regionala ledningen över egendom och tillgångar från förmögna direktörer och kriminella och använde detta för att höja lönerna för de vanliga arbetarna. Detta är den goda varianten av maoism och den var mycket uppskattad bland provinsens invånare.

Bo Xilais fall nu under våren var att hans fru blev dömd för mord på en brittisk affärsman. Varför brottsliga gärningar som hans fru har gjort sig skyldig till, om hon nu ens är skyldig, skulle leda till att han blir avsatt är dock totalt obegripligt. De är inte direkt en och samma person, utan enskilda personer. Kanske var det så att vissa i partiets politiska ledning såg sig hotade av hans nymaoistiska linje och hans kamp mot korruptionen och förmodligen var det nog också vissa som ansåg att det var ett misstag att låta honom få den politiska makten i Chongqing. Chongqing var nämligen hårt drabbat av kriminella gäng under perioden innan kommunistpartiet tog makten i landet 1949. I och med detta försvann gängen och var sedan borta i flera årtionden, men Deng Xiaopings vansinniga högerpolitik och ekonomiska liberalisering i slutet av 1970-talet och under 1980-talet fick stadens kriminella gäng att återuppstå, denna gång i samarbete med korrupta ledarfigurer inom kommunistpartiet. När Xilai fick makten i staden bekämpades alla dessa och de kriminella straffades och fängslades eller i vissa fall avrättades, givetvis också de kriminella ledarfigurerna inom partiet. Det var kanske detta som upplevdes som ett hot och som gjorde att man nu när Xilais fru blev dömd för mord kunde utnyttja situationen och få honom avsatt från sina politiska uppdrag.

Under Bo Xilais styre byggde man massvis med bra bostäder åt låginkomsttagarna och gav dem ett bättre liv. Man minskade de ekonomiska klyftorna mellan de fattigaste och de rikaste. Vidare måste det nämnas att när taxiförarna i Chongqing inledde en strejk 2008, så bad han inte polisen att attackera strejken och åtala de delaktiga, som har skett på andra ställen i landet under strejker, utan istället inledde han förhandlingar med dem, lät dem upprätta en fackförening och höjde deras löner. Så ska maoism fungera i praktiken, vilket Kinas politiska ledning helt verkar ha glömt bort sedan början av 1970-talet när de mest lovande personerna i partiet lönnmördades eller fängslades.

Angående Kommunistiska Partiets utrikespolitik

Kommunistiska Partiet har en i många fall felaktig linje i sin utrikespolitik, även om den måste sägas vara väldigt konsekvent. Det är dock inte rätt att i alla lägen vara konsekvent, utan när det gäller vissa politiska frågor måste flexibilitet användas och man måste kunna analysera varje separat situation och ta ställning i fall till fall, inte tvångsmässigt köra exakt samma linje i precis alla lägen, eftersom förutsättningarna skiljer sig åt. Den linje som partiet har och har haft ända sedan de ursprungligen grundades som KFML(r) 1970 är att tvångsmässigt försvara allt och alla som går emot USA. Detta är rätt ibland, men inte i alla lägen.

Som alla vet så har USA under årens gång startat många krig mot alla möjliga länder runtom i världen. De allra flesta krigsbeslut har förstås varit totalt felaktiga, men det finns också undantag. Som exempel måste det nämnas att det förstås var rätt och riktigt av dem att lämna krigsförklaring mot den fascistiska alliansen av Tyskland, Italien och Japan under andra världskriget. En mer modern krigsförklaring som USA har gjort med rätta var när de inledde sin kamp mot Afghanistans dåvarande talibanregering 2001. Talibanerna förespråkade ett antivetenskapligt och religiöst styre. Antivetenskap och religion måste förstås stenhårt bekämpas vartän det dyker upp. Därför var detta beslut rätt och riktigt. Sen var det förvisso felaktigt av USA att inleda krig mot Irak 2003 och Libyen 2011, vilket Kommunistiska Partiet har helt rätt i, men de har uppenbarligen inte rätt i precis alla lägen.

