Situationen i Kinas Kommunistiska Parti hösten 2012

Denna artikel skrivs framförallt med anledning av partikongressen som Kinas Kommunistiska Parti kommer att hålla i oktober 2012 samt med anledning av händelserna kring Bo Xilai, fram tills i våras medlem i partiets politbyrå. Varje kinesisk partikongress är inte lika viktig, men den som kommer hållas nu i oktober är av stor betydelse eftersom både presidenten och premiärministern samt många övriga ledande personer inom partiet ska bytas ut och ett omfattande generationsskifte genomföras inom partiets högsta ledning. Sådana generationsskiften brukar innebära åtminstone vissa politiska förändringar. Detta har förstås inte betydelse bara för Kina, utan för hela omvärlden eftersom Kina är en så viktig spelare på den världspolitiska scenen, med världens största befolkning och världens starkaste ekonomi.

Kinas politiska linje har varit klart felaktig sen partiets utrensning av den radikala grenen kring Lin Biao och Chen Boda i början av 1970-talet, vilket ledde till ett närmande gentemot USA och att man släppte in både USA:s försvarsminister Henry Kissinger samt presidenten Richard Nixon på statsbesök. Detta har följts av att alla efterkommande amerikanska presidenter har gjort statsbesök i Kina. När falangen kring Lin Biao rensades ut ur partiet öppnade det för att den marknadsliberala grenen i partiet kring Deng Xiaoping kunde flytta fram sina positioner steg efter steg till det läge vi har idag där Kinas politiska ledning har övergett nästan allting som är sunt och riktigt, framförallt inom den ekonomiska politiken.

Högermannen Deng Xiaoping tog över partiets ledning i slutet av 1970-talet och förde in Kina i den marknadsliberala och privatiseringsivrande urartningen. Detta var ett hårt slag mot Kinas befolkning. Den nya ekonomiska högerpolitiken har lett till en omfattande nedmontering av välfärdsapparaten, en ekonomisk kursändring som har inneburit stora försämringar för kanske 95 % av landets befolkning, men som har gynnat ett fåtal kapitalister som har kunnat roffa åt sig astronomiska summor till följd av utförsäljningen av folkets gemensamma välfärd. Deng Xiaoping dog 1997 och efterträddes av Jiang Zemin som trappade upp kampen mot den egna befolkningen och som bröt ner samhällets välfärd än mer. Han fick bara fem år på den absoluta makten och efterträddes 2002 av landets nuvarande president Hu Jintao.

Hu Jintao har bromsat vissa av sin företrädares mest vansinniga ekonomiska politik och under hans ledning har Kina drivit en i varje fall något sundare politisk linje än under Jiang Zemins tid, men nu kommer det snart ske en ny generationsväxling och det går inte på förhand att veta vad den kommer föra med sig, men självklart måste förhoppningen vara att man vänder tillbaka partiets utveckling på rätt köl, den linje som Lin Biao förespråkade. Situationen i Kinas Kommunistiska Parti har under de senaste åren faktiskt inte varit helt hopplös, även om det har sett fruktansvärt mörkt ut. Det spekuleras mycket bland olika statsvetare att Xi Jinping är den som kommer att ta över presidentposten i och med höstens kongress, men helt säker går det förstås inte att vara.

Xi Jinping har en släkthistoria som är något skrämmande och oroande, men detta behöver inte alltid innebära någonting negativt. Hans far var nämligen högeravvikare inom partiet och skickades därför under kulturrevolutionen iväg till arbetsläger. När kulturrevolutionen var över så frigavs han och under 1980-talet var han en av de pådrivande parterna i att bryta ned det kinesiska samhället, tillsammans med dåvarande ledaren Deng Xiaoping. Det finns dock personer med en liknande släkthistoria som trots detta har förespråkat en bra politisk utveckling på senare tid, så detta behöver inte betyda någonting dåligt, även om det finns all anledning att vara mycket skeptisk i Xi Jinpings fall. Framtiden får helt enkelt utvisa vilken politisk linje han kommer föra som landets president.

