Svensk fascism

Nationalsocialistiska Arbetarepartiets (NSAP) program är ett slags punktkrav med nio punkter för hur de vill förändra det svenska samhället. Första punkten talar om att ge ekonomiskt stöd till rasforskning och att det även ska bedrivas undervisning om detta i skolorna. Andra punkten förordar en regering som är oberoende av politiska partier och ekonomiska särintressen och parlamentarismens avskaffande. Tredje punkten kräver bland annat att bankerna ska förstatligas, fjärde punkten att handelspolitiken ska läggas om så att man får en inriktning på självförsörjning, femte punkten behandlar frågorna på arbetsmarknaden (bland annat upprättandet av korporationer, vilket jag kommer återkomma till), sjätte punkten talar bland annat om att de skandinaviska folken bör samlas i ett gemensamt statsförbund, sjunde punkten handlar om moral och seder, åttonde punkten behandlar rättskipningen och nionde och sista punkten är antisemitisk, kräver stopp på ”det judiska inflytandet” och invandringsstopp för judar. NSAP:s text i övrigt är längre motiveringar kring de olika punkterna man radar upp.

Per Engdahl har skrivit en text som kan upplevas som mer ”intellektuell” och formulerad på ett mer skolat sätt, inte lika lättfattligt som NSAP:s partiprogram, som förmodligen är tänkt att vara så folkligt i formuleringarna som möjligt. Engdahl går också till angrepp mot parlamentarismen och kallar denna för ”en ren politisk perversitet”.[1] Han behandlar också det korporativa samhället, en teori om hur människor i ett fascistiskt samhälle ska organiseras och hur arbetet ska organiseras. Han beskriver att denna organisering ska bestå av sex olika ”ekonomiska enheter”, eller korporationer: industri, handel, bank, kommunikation, jordbruk och en för alla övriga, såsom olika former av tjänstemän, läkare, konstnärer osv.[2] Engdahl behandlar ett antal olika punkter för hur han anser att samhället ska organiseras och mycket känns igen från NSAP:s program, såsom att ”moralen” måste stärkas och kyrkan få en starkare roll. Något som skiljer sig är att Engdahl inte uttryckligen skriver om ”judiskt inflytande” och ställer rasistiska krav såsom invandringsstopp.

Per Dahlberg har skrivit ett mer omfattande material än de två andra texterna, en hel artikelserie, bestående av åtta artiklar. Han nämner i och för sig ibland rasbiologi, men inte i samma omfattning som det sker i NSAP:s partiprogram, utan hans artiklar är en fördjupning i nationalsocialismens inställning till parlamentarismen och den parlamentariska demokratin och lägger fram en skiss över vilket samhälle nazisterna vill ha istället för detta. En av hans artiklar behandlar vad han kallar för ”den nordiska ledartanken” och han diskuterar om hur Sverige under historien har styrts av mäktiga kungar.[3] Han beskriver det som så att den parlamentariska demokratin, eller ”massväldet”, inte hör hemma i svensk historia.[4] En av hans artiklar behandlar även korporativismen och detta är med andra ord någonting som de alla tre har behandlat. Titeln på hans artikelserie antyder att önskemålet är att partidemokratin ska ersättas med just en ”korporativ folkstat”. Hans sista artikel i serien diskuterar huruvida monarki eller republik är att föredra i vad han anser vara ett idealiskt samhälle. Han anser att ett system med riksföreståndare (som vi har haft under medeltiden) har fler fördelar än att ha kung eller president.[5] Dahlberg påpekar också på följande sida att frågan om statsskicket egentligen inte är en brinnande fråga för svenska nationalsocialister.[6]

För att peka på vad som gör dessa svenska texter fascistiska kan man jämföra dem med programmen och de ideologiska grunderna för det italienska fascistpartiet (PNF) och tyska nazistpartiet (NSDAP), vilka i viss mån var ideologiska föredömen för de svenska fascisterna och nazisterna, eftersom dåtidens Italien var det mest etablerade fascistiska samhället och dåtidens Tyskland var det mest etablerade nazistiska samhället.

Det italienska fascistpartiets program, skrivet 1921, före de svenska texterna, behandlar också frågan om korporationer och att det är nödvändigt att verka för att korporationer bildas.[7] Detta med korporationer är att se som någonting grundläggande i fascistisk ideologi, framförallt därför att det är någonting som återkommer i samtliga källtexter, alla de svenska och i det italienska partiprogrammet. Ett förtydligande av vilka olika korporationer som ska skapas är Engdahl som mest utförligt har behandlat, av dessa exempel på texter.[8] De andra texterna talar mest bara om att det är nödvändigt att etablera korporationer, utan att riktigt specificera vilka olika korporationer det handlar om. Dahlberg skriver dock om olika arbetsuppgifter som bör organiseras i olika former av korporationer, men inte på ett lika förtydligat sätt som Engdahl.[9] Dahlberg tycker att bland annat försvaret och hemarbetet kan tänkas ha egna korporationer, vilket inte Engdahl har nämnt någonting om.[10]

Det italienska fascistpartiet skriver i sitt program att statsmakten behöver stärkas och att nationalstatens prestige måste återföras.[11] I NSAP:s program går det att se att det finns en avdelning med rubriken ”stark statsmakt och näringsriksdag”.[12] Däri går det att se en betydande likhet mellan det svenska nazistpartiet och italienska fascistpartiet. Någonting som är intressant är att det italienska fascistpartiet anser att skolornas främsta uppgift är att höja den moraliska och kulturella nivån och inte att ge studenterna kunskaper kring olika former av vetenskapliga ämnen.[13] NSAP:s program anser att det är lutherska kyrkan som har denna uppgift, att höja den moraliska nivån, och deras program behandlar inte skolan alls.[14] NSAP vill återinföra döds- och kroppsstraff och rent allmänt skärpa straffsatserna.[15] De italienska fascisterna har vad som skulle kunna betraktas som en mer ”humanistisk” inställning och argumenterar för att kriminaliteten ska bekämpas med bland annat terapi.[16]

Det tyska nazistiska partiprogrammet skiljer sig från det italienska och även från Engdahls idéer, vilket även NSAP:s program gör på vissa punkter. Det går att se vissa skillnader mellan nazismen och den rena fascismen. Punkt fyra i det tyska programmet anger att enbart en person av tyskt blod kan vara tysk medborgare och att judar alltså inte kan vara det.[17] Det svenska nazistpartiet kräver att judarna ska fråntas allt inflytande, att de ska förbjudas att ha statsämbeten, att det ska införas invandringsförbud mot judar och att judarna ska ställas under särskild främlingslag.[18] Engdahl eller de italienska fascisterna nämner inte judar överhuvudtaget och detta är en viktig skillnad mellan nazismen och den rena fascismen. De svenska nazisterna fastställer faktiskt till och med att inga andra politiska åskådningar utöver nationalsocialismen har som målsättning att bekämpa judiskt inflytande.[19] Några rader längre ner förordar man även att alla judar som har kommit till Sverige efter 1914 måste lämna landet, medan det tyska nazistpartiet kräver att alla icke-tyskar som har invandrat till landet efter just 2 augusti 1914 måste flytta.[20]

Även de tyska nazisterna förespråkar dödsstraff, vilket jag redan har nämnt att deras svenska motsvarighet gjorde. Detta är ingenting som går att läsa om någonstans i de italienska fascisternas program eller i Engdahls text. Italien hade dock dödsstraff fram till 1947, alltså under fascisternas tid vid makten, även om det inte är någonting som nämns i partiprogrammet.[21]

Både nazismen och fascismen är auktoritära ideologier, men nazismen innehåller även stark antisemitism och rasism, som inte återfinns inom fascismen. De bägge ideologierna har med andra ord likheter, men också skillnader. Nazism kan sägas var fascism med antisemitiska inslag, att nazismen tar fascismen ett steg längre, är ett steg längre fram i sin radikalism.