I ett annat läge där partiet är helt åt helvete fel ute är i sitt försvar av Iran och grupper i stil med Hizbollah i Libanon. Dessa är inga marxistiska krafter, dessa är inga ateister eller förkämpar för den vetenskapliga utvecklingen och forskningen. Därför ska de inte försvaras, utan istället hårt och skoningslöst bekämpas. En marxistisk linje är att alltid ställa sig till försvar för vetenskapen och därmed att på samma vis gå emot religionen. Vetenskap och religion är två motpoler och det ena utesluter det andra. Därför har Kommunistiska Partiet i flera fall en antivetenskaplig och antimarxistisk linje. Hur kan detta vara möjligt i ett parti som kallar sig för kommunistiskt? Svaret bör rimligtvis vara att de är helt förblindade av sin tvångsmässighet att alltid ställa sig bakom allt och alla som utger sig för att vara motståndare till USA. Faktum är att Iran och USA i själva verket är att betrakta som allierade i kampen mot vetenskapen, för de är bägge två samhällen med djupt religiösa politiska ledningar. De har en antivetenskaplig allians mot marxismen, mot alla världens kommunistiska partier. Därför måste alla försvarare av vetenskapen och marxismen å det bestämdaste fördöma bägge dessa två regimer och deras politiska linje mot vetenskapen, inte att som Kommunistiska Partiet ställa sig bakom den ena. DÄRFÖR är Kommunistiska Partiets utrikespolitik mycket felaktig och bör utsättas för en marxistisk korrigering till försvar av vetenskapen.

Den amerikanska hiphopfejden mellan öst och väst

Under första halvan av 1990-talet uppstod en amerikansk hiphopfejd mellan öst- och västkusten, vilken skulle nå sin kulmen vid mitten av 1990-talet med ett antal dödsskjutningar och mördade artister som följd. De mest framstående av dessa var 2pac och Notorious B.I.G. I media framställdes dessa ofta som ärkefiender och som någon form av ledargestalter för väst respektive öst, men det var egentligen inte dessa två som drog i trådarna kring det hela. Mannen som måste beskrivas som hjärnan bakom hela konflikten och på så vis också med ett stort ansvar för morden var skivbolagsdirektören Suge Knight.

Suge Knight är en man som har lämnat mycket skada och elände efter sig, vartän han har farit fram. Hans gärningar och inblandning i mordet på Tupac Shakur, med artistnamnet 2pac, har tidigare behandlats i en artikel i Nya Revolutionsbulletinen nummer 13, 2006, men den var inte tillräckligt uttömmande. Den artikeln kunde heller inte av naturliga skäl behandla efterspelet på samma vis som en artikel i slutet av 2012 kan göra, så därför är denna nya artikel i frågan nödvändig.

1991 grundades det amerikanska skivbolaget Death Row Records med Suge Knight som verkställande direktör. Bolaget fick några bra år efter starten, men inledde ganska tidigt en konflikt med den östkustbaserade hiphopen som kretsade kring skivbolaget Bad Boy Records. Knight inledde denna konflikt, var den mest pådrivande parten och drog in sina anställda artister samt motpartens artister i en idiotisk och destruktiv konflikt utan syfte. Resultatet blev många dödsfall och andra problem.

Bolaget Death Row lyckades 1995 knyta till sig den mest lönsamme hiphopartisten vid denna tid, 2pac, genom att betala hans borgen och få ut honom från det fängelsestraff han vid tillfället avtjänade. Genom detta hamnade han i en beroendeställning till bolaget och dess direktör Knight, som knöt till sig många artister och låträttigheter genom utpressning, misshandel, hot och rent allmänt kriminellt beteende. 2pac kom senare under hösten 1996 att bli mördad under mystiska omständigheter, ett mord som aldrig har blivit uppklarat och som det har gjorts flera dokumentärfilmer om. Ingen kan med hundraprocentig säkerhet säga vem som låg bakom mordet och vad som var bakgrunden till det hela, men det tycks mycket rimligt att Suge Knight hade en omfattande inblandning och möjligtvis var beställare av mordet. 2pac hade nämligen under tiden före mordet haft funderingar på att lämna sitt skivbolag och det hade förstås inneburit ett stort ekonomiskt avbräck för Suge Knight som hellre såg till att få 2pac mördad än att den profit han bidrog med skulle överföras till något annat bolag.

