Den rätta inställningen till ”de mänskliga rättigheterna”

Jag fann en gång en mycket bra definition av och kritik till de så kallade ”mänskliga rättigheterna” på Vänskapsföreningen Sverige – det Nya Perus (VfSNP) hemsida, som finns på www.maoistisktforum.se. Dock har jag inte lyckats återfinna denna text från dem när jag senare har sökt igenom deras hemsida, så gott jag har kunnat, för att finna vad jag sökte. När jag från allra första början läste om deras kritik av de mänskliga rättigheterna kände jag att detta var någonting som var välbehövligt att skriva en artikel om. Jag håller fast vid detta, även om det tilltänkta ”råmaterialet” till artikeln tycks vara omöjligt att spåra.

FN antog 1948 en deklaration om de mänskliga rättigheterna, med trettio artiklar, där några är indelade i ett antal punkter. De flesta av dessa är vettiga och någonting som man verkligen bör skriva under på, men tyvärr inte alla. Det finns stora och beklagliga brister i denna deklaration, som här faktiskt är nödvändiga att behandla. Jag tänker bara behandla de allra största bristerna och de mest olämpliga av de trettio artiklarna, även om det finns ytterligare artiklar och punkter utöver dessa som man, med rätta, kan ha synpunkter på och invändningar emot.

”Artikel 17
1. Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra.
2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.”

Detta faller på ett så enkelt faktum att det idealiska samhället måste fungera enligt devisen ”Egendom är stöld”.[1] Egendom är stöld, vilket Proudhon bevisar i sitt verk ”Vad är egendom?”, som tyvärr inte finns på svenska, men däremot i en engelsk version på: http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm. Ingen människa kan därmed ha rätt att äga någonting, för det vore detsamma som att säga att stöld är en mänsklig rättighet. Därmed faller artikel 17 i FN:s deklaration. Detta är dock inte den enda artikeln som faller, utan vi fortsätter…

”Artikel 18
Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.”

”Frihet”, när det kommer till religion, kan aldrig accepteras i ett vettigt och välfungerande samhälle. Egendom är stöld, dvs. ett brott. Religion är också ett brott, i och med att religionen är en drog. Karl Marx formulerade sig på följande vis i frågan: ”Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”[2] Detta innebär att både stölder och neddrogande är mänskliga rättigheter? Vem som helst inser det absurda i att artiklar som dessa finns inskrivna bland de mänskliga rättigheterna. Givetvis kan vi avskriva även artikel 18, eftersom den har den formulering som finns här ovan. Den uppmuntrar människor till andligt neddrogande. Det kan inte vara någonting annat än skadligt och måste därför bekämpas, istället för att bejakas.

Envar har inte rätt till religionsfrihet, som det står i artikel 18. Ingen har rätt till religionsfrihet, eftersom religionen är en parasit på varje försök till ett fungerande samhälle och, så att säga, suger ut allt vett och all kunskap från samhället och lämnar kvar en hjärndöd massa människor som vandrar runt och tror på falska ting och ber till saker som inte existerar. Vad som istället bör tillbedjas är klasskampen. Eller människor bör väl egentligen inte be överhuvudtaget. Vad människor behöver är att kämpa. Ingen tid finns över till andligt neddrogande. Det enda vi kan tillåtas lägga vår tid på är kampen för ett bättre samhälle. Därför måste religionen slås ned vartän den visar sig.

Envar har naturligtvis inte heller rätt att äga egendom, som det står i artikel 17. Ingen har rätt att äga egendom. Ingen har rätt att stjäla av andra människor. All egendom är ett resultat av stöld. Lönearbete kan inte finnas i ett vettigt samhälle och därför heller inte egendom. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.[3] I det samhälle som måste skapas här i världen måste saker och ting fungera utefter denna princip. Inget lönearbete kan existera, men heller ingen privategendom. Alla arbetar gratis för samhället, men får också alla sina behov tillgodosedda av samhället. Därmed finns ingen privat egendom. All egendom är mänsklighetens, inte enskilda personers.


[1]Pierre-Joseph Proudhon, Vad är egendom?, 1840
[2]Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin, 1843
[3]Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, 1875

Ett nedstamp i historien: Blekingegadebanden

Här följer vi upp föregående plattform kring det appelianistiska tänkandet med en djupdykning i appelianismens historia. Vi tar helt enkelt och behandlar fenomenet Blekingegadebanden, en grupp danska appelianer som är ihågkomna av eftervärlden som ett lite udda inslag i den skandinaviska vänsterrörelsen. Blekingegadebanden är den grupp av danska kommunister som Per-Åke Lindblom skriver om i sin artikel på följande sätt: ”I Danmark drog vissa av Appels anhängare konsekvenserna av hans teorier och började råna banker och skänka pengarna till PFLP.” – Per-Åke Lindblom, NAT nr. 1, 2007

Gotfred Appel uteslöts ur det danska kommunistpartiet DKP 1963 och grundade då Danmarks första maoistiska rörelse, Kommunistisk Arbejdskreds (KAK). Dessa började genast ge ut en rad tidskrifter och broschyrer, där man lanserade mutstatsteorin. 1968 grundar man ett eget ungdomsförbund, Kommunistisk Ungdoms Forbund (KUF), som börjar ge ut tidningen Ungkommunisten, till och med 1970. KAK och KUF är under hela 60-, 70- och 80-talet mycket aktiva i biståndsarbetet till tredje världen och solidaritetsverksamhet med befrielserörelser i u-länderna, men under 1980-talet börjar deras verksamhet ta sig en annan utveckling än tidigare.