De nazistiska texterna uttrycker sig mer radikalt än de fascistiska, även om dessa bägge ideologier är emot demokrati och förespråkar ett auktoritärt system. Per Dahlberg hävdar exempelvis att diktatur vid vissa tillfällen är nödvändigt, om än inte idealiskt och förkastar därmed den parlamentariska demokratin.[22] Även Per Engdahl anser att det är någonting onaturligt att ”massan” ska besluta vilka som ska sitta i riksdag och regering och tar därmed även han avstånd från den parlamentariska demokratin.[23] Han och fascisterna delar nazisternas rop på auktoritet medan han inte som dem gör rasistiska utfall titt som tätt. Därför finns det både likheter och skillnader mellan texterna, mellan Lindholms-nazismen och Engdahls ”svenska socialism”.


[1]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 7-8
[2]Ibid., sida 11-12
[3]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 243
[4]Ibid., sida 242
[5]Ibid., sida 338
[6]Ibid., sida 339
[7]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 2
[8]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 11-12
[9]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 309-310
[10]Ibid., sida 310
[11]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 3
[12]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 11
[13]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[14]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 27
[15]Ibid., sida 29
[16]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[17]Ibid., sida 7
[18]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 8
[19]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 30
[20]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[21]http://encarta.msn.com/media_461543496/capital_punishment_worldwide.html (hämtad: 090625)
[22]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 280
[23]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 23

Fascism och klass

Det tyska nazistpartiets (NSDAP) program anger ett antal punkter för hur man vill ha sitt samhälle. Vissa av dessa frågor behandlar samhällets sociala organisering. Exempelvis anger programmets sextonde punkt att de kräver att en hälsosam medelklass ska ”skapas”.[1] Detta är egentligen den enda punkten i de tyska nazisternas program som direkt behandlar klass, men det italienska fascistpartiets program går in djupare kring frågor om klassamhället. Det italienska fascistpartiet (PNF) kräver att korporationer ska upprättas, för att bland annat stärka solidariteten mellan medborgarna på nationstillhörighetens grund.[2] De italienska fascisterna kräver också ett par kapitalistiska åtgärder, som att den privata sektorn ska få ta över industrier som staten har hanterat dåligt och att det statliga monopolet för post och telegrafi (radio och telefon) ska avskaffas.[3]

Direkt efter de två marknadsekonomiska kraven jag nyss tog upp har de italienska fascisterna även ett eget stycke för social politik i sitt partiprogram. Där säger de att de erkänner den sociala funktionen hos privategendomen och motsätter sig socialistisk ekonomi på denna punkt, för de anser inte att den socialistiska varianten kan ge en maximal produktion. De vill alltså ha en fri marknad som inte styrs av staten eller kommunerna. Vidare säger de, och detta får anses vara basen i deras syn på klassamhället, att det finns konflikter mellan olika samhällsklasser och att dessa konflikter måste disciplineras. De ställer även krav på att strejker ska förbjudas för anställda inom offentlig sektor och det ska bildas gemensamma organisationer för arbetare och arbetsgivare, för att få till stånd ett samförstånd mellan dessa.[4]

Sammanfattningsvis tycker fascisterna att klasskonflikterna måste bekämpas genom att skapa samförstånd mellan samhällets klasser och inte som i den socialistiska varianten att klasserna ska upplösas, eller att man åtminstone praktiskt ska minska skillnaderna mellan klasserna. Enligt fascismens politik ska alltså de olika samhällsklasserna bestå, men samarbeta. Man erkänner därmed inte att det finns fog för klasskonflikter, som en socialistisk agitation däremot skulle hävda. Fascismen visar enligt sin argumentation i det italienska partiprogrammet ingen förståelse för varför klasskonflikterna uppstår, utan vill enbart att de ska upphöra. Detta sammanfattas även avslutningsvis i partiprogrammet: korporationer ska bildas och verka på den grunden att nationssamhörigheten står över alla samhällsklasser.[5]

Det man strävade efter i Nazityskland var att ersätta folkets uppdelning i klasser med en uppdelning i olika raser istället.[6] Att man under Nazitysklands existens fokuserade så mycket på rasismen och att bedriva hetsjakt och förföljelser mot exempelvis judar flyttade bort fokus från andra frågor, såsom exempelvis klassamhället. Det jag menar är att inom Nazityskland projicerade man folkets missnöje till att rikta det mot judarna, istället som i ett vanligt klassamhälle där arbetare riktar missnöje mot de förmögna.

Även om Nazityskland var ett klassamhälle, ett samhälle där olika samhällsklasser existerade, så var detta aldrig någonting som det talades om från officiellt håll, från partiets sida. I den nazistiska propagandan riktade man missnöjet mot framförallt judarna. Klassmotsättningar var ingenting som partiet ville att det skulle talas om, utan istället kampen för den ”rena rasen”, mot de människor som etniskt sätt ansågs mindre värda. Det var människors etnicitet som låg i blickfånget, inte vad de hade för ekonomisk standard, även om man av propagandaskäl framställde judarna som giriga kapitalister.

Hitlers maktövertagande innebar ingen omedelbar ekonomisk eller social förändring, för det var en ”rasmässig revolution” han ville genomföra.[7] Klassmotsättningarna i Nazityskland tog sig sällan i uttryck offentligt, men ibland inträffade strejker, men man förhindrade alltid deras spridning.[8] Nazisterna utropade det tyska samhället till ett ”folksamhälle”, där alla etniska tyskar skulle enas på etnicitetens grund och överbygga alla tidigare sociala skiktningar och motsättningar som hade funnits mellan exempelvis olika samhällsklasser.[9] Precis som hos de italienska fascisterna var tanken att skapa samförstånd mellan alla samhällsklasser, så länge de var tyskar. Man strävade även efter att utrota girighet och ville att människor skulle tänka på det tyska samhällets bästa snarare än att bara tänka på sitt eget bästa. Payne skriver att nya hierarkier ersatte gamla i Nazityskland och att det gamla klassamhället från tiden före deras maktövertagande aldrig återkom därefter och på det viset var nazisternas period vid makten en skiljelinje i tysk historia.[10]

Det tyska nazistpartiet hade en något annorlunda klassammansättning än det tyska samhället i stort. 1923 utgjorde arbetare 36 % av partiets medlemskår, medan arbetare utgjorde hälften av befolkningen i det tyska samhället.[11] Inom gruppen arbetare var arbetare utan yrkesutbildning underrepresenterade inom partiet i förhållande till samhället, medan arbetarna med yrkesutbildning var överrepresenterade, så det fanns en överrepresentation av arbetarklassens ”övre” skikt (om man nu kan tala om ett sådant).[12] Vid denna tidpunkt var även medelklassen något överrepresenterade inom partiet, medan det fanns en stark överrepresentation av medlemmar ur överklassen. 12 % av partiets medlemmar kom från överklassen, medan motsvarande siffra bara var 3 % i Tyskland vid samma tidpunkt.

Enligt nazistpartiets egna interna sammanställning om klassammansättningen inom partiet 30 januari 1933 tillhörde majoriteten (57, 9 %) medelklassen, 31, 5 % tillhörde arbetarklassen och 10, 6 % var övriga, eller ”den övre samhällsklassen”.[13] Nazisterna var inte nöjda med dessa siffror och erkände själva att arbetare var underrepresenterade inom partiet och önskade värva dem i högre utsträckning, samtidigt som man kom underfund med att medelklassen utgjorde en större andel inom partiet än i samhället generellt.[14] När man ska behandla frågan om klassammansättning måste även de olika klasserna definieras. Skillnaden visar sig i två modeller, en modell med en klassammansättning inom det tyska nazistpartiet där bara arbetare utan yrkesutbildning räknas som arbetarklassen och en modell där även arbetare med yrkesutbildning, hantverkare och deras lärlingar räknas som arbetarklassen. I första exemplet blir arbetarklassen 15, 2 %, medan den blir 41, 6 % i det andra (för perioden 1925-1932).[15]