Året efter att 2pac blev mördad så mördades även Notorious B.I.G. som var den ledande artisten för det konkurrerande östkustbolaget Bad Boy Records. Mycket tyder på att Suge Knight ska ha varit beställare av även detta mord och att mördaren ska ha varit en av hans anställda, eftersom vittnesuppgifter pekar i den riktningen. Inte heller detta mord har dessvärre blivit uppklarat. En intressant sak är att studera den senare utvecklingen efter detta. Konflikten mellan öst och väst ebbade med tiden ut och försvann. Mycket tack vare att Suge Knight efter dödsskjutningen av 2pac hade suttit i fängelse och så kom att göra under ett antal år. Det visar på att när han var i frihet och kunde agera som han ville så uppstod bara konflikter och problem, men när han fängslades så blev situationen genast mycket bättre.

Suge Knight placerades bakom lås och bom efter 2pacs död eftersom han hade brutit mot en tidigare villkorlig dom. Han kom därefter att sitta inne i fem år, fram till sommaren 2001. Därefter har han fått flera ytterligare domar och hans skivbolag bröts ner mer och mer för varje år som gick fram till sin konkurs och hans privata ekonomi gick samma utveckling och försatte honom själv så småningom även i personlig konkurs. Under samma tid har östkustbolaget, som lade alla konflikter bakom sig och hade en mer diplomatisk och försonlig hållning, blomstrat och gjort mycket bra ifrån sig. Detta visar att kriminellt beteende och allmän idioti alltid straffar sig hårt i förlängningen och att de som distanserar sig från konflikterna i förlängningen också kommer att premieras för sin mer intelligenta hållning.

Prins Michael av Albany och källkritiken

Prins Michael av Albany, eller Michel Roger Lafosse som han egentligen heter, är en välkänd rättshaverist och bedragare, som har påstått sig vara Skottlands rättmätige kung och att han har helt ett helt okänt släktskap med den tidigare kungliga Stuartdynastin som egentligen dog ut 1807, samt att han är en del av Jesus så kallade ”blodslinje”.[1] Michael av Albany hävdar dock att detta bara är en myt och att dynastin i själva verket fortlever genom honom själv. Han har skrivit en rad böcker, men det är speciellt en som är intressant i detta sammanhang, en bok som bär titeln ”The forgotten monarchy of Scotland”. Där försöker han bevisa sitt släktskap med den gamla utdöda kungadynastin och argumentera för sin roll som dynastins överhuvud idag. Händelserna har senare visat sig att boken bygger på lögner och förfalskade dokument, men den är ändå mycket intressant att studera som en källkritisk övning och därför skriver jag denna artikel.

Den som studerar The forgotten monarchy of Scotland ser fort att källhanteringen är helt uppåt väggarna felaktig. Detta tjänar förstås Michael av Albanys syften, eftersom han med sin bok vill försöka förvrida sanningen och framställa saker och ting på ett vis som stämmer överrens med hans anspråk på att vara ”den förlorade prinsen”. För det första använder han väldigt få källhänvisningar och fotnoter. I sin bok på drygt 500 sidor använder han 118 fotnoter.[2] Vi kan jämföra detta med de tre första numren av svenska Historisk Tidskrift från 2010, också en bit över 500 sidor, men med 816 fotnoter.[3] Detta är alltså det normala för seriös historisk forskning. Michael av Albany använder i snitt 0,24 fotnoter för varje sida i sin bok, medan den seriösa historieforskningen använder i snitt 1,45 fotnot per sida. Detta är drygt sex gånger så mycket. Detta ger en bra bild över hur bristfällig hans källhantering är, hur sällan han anger källor och fotnoter för sina påståenden.

Michael av Albanys bok ska föreställa någon form av översikt över skotsk historia där han då försöker väva in sina egna förfalskade dokument och uppgifter för att skapa anspråk på den skotska tronen. Det känns dock mest som en sagobok, eftersom han berättar och redovisar långa stycken av skotsk historia och kommer dessutom med ganska anmärkningsvärda påståenden helt utan att ange några källor överhuvudtaget. Ett förfarande inom den historievetenskapliga forskningen brukar vara att det är acceptabelt att låta bli att använda källhänvisningar när det gäller påståenden som är självklara eller allmänt kända, men när det gäller uppgifter som skulle kunna ifrågasättas eller som inte tas som självklara för alla läsare, så är det normala förfaringssättet att ange källhänvisningar eller fotnoter för den typen av uppgifter. För att ett arbete ska kunna hålla en hög vetenskaplig nivå krävs det att innehållet och påståendena ska kunna vetenskapligt prövas. Om någon redovisar en massa faktauppgifter helt utan att redovisa källor så blir det hela omöjligt att pröva och kritiskt granska och därigenom dessutom ovetenskapligt.

