Arbetet som en drog?

Man hör ibland talas om att berömda personligheter i historien har varit arbetsnarkomaner. Det kan exempelvis gälla flitiga författare eller vetenskapsmän, sådana som har arbetat fram exceptionellt mycket material inom sitt område (eventuellt till och med inom flera separata områden). När man talar om folk som arbetsnarkomaner på det viset så är det som att arbetsmissbruket förgylls och ses som någonting fint. Arbetsnarkomaner beskrivs då som framgångsrika människor, eftersom de har skapat mycket, producerat många böcker eller skivor eller vad det nu kan vara.

Jag själv har också låtit mig hänföras av hur vissa människor kan skapa så mycket och lärt mig att högakta de människor som beskrivs som arbetsnarkomaner. Givetvis ligger det i det kapitalistiska samhällets intresse att skruva upp arbetstempot och höja ”arbetsmoralen”, så att människor ska producera mer. De som väl producerar exceptionellt mycket framhålls som exempel, personer som de andra bör sträva efter att efterlikna. I Sovjetunionen och andra liknande länder gav man till och med medaljer till personer med motiveringen ”arbetets hjälte”. Detta är förstås en fråga som är värd att tänka igenom.

Även jag har kallats för arbetsnarkoman och människor säger att jag skriver i en sådan omfattning som få andra i min ålder gör och att min samlade produktion vid denna ringa ålder (som ligger på flera hundra A4-sidor) är någonting extremt. Jag håller inte med om det och om det nu ändå vore så att den, faktiskt, relativt lilla mängd jag ändå har skrivit (eftersom det hela är resultatet av åtminstone tre-fyra år av skrivande) skulle vara så enastående, så är det knappast någonting att på något sätt beundra. Vi måste komma ihåg att det hela kallas för ”arbetsnarkoman” av en anledning.

Man kan missbruka sitt arbete precis som man kan missbruka allting annat. Detta bör inte betraktas som någonting ”fint”, som de borgerliga historieskrivarna gärna vill få det till, när de framställer sjukligt höga arbetsinsatser som exempel som gemene man bör följa. I Sovjetunionen, som jag nämnde redan tidigare, tyckte man exempelvis att arbetsmoralen var alldeles för låg och den chockökning man genomlevde i produktionen var tydligen inte tillräcklig, enligt makthavarna där. Därför började man med förehavandet att dela ut medaljer till folk som arbetade sig till en tidig död (i praktiken). ”Arbetets hjältar” kallades de personer som inte gjorde annat än att arbeta, och för detta fick de medaljer. Människor klarar dock inte hur högt arbetstempo som helst, så makthavarnas försök att pressa upp arbetstempot genom att dela ut medaljer, eller vad man nu tar sig för, är bara skadligt för människorna, de som arbetar och drabbas av det här.

Arbetsnarkomaner är arbetsnarkomaner, inga hjältar. Arbetsnarkomaner bör hjälpas att ta sig ur det tillstånd de befinner sig i, även om det kapitalistiska samhället vill försöka skapa fler och fler arbetsnarkomaner. Om alla bara vore arbetsnarkomaner skulle produktionen chockökas och så skulle kapitalet tjäna stora pengar. De skulle även tjäna stora pengar på att människor skulle bränna ut sig och arbeta sig till döds, så att de slipper betala pensioner för dem. Om de bara kan driva oss i döden med ett sjukligt arbetstempo så kommer ingen människa nå pensionen i fortsättningen. Det är vad kapitalet helst av allt vill och önskar. Det är då viktigt att vi är på vår vakt och försöker hjälpa våra medmänniskor som har hamnat i arbetsmissbruk. Det är någonting som är viktigt både för oss själva och för arbetsnarkomanerna, våra medmänniskor.

Jag vill avsluta denna lilla text med att dela med mig av följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=mwMVyUO_sQQ Är detta någonting vi kan hämta inspiration ifrån i vårt arbete mot arbetsmissbruket? Det är frågan!