Enligt en tabell för åren 1919-1923, nazistpartiets allra första, utgjorde proletariatet (arbetarklassen) 21, 7 %, medelklassen 68, 5 %, överklassen 1,8 % och övriga 8 %.[16] Även om ”de övriga” (som räknas till 8 %) skulle tillhöra yrkeskategorier som passar in hos arbetarklassen, så visar denna tabell på en enormt hög andel medelklass inom partiet och förhållandevis låg andel arbetare. Denna tabell baserar sig dock bara på runt 8 000 medlemmar, medan man totalt sett hade 55 000 medlemmar vid denna tidpunkt, så en viss felmarginal kan vara tänkbar. Enligt en specifik medlemslista, kallad ”Adolf Hitlers stridskamrater”, för perioden mellan februari 1919 och oktober 1921, var hela 10 % av medlemmarna från överklassen, en mycket högre siffra än tabellen för 1919-1923.[17]

När det gällde distriktsledarna i det tyska nazistpartiet låg arbetarklassen på en mycket lägre nivå än medelklassen, som det även har sett ut i tabeller generellt för partiets medlemmar, men både nivån för arbetarklassen och medelklassen låg mycket lägre bland distriktsledarna än bland medlemmarna i stort och denna låga nivå kompenserades av en enorm överrepresentation av representanter från överklassen eller samhällets ”elit”.[18] Detta kan dock antas gälla för de flesta organisationer, politiska som icke-politiska, att personer i ledningarna kommer från bättre ekonomiska förhållanden än de vanliga medlemmarna. När det gällde nazisternas kandidater till politiska val såg förhållandena ut så att ju högre nivå det gällde, desto högre var representationen för samhällets övre skikt och således mindre representation av arbetare.[19]

Nazisterna hade även utöver sitt parti även ett antal sidoorganisationer och angående Sturmabteilung (SA) har det gjorts en rad undersökningar om klassammansättningen bland medlemmarna. Ett flertal undersökningar visar att inom SA kom majoriteten av medlemmarna från arbetarklassen, i vissa undersökningar till och med uppemot 70 % av medlemmarna.[20] Enligt detta skiljer sig deras klassammansättning radikalt från hur det såg ut inom själva partiet. En tabell visar också på att SS hade en högre andel arbetare än inom partiet och att andelen arbetare inom SS var ungefär lika stor som andelen medelklass, men när det gäller SS finns det inga studier som anger så höga siffror arbetare som det finns angående SA, alltså kring 70 %.[21] För perioden före 1933 hade dock SS 37, 6 % arbetare bland sina ledarpositioner, i jämförelse med bara 13, 4 % hos SA, men efter Hitlers maktövertagande minskade denna siffra drastiskt hos SS-ledarna och 1939 utgjorde arbetare bara 7, 4 % hos dem.[22]

Medlemmarna i nazisternas parti och övriga organisationer är inte allt som har undersökts, utan även angående deras väljarbas finns det forskning. Ett antal studier visar på att runt 40 % av nazisternas väljarstöd kom från arbetarklassen och det hade alltså en högre andel väljare som var arbetare än andelen arbetare som var partimedlemmar.[23] Enligt tabellerna från en av dessa studier tillhörde även runt 40 % av deras väljare den ”gamla” medelklassen och 20 % den ”nya” medelklassen.

Det tyska nazistpartiet kan sägas vara både ett medelklassparti och ett arbetarparti. Det går att tala om nazismen som medelklassens radikalism, men det är en tes som inte stämmer helt och hållet. Förvisso hade de en överrepresentation av medelklass och, enligt vissa undersökningar, överklass bland sina medlemmar, men när man ser till deras väljarstöd var en betydande del av deras väljare arbetare. Runt 40 % av deras väljare tillhörde arbetarklassen, men detta var ändå en lägre siffra än andelen arbetare i det tyska samhället i stort, enligt fotnot 11, som anger att hälften av den tyska befolkningen vid den tidpunkten var att betrakta som arbetarklass.

Inom SA var en överväldigande majoritet av medlemmarna arbetare, men SA fråntogs all sin makt 1934 och deras roll togs över av SS istället, som inte var en organisation med lika hög andel arbetarklass.[24] Därmed försvann den starkaste ”arbetarorganisationen” inom nazismen och de nazistiska väljarna som inte var partimedlemmar hade heller inte längre något inflytande på partiet, eftersom det efter maktövertagandet slutade hållas val. Det var ledningarna inom NSDAP och SS som styrde Nazityskland och inom ledningarna var andelen arbetare i klar underrepresentation. En betydande del av arbetarna hade fört nazisterna till makten och röstat på dem, men deras partipolitik bedrevs till största delen av representanter från medelklassen och överklassen. Därmed finns det fog för att tala om nazismen som medelklassens radikalism. Det var en rörelse som var styrd av medelklassen (vilket visar sig exempelvis av att deras distriktsledare till större delen var medelklass och överklass, enligt fotnot 18) och det var därmed till större delen medelklassen som formulerade nazismen som politik och ideologi.


[1]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[2]Ibid., sida 2
[3]Ibid., sida 4
[4]Ibid., sida 5
[5]Ibid., sida 6
[6]Michael Burleigh & Wolfgang Wipperman, The Racial State: Germany 1933-1945, Cambridge. Cambridge University Press, 1991, sida 4
[7]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 180
[8]Ibid., sida 192
[9]Ibid., sida 194
[10]Ibid., sida 195
[11]Ibid., sida 154
[12]Ibid., sida 155
[13]Detlef Mühlberger, The Social Bases of Nazism, Cambridge: Cambridge University Press, 2003, sida 12
[14]Ibid., sida 13
[15]Ibid., sida 26
[16]Ibid., sida 40
[17]Ibid., sida 41
[18]Ibid., sida 53
[19]Ibid., sida 54-55
[20]Ibid., sida 59
[21]Ibid., sida 65
[22]Ibid., sida 68-69
[23]Ibid., sida 76
[24]http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=1041 (hämtad: 090712)

Mellankrigsfascismen i sitt sammanhang

Kring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet växte sig nya filosofiska inriktningar starka i Europa, såsom den tyske filosofen Nietzsches idé om övermänniskan och framfarten av nyidealism i Italien.[1] Inom litteratur, musik och konst kom också nyromantiken och förde med sig en våg av nationalism, vilket bland annat visade sig i Wagners verk, som hyllade Tysklands förflutna och tysk hjältedyrkan.[2] Ett antal forskare inom politisk sociologi, företrädesvis italienare, förespråkade under denna tid elitism, kritiserade det parlamentariska systemet och krävde istället mer auktoritet och ett karismatiskt ledarskap.[3] Paroller om liberalism, demokrati och jämlikhet som varit starka under 1800-talet började nu få konkurrens av elitism, auktoritet och hierarkier och socialdarwinismen fick stort genomslag.[4] Inom den akademiska världen var även rasistiska och antisemitiska tongångar framträdande.[5] Att allt detta var tydligt förekommande inom den akademiska världen och inom konsten (av olika slag) i början av 1900-talet blev en grogrund för fascismen och nazismen.

Nationalsocialistiska grupper började framträda i Europa under 1880-talet och dessa, tillsammans med dåtidens nationalsyndikalister i Italien, lade grunden för den framtida italienska fascismen och tyska nazismen.[6] Under 1910-talet pågick första världskriget och påverkade framfarten för de framtida fascistiska rörelserna och innebar ett stärkande av dem. Kriget skakade om de dittillsvarande politiska systemen i Europa och i Tyskland var det militären som kontrollerade samhället under denna period.[7] Kriget förstärkte villkoren för en växande fascistisk rörelse, då det i stora delar av Europa upphävde den stabilitet som funnits tidigare och gav utrymme för nya, mer extrema politiska rörelser att växa. Som visade sig av föregående textstycke låg det en fascistisk stämning i luften även inom den akademiska världen, som ytterligare förstärkte saken.

Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[8] Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[9]

De italienska fascisterna startade av att syndikalister och socialister som förespråkade Italiens intervention i kriget lämnade vänsterrörelsen och startade en egen grupp.[10] Sannolikt var detta ett resultat av en nationalistisk strävan, som låg i luften vid denna tid. Detta skapade en konflikt mellan krigsförespråkarna och de socialistiska organisationernas ledningar och majoritetsgrupper, som tog avstånd från kriget. Exempelvis gick Mussolini med i den fascistiska gruppen för att han, trots tidigare engagemang inom vänsterrörelsen, förespråkade elitism och auktoritet, som var honnörsord inom den akademiska världen vid denna tid, vilket behandlades i första stycket.[11] Som följd av kriget hamnade Italien i en politisk och social kris och ekonomisk depression.[12] Vidare växte det fram ett stort missnöje mot regeringen hos allmänheten eftersom inte landet fick så stora vinster av kriget som hade utlovats.