Det är inte bara att Michael av Albany använder ovanligt få källor, utan hans källor är dessutom i många fall av en väldigt märklig karaktär. Det normala när det gäller källhänvisningar i text är att ange boktitel och sidhänvisning i denna bok, men han anger istället ofta källor i stil med ”The vatican archives, Rome” eller ”Archives Nationales, Paris”. Dessa arkiv innehåller förstås åtminstone hundratusentals böcker, förmodligen miljoner, och att då ange källor på detta vis gör det fullkomligt omöjligt för någon att faktagranska och undersöka källorna. Visst, det han skriver skulle potentiellt kunna finnas på någon sida i någon av de miljoner böcker som Vatikanens arkiv förvarar i Rom, men det är fullständigt omöjligt att bekräfta detta när han anger sina källor på det viset. Det enda riktiga vore förstås att ange en specifik boktitel och gärna dessutom specificera exakta sidor. Annars är det fullkomligt att skriva någon fotnot överhuvudtaget. Om man skulle räkna bort alla hans fotnoter som är av detta slag blir det förstås ännu färre kvar. Det är nog närmare hälften av de redan ytterst få fotnoterna som då skulle gå bort. Ingen kan påstå att han gör källhänvisningar av det här slaget av ren okunskap, därför att på sina håll gör han faktiskt helt korrekta källhänvisningar, så det är uppenbart att han vet hur källor egentligen ska redovisas. Det är helt enkelt så att när han redovisar uppgifter som är påhittade av honom själv och oriktiga, då använder han källor som är omöjliga att granska, men när det gäller faktiska faktauppgifter kostar han på sig att ange korrekta källhänvisningar.

Det finns förstås gradskillnader i de källhänvisningar som förekommer i världens historielitteratur. Michael of Albany är ett extremfall åt ena hållet, med ett förfaringssätt som gör all form av faktagranskning fullständigt omöjligt. Herman Lindqvist, som ofta har beskyllts av den etablerade historieforskningen för att vara ovetenskaplig i sina populärhistoriska böcker, ligger någonstans mittemellan den seriösa historieforskningen och Michael av Albany. Herman Lindqvist anger nämligen boktitlar hela utan sidhänvisningar, vilket förstås också gör en faktakontroll mycket svår, men i varje fall inte fullständigt omöjlig.[4] Sen är förstås förutsättningarna något olika för källor hämtade ur text och fotografier, porträtt eller bilder av olika slag. När det gäller fotografier går det förstås inte att ange någon sidhänvisning i en viss bok, utan då kan det gå för sig att enbart hänvisa till ett visst arkiv, men det går absolut inte för sig när det gäller källor hämtade ur text.

Det finns mängder av saker att anmärka på och kommentera gällande boken. I början av boken riktar han tack till olika medlemmar i frimurarorganisationer och ordrar som inte existerar och som han själv har hittat på, han tackar utrikesministerierna i en rad europeiska länder, trots att han med all sannolikhet inte har varit i kontakt med dem överhuvudtaget och han tackar alla sina släktingar inom släkten Stuart, vilka inte heller existerar eftersom denna dynasti utslocknade redan 1807 och varken han själv eller någon annan nu levande människa är en del av den.[5] Vidare hävdar Laurence Gardner, som har skrivit bokens förord, att Michael av Albany ska ha blivit utsedd till president inom European Council of Princes 1992, där han tydligen ska ha efterträtt Österrike-Ungerns tidigare kronprins Otto av Habsburg (1912–2011), men denne själv ska 1996 ha sagt att han aldrig någonsin har hört talas om denna organisation och därför kan påståendet avfärdas.[6]

