Om sossarnas ledarbyten och kräftgång

Mellan februari 2010 och februari 2011 hade Socialdemokraterna tre olika partiledare och detta har de förstås aldrig varit i närheten av förut, att avverka så många på så kort tid. Detta beror framförallt på att Håkan Juholt bara kom och gick och knappt hann uträtta någonting överhuvudtaget. Man förlorade regeringsmakten i och med riksdagsvalet 2006 med ett ovanligt dåligt valresultat. Några månader senare lämnade Göran Persson över partiledarposten till Mona Sahlin och i riksdagsvalet 2010 gjorde man ett ännu sämre resultat, det sämsta sedan närmare 100 år tillbaka. Även efter detta värdelösa valresultat bytte man partiledare efter några månader, denna gång från Mona Sahlin till Håkan Juholt.

Håkan Juholt beskrevs till en början som någon form av vänsterkandidat och olika proffstyckare ansåg att partiet till följd av hans val till ordförandeposten skulle dra sig åt vänster rent politiskt sett. Med facit i hand går det knappast att påstå att utvecklingen blev sådan. Efter bara några dagar handplockade Håkan Juholt en ny finanspolitisk talesman i form av Tommy Waidelich. Förutom att vara fullständigt politiskt inkompetent företräder dessutom Waidelich en total högerlinje inom partiet. Det talas ofta inom media om högersossar och vänstersossar. Om man nu skulle vara högersosse bör man knappast kunna bli vald till posten som finanspolitisk talesman. Nej, om man är högersosse bör man istället rent av bli utesluten ur partiet.

Under större delen av Håkan Juholts tid som partiledare fördes det negativt inställda följetonger inom den svenska pressen kring honom. När det kommer till detta hade han mycket sig själv att skylla. Om han istället hade upprätthållit ett acceptabelt moraliskt levnadssätt hade inte media kunnat skriva de saker som de skrev och då hade han sannolikt heller aldrig behövt lämna partiledarposten redan efter bara 10 månader. Juholt var en del av den politikerkultur som omfattar i stort sett alla heltidspolitiker och dessutom många politiker på lägre nivåer och som bara arbetar med detta på deltid. Det rör sig om korrumperade människor som bara vill sko sig själva och som i stort sett företräder exakt samma politik oavsett vilka partier de tillhör och där den politiska oppositionen har reducerats till enbart en låtsasopposition som aldrig lyckas formulera en seriös marxistisk kritik mot regeringens nedskärningspolitik.

Efter Juholt tog Stefan Löfvén över som partiledare och även när det gäller honom, precis som för alla andra Socialdemokraternas tidigare partiledare, måste det sägas att: ett sunt och friskt politiskt parti måste ha en partiledare som företräder en korrekt marxistisk linje. Annars är det ingen mening med partiet överhuvudtaget, och det är på denna punkt som sossarna gång på gång har misslyckats i sina partiledarbyten. De väljer helt enkelt varje gång en partiledare som företräder en felaktig politik och som inte representerar en marxistisk riktning. Utan en marxistisk politik är det ingen mening att engagera sig inom ett parti överhuvudtaget, för då går det inte att utveckla samhället i en positiv riktning och det går inte att göra någonting som gynnar befolkningen i Sverige. Den enda politik som människor kan tjäna på i det långa loppet är marxismen. Stefan Löfvén står däremot rent politiskt sett så långt till höger som det överhuvudtaget är möjligt inom sossarna, och för honom gäller detsamma som för Tommy Waidelich: om man är högersosse ska man inte kunna bli vald till några ledande poster, utan då ska man istället rent av bli utesluten.