1975 upplöses ungdomsförbundet och alla KUF:s medlemmar förs över till KAK. 1977 börjar det som ska leda till undergången för KAK i dess dåvarande form. Gotfred Appels fru Ulla Houton leder en radikalfeministisk process inom partiet, någonting som urartar året därpå. 1978 gör partiets aktivister slut på könsdiskrimineringen inom KAK och utesluter Ulla Houton och hennes make Gotfred Appel, som en gång i tiden grundade organisationen och fram tills dess hade varit deras ansikte utåt och chefredaktör för flera av deras publikationer (tidskrifter).

KAK upplöses i och med uteslutningen och medlemmarna bildar istället Manifest Kommunistisk Arbejdsgruppe (MKA). Det är inom denna organisation som Blekingegadebanden växer fram och det är denna grupp som artikeln här är tänkt att handla om. MKA:s huvudsaklige grundare och Appels tidigare högra hand, Holger Jensen, dör i en bilolycka 1980. Vid det läget har man redan dragit igång sin väpnade verksamhet, som Jensen var upphovsmannen till, men som tilltog i styrka efter hans död.

Blekingegadebanden utförde ett stort antal bankrån, värdetransportrån, vapenstölder och dylika aktioner under hela 1980-talet. Pengarna man kom över i och med detta gav man till tredje världen och socialistiska organisationer där. Detta måste betraktas som höjden av solidaritet. Man begick alltså handlingar som man visste skulle innebära långa fängelsestraff enbart för att försöka förbättra levnadsvillkoren för de i tredje världen som har stora svårigheter att få mat för dagen. Detta borde inte kunna betraktas som ett brott överhuvudtaget, utan istället som höjden av hjältedåd.

Man hade tidigare dragit igång insamling av kläder och pengar till tredje världen. Detta resulterade i att appelianerna mellan 1972 och 1982 samlade ihop 210 ton kläder (som värdesattes till 6, 3 miljoner danska kronor, enligt räknesättet 1 kg kläder = 30 kr, de lokala marknadernas dåvarande värdesättning). Man gav även 300 000 kr öppet i kontanter till kamrater i Afrika under perioden 1978-1982. De pengar man gav bort som ett resultat av bankrånen finns förstås inte redovisade, men det rör sig om miljontals kronor. Det samlade rånbytet för gruppen var drygt 32 miljoner danska kronor samt 72 miljoner kronor i checkar, som dock visade sig oanvändbara. Man gav även bort mediciner till ett värde av 3, 5 miljoner till Afrika.

Detta var alltså människor som satte appelianismen i praktik och verkligen försökte genomföra ett konkret bidrag till den för kommunismen nödvändiga nivelleringen och omfördelningen av världens resurser och en nödvändig flytt av tillgångar från västvärlden till u-länderna. Detta var rakt igenom en sann hjältehandling och vad som skulle behövas för att få denna värld på fötter är att detta sätts i bruk i långt större skala än vad Blekingegadebanden mäktade med. Då skulle de ekonomiska ojämlikheterna i världen få sig en törn och det är dessa vi har i uppdrag att bekämpa, ojämlikheterna.

Detta gillades naturligtvis inte av kapitalet och de styrande i samhället, som gör allt för att roffarmentaliteten ska fortsätta vara rådande och som tar varje tillfälle i akt att bekämpa kommunistisk självuppoffring och solidaritet. Sju personer dömdes till långa fängelsestraff som en följd av detta. Tre av dem fick 10 års fängelse och allt de hade gjort var att ge pengar till dem som bäst behöver det. De hade tagit från de rika och givit till de fattiga, dvs. en Robin Hood-verksamhet i modern tappning. Detta blir helt plötsligt till en etisk fråga. Detta är ett brott enligt lagen i samtliga världens länder, men bör det egentligen vara det? Att det ligger till på det viset beror förstås på att borgarklassen har stiftat lagarna. Att ge pengar till dem som behöver skulle aldrig kunna ses som en olaglig handling i ett vettigt samhälle. Om nu samhället bara vore vettigt…


För den som vill läsa mer om appelianismen hänvisar vi till följande källor:

Torbjörn Säfve, Rebellerna i Sverige, Författarförlaget, Uddevalla, 1971 (svenska)
Gotfred Appel, Mao, Komintern och Liu Shao-chi, Rabén och Sjögren, Ystad, 1971 (svenska)
Peter Øvig Knudsen, Blekingegadebanden 1: Den danske celle (danska)
Peter Øvig Knudsen, Blekingegadebanden 2: Den hårde kerne (danska)
Jørgen Moos, Blekingegadebetjenten, Peoples's Press (danska)
http://snylterstaten.dk/ (hemsida på danska med mängder av material från den appelianistiska rörelsen)

Politisk plattform för dagens revolutionärer (utgångspunkt: Sverige)

Denna artikel publiceras i förkortad form.

Dagens inställning till Appel
[...]
Här kommer vår fortsättning och dvs. vår tidningsredaktions svar på kamrat Lindbloms artikel och angrepp på appelianismen. Denna artikel kommer behandla mer än bara appelianism och är alltså inte en strikt appelianistisk artikel, utan vi tycker även att det i samband med detta ämne är nödvändigt att gå in på frågan kring Lin Biaos utrensning i Folkrepubliken Kina i början av 1970-talet och behandla begreppet ”radikalism”, så det är vad vi kommer att skriva om, men först nu ”Dagens inställning till Appel”…

Visst kan man förstå att appelianismen betraktas som ett idealistiskt synsätt på världen och dogmatiska marxister brukar fördöma appelianismen som småborgerlig och radikalistisk (och det ”marxistiska etablissemanget” har i alla tider, förutom i den danska maoiströrelsen, fördömt appelianismen som ett uttryck för vad man kallar ”vänsteropportunism” och ”vänsteravvikelser”). Appelianismen förespråkar solidaritet med tredje världen och u-länderna. Den sätter dessa länder i första hand och betonar att kampen i dessa länder är av större vikt än kampen i västvärlden. Detta kanske inte är en helt riktig ståndpunkt. Vad som däremot är en helt riktig ståndpunkt är att kampen i tredje världen har visat sig vara mer militant och mer framgångsrik än den i västvärlden. I tredje världen har vi sett mängder av väpnade uppror och gerillakrig. Här i exempelvis Sverige är det dock mycket snålt med sådant.