En annan sak att kommentera är att han uppenbarligen ibland gör vissa ordval i sitt skrivande enbart för att försöka sammanbinda sig själv med de gamla jakobitiska legenderna. Den siste katolske kungen på de brittiska öarna, James II, avsattes i en statskupp 1688 och hans sonson Bonnie Prince Charlie ledde ett stort uppror i Skottland och norra England 1745–46. Upproret krossades, men har under 1800- och 1900-talet romantiserats genom många sånger, dikter, tavlor, statyer och liknande. Michael of Albany använder ibland fullständigt onaturliga ordval hämtade från dessa sånger, exempelvis när han skriver ”baffled” istället för det mycket mer naturliga ”surprised”. På så vis blir texten mer ålderdomlig, när han använder begrepp och ord hämtade från 1800-talsvisor, men det gynnar förmodligen hans syfte på något sätt och hans förhoppning är uppenbarligen att försöka väcka någon form av jakobitiska sympatier hos bokens läsare genom att använda denna typ av knep.[7] Vidare berättar han i sitt första kapitel om när han lämnade sitt födelseland Belgien för att ta sig till Skottland och där påbörja sitt stora bedrägeri att han åkte till Simon Fraser (1911–1995), 15:e baronen av Lovat, och försökte få hans stöd och att han där fick svaret ”What on earth are you doing here?”.[8] Denna mening borde sammanfatta ganska bra vilken inställning den skotska befolkningen har haft gentemot hans anspråk på att vara okänd ättling till Bonnie Prince Charlie.

Boken verkar som sagt tänkt att ge någon form av översikt över skotsk historia och i denna väva in Michael av Albanys oriktiga påståenden, och då är det oundvikligt för honom att behandla William Wallace (1270–1305), förgrundsfigur till Mel Gibsons film Braveheart. Det lustiga är dock att han angående filmen skriver att den innehåller en mängd historiska felaktigheter. Han är knappast rätt person att anklaga någon annan för att förvanska historien och komma med osanning, med tanke på vilka böcker han själv har skrivit.[9] Det märks överhuvudtaget hela boken igenom att han försöker försköna Stuartdynastin så mycket som möjligt och därför är det en positiv överraskning att han i bildtexten under bilden på lord Darnley faktiskt medger att han, Henry Stuart, lord Darnley (1545–1567), misshandlade sin fru och överhuvudtaget genom sin våldsamma natur ställde till med stora problem för familjen. Det hade varit typiskt för hans bok att istället försöka sopa den typen av uppgifter under mattan och låtsas som ingenting.

För att försvara Stuartdynastin försöker författaren gång på gång ta upp deras odogmatiska inställning till religion, att de under alla tider förespråkade religionsfrihet och försökte vara alla landets olika religiösa grupper till lags på en och samma gång. Som bekant inträffade 1605 den så kallade Krutkonspirationen, där en grupp katoliker försökte spränga parlamentshuset i London, detta trots Stuartkungen James I:s försök att vara försonlig gentemot alla på en och samma gång, åtminstone enligt författaren.[10] Denna och många andra händelser visar på att Stuartdynastin egentligen inte lyckades särskilt bra från att de 1603 blev regerande kungadynasti även över den engelska tronen, och därmed förenade de skotska och engelska kronorna. Att han ställer sig på den rojalistiska sidan gällande engelska inbördeskriget och kritiserar Oliver Cromwell (1599–1658) och puritanerna är inte ett dugg förvånande, men en del av hans kritik mot puritanerna är däremot fullständigt obegriplig. Han skriver nämligen att puritanerna torterade sina motståndare, tog bort yttrandefriheten m.m., men i sin lista över det han betraktar som dåliga sidor hos puritanerna listar han obegripligt nog också att de införde förbud mot otrohet och gjorde detta straffbart.[11] Inte under några som helst omständigheter kan det vara dåligt att förbjuda och straffa otrohet, utan den typen av lagar är ett tecken på att lagstiftarna har mycket sunda åsikter.