Någonting som helt enkelt måste diskuteras i en artikel om det politiska läget i Kinas Kommunistiska Parti inför kongressen i oktober 2012 är förstås händelserna kring Bo Xilai. Bo Xilai var nämligen den ledamot i partiets politbyrå som förde den mest lovande och vettiga politiska linjen, fram till att han nu blev avsatt från sina uppdrag i april 2012. Han var partiets ledare i storstaden Chongqing, ledamot i politbyrån, dvs. partiets allra högsta ledning och var tidigare handelsminister 2004–2007. Han har gjort sig känd som en kraftig motståndare mot organiserad brottslighet och korruption och har verkligen tagit i med hårdhandskarna mot detta vansinne. Det som har varit hans allra bästa sida har dock varit att han har företrätt en vänstermaoistisk linje, inte helt olikt Lin Biao en gång i tiden.

Bo Xilai har under sin tid vid makten i Chongqing återanvänt många av kulturrevolutionens bästa paroller, på ett sätt som skulle ha skrämt livet ur högermännen Deng Xiaoping och Jiang Zemin. Under hans styre har Chongqing fått en kraftigt utbyggd välfärdsapparat till gagn för arbetarbefolkningens bästa, man har bekämpat de kriminella som enbart saboterar och skadar hederliga människor och man har uppmuntrat till en röd politisk kultur, ett av de allra sundaste inslagen i 1960-talets kulturrevolution. En mycket intressant faktor är att Bo Xilai har gjort alla dessa goda ting, trots att även hans far, en gång i tiden landets finansminister, blev straffad för sina vedervärdiga högeridéer under kulturrevolutionen, precis som fadern till Xi Jinping. Detta visar att en sådan släkthistoria inte nödvändigtvis bör innebära att man själv utvecklas till en dålig människa.

Bo Xilai genomförde omfattande sociala välfärdssatsningar i den storstad, eller snarare provins, som han styrde. En hel del privat verksamhet överfördes till sin rätta plats, alltså offentlig ägo. Man genomförde omfattande program för att sätta människor i arbete och ge dem bra arbeten med löner att leva på, till skillnad från de närmast slavliknande förhållanden som folk hade fått arbeta under framförallt vid den tid som Jiang Zemin styrde landet. Det stora folkflertalet i Kina har i dagsläget dessutom mycket låga löner, så låga att det knappt går att försörja sig på, men Chongqing kom att skilja sig markant från detta under Bo Xilais styre, för under denna tid tog den regionala ledningen över egendom och tillgångar från förmögna direktörer och kriminella och använde detta för att höja lönerna för de vanliga arbetarna. Detta är den goda varianten av maoism och den var mycket uppskattad bland provinsens invånare.

Bo Xilais fall nu under våren var att hans fru blev dömd för mord på en brittisk affärsman. Varför brottsliga gärningar som hans fru har gjort sig skyldig till, om hon nu ens är skyldig, skulle leda till att han blir avsatt är dock totalt obegripligt. De är inte direkt en och samma person, utan enskilda personer. Kanske var det så att vissa i partiets politiska ledning såg sig hotade av hans nymaoistiska linje och hans kamp mot korruptionen och förmodligen var det nog också vissa som ansåg att det var ett misstag att låta honom få den politiska makten i Chongqing. Chongqing var nämligen hårt drabbat av kriminella gäng under perioden innan kommunistpartiet tog makten i landet 1949. I och med detta försvann gängen och var sedan borta i flera årtionden, men Deng Xiaopings vansinniga högerpolitik och ekonomiska liberalisering i slutet av 1970-talet och under 1980-talet fick stadens kriminella gäng att återuppstå, denna gång i samarbete med korrupta ledarfigurer inom kommunistpartiet. När Xilai fick makten i staden bekämpades alla dessa och de kriminella straffades och fängslades eller i vissa fall avrättades, givetvis också de kriminella ledarfigurerna inom partiet. Det var kanske detta som upplevdes som ett hot och som gjorde att man nu när Xilais fru blev dömd för mord kunde utnyttja situationen och få honom avsatt från sina politiska uppdrag.

