Det enda bevis som går att se av någon reell verksamhet från deras sida är bilder från en affischering gjord av något som tycks vara en slags underavdelning till MEP, nämligen en lokal maoistisk grupp i Härnösand som kallar sig för HUMO(m-l), ett namn som klingar mycket oseriöst och föranleder att man blir mycket skeptisk även till denna organisation och funderar om det överhuvudtaget kan röra sig om mer än en enskild person. Till och med detta HUMO(m-l) har uttalat sig på ett forum på nätet om att MEP är en ickeexisterande organisation och detta bör säga allt. Detta kan läsas här: http://www.kommunist.se/forum/index.php?topic=4245.0 (hämtad 100207). De skriver att MEP har visat sig vara en bluff, vilket nog vem som helst hade kunnat ana redan för flera månader sen. De skriver även att de har beslutat sig för att bli RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) Härnösand, bara för att något dygn senare ändra sig och kalla sig för Härnösandskommunisterna, förkortat HKom., istället, och ytterligare ett par dagar därefter anta namnet Härnösands Kommunistiska Ungdom. Mer beslutsångest än så kan det nästan inte bli.
När jag under fjolåret, 2009, hade en diskussion med MEP via mail, så gjorde de ett förvirrat intryck och de verkar ha mycket svårt att kunna ta ställning gällande olika skiljelinjer inom den maoistiska rörelsen och maoismens historia. De säger sig vara både sympatiskt inställda till Peru-maoisterna inom Sendero Luminoso, men även till tidigare KFML i Sverige, vilka drev en helt annan och motsatt linje. Detta sammantaget ger en bild av personer som helt enkelt inte är medvetna om de olika och motsatta linjer som finns mellan olika rörelser som kallar sig maoistiska. Man kan inte både förespråka gerillakrig samtidigt som man motsätter sig detsamma. En person som dock inte är insatt i maoistisk ideologi och de skillnader som finns kan ge de svar som jag fick för de så kallade ”företrädarna” för det så kallade ”Maoistiska Enhetspartiet”. Jag frågade specifikt om deras inställning till Lin Biao och när jag ställde samma fråga till Sendero Luminosos svenska vänskapsförening ansåg de att Biao hade tjänat en god sak under de tidigare skedena av Kulturrevolutionen, men sen gjort sig skyldig till vänsteropportunism och därför rensats undan. MEP säger sig däremot ge stöd till Biaos agerande samtidigt som de säger sig vara allierade och driva samma linje som Peru-maoisterna. Detta är inte hållbart. Man kan inte driva två helt skilda linjer på samma gång!
När jag nu i januari 2010 blev kontaktad av denna organisation med inbjudan att bli medlem i deras nystartade diskussionsforum på nätet skrev jag ett långt inlägg där om Lin Biao och ställde frågor om hur de förklarar att Kinas Kommunistiska Parti spårade ur politiskt under 1970-talet. Fortfarande ett antal veckor senare har jag inte fått något svar och detta kommer jag förmodligen aldrig någonsin få. Det är dock på sin plats att här återge exakt vad jag skrev till dem och vilka frågeställningar jag riktade:
Skiljelinjer i maoismens historia
Det som jag ser som den största vattendelaren i maoismens historia är utrensningen av Lin Biao och hans falang inom det kinesiska partiet 1971. Den som är insatt i historien vet vad jag talar om, men i annat fall kommer jag redogöra för det hela här. Lin Biao var mycket tongivande under den stora proletära kulturrevolutionen i Kina i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Han var även försvarsminister och betraktades en tid som Kinas andreman efter ordförande Mao själv. Kring decennieskiftet mellan 60- och 70-talet hände däremot någonting.
Kulturrevolutionen var det mest progressiva och revolutionära inslaget i Kinas historia. Man gjorde upp med allting gammal och reaktionärt. Man avslöjade alla reaktionärer och bakåtsträvare och satte dessa i omskolningsarbete. Lin Biao betraktades som den viktigaste företrädaren för denna linje inom partiet och partiets vänsterfalang. 1969 upplöstes däremot den grupp som hade till ansvar för att administrera kulturrevolutionen och man rensade undan Biaos allierade Chen Boda. Längre fram rensades även Lin Biao själv undan och dog under mystiska omständigheter 1971. Kort efter hans död kan vi se att Kina gjorde en tydlig högervridning. Bland annat upprättades kontakter med USA och både USA:s utrikesminister Henry Kissinger och presidenten Richard Nixon bjöds in till Kina för vänskapliga samtal. Detta är oacceptabelt för en sant revolutionär rörelse. Mao vek av åt höger och svek sin egen ideologi, maoismen. Den verkliga maoismens företrädare hade rensats undan. Man orienterade sig mot högerfalangen inom partiet och man förde återigen högerfalangens ledare Deng Xiaoping tillbaka till ledande positioner.