Denna artikel är inte till för att göra någon grundläggande genomgång av appelianismen, utan den är ett svar på Per-Åke Lindbloms artikel i Nya Arbetartidningen nr. 1, 2007, dvs. fortsättning på en debatt som redan är inledd. För den som är intresserad hänvisar vi till två artiklar ur NAT, som finns publicerade på nätet: http://www.nat.nu/artikelarkiv/2006__2/till_appels_forsvar.html och http://www.nat.nu/artikelarkiv/2007__1/AppelsMutteoriSvar.html. Appelianismen handlar om att göra självuppoffringar för att arbetarna i tredje världen som kompensation kan höja sin levnadsstandard. En sänkning av levnadsstandarden i västvärlden möjliggör en höjning av den i tredje världen. Att alla skulle höja sin levnadsstandard är en omöjlighet. Det är inte vår jord skapad för, så för att civilisationen ska kunna fortsätta bestå måste vi i västvärlden, som sagt, sänka standarden för att den som kompensation ska kunna höjas i u-länderna. För att skapa en ekonomisk rättvisa och jämna ut de ekonomiska olikheterna i vår värld är detta en nödvändighet. På annat sätt är det inte möjligt.

”Socialism eller barbari”, förkunnade Rosa Luxemburg.[1] Detta är de två vägar vi har att gå. Antingen får vi barbari, vilket skulle innebära jordens undergång, eller så börjar vi bygga socialismen. Majoriteten av civilisationens medlemmar önskar nog inte barbari. Således önskar de alltså socialismen. Därför är det enda demokratiska att bygga socialismen. Världsmajoriteten önskar socialismen och eftersom demokrati är majoritetsstyre är det socialistiska samhället det enda demokratiska. Alla som inte önskar barbari önskar således socialism och dessa överväger till antalet de som förespråkar det totala barbariet. En allmän höjning av standarden för hela världens befolkning är inte hållbar. Det skulle leda till barbariet, alltså till en annan väg än socialismen.

Denna artikel handlar om appelianism, en ideologi som till stor del handlar om kampen för att genomföra en nivellering av levnadsvillkoren i världsmått. Appelianismen handlar inte om att höja standarden för exempelvis den svenska arbetarklassen. Appelianismen handlar istället om att höja standarden för världens allra fattigaste, de som verkligen behöver en ökad levnadsstandard och som är i akut behov av detta för att överhuvudtaget kunna överleva. Det innebär uppoffringar för oss som har det relativt bra ställt och ska man se det relativt har alla det bra ställt här i västvärlden i jämförelse med världens allra fattigaste. Därför måste vi dela med oss av överflödet, så att vi skapar sådana villkor att alla här i världen har möjligheten att överleva och inte tvingas duka under på grund av fattigdom och undernäring av olika slag.

Nu brukar appelianismen kallas för idealistisk. Frågan det gäller för oss är då valet mellan idealism eller girighet. Ska vi vara ”idealistiska” och arbeta i enlighet med appelianismen för att höja levnadsstandarden för världens fattigaste? Eller ska vi vara giriga och enbart kämpa för att förbättra villkoren för dem här på hemmafronten, fastän det är våra klasskamrater i tredje världen som först och främst behöver dessa förbättrade levnadsvillkor? Det är frågan vi måste ställa oss. Som sagt: ”idealism” eller girighet? Appelianism eller ”västvärlds-chauvinism”?

Det är vår plikt att göra uppoffringar för att hjälpa kamraterna i u-länderna att förbättra sina villkor, eftersom det är på grund av mänskligheten i västvärlden som dessa befinner sig i sin nuvarande situation. Afrikas fattigdom är ett resultat av europeisk kolonialism och slavhandel, att vi har skapat ett överflöd genom att parasitera på deras naturtillgångar. Kamrat Appel lanserade en teori om den ”mutade arbetarklassen”. Mutstatsteorin går ut på att arbetarklassen i västvärldens nationer är mutad av sin respektive borgarklass. Överflödet från slavhandeln och kolonialism, de resurser vi under århundraden har överfört från exempelvis Afrika till Europa (som har inneburit deras fattigdom och vår rikedom) har använts för att muta även de fattiga här i västvärlden. Det bevisas av det faktum att våra fattiga är långt ifrån lika fattiga som deras fattiga.

Den etablerade vänsterrörelsen här i Sverige hävdar att detta beror på klasskampen. Man säger att arbetarklassen här i Sverige har tillkämpat sig bättre villkor än exempelvis kamraterna i Nigeria. Detta resonemang speglar rasism. Undertonen i påståendet är att arbetarna i tredje världen på något sätt skulle vara obenägna att kämpa, att vi är tusentals gånger skickligare på att bedriva klasskamp och slåss för våra villkor. Det är inte sannolikt. Kamraterna i tredje världen kämpar minst lika bra som oss, ja, till och med bättre. Även detta finns det klara och tydliga bevis på, bara vi tar en titt på världens historia under 1900-talet och början av 2000-talet.