Det stora missnöjet hos den italienska allmänheten som följd av krigsresultatet kom att bli god grogrund för fascisterna och 1919 förnyades den fascistiska rörelsen med att en ny organisation bildades.[13] Medelklassen och överklassen i Italien behövde ett försvar mot den revolutionära socialismen och 1920 började fascisterna göra framsteg med understöd av militären.[14] När fascisterna med militärens stöd började genomföra attacker mot socialister fick de medelklassens och överklassens stöd och det var på det viset som rörelsen kunde växa sig stark. Fascisterna blev starkare och starkare fram till deras maktövertagande i slutet av 1922. Det var en våldsrörelse som fick stöd av till större delen medelklassen för att de attackerade socialisterna, som medelklassen såg som ett hot. Fascisterna fick också in mycket pengar som stöd från banker och industriägare/kapitalister.[15]

Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[16] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[17] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[18] Det var med kungafamiljens stöd som fascisterna kom i regeringsställning i landet.

Efter att Mussolini hade fått posten som premiärminister hade dock inte fascisterna total makt över Italien, utan Mussolini strävade efter och lyckades även med att tillfoga fascisterna mer makt under de närmast efterkommande åren. Redan efter hans första tal till parlamentet beslutades det genom omröstning att Mussolini skulle få styra genom dekret under ett år framöver. Han skapade även fascismens Stora Råd, under sin egen ledning, för att ytterligare konsolidera sin makt.[19] Genom ett nytt val som Mussolini organiserade 1924 fick en fascistledd koalition 66 % av platserna i parlamentet och därmed egen majoritet och starkare maktkoncentration för Mussolini.[20] 1925 tog Mussolini det fulla ansvaret för regeringen, avskedade parlamentet och blev därmed i praktiken i stort sett en diktator, enbart ansvarig inför kungen själv, som stödde honom.[21]

Nazistpartiet som senare skulle komma att få makten i Tyskland grundades 1919.[22] Hitler var deras huvudsakliga talare och ledde också insamlingen av ekonomiska bidrag till partiet.[23] Att han hade ett nästintill fotografiskt minne var något han utnyttjade i propagandan för att försöka framställa sig själv som en övermänniska och det var han som lockade till partiets allra första massmöte. Nazisterna bedrev masspropaganda genom stora ceremonier och använde olika symboler och ritualer på ett effektivt sätt för att värva medlemmar.[24] Till följd av Frankrikes ockupation av Ruhrområdet 1923 och hyperinflationen som fanns i landet och stärkte partiet och missnöjet mot regeringen försökte man sig på en statskupp, men den misslyckades.[25]

Det var först när sviterna efter börskraschen i USA som nazisterna i Tyskland började få vind i seglen på allvar, när arbetslösheten sköt i höjden och det blev en stor social oro i landet. Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[26] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.

Nazisterna ökade mycket i valen i början av 1930-talet och i valet 1933 när Hitler redan var rikskansler och omfattande nazistiskt våld hade förekommit under valrörelsen mot politiskt oliktänkande fick partiet 43, 9 %.[27] Perioden innan det hade ”partiarmén” SA försökt skapa tumult i olika delar av landet och på så vis hade det nazistiska centralstyret tagit kontrollen över de olika provinserna under förevändning att återföra ordningen. Under denna valrörelse hade även nazisterna fått stort ekonomiskt stöd från företagen och näringslivet. Genom en koalition fick nazisterna majoritet i parlamentet och kunde då anta ett dekret för att ge Hitler möjligheten att styra med nästan oinskränkt makt under fyra års tid.[28] Efter detta hade man möjlighet att införa nya lagar för att stärka makten ytterligare och utforma samhället enligt nazismens önskemål. Alla de andra politiska partierna förbjöds tills nazistpartiet var det enda partiet kvar 17 juli 1933.[29]

Som redan har behandlats i texten finns det likheter och skillnader mellan den italienska fascismen och den tyska nazismen. Fascisterna i Italien utövade våld mot socialister och fick stöd från anti-socialistiska grupper som följd av det och fick makten i landet med framförallt kungafamiljens hjälp, medan nazisterna i Tyskland tog makten genom parlamentariska val och fick stort väljarunderstöd när arbetslösheten sköt i höjden och allmänheten förlorade sin tilltro till de partier som hade dominerat politiken fram tills dess. En ytterligare skillnad var att det tog mycket kortare tid för Hitler att konsolidera makten i sina händer än det tog för Mussolini.

De tyska nazisterna och italienska fascisterna hade till stor del gemensamma idéer och gemensam politik. De ropade efter elitism, auktoritet, karismatiskt ledarskap och anti-socialism, anti-liberalism och anti-parlamentarism. Dock grundade sig nazismen på nordisk mystik, som var framträdande bland annat i Wagners verk, och skiljde sig från italienarna på det viset, som förvisso vurmade för det forna Romarriket, men ändå inte hämtade inspiration från historisk nationalistisk mysticism på det viset.[30] Mussolini blev heller aldrig fullständig diktator med helt oinskränkt makt som Hitler blev, även om även Mussolini hade stor maktkoncentration i sina händer, och Italien var inte lika ”totalitärt” på så vis att det exempelvis rådde större frihet inom konsten och religionen.[31] Nazisterna som parti hade också större makt i Tyskland än vad fascisterna hade i Italien. Den viktigaste skillnaden var måhända antisemitismen, som var det centrala i den tyska nazismen och inte alls var ett inslag inom italiensk fascism under dess första år vid makten.[32] Bägge länderna liknande varandra vad gällde imperialism, då de bägge bedrev erövringskrig, men Hitlers målsättning med detta var att erövra hela Europa och strukturera om ”raspolitiken”, något som inte alls var Mussolinis plan.

I många länder i södra och östra Europa havererade demokratierna och ersattes med auktoritära styresformer under 1920- och 30-talen.[33] I Ungern instiftades en militärdiktatur efter första världskriget och denna regim styrde landet fram till 1944, ett reaktionärt styre med en form av semimonarki, där rösträtten var begränsad och makten låg hos överklassen och medelklassen.[34] Under 20-talet stabiliserades denna militärdiktatur och de fascistiska försöken att ta makten misslyckades och fascisternas ledare i landet antog en ”mildare” politik och utnämndes till krigsminister.[35] Även i Bulgarien tog militären makten några år efter första världskrigets slut och styrde tillsammans med kungen och konservativa politiker.[36] Detta innebar att även i Bulgarien misslyckades fascisterna att ta makten, eftersom den styrande överklassen kunde undertrycka vänsterrörelsen och fascisterna därför inte kunde mobilisera en stor rörelse med skrämselpropaganda om det kommunistiska/socialistiska hotet, som i Italien och Tyskland.