När katolske kungen James II (1633–1701) avsattes 1688 efterträddes han av sin protestantiska dotter Mary II (1662–1694), sedan av sin svärson William III (1650–1702) och därefter sin yngre dotter Anne (1665–1714), alla protestanter. En anmärkningsvärd uppgift som Michael av Albany tar fram är att drottning Anne tydligen i sitt testamente ska ha utnämnt sin katolske halvbror James Francis Edward Stuart (1688–1766) till sin arvtagare och att hon under de sista åren av sitt liv alltid undertecknade officiella dokument med sin namnteckning och sedan lade till James’ namnteckning därefter.[12] När man läser en sådan anmärkningsvärd uppgift, helt okänd inom historieforskningen sedan tidigare, så blir man förstås oerhört nyfiken på källan och vart han har hittat denna uppgift. Läsaren kan då till sin besvikelse hitta fotnoten och källhänvisningen ”The House of Lords Archives, Westminister” och då är det alltså uppenbart att det hela är uppdiktat, eftersom han inte vill ange någon mer tydlig källa än så, för att göra all form av faktakoll omöjlig, uppenbarligen för att hans ”fakta” är rent felaktig och påhittad.

Under de första 13 kapitlen är boken relativt måttlig och beskriver Skottlands historia utan alltför många påhitt och felaktigheter och det verkar mest som att författaren i dessa avsnitt har sammanställt uppgifter från olika översiktsverk över skotsk historia, men i kapitel 14 och framåt börjar saker spåra ur fullständigt. Det är i dessa kapitel som Michael av Albany ska försöka bevisa sitt eget släktskap med Stuartdynastin och därför blir dessa kapitel en mycket märklig och underhållande läsning. Bland annat hävdar han att jakobiterna skulle ha haft en central roll i det amerikanska självständighetskriget och utropandet av USA som självständig nation, vilket det inte finns några som helst historiska belägg för.[13] Ännu mer anmärkningsvärt är att han påstår att Bonnie Prince Charlie blev erbjuden att bli kung över USA 1782.[14] Han hävdar dock att han tackade nej till detta eftersom han oroade sig för att någon från den nya brittiska kungadynastin Hannover skulle ta över den amerikanska kungatronen om han dog, vilket är totalt orimligt, eftersom någon av dessa inte fanns med i den jakobitiska tronföljden överhuvudtaget, så detta resonemang är totalt obegripligt. Längre fram skriver han dessutom att George Washington först blev erbjuden att bli USA:s kung, men ansåg att den amerikanska monarkin krävde en sann och anrik kungadynasti och att därför Bonnie Prince Charlie fick erbjudandet istället.[15] Det är allmänt känt att missnöjet med den brittiska monarkin med allt vad den innebar var vad som satte igång den amerikanska revolutionen och eldade på amerikanernas självständighetssträvanden, så att de då själva skulle välja en ny engelsk konung och upprätta en egen monarki är en fullständigt löjeväckande tanke.

Författaren försöker även misskreditera Stuartdynastins siste överlevande medlem så mycket han kan. Bonnie Prince Charlie, som formellt hette Charles Edward Stuart (1720–1788), och hans yngre bror Henry Benedict Stuart (1725–1807) var bägge sonsöner till den katolske kung James II som avsattes 1688. Bonnie Prince Charlie fick inga barn inom äktenskapet och därför blev hans yngre bror dynastins överhuvud efter hans död. Michael av Albany hävdar dock att Bonnie Prince Charlie visst fick en helt okänd son inom ett helt okänt äktenskap och att han härstammar från denne, och han anser att denne icke-existerande son borde ha tagit över som överhuvud och inte Henry Benedict. Därför hyser han detta agg mot honom och försöker misskreditera honom så mycket det går. Han skriver att Henry Benedict försökte utmanövrera sin icke-existerande brorson eftersom han var en egoist som bara ville ta över anspråket på kungakronan för sig själv och att han mutade olika personer inom släkten för få sin vilja igenom.[16]

Vidare påstår han att Sveriges kung Gustav III (1746–1792) skulle ha varit någon form av rådgivare vid Bonnie Prince Charlies skilsmässa eftersom frun dels var otrogen, dels inte gav honom några ättlingar.[17] Så mycket svensk historieforskning som finns kring Gustav III så skulle detta redan ha varit känt om det hade funnits någon som helst sanning i påståendet, vilket det uppenbarligen inte finns och författaren anger inte heller några som helst källor för påståendet, så då kan det avfärdas som ett rent påhitt. Ett knep som han däremot har använt med viss skicklighet i sin bok är att scanna in vissa av sina förfalskade dokument och redovisa dem som illustrationer i boken.[18] På så vis kan inga experter granska papprets ålder eller bläckets ålder på hans dokument och han undviker på så vis en granskning som skulle kunna avfärda hans dokument. Detta har dock inte behövts, utan det finns ett flertal brittiska professionella historiker som har kontaktat belgiska myndigheter för att se om Michael av Albanys redovisade födelsedokument stämmer och på så sätt fått tag på de riktiga dokumenten, vilka ser helt annorlunda ut.[19] Det var på det viset som hela hans bedrägeri till sist bevisades och han blev utkastad ur Skottland för sin dokumentförfalskning.