Vart har revolutionärerna bedrivit den mest hårdföra kampen? Jo, detta är i u-länderna. Här i Sverige har vi aldrig sett några gerillakrig eller socialistiska revolutioner. Det är i u-länderna sådana saker inträffar. Detta bevisar att det är i dessa länder som arbetarna är de mest hårdföra revolutionärerna och det bevisar att det är i dessa länder som arbetarna är mest benägna att kämpa. Arbetare i Sverige är däremot i de flesta fall pessimistiska, omedvetna om klasskampen och pacifistiska. Det är i u-länderna som arbetarmilitansen är som störst. Det är där vi kämpar som bäst. I alla delar av världen lider arbetarrörelsen av att så få människor är klassmedvetna, men det tycks vara som så att betydligt fler är klassmedvetna i u-länderna än här, det är i länder där arbetarklassen inte är mutad som klassmedvetandet är som högst, för det är där arbetarklassen kämpar hårdast och mest militant.

Angående begreppet ”radikalism”
Detta var nog de tankar som direkt berör appelianismen som jag hade för stunden. Nu måste jag dock behandla några ämnen och tankar som ligger i appelianismens periferi, så att säga. Appelianer har i alla tider beskyllts för att vara ”radikalister” och ”vänsteravvikare”. Det är egentligen inget ont i det, har det visat sig. Jag anser att ordet ”radikalist” i alla lägen har använts i sådana sammanhang att uttrycket inte längre kan betraktas som pejorativt, utan faktiskt mer är en beteckning som jag inte är helt främmande att sätta på mig själv och inte använder i nedsättande form, som det egentligen är tänkt.

Varför har jag bildat mig denna uppfattning? För att svara på detta måste man först fråga sig: vilka är det som historiskt har kallats och i dagsläget kallas för ”radikalister”? – Jo, det är de mest konsekventa revolutionärerna och klasskämparna. Reaktionären Lenin skrev till och med en bok om ”radikalismen”, där det var historiens mest konsekventa revolutionärer, nämligen rådskommunisterna, som utpekades som ”radikalister”. Efter detta har det alltid varit vänsteroppositionerna inom alla typer av förbund och föreningar som har bespottats som ”radikalister”. Dessa är i själva verket en ärofull skara människor.

”Vänsteravvikare” dyker upp i politiska föreningar och förbund som ett resultat av att organisationerna har hamnat för långt åt höger. Det största misstaget man kan göra i ett sådant läge är att fördöma de som står längst till vänster. Istället måste man tillmötesgå dessa. Det är enbart så man kan få en organisation på rätt köl igen, att hela tiden tillmötesgå den allra yttersta vänsterfalangen inom organisationen. Därför finns det egentligen ingenting som heter ”vänsteravvikelser”, även om detta begrepp har använts här och där inom den marxistiska terminologin och av marxistiska författare (förvisso i de flesta fall pseudomarxistiska författare, såsom Lenin, Stalin och Mao). Vi kan se att dagens Ung Vänster istället använder sig av begreppen ”radikalister” och ”sektvänster” om de mest konsekventa vänsterrevolutionärerna. Det måste betraktas som någonting vördnadsfullt att kallas för detta av Ung Vänster, att tituleras på detta vis är i själva verket ett fint betyg och bevisar att man har hamnat rätt i sina ställningstaganden och ståndpunkter.

När jag läser Torbjörn Säfves bok om svenska Rebellrörelsen[2] väcks många tankar hos mig om vilka formuleringar den parlamentaristiska ”vänstern” har brukat använda om sina vänsteroppositioner. Det är framförallt citaten från KFML:s (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) ledning, Mao Tse-Tung och Lin Biao som väcker mina tankar och får mig att reagera. Rebellrörelsen hade fel i mycket, men förstås också rätt i en del. Det är utifrån detta förhållningssätt man bör värdera deras gärningar och betydelse för den svenska vänsterrörelsen. Om inte annat har Rebellrörelsen givit den svenska vänstern en viktig lärdom och viktiga erfarenheter, som man måste undvika att de låter upprepas.

KFML:s högsta ledning bedrev sin kamp mot Rebellrörelsen (förbundets vänsteropposition) under namnet ”Krossa den klassfientliga vänsteropportunismen!”.[3] Man ville slå ned vänsteroppositionen istället för att tillmötesgå den, en opposition som främst riktade sin kritik på den grundvalen att de ansåg KFML vara för byråkratiskt, att KFML var organisationschauvinistiska (dvs. att man satte all tilltro till den egna organisationen och inte till arbetarklassen som samhällsklass), att KFML ville delta i de parlamentariska valen (och således gav legitimitet åt ett av borgarklassens verktyg att föra arbetare bakom ljuset, dvs. de parlamentariska valen) osv.

Angående detta med valen finns det ett intressant citat från Internationella Kommunistiska Strömningen som riktar en utmärkt och okrossbar kritik mot de vänstergrupper som tror att det går att komma någonvart genom att delta i val:

”Strategin att ’krossa parlamentet inifrån’ genom att använda ’revolutionära’ delegater har bevisligen på ett avgörande sätt inte lett till några andra resultat än korruption av de politiska organisationer som tagit upp sådana aktiviteter och deras inlemmande i kapitalismen.”

[4]

Felet från KFML:s sida var, hur som helst, att gå emot Rebellrörelsens krav istället för att tillmötesgå dem. Detta agerande ledde till att både KFML och Rebellrörelsen spårade ur. Rebellrörelsen isolerade sig och medlemmarna försökte avrätta varandra m.m., medan KFML gick mer och mer åt höger ända till sitt upplösande, med ett avbrott under perioden efter andra partikongressen 1976, då den nya vänsteroppositionen fick stora framgångar. På samma sätt har många organisationer agerat. De har gått emot sina vänsteroppositioner och på så vis banat vägen för organisationernas högervridningar. Detta är ett livsfarligt agerande. Det är av yttersta vikt att alltid tillmötesgå den yttersta vänstern inom varje organisation. Det är då man får den korrekta politiska utvecklingen.