I Spanien var det under 1920-talet militären och kungen som styrde landet.[37] Efter monarkins fall 1931 infördes en parlamentarisk demokrati i landet och i valet 1936 segrade Folkfronten, som bestod av vänsterkrafter, en valseger som så småningom ledde till starten på spanska inbördeskriget.[38] Kriget ledde till att Franco 1939 kom till makten, vars styre lämpligtvis kan betecknas som ”semifascistiskt” och på många vis var ännu en militärdiktatur.[39] 1926 inträffade militärkupper i fyra länder i Sydeuropa och Östeuropa, däribland Spaniens grannland Portugal, och de andra var Grekland, Polen och Litauen.[40]

De flesta regimer i östra och södra Europa under denna tid var styrda av militären, konservativa auktoritära grupper eller av en monark. I Italien och Tyskland kunde fascisterna ta makten delvis genom våld eller hot om våld, men detta hade aldrig gått i en militärdiktatur, där alla försök till maktövertagande hade krossats med vapenmakt. Dessa diktaturer lät heller inte parlamentariska val fatta beslut om styret, som förde nazisterna till makten i Tyskland. I Tyskland fanns det en maxgräns på hur stor armén fick vara efter kriget och därför hade den inte styrkan att sätta stopp för maktövertaganden såsom i militärdiktaturerna, och i Italien kom fascisterna till makten med stöd av kungen, som hade möjlighet att utse premiärminister.[41] I Tyskland och Italien förekom även verksamhet från den revolutionära vänstern, något som inte var fallet inom militärdiktaturerna, och denna verksamhet från vänsterrevolutionärt håll kan ha ansetts provocerande och lockat anhängare till den tyska nazismen och italienska fascismen och bidragit till maktövertagandet.[42]

Nazisternas stöd i Tyskland minskade under slutet av 1930-talet, men efter krigsstarten och segern mot Frankrike som kom 1940 var partiets popularitet på sin topp, men minskade sedan allteftersom kriget gick sämre och 1944 hände det till och med att partimedlemmar gömde sina partinålar och förnekade sitt medlemskap.[43] Till följd av erövringarna under krigets första tid kunde man upprätta ett antal fascistiska lydstater och på så vis expandera fascismen geografiskt.[44] I Italien började fascisterna och Mussolini bli mindre omtyckta hos allmänheten under 1942 till följd av kriget, som inte hade gått särskilt bra för landet, utan man hade mer och mer hamnat i skuggan av Tyskland.[45] Till följd av detta missnöje avsattes slutligen Mussolini av kungen från sin post som premiärminister i juli 1943 och en icke-fascistisk regering tog vid.[46]

Uttalat fascistiska organisationer och partier fick makten i olika länder under kriget, vilket möjliggjordes av tyskt och italienskt understöd, såsom Järngardet i Rumänien 1940.[47] Även i Frankrike växte det fram ett starkt fascistiskt parti under den nazistiska ockupationen och som styrde regeringen i den franska kolonin Tunisien under 1942 och 1943.[48] I Slovakien satt män med nazistisk agenda på viktiga regeringsposter under början av 1940-talet, med tyskt understöd.[49] Vad som beskrivs som den mest blodtörstiga lydregimen till Nazityskland var den som man tillsatte i Kroatien under ledning av organisationen Ustaša, som styrde 1941-1945.[50] Vidare upprättades en fascistisk lydregim i Ungern, när Pilkorsrörelsen tilldelades ledarskapet där under 1944 och 1945.[51] Det finns ytterligare ett stort antal regimer under fascistiskt ledarskap som tyskarna upprättade, men det blir tjatigt att rada upp dem allesammans.

De nazistiska och fascistiska regimerna i Europa föll till följd av kriget, till följd av att de allierade besegrade dem med militärmakt och tillsatte icke-fascistiska regimer.[52] På det viset innebar kriget att fascismen krossades, men fascismen hade även nått sin höjdpunkt till följd av kriget, under dess första tid, då de hade erövrat stora delar av Europa, en höjdpunkt som några år senare ersattes av fascismens stora nederlag, i och med krigsslutet.

[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 24-25
[2]Ibid., sida 26
[3]Ibid., sida 27
[4]Ibid., sida 29
[5]Ibid., sida 32
[6]Ibid., sida 41
[7]Ibid., sida 74
[8]Ibid., sida 78-79
[9]Ibid., sida 79
[10]Ibid., sida 81
[11]Ibid., sida 83
[12]Ibid., sida 87
[13]Ibid., sida 91
[14]Ibid., sida 95
[15]Ibid., sida 104
[16]Ibid., sida 107
[17]Ibid., sida 108
[18]Ibid., sida 110
[19]Ibid., sida 111
[20]Ibid., sida 113
[21]Ibid., sida 115
[22]Ibid., sida 150
[23]Ibid., sida 153
[24]Ibid., sida 154
[25]Ibid., sida 155
[26]Ibid., sida 167
[27]Ibid., sida 174
[28]Ibid., sida 175
[29]Ibid., sida 176
[30]Ibid., sida 208
[31]Ibid., sida 209
[32]Ibid.
[33]Ibid., sida 129
[34]Ibid., sida 131-132
[35]Ibid., sida 133
[36]Ibid., sida 134
[37]Ibid., sida 138
[38]Ibid., sida 254
[39]Ibid., sida 266
[40]Ibid., sida 139
[41]http://www.firstworldwar.com/source/versailles159-213.htm (hämtad: 090714) - Versaillesfreden, artikel 160
[42]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 146
[43]Ibid., sida 368-369
[44]Ibid., sida 376
[45]Ibid., sida 386
[46]Ibid., sida 391
[47]Ibid., sida 393
[48]Ibid., sida 400
[49]Ibid., sida 403
[50]Ibid., sida 404
[51]Ibid., sida 415
[52]Ibid., sida 436

Fascismen som ideologi

Payne har gett en ganska omfattande definition av fascismen, som sammanfattas väldigt bra i en tabell han har publicerat.[1] Enligt denna tabell har fascismen en idealistisk filosofi och därigenom anti-materialistisk (om man sätter ett motsatsförhållande mellan idealismen och materialismen). Fascisterna vill skapa en auktoritär nationalistisk stat, där olika samhällsklasser ska samarbeta med något slags nationalstatstänkande som grund istället för motsättningar mellan olika klasser, motsättningar som fascisterna tar avstånd ifrån. Ekonomin och arbetet ska organiseras i form av korporationer, där både arbetare och arbetsgivare ingår.

Fascismen innebär också en militarisering av politiken och av hela samhället i stort och historiskt sett har fascistiska samhällen bedrivit erövringspolitik och krigföring mot andra områden i syfte att expandera sina nationer.[2] Fascismen upphöjer maskulinitet och manlig dominans och ser ungdomen som den viktigaste fasen i livet. En fascistisk ledarstil är auktoritär och ”karismatisk”.

Auktoritära stater har funnits i Italien 1922-1945, en fascistisk regim, men även i exempelvis Tyskland 1933-1945 och i Sovjetunionen. Rörelsen som styrde Italien kallade sig själva för fascister. I Tyskland kallade de sig för nationalsocialister, men betecknas ofta som fascister även de. De som styrde Sovjetunionen kallade sig för kommunister, men om fascism ska definieras som ett auktoritärt nationalistiskt samhälle var även Sovjetunionen fascistiskt.

Det måste sägas att det fanns fler likheter mellan dåtidens Italien och Tyskland än vad det fanns mellan dem och Sovjet. Bland annat hade den politiska ledningen i Sovjet och den leninistiska idén en materialistisk och inte idealistisk filosofi.[3] Bland annat genom att Sovjet och dess lydstater var materialistiska, klasskampsbetonade och tog avstånd från organisering i form av korporationer, anser jag det inte vara korrekt att beteckna dem som fascistiska. De kallade sig själva heller aldrig för fascister.

Italien får anses ha varit fascistiskt, för partiet som styrde kallade sig själva för fascister och bedrev en politik som stämmer överrens med definitionen av fascism (auktoritärt nationalistisk). Det nazistiska samhället i Tyskland kan också betecknas som fascistiskt, eftersom nazismen i stort överrensstämmer med fascismen, med den främsta skillnaden att nazismen är rasistisk och antisemitisk. Nazismen är en mer brutal form av fascismen.

När det gäller ”fascismens olika huvudformer” är det svårt att egentligen veta vad som menas, men Payne tar upp olika exempel på varianter av fascismen. Han listar olika former av auktoritära system, varav vissa är att betrakta som fascistiska.[4] Det är framförallt två huvudformer man kan urskilja: den ”rena” italienska fascismen och den tyska nazismen. Utöver dessa är det egentligen svårt att beskriva olika ”former” av fascism. Italiens och Tyskland dåvarande lydstater var under fascistiskt styre, men ändå lydstater. Det intressanta är att istället beskriva fascistiska rörelser som var mer självständiga än dessa.