Det är bekräftat att Michael av Albany är en bedragare, men det är ändå intressant att noga granska exakt vad han skriver i sin bok om den skotska historien, mest för underhållningsvärdets skull. Han skriver att hans påstådde förfader tillika Bonnie Prince Charlies icke-existerande son ska ha varit en nära allierad till Frankrikes kejsare Napoleon (1769–1821) och deltagit i de flesta av hans framstående fältslag under många års tid. Om han nu varit en framstående vapendragare till Napoleon och tillhört hans innersta krets, så skulle detta ha varit väldokumenterat i franska källor, men föga förvånande kan han inte ange några källor eller dokument överhuvudtaget som bekräftar hans påståenden, just eftersom de bara är uppdiktade och oriktiga.[20] Det kanske mest underhållande av allting i hela boken är däremot när han skriver att kejsar Napoleon egentligen inte föddes med efternamnet Bonaparte, utan ”de Boveria de Rohano Stuardo” och att hans pappa inte alls var korsikan, utan istället född i Bretagne i norra Frankrike. Han skulle därefter ha flyttat till Korsika och antagit en falsk identitet.[21] Ett ytterligare vansinnigt och löjeväckande påstående som författaren kommer med är att han själv 1995 ska ha blivit erbjuden rollen som Estlands kung.[22] Nog för att baltstaten Litauen 1918 hade funderingar på att upprätta en litauisk monarki, men att Estland 1995 skulle ha haft samma idéer är så vansinnigt att det egentligen inte ens förtjänar att kommenteras och det faller helt enkelt på sin egen orimlighet. Vi har idag en värld som går i en utveckling av att monarkier avskaffas och ersätts av republiker, inte tvärtom. De enda två restaurerade monarkierna under 1900-talet som har blivit bestående har varit Spanien 1975 och Kambodja 1993, medan hundratals monarkier istället har fallit. Det är den generella utvecklingen i världen idag, tack och lov.

---

[1] Jesus blodslinje är vanligt förekommande inom pseudohistoria och olika konspirationsteorier och är en central del i Dan Browns böcker, sedermera filmer, om Da Vinci-koden. Teorin är alltså att Jesus skulle ha fått barn med Maria Magdalena och att deras ättlingar lever ännu idag, och Michael of Albany påstår att han är en av dessa. http://www.guardian.co.uk/theguardian/1999/mar/24/features11.g26 (hämtad: 120601)

[2] Prince Michael of Albany, The forgotten monarchy of Scotland, Element Books Limited 2000, s. 335–339.

[3] Historisk Tidskrift 130:1; Historisk Tidskrift 130:2; Historisk Tidskrift 130:3.

[4] Lindqvist, Herman, Napoleon, Norstedts 2004, s. 595–598.

[5] Michael av Albany 2000, s. xvii.

[6] Ibid., s. xix; http://www.jacobite.ca/essays/lafosse.htm (hämtad: 120603)

[7] Michael av Albany 2000, s. 4.

[8] Ibid., s. 6.

[9] Ibid., s. 56.

[10] Ibid., s. 129.

[11] Ibid., s. 134.

[12] Ibid., s. 171.

[13] Ibid., s. 209.

[14] Ibid., s. 213–214.

[15] Ibid., s. 256.

[16] Ibid., s. 207 och 210.

[17] Ibid., s. 215.

[18] Exempel på detta finns bland annat på sida 220 och 223.

[19] http://homepage.eircom.net/~seanjmurphy/chiefs/lafosse.htm (hämtad: 120604)

[20] Michael av Albany 2000, s. 231–232.

[21] Ibid., s. 233.

[22] Ibid., s. 324.