KFML skriver i sitt brev angående uteslutningen av Rebellrörelsen om att det är viktigt att stärka organisationsdisciplinen och att Rebellerna var ett hot mot denna. En organisation som börja skrika efter ”disciplin!” så fort den utsätts för kritik är en dödsdömd organisation. Man fördömer Rebellerna som anhängare av ”småborgerlig anarkism”.[5] Faktum är att det inte är något större fel på anarkismen och den är definitivt inte småborgerlig, och när det handlar om en konflikt mellan anarkism och parlamentarism är anarkismen alltid och tveklöst att föredra. För att stryka under sin åsikt citerar KFML-ledningen Mao Tse-Tungs idiotiska uttalande om partidisciplin.

Rebellrörelsen riktar en korrekt kritik mot KFML därför att KFML, som man säger, ”anser att legal och parlamentarisk kamp går före illegal och väpnad kamp”. Detta leder oss in på ett uttalande från Lin Biao om hur man skiljer sanna revolutionärer från reformister och bekväma akademiker som bara vill prata om revolution, inte göra den:

”Huruvida man vågar föra en kompromisslös kamp mot imperialisternas och deras lakejers väpnade aggression och undertryckning, om man vågar föra ett folkkrig mot dem, innebär vid den slutliga analysen huruvida man har mod att göra revolution. Detta är den effektivaste prövostenen för att skilja äkta och falska revolutionärer…”

[6]

Många reformister kallar sig revolutionärer, exempelvis Ung Vänster, men inte alla är revolutionärer i praktiken. Lin Biao har givit oss metoden att skilja dem från varandra. Man märker om en person är villig att begå revolutionära handlingar i praktiken, eller om det är en person som lider av pacifism och enbart vill förändra samhället med reformer, vilket inte kan flytta våra positioner framåt. Den enda väg vi har att gå är den väpnade kampens väg. Annars kommer samhället aldrig utvecklas, utan bevaras i sin nuvarande form. Det är inte vad vi önskar. Vad vi önskar är revolution!

IKS föreläste på Ung Vänsters sommarläger 2004 under parollen ”Revolution nu!”. Det var en mycket bra paroll, för den återger arbetarklassens krav på samhällsutveckling. Vi vill ha revolution och vi vill ha den nu. Vi gör vad vi kan för att utvecklingen också ska bli sådan. Problemet är den reformistiska delen av ”vänstern” och våra öppna fiender inom borgarklassen som alltid gör allt de kan för att bromsa en förväntad progressiv utveckling. Den stora bromsklossen måste kastas ur vägen. Vi måste röja vägen fri för den socialistiska revolutionen. Alla bromsklossar måste bekämpas.

Jag hade även tänkt behandla utvecklingen i Kina lite mer utförligt, men detta vore överflödigt. Artikeln säger nu redan vad som behövde sägas. Det känns som att en fortsättning på denna artikel enbart skulle förvandlas till utfyllnad och det skulle förstöra det hela. En artikel måste vara slagkraftig. Utfyllnad (text utan innebörd som enbart syftar till att göra den längre) förminskar slagkraften och därför är jag manad att stanna här.


[1]Rosa Luxemburg, Socialdemokratins kris, 1915
[2]Torbjörn Säfve, Rebellerna i Sverige, Uddevalla, 1971
[3]Säfve, sida 36
[4]Internationella Kommunistiska Strömningens (IKS) plattform, sida 6
[5]Säfve, sida 37
[6]Lin Biao, Leve segern i folkkriget, sida 35

Kommentarer om Forum för levande historias verksamhet

Jonas Aghed skrev en artikel i Nya Arbetartidningen nummer 1, 2008, där han behandlar Forum för levande historia. Han tycker att den svenska vänstern skulle ”kunna välkomna Forum för levande historias informationskampanj ’Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer’”. Det håller jag inte med om. Jag förstår överhuvudtaget inte hur han resonerar.

Det har även förekommit en debatt i detta ämne i tidningen Flamman under maj månad 2008, en debatt som jag funderade på att ge mig in i, men där jag beslutade att inte göra så, eftersom jag hade väntat mig att någon annan skulle ge uttryck för mina ord. Detta motiverade jag med att Flamman har några tusen prenumeranter, så jag tog för givet att åtminstone någon av dessa skulle påpeka det uppenbara i debatten, men det hände aldrig.

Saken är den att det verkar råda en djup begreppsförvirring i vårt samhälle. Jag syftar i denna artikel på begreppet kommunism. Folk verkar tydligen ge kommunismen en annan innebörd än ordets egentligen betydelse. Det är därför debatten blir snedvriden. För att få rätsida på det hela måste man först fråga sig: ”Vad är egentligen kommunism?”. Många människor kommer med märkliga svar på denna fråga. Jag väljer att i falla säga att kommunismen inte är socialfascistiska/kapitalistiska nationer såsom vi såg i exempelvis Östeuropa under andra hälften av 1900-talet. Det är vad kommunismen inte är. Frågan kvarstår dock: vad är egentligen kommunismen (och varför var inte kommunismen det samhälle som existerade i de forna östeuropeiska regimerna)?

Kommunismen är ett samhälle där inga stater eller klasser existerar och där produktionen och konsumtionen är ordnad utefter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.[1] Var Sovjetunionen, Demokratiska Kampuchea och kulturrevolutionens Kina sådana samhällen? Svaret på den frågan är tveklöst nej. Därigenom faller hela den kampanjen som Forum för levande historia nu bedriver om ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Detta av den enkla anledningen att några sådana regimer aldrig har existerat.

Man kan inte bedriva en kampanj om ett hjärnspöke. En sådan kampanj är i sig ett hjärnspöke. Då själva kampanjen i sin grund bygger på ett falsk påstående, att regimer såsom Pol Pots i Kambodja var kommunistisk, är den helt meningslös. Den fyller en funktion för högern, då de vill inbilla människor att kommunismen har en annan innebörd än den faktiska och reella. För anhängare inom vänstern har denna kampanj däremot inget syfte, även om människor i vänstertidningar har uttryckt det så.