Payne skriver att i Österrike, Spanien, Ungern och Rumänien fanns det fascistiska rörelser som var starka och någorlunda självständiga från regimerna i Italien och Tyskland.[5] Det nazistiska partiet i Österrike bildades redan 1903, många år innan broderpartiet i Tyskland, och deltog i parlamentariska val redan på 1910-talet.[6] Partiet splittrades av motsättningar mellan de äldre medlemmarna, som hade en mer socialistisk retorik och betoning på arbetarkamp, och ungdomarna, som var inspirerade av Hitler och hans våldsretorik.[7] När Tyskland invaderade Österrike 1938 blev det österrikiska partiet mest som en lokal underavdelning till det tyska.

I Spanien startade den fascistiska rörelsen Falangen 1933.[8] De var inspirerade av den så kallade ”nationalsyndikalismen” och kritiserade under sin tidigaste period den italienska fascismen för att vara för konservativ och kapitalistisk. I sitt program efterfrågade man byggandet av en nationalsyndikalistisk stat, där bland annat banker skulle nationaliseras, och man hade även en katolskt religiös identitet, vilket urskiljde denna fascistiska rörelse från den italienska och framförallt den tyska.[9] När spanska inbördeskriget började tog Franco makten över Falangen och detta kom att bli det styrande partiet i landet från slutet av 1930-talet. Ledarprincipen i Spanien var inte lika framstående som i Italien eller Tyskland.[10] Efter kriget blev Spanien semifascistiskt, katolskt och korporativt.

Den främste fascistledaren i Ungern fick posten som premiärminister 1932 och därmed betydelsefullt inflytande på politiken.[11] Premiärminister Gömbös planerade att ett korporativt system skulle införas och Ungern skulle omvandlas till en nationalsocialistisk stat, men avled dock 1936.[12] Därefter fick Pilkorsrörelsen en betydande roll i ungersk politik. De hade en egen nationalistisk idé, på engelska kallad ”hungarism”, vilket på svenska kan bli ”ungernism” eller något i den stilen.[13] Man strävade helt enkelt efter ett Stor-Ungern. Deras ledare och ideolog såg ungernism som en kombination av kristendom och marxism, där man har tagit de bästa sidorna från dem bägge.[14] Han ansåg inte att judar platsade in i det idealiska ungerska samhället. Han ansåg att denna politik skulle grunda sig på den egna ungerska rasen, som han ansåg existerade. Detta skulle i stort kunna sägas vara en form av nazism med ungerska säregenheter, där ungrare står i centrum istället för germaner.

I Rumänien fanns rörelsen Järngardet, som var den huvudsakliga fascistorganisationen där under 1930- och 40-talen.[15] Järngardet var en religiöst mysticistisk rörelse och hade andliga målsättningar, som inte tillhörde det världsliga.[16] Deras ledare Codreanu ansåg att det mänskliga livet innebar konstant krig och att man måste bedriva krig mot fienden till fosterlandet, men förlåta sina personliga fiender. Deras ideologi ledde till en slags dödskult, eftersom att offra sitt liv var den största uppoffringen man kunde göra för fosterlandet och detta offer skulle accepteras med glädje. Genom detta når man, enligt Järngardet, personlig frälsning. Martyrskapet inom Järngardet var starkare än inom andra fascistiska rörelser och det låg starkare fokus på självuppoffring genom att offra sitt eget liv. Det fanns en tydlig fanatism som urskiljde denna grupp från andra fascister; för att bli medlem skulle man suga blod från andra medlemmar och skrev en ed med sitt eget blod där man intygade att man till och med skulle kunna döda, om man blev beordrad om det.[17]

Payne beskriver att fascismen i många fall är sekulär, om än inte exempelvis Järngardet i Rumänien eller Legionen i Spanien, till skillnad från den traditionella högern.[18] Fascismen är även idealistisk, till skillnad från den materialistiska socialismen/kommunismen. Fascismen motsätter sig även den ekonomiska determinismen hos marxister och liberaler, alltså att ekonomin har en viktig betydelse för samhällets uppbyggnad och att människors politiska åsikter styrs av deras ekonomiska förhållanden.

Fascismen är antikonservativ, även om den historiskt sett har samarbetat med konservativa grupper i olika länder vid olika tillfällen, exempelvis genom att Nazityskland upprättade den konservativa lydregimen i Vichyfrankrike eller deras långvariga samarbete med Miklos Horthys Ungern.[19]

En ideologisk artikel från den svenska nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen visar på en något kluven inställning till konservativa grupper. Erik Lundgren skriver att konservativa grupper som vill minska invandringen förvisso har goda avsikter, men att de liberaliserar sitt budskap alldeles för mycket.[20] Han anser att de konservativa anpassar sig efter ”fiendens” spelregler och därmed är dömda att förlora och att konservativa inte längre kan formulera sig på samma sätt som tidigare, av rädsla för att bli betraktade som för extrema. Lundgren beskriver också att när nazisterna själva diskuterar med konservativa, så kan de säga att de förvisso håller med nazisterna om vad de säger, men att detta är tabu och att de inte kan ha denna framtoning om de vill vinna något allmänt stöd.

Erik Lundgren har även skrivit en annan ideologisk artikel för Svenska Motståndsrörelsens räkning, där han beskriver att både marxister och kapitalister understödjer klasskampen, vilken nazisterna ser som skadlig och splittrande.[21] Han formulerar sig på så vis att Moderaternas (”de konservativa”) arroganta attityd är vad som sår klasshatet och att marxisterna hetsar och riktar detta hat, medan nazisterna själva ser en enighet mellan samhällets olika klasser som nödvändig för att skapa ett idealiskt samhälle. Detta visar på att nazisterna ser både den politiska högern och vänstern som upphov till klassuppdelningen och splittringen inom det egna folket och har därför en negativ inställning till både högern och vänstern.

De svenska Lindholmsnazisterna formulerar ett krav på att kapitalismen ska krossas och motsätter sig därmed grunden för den konservativa och radikala högerns ekonomiska politik.[22] De beskriver kapitalismen som judisk och att den har exploaterat det svenska näringslivet och att penningtillgången som följd av kapitalismen har kommit under judisk kontroll.[23] Fascisterna motsätter sig alltså, i ord, grunden för högerns ekonomiska politik, men motsätter sig även socialismen, som de anser hetsa olika klasser emot varandra och skapa splittring. Därmed är det utrett vilket förhållningssätt fascismen har till övriga ideologier.

Payne hävdar att det potentiellt kan vara så att den auktoritära högern och fascismen kan ha kommit som en reaktion på liberalismen och socialismen kring franska revolutionen.[24] Det senare Första Världskriget kom att få stor inverkan på samhällena, och då framförallt i Europa. Payne har listat en rad följder som kom av kriget och vissa är mer intressanta än andra i detta sammanhang. Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[25]

Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[26] Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[27] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[28] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[29]

Tyskland hade varit i ett dåligt läge ända sedan starten på Första Världskriget 1914, men till följd av börskraschen i USA 1929 kom den största krisen.[30] Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[31] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.


[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 7
[2]Exempelvis Italien och Tyskland under Andra världskriget och under perioden strax innan
[3]Nikolaj Bucharin, Den materialistiska historieuppfattningen, 1923, sida 5: http://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/materialistiska_historieuppfattningen.pdf (hämtad 090630)
[4]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 468-469
[5]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 245
[6]Ibid., sida 246
[7]Ibid., sida 247
[8]Ibid., sida 260
[9]Ibid., sida 261
[10]Ibid., sida 267
[11]Ibid., sida 269
[12]Ibid., sida 270
[13]Ibid., sida 271
[14]Ibid., sida 272
[15]Ibid., sida 279
[16]Ibid., sida 280
[17]Ibid., sida 285
[18]Ibid., sida 8
[19]Ibid., sida 469
[20]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=51 (hämtad 090710)
[21]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=44 (hämtad 090710)
[22]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 15
[23]Ibid., sida 16
[24]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 37
[25]Ibid., sida 78-79
[26]Ibid., sida 79
[27]Ibid., sida 107
[28]Ibid., sida 108
[29]Ibid., sida 110
[30]Ibid., sida 164
[31]Ibid., sida 167

Hur står det till i Kina idag?