Under Bo Xilais styre byggde man massvis med bra bostäder åt låginkomsttagarna och gav dem ett bättre liv. Man minskade de ekonomiska klyftorna mellan de fattigaste och de rikaste. Vidare måste det nämnas att när taxiförarna i Chongqing inledde en strejk 2008, så bad han inte polisen att attackera strejken och åtala de delaktiga, som har skett på andra ställen i landet under strejker, utan istället inledde han förhandlingar med dem, lät dem upprätta en fackförening och höjde deras löner. Så ska maoism fungera i praktiken, vilket Kinas politiska ledning helt verkar ha glömt bort sedan början av 1970-talet när de mest lovande personerna i partiet lönnmördades eller fängslades.

Angående Kommunistiska Partiets utrikespolitik

Kommunistiska Partiet har en i många fall felaktig linje i sin utrikespolitik, även om den måste sägas vara väldigt konsekvent. Det är dock inte rätt att i alla lägen vara konsekvent, utan när det gäller vissa politiska frågor måste flexibilitet användas och man måste kunna analysera varje separat situation och ta ställning i fall till fall, inte tvångsmässigt köra exakt samma linje i precis alla lägen, eftersom förutsättningarna skiljer sig åt. Den linje som partiet har och har haft ända sedan de ursprungligen grundades som KFML(r) 1970 är att tvångsmässigt försvara allt och alla som går emot USA. Detta är rätt ibland, men inte i alla lägen.

Som alla vet så har USA under årens gång startat många krig mot alla möjliga länder runtom i världen. De allra flesta krigsbeslut har förstås varit totalt felaktiga, men det finns också undantag. Som exempel måste det nämnas att det förstås var rätt och riktigt av dem att lämna krigsförklaring mot den fascistiska alliansen av Tyskland, Italien och Japan under andra världskriget. En mer modern krigsförklaring som USA har gjort med rätta var när de inledde sin kamp mot Afghanistans dåvarande talibanregering 2001. Talibanerna förespråkade ett antivetenskapligt och religiöst styre. Antivetenskap och religion måste förstås stenhårt bekämpas vartän det dyker upp. Därför var detta beslut rätt och riktigt. Sen var det förvisso felaktigt av USA att inleda krig mot Irak 2003 och Libyen 2011, vilket Kommunistiska Partiet har helt rätt i, men de har uppenbarligen inte rätt i precis alla lägen.

I ett annat läge där partiet är helt åt helvete fel ute är i sitt försvar av Iran och grupper i stil med Hizbollah i Libanon. Dessa är inga marxistiska krafter, dessa är inga ateister eller förkämpar för den vetenskapliga utvecklingen och forskningen. Därför ska de inte försvaras, utan istället hårt och skoningslöst bekämpas. En marxistisk linje är att alltid ställa sig till försvar för vetenskapen och därmed att på samma vis gå emot religionen. Vetenskap och religion är två motpoler och det ena utesluter det andra. Därför har Kommunistiska Partiet i flera fall en antivetenskaplig och antimarxistisk linje. Hur kan detta vara möjligt i ett parti som kallar sig för kommunistiskt? Svaret bör rimligtvis vara att de är helt förblindade av sin tvångsmässighet att alltid ställa sig bakom allt och alla som utger sig för att vara motståndare till USA. Faktum är att Iran och USA i själva verket är att betrakta som allierade i kampen mot vetenskapen, för de är bägge två samhällen med djupt religiösa politiska ledningar. De har en antivetenskaplig allians mot marxismen, mot alla världens kommunistiska partier. Därför måste alla försvarare av vetenskapen och marxismen å det bestämdaste fördöma bägge dessa två regimer och deras politiska linje mot vetenskapen, inte att som Kommunistiska Partiet ställa sig bakom den ena. DÄRFÖR är Kommunistiska Partiets utrikespolitik mycket felaktig och bör utsättas för en marxistisk korrigering till försvar av vetenskapen.