Kampanjen syftar enbart till att smutskasta kommunismen genom att sammankoppla den med tidigare degenererade regimer, regimer där många brott mot mänskligheten begicks (det förnekar knappast någon). Vad man däremot måste ”förneka” är dessa regimers koppling till begreppet kommunism, för en sådan koppling är inte rättvis. Kommunism är ingenting annat än kommunism, kommunismen är därför inte detsamma som socialfascism. Detta är blott och bart logik. Om Forum för levande historia vill dra igång kampanjer bör dessa bygga på logik och sanning, inte på trams och påhitt. Därför måste kampanjen fördömas och därför kan denna kampanj inte vara något som den svenska vänstern kan välkomna, då den i sin grund är en enda stor smutskastning och lögn.


[1]Karl Marx, I programfrågor (Till kritiken av Gothaprogrammet), Proletärkultur, Göteborg, 1982, sida 73

”Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök”

”Så sent som år 1977, när det vänsterextremistiska decenniet var på väg att ebba ut, förespråkade SKP:s verkställande utskott väpnat våld mot det svenska parlamentet. Det skedde i en helt osannolik skrift, som var en polemik mot en renegat som typografen Sture Ring. Titeln ekade kinesisk retorik så det stänkte om det: ’Ur det kommunistiska partiet stiger en borgerlig arbetarpolitiker fram’.”
- Jan-Ewert Strömbäck i Tidningen Kulturen, 2007-10-15

Faktum är att denna skrift i själva verket är alldeles utmärkt. Redaktionen har studerat den, just eftersom ny fokus har riktats mot Sture Ring i och med att vänsterpressen har börjat ge honom utrymme att agera på. Utvecklingen är skrämmande och det är på sin plats att någon påminner folk om vilka illdåd och ogärningar den mannen är skyldig till under sina år i SKP; där han ledde högeroppositionen och i sort sett försökte förinta och förstöra hela partiet och dess revolutionära politik. Sture Ring har ingen plats inom vänstern förrän han begår självkritik för sina högerfel inom SKP.

Citatet som anger rubriken till denna artikel är hämtat från ett cirkulär som SKP:s partistyrelse skickade ut och där uppmanades alla partimedlemmarna att skriva under meningen som, som sagt, anger denna artikels rubrik. Nu måste jag förstås behandla lite bakgrundsfakta innan jag fortsätter vidare.

Sture Ring har skrivit ett kapitel i den antologi som Ung Vänster gav ut i och med sitt 100-årsjubileum 2003 (Hundra år av gemenskap, Bokförlaget Nixon, Linköping, 2003). Där behandlar han sin första tid inom politiken. Han var aktiv redan under den tiden förbundet hette SKU (Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund), men i första hand under den period förbundet bar namnet Demokratisk Ungdom (DU, som det hette 1952-1967). Det var där han gjorde sig ett namn. SKP skriver i sin skrift (Ur det kommunistiska partiet stiger en borgerlig arbetarpolitiker fram, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977) att ”Sture Ring var redan på 1950-talet en rätt ledande revisionist. Inför gamla SKP:s kongress 1964 tillhörde Sture Ring den s.k. ’de 29:s opposition’[…], en revisionistisk strömning”.

De 29:s opposition syftade till att vrida partiet åt höger, vilket man också lyckades med. Man lyckades störta den dåvarande partiledaren och ersätta honom med en som var mer inställsam mot sossarna och högern, och man lyckades några år senare också få igenom ett namnbyte på partiet för att visa sig mer inställsamma mot högerfolk. 1967 bröt sig KFML ur SKP/VPK och under de följande åren drabbades VPK av stora nederlag på grund av detta. 1971 gick Sture Ring med i KFML (antagligen på grund av VPK:s bakslag).

SKP:s verkställande utskott (inom partistyrelsen) skriver i sin skrift från 1977 att Sture Ring redan från starten bedrev en högerlinje inom SKP, en linje som växte sig stark under början av 1970-talet, men som led nederlag i och med andra partikongressen 1976, där partiets vänsterfalang fick majoritet. Detta ledde till att denna skrift och andra liknande gavs ut för att göra upp med revisionismen och högeravvikelserna inom partiet. Detta föranledde Sture Ring att försöka splittra partiet, vilket gav som resultat att delar av högerfalangen lämnade SKP. Det var denna splittring som ledningen fördömde. Däröver behandlar skriften alla högerfel från Sture Rings sida, som här inte finns någon möjlighet eller utrymme att gå in på, utan istället hänvisas de intresserade till SKP:s och Oktoberförlagets skrift.

Nu är saken den att Sture Ring har börjat synas i tidningen Flamman, som utger sig för att vara ”Vänsterns tidning”. Detta är mycket beklagligt och utvecklingen är skrämmande. Hur kan överhuvudtaget denne man tas emot med öppna armar utan att ha begått självkritik eller rättat till sina högerfel? Tidningen Flamman kan inte vara vänsterns så länge Sture Ring tillåts använda den som agenda för sin revisionistiska och högeropportunistiska linje. Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök!