Sedan Mao Tse-Tung dog under hösten 1976 har Kina förändrats mycket och det är knappast till det bättre. Kina är ett land där enskilda personligheter har väldigt stort inflytande. Man skulle även kunna formulera sig på så vis att landet är ”en persondiktatur”. Landets starke man efter Maos död var Hua Guofeng (1921-2008), som var ordförande för det styrande Kinas Kommunistiska Parti (KKP) åren 1976-1981. Under hans tid vid makten bereddes vägen för näste man att ta över makten, Deng Xiaoping (1904-1997), som i praktiken styrde landet från 1978 och fram till sin död.

Under Deng Xiaoping genomgick Kina den kursändring som innebar att marknaden tilläts härja helt fritt och allt som tidigare hade varit betydelsefullt i landet, såsom kollektivism, kastades överbord. Xiaoping efterträddes av Jiang Zemin (1926-), Kinas starke man under åren 1997-2002. Denne fortsatte i Xiaopings bana och lät marknadskrafterna söndra och härska i landet helt efter eget bevåg, i sin jakt på profit och ekonomisk lönsamhet. Landet såldes helt ut till internationella finansmän. Ingen har större ansvar för de enorma klassklyftorna i dagens Kina som Jiang Zemin.

Faktum är att i Kina idag lever större delen av befolkningen under förhållanden som nästintill liknar slaveri. Så var det inte för 35-40 år sedan. Det pågår stora motsättningar i landet och under 1990-talet och 2000-talet har det inträffat bondeuppror i landet, där bönderna har visat stor frustration över sina dåliga förhållanden. Befolkningen har försatts i slaveri för att finansmän ska kunna suga ut alla tillgångar de kan tänkas komma över och ackumulera kapital, lagra pengar på hög och inte använda dem till någonting konstruktivt överhuvudtaget. Dessa tillgångar bör istället återföras till folket, så att de kan få en möjlighet att återigen skapa ett fungerande samhälle i landet, ett samhälle som har varit i nästintill konstant nedbrytning sedan 1970-talet. Jag hävdar inte att denna nedbrytning började i och med Mao Tse-Tungs död, utan den började redan innan det.

Det som är väsentligt är att utreda vilken väg Kina kan tänkas gå i framtiden. Landet styrs idag av Hu Jintao (1942-) och har gjort det sedan 2002. Hans tid vid makten har inneburit vissa förbättringar för det stora flertalet och vissa av Jiang Zemins och Deng Xiaopings brutala marknadsekonomiska åtgärder har rullats tillbaka. Det går till och med att hävda att Hu Jintao har bedrivit en mer ”socialistisk” politik än sina både företrädare, för dessa har bedrivit en så anti-socialistisk politik som överhuvudtaget är möjlig. Hu Jintao är knappast den idealiska regeringschefen, men han är den bäste som Kina har lyckats uppbåda på den positionen sedan 1970-talet.

Hu Jintao väntas avgå på den kommande partikongressen 2012 och det spekuleras om två tänkbara efterträdare. Dessa är Xi Jinping (1953-) och Li Keqiang (1955-). Den ena vore bättre för landet än den andra. Xi Jinping är son till en tidigare partifunktionär som vek av åt höger och förkastades av partiet. Detta skedde redan innan kulturrevolutionen, när de flesta andra inom partiet som hade begått högerfel avpolletterades. Det pekar på att saker och ting var extra allvarliga i hans fall. Att välja sonen till en sådan man till partiets ledare vore mycket skadligt och bör förhindras till varje pris. Xi Jinping är i dagsläget vicepresident i Kina och favorit hos finansmännen, medan hans huvudkonkurrent är favorit hos nuvarande partiledaren Hu Jintao.

Li Keqiang, vice premiärminister i Kina, är den andra huvudkandidaten till posten som Kinas näste partiordförande och makthavare. Även han hade en far som var lokal funktionär inom KKP, men han vek aldrig av åt höger och blev aldrig tvungen att rensas ut från partiet som var fallet med Xi Jinpings far. Bara det pekar på att Li Keqiang har en bättre bakgrund och bättre grund att stå på. Detta förstärks ytterligare av att Li Keqiang under kulturrevolutionen ledde partiets arbete i någon form av arbetarråd och som resultat av detta arbete blev prisbelönad för framgångsrika studier av Mao Tse-Tungs tänkande. Det är en man som vore bra för partiet och Kina.

Svininfluensan och medias pandemihets

I april 2009 förekom den så kallade ”svininfluensan” i Mexico. Nu, ett halvår senare, hetsar media för fullt, och har gjort det i ett par månader nu, om att detta kommer sprida sig till massvis av människor, trots att sjukdomsvågen med all sannolikhet tog slut redan efter kanske ett par veckor och begränsade sig i stort bara till Mexico. Utanför Mexico har bara några enstaka fall förekommit. Det är helt enkelt inte på långa vägar sannolikt att detta skulle bli någon världsomfattande katastrof. Det räcker med att dra sig till minnes historien om fågelinfluensan för några år sedan.

Under fågelinfluensan hetsade media och försökte sprida panik genom att hävda att halva jordens mänskliga befolkning skulle dö bort osv. I själva verket dog kanske bara några dussintal personer jorden över, mestadels koncentrerat till Östasien. Efter detta borde rimligtvis världens befolkning ha lärt sig att tolka medias signaler. När media slår på stora larmsignaler så kommer det kanske vara något som drabbar en tusendels promille av befolkningen och att i stort sett hela världens befolkning kommer stå helt intakta från deras påstådda ”pandemier”. Media har inget förtroendekapital kvar så som de hetsar och försöker skrämma upp människor. Man kan fråga sig vad som är deras syfte. Måhända kanske de är i maskopi med läkemedelsbolagen för att försöka öka deras försäljning, försäljning av läkemedel och ”vaccin” som är helt onödiga, då ändå ingenting kommer inträffa.

USA går i första ledet vad gäller att försöka skrämma upp sin egen befolkning. Det kan vi framförallt se i Michael Moores dokumentärfilm Bowling for Columbine från 2002. Där framstår det att många amerikaner lider av någon form av paranoia, vilket med all sannolikhet är skapat av media. Media skrämmer upp folk och i USA i så pass hög omfattning och med så pass ”framgångsrikt” resultat att halva befolkningen har blivit paranoida. Vissa verkar i stort sett tro att faror lurar bakom varje gathörn och försäljning av larm och vapen är mycket hög i USA. Det är förstås också detta som är anledningen till att det dör så många av skottskador i USA varje år jämfört med i alla andra världens länder.

I samband med kraschen som media påstod skulle inträffa på grund av millennieskiftet lurades amerikanerna ut att köpa en massa nödprodukter och enorma mängder proviant och bygga skyddsbunkrar på sina tomter m.m. Detta pekar tydligt på att media faktiskt går ärenden åt industrier av olika slag, vare sig de tillverkar vaccin eller batterier eller vad nu än media försöker få folk att köpa genom att skrämma upp dem. Det är därför de agerar på detta vis. Därför är de nödvändigt att avslöja deras lögner och mest akut just nu: stoppa den pågående pandemihetsen, för någon pandemi kommer aldrig att komma. Det vore vansinne att tro på något sådant. Den enda ”pandemi” som kommer att drabba oss är den skapad av media, ingen annan.

Populistpartiernas utveckling (SD och PP)

Sverige har i dagsläget sju riksdagspartier, men ytterligare ett gäng partier försöker skaffa sig riksdagsplatser. De som är att betrakta som närmast sitt mål idag är Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Man kan märka att dessa bägge partier börja likna de etablerade partierna mer och mer, på ett antal olika sätt. Denna artikel är tänkt att fokusera på just en viktig likhet bland andra, nämligen toppstyret och centralismen. Detta är någonting som alla partier har gemensamt, vilket har visat sig gång på gång, och på ett väldigt tydligt sätt.

Nu senast har media rapporterat om en intern konflikt inom Piratpartiet, en konflikt som vittnar om omfattande toppstyre och centralistiskt beteende. Partiets ordförande har nämligen agerat med tvivelaktiga maktmedel och visat upp ett beteende som stämmer väl överrens med det vi länge har sett hos etablerade politiker. Partiet höll under ett styrelsemöte en omröstning om partiledarens lön, där fem röster stod mot fem. Falkvinge hävdade att han inte under några omständigheter kunde acceptera en lön under 45 000 kr i månaden, en fantasilön för i stort sett hela världens befolkning. Eftersom rösteantalet stod lika, så utnyttjade han ordförandens utslagsröst, någonting som existerar i de flesta centralistiska organisationer och partistrukturer, och fick på så vis igenom sin fantasilön.