Deng Xiaoping var under de sista åren allierad med Zhou Enlai och denne förvred ordförande Mao Tse-Tungs huvud. Zhou Enlai är en helig ko inom den maoistiska rörelsen. Detta är i alla fall vad jag har märkt bland grupper som kallar sig maoistiska. Heliga kor måste dock ibland slaktas. Detta är absolut nödvändigt i detta fall. Zhou Enlai och även Mao Tse-Tung var ansvariga för att vrida den kinesiska politiken åt höger under första halvan av 1970-talet. De svek den maoistiska ideologin. Detta visar att personen Mao och ideologin maoism inte är detsamma. Mao drev inte samma politik vid mitten av 1970-talet som han hade gjort tio år innan. Detta visar att han hade övergivit sin egen ideologi och gick emot dem som försökte driva den vidare. När jag talade med Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru om detta sade de att det ibland är nödvändigt att alliera sig med högerfalangen inom ett kommunistiskt parti, att Stalin hade gjort så för att bekämpa Trotskij och att Mao gjorde så för att bekämpa Lin Biao, en person som ofta har beskyllts för att ha varit "radikalist". Radikalism är i själva verket någonting positivt och uppmuntransvärt. Radikalismen ska inte bekämpas, den ska bejakas. Enbart så kan man få en sant revolutionär politik. Vi vet alla att Deng Xiaoping greppade makten i Kina efter Maos död och öppnade helt och fullt för marknadskrafternas härjningar, vilka fullständigt förstörde Kina och rev ner allt som fanns kvar av välfärdssamhälle och arbetarstat.
Det jag undrar är:
Vad har ni för inställning till detta skede i Kinas historia?
Vad är er förklaring till att Kina urartade och blev vad det är idag?
Vart gick allting fel och varför hände det?
Vad är er ståndpunkt angående Lin Biao?
Vid ert svar vill jag att ni tar följande citat i beaktande:
"För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efter¬trädare, som ska föra den proletära revolu¬tionens sak vidare. I grund och botten är frågan om att utbilda efterträdare för proletariatets revolutionära sak en fråga om huruvida det kommer att finnas människor, vilka kan föra vidare den marxist-leninistiska revolutionära kamp som inletts av den äldre generationen av proletä¬ra revolutionärer, huruvida vårt partis och vår stats ledning ska stanna i händerna på proletära revolutionärer, huruvida våra ef¬terkommande kommer att fortsätta att mar¬schera längs den riktiga väg som marxismen-¬leninismen utstakat, eller, med andra ord, huruvida vi kan lyckas hindra uppkomsten av chrusjtjovitisk revisionism i Kina. Kort sagt, det är en ytterligt viktig fråga, en fråga om liv och död för vårt parti och vårt land. Det är en fråga av grundläggande betydelse för den proletära revolutionära saken för ett hundra, ettusen, nej tiotusen år framöver. Stödda på förändringarna i Sovjetunionen sätter de imperialistiska profeterna sina för¬hoppningar om "fredlig evolution" till den tredje eller fjärde generationen i det kinesiska partiet. Vi måste krossa dessa imperialistiska profetior. Vi måste överallt, från våra högsta organisationer och ned till gräsrötterna, ägna ständig uppmärksamhet åt att utbilda och uppfostra efterträdare i kampen för revolu¬tionens sak."
- Ordförande Mao Tse-Tung, anfört i broschyren "Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen", (14 juli 1964), s. 61-62.
Uppenbart har inte Mao tagit sina egna ord på alltför stort allvar. Detta är någonting jag ofta ser som återkommande för honom som person; han sa en sak i teorin, men gjorde någonting helt annat i praktiken. Detta är inte acceptabelt! Man måste alltid förena teori och praktik på ett konsekvent sätt! Hade ovanstående citat följts till punkt och pricka hade aldrig högeravvikare kunnat komma tillbaka igen på ledande positioner inom partiet, utan dessa hade fortsatt få ägna sig åt omskolningsverksamhet ända tills de antar den riktiga och sant revolutionära linjen. Det största hotet kommer från det kommunistiska partiet självt. Det viktigaste är att göra upp med de interna högeravvikelserna. På så vis kan man garantera en revolutionär politik för framtiden. Eftersom man lät bli att göra detta i Kina blev det som det blev. Att högeravvikarna återigen fick ledande positioner i Kina är ett faktum. Den stora frågan är återigen: varför?