Utredning om Palmemordet

Det har skrivits tusentals sidor om Palmemordet. Många böcker och artiklar har försökt reda ut det hela och givetvis har vissa lyckats bättre än andra. Vissa har till och med lyckats så bra att det har stuckit i ögonen så mycket hos de styrande att de som har avslöjat mordkomplotten har blivit stämda på stora summor pengar. Jag talar då framförallt om Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)), som i sin bok ”Mordet på Palme och polisspåret” lägger fram en teori kring det hela som är mer rimlig än alla andra man har hört talas om. De flesta har nog hört talas om polisspåret, men ytterst få har nog satt sig in i detta spår så väl som KPML(r) har gjort. Boken gavs ut 1989 och i samband med dess utgivning stämdes partiet (eller mer korrekt dess tidning Proletären) på en och en halv miljon kronor, varav man blev dömda att betala en halv miljon.[1]

Man blev stämda för att man pekade ut en specifik person som ansvarig för mordet. Med största sannolikhet hade man även rätt i sitt utpekande, just eftersom det blev en sådan stor och uppmärksammad process kring det hela. Man fick betala ett skadestånd på en halv miljon och boken drogs in och är inte längre möjlig att införskaffa (även om jag givetvis har den i min ägo). Jag väljer att inte namnge mördaren i denna artikel, helt enkelt av bekvämlighetsskäl, då jag inte vill ha ytterligare rättsprocesser omkring mig. Partiet KPS (Kommunistiska Partiet i Sverige, de svenska hoxhaisterna) valde i sin skrift om mordet (Vem mördade Olof Palme?, Kommunistiska Arbetarförlaget, Stockholm, 1990) att benämna de huvudmisstänkta som X och Y, för att undvika samma problem som tidningen Proletären.

De bägge skrifterna visar hur polisen har tystat vittnen som har suttit på mycket viktig information i ärendet. Enbart de som har haft irrelevant information har man vågat låta uttala sig. De vittnen som här har fått komma till tals, som inte har fått möjlighet inom etablerad media att yttra sig, visar på hur en konspiration har förekommit inom Stockholmspolisen (mer specifikt dess Norrmalmsdistrikt). En högerextrem gruppering inom Norrmalmspolisen har genomfört det hela. Flera vittnen har sett specifika och identifierade Norrmalmspoliser vid platsen för Palmemordet strax innan och strax efter mordet. Det var dessa som genomförde gärningen, även om själva ordern om den kan ha kommit från annat håll (KPS utreder ett antal utländska spår i fallet).

När vittnen har berättat i förhör om vad de har sett har polisen kommit med hotelser om att de ska råka illa ut om de inte håller tyst om detta. En person som såg mördaren i ansiktet precis innan mordet och lade märke till ett spektakulärt ärr i hans ansikte blev tillsagd att han verkligen var tvungen att glömma det där ärret. Det aktuella vittnet har senare kunnat identifiera den aktuelle polismannen som genomförde mordet. Denna person namnger även KP i sin skrift, medan KPS inte vågade gå så långt. Med andra ord finns det alltså åtminstone ett ögonvittne som såg själva mordet, som såg mördarens ansikte när han mötte honom på gatan. Han mötte först paret Palme och undrade vart de hade sina livvakter. Han fick därefter syn på mannen som följde efter paret Palme och tänkte att det måste vara livvakten. Han såg honom i ansiktet och såg därefter själva mordet en stund efter att han hade passerat de tre. Detta ger oss alltså för handen ett hundraprocentigt bevis för vem som genomförde det hela.

Mördaren har förekommit i Palmeutredningen under namnet ”Grandmannen”. Många vittnen såg den mystiske figuren utanför biografen Grand i samband med att Palme var där och såg på Bröderna Mozart timmarna innan mordet. Sedan har det också kommit in mängder med rapporter om vittnen som har sett personer gå runt och prata i walkie-talkies i trakterna kring mordplatsen under mordnatten. Flera av dessa har sedan identifierats som polismän inom Norrmalmspolisen. Den allra närmsta tiden innan Palmemordet sågs det mängder med poliser kring mordplatsen. Vittnen har pekat ut runt 40 poliser som var där i trakten innan själva mordet hade ägt rum. Enbart två av dessa hade uppdrag i området. De andras närvaro är däremot helt oförklarlig. Deras närvaro förklaras enbart av deras inblandning i mordet. För att kunna hjälpa mördaren att fly ostört var de förstås tvungna att vara många sammansvurna på plats.

Alla bevisen pekar blott och bart på en poliskonspiration. De bägge skrifterna jag har studerat i ämnet berättar även om de utpekade polismännen och deras bakgrund, hur de var som personer. Det är människor som tillsammans har utgjort en högerextrem (nazistisk) gruppering inom poliskåren. Denna strömning, dess tillkomst och dess verksamhet beskrivs utförligt. Flera av poliserna åkte även på tjänsteresor till Sydafrikas apartheidregim, som de stödde. Där hade de kontakt med den sydafrikanska polisen (som var deras rasistiska och fascistiska meningsfränder).

KPS fokuserar särskilt på Sydafrikaspåret och menar att mordet var ett beställningsjobb från Sydafrika. Man vidhåller dock att svenskar genomförde det, eftersom personer med lokal kännedom mest effektivt kunde genomföra det hela i praktiken. Man behövde även användning av lokala sambandsfunktioner här i Sverige. Därför var det inte Sydafrika som i praktiken genomförde mordet, även om de antagligen ligger bakom det hela. Den sydafrikanska polisen använde sig av sina svenska kollegor och meningsfränder för att röja undan ett stort hot mot Sydafrikas roll i internationella sammanhang: Olof Palme. Palme var en högerpolitiker, men i internationell politik var han en kritiker av apartheid och den dåvarande sydafrikanska regimen, som helt enkelt såg till att få bort honom.

KPS utreder även om möjligen mordet kan ha skett på beställning av CIA. Att det skulle ha genomförts på beställning från Sydafrika verkar däremot mer troligt. En jugoslavisk legosoldat hade blivit erbjuden två miljoner dollar av en amerikansk CIA-agent för att mörda Olof Palme två månader innan mordet. En månad innan berättade han detta för polisen och SÄPO. Detta är ett konkret bevis för att CIA ville ha bort Palme, men om de senare verkligen gjorde slag i saken kan man inte veta. Givetvis finns det möjlighet att även CIA har sin roll i Sydafrikaspåret och att CIA och Sydafrika kan ha samarbetat med Norrmalmspolisen i ärendet. Detta är förstås ingen omöjlighet.