Detta blottlägger saker och ting kring Piratpartiet. De gjorde succé i Europaparlamentsvalet sommaren 2009 och röstades in av till större delen svenska arbetarväljare och arbetarungdomar. Många såg kanske partiet som ett alternativ till de redan etablerade, men partiet har nu visat sitt rätta ansikte och visat att man mycket väl är en del av etablissemanget och inte alls drar sig för att agera på samma vis som redan etablerade politiker. Detta visar på att Piratpartiet inte på något vis är ett alternativ för dem som ”tröttnat” på gamla strukturer och de sju partierna som redan sitter i riksdagen, eller vad man nu har för argument när man röstar på ett parti som Piratpartiet eller Sverigedemokraterna.

Inte heller Sverigedemokraterna är ett alternativ till redan etablerade partier, utan de är bara ett ibland dem. Om Sverigedemokraterna skriver media att de i praktiken styrs av fyra personer, varav samtliga är män. Det har förekommit ett stort antal fall där kritiker och oppositionella inom Sverigedemokraterna har uteslutits eller blivit bortplockade från olika funktionärsposter, med mycket oklara ”motiveringar”, lögner eller halvsanningar. Detta har skett på ett vis som nog saknar motstycke inom något annat parti. Det har visat sig att Sverigedemokraterna inte på något vis är ett medlemsstyrt parti, utan att allt styrs uppifrån, av dessa fyra män.

Interna konflikter är ingenting man får tala om med media och allt av sådan karaktär försöker man tysta ner så mycket det går. De fyra som styr har utmanövrerat allt motstånd och skickar ut skrivelser till partiets ledamöter i kommunerna om hur de ska agera och tycka. Detta pekar på att Sverigedemokraterna inte är ett alternativ till de sju riksdagspartierna och absolut inte förespråkar någon utökning av demokratin eller folkviljan i samhället. Nej, Sverigedemokraterna och Piratpartiet är ”samma andas barn” som partierna i riksdagen och inget alternativ till dem. De får röster därför att människor tro att de är någonting de inte är och hoppas att deras utökade inflytande ska leda till någon form av förnyelse. Något sådant kommer de dock inte införa, utan snarare kan ett utökat inflytande för dessa bägge partier leda till försämringar. Det vore inte önskvärt.

Ett revolutionärt transportväsen

Transportväsendet i dagens samhälle måste omstruktureras. Privatbilismen i nuvarande omfattning är inte hållbar. Den måste ersättas med någonting som lämpar sig bättre och som effektiviserar transport av människor och varor över denna värld. I västvärlden idag kör många människor privatbilar med enbart en enda passagerare, bilföraren själv. Om istället dessa personer skulle placeras i bussar skulle en buss kunna ersätta över 40 personbilar. Det säger sig självt att trafiken skulle flyta på mycket bättre då och att det vore någonting positivt både för miljön, ekonomin och leda till transporteffektivisering. Det krävs naturligtvis vissa åtgärder för att kunna åstadkomma en förändring till detta eftersträvansvärda läge.

Kollektivtrafiken måste byggas ut och privatbilismen måste minskas ner. Kollektivismen måste utökas på det privatas bekostnad. Det gäller inte då bara transporterna, utan detta är någonting nödvändigt på alla samhällets plan och olika avdelningar, men just denna artikel fokuserar på transportväsendet, som måste revolutioneras. Ett allra första och mest grundläggande steg är att göra all kollektivtrafik gratis, att ta bort priserna för folks resor fram och tillbaka och istället bekosta drivmedlet för fordonen, reparationen av dem och andra eventuella omkostnader med skattemedel. Det skulle inte krävas stor höjning av skatterna, alternativt en omfördelning av dem, för att detta med gratis kollektivtrafik ska kunna göras möjligt.

Kollektivtrafiken omfattar åtminstone bussar, tunnelbana och tåg av olika slag. Om flyget ska räknas in i detta är en fråga som måste utredas ytterligare. Om kollektivtrafiken ska göras gratis, vilket vore väldigt positivt för samhället, måste det göras en klar definition av vad som egentligen är att räkna som kollektivtrafik. Detta är enbart en subjektiv åsikt, men jag personligen anser att taxi och flyg bör räknas som något annat än kollektivtrafik.

Kollektivtrafiken måste även utökas på det viset att bussar och tåg når ut till fler platser än vad som är situationen nu. Till alla platser där människor lever, platser som människor kan tänkas vilja resa till, måste det gå bussar eller tåg och avresorna bör ske så ofta rent tidsmässigt att det inte är otillfredsställande för användarna. Idag finns det delar av samhället dit man inte kan åka kollektivt och de kollektiva transportsmedlen avreser alldeles för sällan till många platser för att det ska vara till befolkningens belåtenhet.

Ett problem kan vara att om kollektivtrafiken görs gratis kommer det bli störst efterfrågan på de transportmedel som är snabbast och om nu flyg skulle inräknas bland de kollektiva transportmedlen på detta sätt kan det innebära ”överbeläggning” på flygresorna, att människor fyller alla flygplanens resor till bredden. Därför bör rimligtvis flygresorna regleras på så vis att man antingen ransonerar ut ett antal gratis flygresor per person eller fortsätter kräva avgift för dem. Taxisystemet ska avskaffas helt, då det blir överflödigt med en utökad kollektivtrafik, som även åker på nätterna, då folk idag ibland får ta taxi, för att det inte ens finns någon möjlighet att åka kollektivt. Denna möjlighet ska upprättas! Därmed finns inte längre något behov för taxiresor i vårt samhälle.

Även privatbilismen ska avskaffas fullständigt. Personbilar upphör att ha en funktion i ett revolutionärt samhälle. Taxibilar är att betrakta som personbilar och frågan om taxibilar har redan behandlats här ovan. Samma förhållande gäller för vanliga personbilar, privatbilar, som för taxibilarna. Det kommer inte längre finnas något behov för dem. Idag åker folk personbilar för att kollektivtrafiken kanske inte når ut överallt, för att kollektivtrafiken avreser allt för sällan eller för att man i vissa fall när man samåker i personbilar kan få mindre omkostnader än om man åker kollektivt. Alla orsaker och anledningar som idag finns för att åka personbil kommer vara bortplockade i det framtida, revolutionära samhället.

Transport gäller inte bara för människor, utan också för varor och produkter av olika slag. Om man idag kanske ska köpa möbler, så är det inte ett alternativ att frakta hem dem via bussen, utan man åker istället och hämtar möbeln med en personbil och släpvagn. Naturligtvis ska fortfarande möbler och skrymmande saker kunna fraktas hem till människor i framtiden, i det ideala samhället, men det ska då ske i samhällets regi och kommer inte vara någonting som var och en själv får sörja för. Verksamhet för transport av varor ska finansieras av samhället och har man beställt stora möbler eller annat av liknande karaktär, så ska detta köras hem av samhällsanställda transportarbetare, som då har tillgång till bilar med släpvagnar, som kommer vara förbjudna i privatpersoners ägo. Släpvagnar och släpfordon kommer bara behöva ägas av samhället och privatpersoner kommer inte ha något behov av dem längre.

Om saker och ting skulle organiseras på ovan föreskrivna sätt skulle samhället tjäna på det rent ekonomiskt, det skulle vara positivt för miljön och det skulle även göra trafiken smidigare och bättre. Den skulle inte längre vara överbelastad, utan trycket på vägarna kommer bli mycket mindre. Det innebär minskad förslitning på vägarna och ger oss ett mindre behov av kostsamma vägreparationer, eftersom vägarna kommer hålla längre utan skador, och mängden avgaser skulle även minska, vilket ger oss renare luft och mer hälsosamma lungor. Det hela skulle i det långa loppet ge varje människa ett mer drägligt liv, den stora strävan som kommunismen, arbetarklassens ideologi, har som inneboende i sig själv.