Den amerikanska hiphopfejden mellan öst och väst

Under första halvan av 1990-talet uppstod en amerikansk hiphopfejd mellan öst- och västkusten, vilken skulle nå sin kulmen vid mitten av 1990-talet med ett antal dödsskjutningar och mördade artister som följd. De mest framstående av dessa var 2pac och Notorious B.I.G. I media framställdes dessa ofta som ärkefiender och som någon form av ledargestalter för väst respektive öst, men det var egentligen inte dessa två som drog i trådarna kring det hela. Mannen som måste beskrivas som hjärnan bakom hela konflikten och på så vis också med ett stort ansvar för morden var skivbolagsdirektören Suge Knight.

Suge Knight är en man som har lämnat mycket skada och elände efter sig, vartän han har farit fram. Hans gärningar och inblandning i mordet på Tupac Shakur, med artistnamnet 2pac, har tidigare behandlats i en artikel i Nya Revolutionsbulletinen nummer 13, 2006, men den var inte tillräckligt uttömmande. Den artikeln kunde heller inte av naturliga skäl behandla efterspelet på samma vis som en artikel i slutet av 2012 kan göra, så därför är denna nya artikel i frågan nödvändig.

1991 grundades det amerikanska skivbolaget Death Row Records med Suge Knight som verkställande direktör. Bolaget fick några bra år efter starten, men inledde ganska tidigt en konflikt med den östkustbaserade hiphopen som kretsade kring skivbolaget Bad Boy Records. Knight inledde denna konflikt, var den mest pådrivande parten och drog in sina anställda artister samt motpartens artister i en idiotisk och destruktiv konflikt utan syfte. Resultatet blev många dödsfall och andra problem.

Bolaget Death Row lyckades 1995 knyta till sig den mest lönsamme hiphopartisten vid denna tid, 2pac, genom att betala hans borgen och få ut honom från det fängelsestraff han vid tillfället avtjänade. Genom detta hamnade han i en beroendeställning till bolaget och dess direktör Knight, som knöt till sig många artister och låträttigheter genom utpressning, misshandel, hot och rent allmänt kriminellt beteende. 2pac kom senare under hösten 1996 att bli mördad under mystiska omständigheter, ett mord som aldrig har blivit uppklarat och som det har gjorts flera dokumentärfilmer om. Ingen kan med hundraprocentig säkerhet säga vem som låg bakom mordet och vad som var bakgrunden till det hela, men det tycks mycket rimligt att Suge Knight hade en omfattande inblandning och möjligtvis var beställare av mordet. 2pac hade nämligen under tiden före mordet haft funderingar på att lämna sitt skivbolag och det hade förstås inneburit ett stort ekonomiskt avbräck för Suge Knight som hellre såg till att få 2pac mördad än att den profit han bidrog med skulle överföras till något annat bolag.

Året efter att 2pac blev mördad så mördades även Notorious B.I.G. som var den ledande artisten för det konkurrerande östkustbolaget Bad Boy Records. Mycket tyder på att Suge Knight ska ha varit beställare av även detta mord och att mördaren ska ha varit en av hans anställda, eftersom vittnesuppgifter pekar i den riktningen. Inte heller detta mord har dessvärre blivit uppklarat. En intressant sak är att studera den senare utvecklingen efter detta. Konflikten mellan öst och väst ebbade med tiden ut och försvann. Mycket tack vare att Suge Knight efter dödsskjutningen av 2pac hade suttit i fängelse och så kom att göra under ett antal år. Det visar på att när han var i frihet och kunde agera som han ville så uppstod bara konflikter och problem, men när han fängslades så blev situationen genast mycket bättre.

Suge Knight placerades bakom lås och bom efter 2pacs död eftersom han hade brutit mot en tidigare villkorlig dom. Han kom därefter att sitta inne i fem år, fram till sommaren 2001. Därefter har han fått flera ytterligare domar och hans skivbolag bröts ner mer och mer för varje år som gick fram till sin konkurs och hans privata ekonomi gick samma utveckling och försatte honom själv så småningom även i personlig konkurs. Under samma tid har östkustbolaget, som lade alla konflikter bakom sig och hade en mer diplomatisk och försonlig hållning, blomstrat och gjort mycket bra ifrån sig. Detta visar att kriminellt beteende och allmän idioti alltid straffar sig hårt i förlängningen och att de som distanserar sig från konflikterna i förlängningen också kommer att premieras för sin mer intelligenta hållning.