Hur som helst har den senare spaningsledningen gjort allt för att försöka mörka omständigheterna och detaljerna kring mordet. Antagligen låg inte denna ledning bakom mordet, men de stödde sina kollegor från Norrmalmsdistriktet och såg till att inte de blev avslöjade och att det inte inträffade en stor skandal, vilket det hade blivit om hela svenska folket konkret hade fått detta bevis på att polisen aldrig kan gå att lita på, vilket vissa människor tydligen inte verkar ha insett ännu. Spaningsledningen har varit enträgen i sitt arbete att lägga ut stickspår. Man har beskyllt PKK för Palmemordet och man har sett till att Christer Pettersson dömdes för detsamma (även om han senare frikändes). Man har till och med hållit Ted Gärdestad för misstänkt (vilket mer än något annat visar hur man har varit benägna att lägga ut stickspår åt alla möjliga absurda håll).[2]

Även den politiska ledningen antas veta om vilka som egentligen låg bakom mordet och allting kring det hela. Även dessa har gjort allt för att mörka sanningen. Detta gäller framförallt Ingvar Carlsson, som genom mordet blev Sveriges statsminister och därigenom fick möjlighet att genomföra en kraftig högervridning av Sveriges utrikespolitik och lura in Sverige i EU. Bland annat sa handelsministern och ambassadören Carl Lidbom att ”Det bästa för alla parter är att mordet på Olof Palme aldrig klaras upp”. Arbetsmarknadsministern och justitieministern Anna-Greta Leijon blev överlycklig när Christer Pettersson blev huvudmisstänkt i mordet och uttalade sig om att han var ”idealisk ur alla möjliga synpunkter[…]tänk om polisspåret hade visat sig riktigt”. För Sveriges ledning fick alltså inte polisspåret vara sanningen. Alla andra kunde misstänkas som Palmes mördare, så länge det bara inte var poliser, de verkliga mördarna.


[1]Anledningen till att det var tidningen som stämdes var för att den först gick ut med uppgifterna och pekade ut de som r:arna ansåg var Palmes mördare och först senare gav man ut boken (som var ihopsamlat material från Proletären) och boken gavs inte ens ut på partiförlaget Proletärkultur, utan mer som någon slags fristående skrift för att marknadsföra tidningen Proletären som den stora utredaren kring Palmemordet.
[2]Att Ted Gärdestad misstänktes för mordet är bara en tragedi. Han var i Grekland under mordet och därigenom kunde han avskrivas som misstänkt, men misstanken mot honom ledde till att han blev deprimerad och att han slutligen tog sitt liv. Detta är antagligen polisen helt likgiltiga för. De kan nog tänka sig att offra hur många liv som helst, bara de kan rädda sina egna skinn.

Angående tjurfäktning

Kamrater har kritiserat mig för att jag aldrig har skrivit om djurrätt och de har uppmanat mig att göra det, för att bevisa att frågan inte är fullkomligt betydelselös. Den är inte fullkomligt betydelselös, men givetvis underordnad kampen för att omkullstörta borgarsamhället, vilket allting är underordnat. Därför har jag haft fullt upp med att skriva om detta istället, men nu har jag tagit mig tid att uttala mig om i varje fall en specifik djurrättsfråga (eftersom tidskriftens läsare har begärt detta) och jag har valt att fokusera på frågan om tjurfäktning (ett spanskt fenomen, Spanien som har hamnat i blickfånget extra mycket nu efter segern i fotbolls-EM).

Tjurfäktningen är ett ociviliserat och syfteslöst djurplågeri. Ursprungligen är det väl tänkt att vara någon slags kamp mellan en man (matadoren) och en tjur. Villkoren för de bägge parterna är dock givetvis sådana att tjuren omöjligen kan vinna. Matadoren har ett antal kompanjoner som understöd och alla är beväpnade till tänderna. Därefter är tanken att tjuren ska springa fram och tillbaka medan de beväpnade herrarna inne på själva arenan hugger ner tjuren med svärd och spjut.

Tjurfäktningen är ett dödsstraff, en avrättning av tjuren. Tjuren avlivas alltid i samband med tjurfäktningen. Har tjuren själv valt detta? Deltar tjuren på sina egna villkor? Tjuren är där mot sin vilja och människor har valt ut tjurarna. Inom mänskligheten används också dödsstraff och avrättningar, där människor avrättas av andra människor. Dödsstraff är givetvis ett felaktigt agerande även när det förekommer mellan människor, men människornas avrättning är alltid ett resultat av att den som ska avrättas har begått ett allvarligt brott. Tjuren har inte begått något brott alls. Man väljer alltså godtyckligt ut ett offer för avrättningen. Tänk om man skulle företa samma handlande människor emellan. Skulle inte folk reagera mer då? Antagligen, och detta bevisar att anhängarna till tjurfäktning ser noll värde i djurens liv, att de inte ens ser dem som liv eller levande ting, utan som objekt, materia att göra ekonomiska förtjänster på.

Tjurfäktningen är en industri. Det ligger mycket pengar i branschen. Man har stora arenor där tusentals människor betalar inträdesavgift för att beskåda mordskådespelen. Förespråkarna för tjurfäktning vill bevara företeelsen med argumentet att det är en djupt rotad kulturell tradition. Nu är det dock som så att alla typer av traditioner är av ondo och att allt det gamla, reaktionära och bakåtsträvande måste störtas, eftersom mänsklighetens uppgift är att bygga om samhället från grunden och skapa det kommunistiska samhället. Traditioner är ett hinder på vägen och måste därför förintas med all kraft. Vi måste istället tänka nytt och progressivt.