Hur man bemöter kritik utifrån

Detta är exklusivt internt material från en tidskrift som har ett visst samarbete med bloggen.

Tidskriften har bedrivit rätt mycket verksamhet på olika diskussionsforum överallt över nätet. Vi har publicerat våra texter där, för allmänhetens upplysning och informationsspridning till massorna. Det verkar som att vissa inte förstår innebörden i denna kampanj, för verksamheten har gång på gång attackerats från borgerligt håll. På exempelvis helgon.net har det kommit flera varningar, för de hävdar att den sidan inte är en anslagstavla. Informationsspridning handlar om att använda så stora delar av samhället som möjligt som just anslagstavlor. Informationen måste finnas vartän människor vänder sina huvuden. Överallt ska de kunna läsa och ta till sig av tidskriftens budskap. Däri ligger nödvändigheten i vår verksamhet på olika forum på nätet och därför har ingen rätt att hindra denna verksamhet.

Kritik har även kommit av det slaget att textförfattaren eller textförfattarna från vårt håll aldrig deltar i diskussioner kring våra egna artiklar på dessa olika forum. Det är ej heller vår intention att göra. Allting handlar om informationsspridning, inte diskussion. När vi framlägger en text är den redan utarbetad. Syftet med att lägga ut texterna är inte att bedriva några diskussioner och för oss att ta till sig borgerlig kritik av olika slag angående texternas innehåll. Texterna är som sagt redan utarbetade och färdiga när de läggs ut. Någon diskussion därefter är inte nödvändig. Alla sådana diskussioner och funderingar har genomarbetats redan på redaktionen. Vissa människor verkar tro att redaktionen inte gör sitt arbete, med det agerande de har. Vi tar dock aldrig till oss av borgerlig eller negativt inställd kritik. Det enda som efterfrågas gällande artiklarnas innehåll är medhåll och en uppslutning bakom tidskriftens paroller och idéer. Det är syftet med att artiklarna läggs ut, inte något annat. Den som inte har insett detta har inte intentionerna klara för sig.

Någon från redaktionens håll kommer alltså inte delta i några diskussioner om artiklarnas innehåll, annat än i undantagsfall. Det beror framförallt på det som har lagts fram här ovan i texten, men även på grund av tidsbrist. Vi är ständigt upptagna med att producera nya texter och det gäller inte bara artiklar till tidningen, utan också fristående texter och broschyrer för att ge ut på det bokförlag som tillhör tidskriften. Alla våra medarbetare är fullt upptagna med nya produktioner. Då kan vi inte ta oss tid att diskutera gamla, redan färdiga artiklar. Det vore bakåtsträvande att börja diskutera det som redan är färdigarbetat. Vi måste istället allesammans blicka framåt, ständigt arbeta med nya produktioner. Annars kan inte det nödvändiga arbetstempot uppehållas. Jag upprepar alltså ytterligare än gång: det finns inte utrymme eller anledning att diskutera det som redan är färdigarbetat. Det finns bättre saker att lägga sin tid på.

Till frågan om borgerlig idrott

Det finns skillnad på idrott och idrott. Vissa idrotter har folklig förankring och är viktiga för folkhälsan och för att utveckla människors kreativitet, medan andra ”idrotter” enbart är till för att överklassen ska försöka kuppa idrottsvärlden med sina egna jippon. Vissa ”idrotter” är enbart överklassjippon. Man kan inte betrakta vad som helst som en idrott. För att något ska kunna betraktas som idrott vore det rimligt att det lever upp till ett antal kriterium, som denna artikel ska försöka utveckla och ge en överblick över.

Vad som bör vara syftet med idrott är att förbättra folkhälsan och ge människor en meningsfull fritid och på så sätt få dem att ta avstånd från destruktiva sysslor. Naturligtvis måste kampen mot destruktiva sysslor bedrivas även med andra medel än bara idrotten, men idrotten har en viktig funktion i denna nödvändiga kamp. Idrott är utvecklande för den egna individen och för kollektivet. Det finns både individsporter och lagsporter. Det är inte mellan dessa två som separationen mellan borgerlig och proletär idrott ligger, utan det finns individsporter som är proletära, medan det även finns kollektivsporter som är borgerliga. Att man idrottar på individnivå gör inte idrotten borgerlig i sig. Att en idrott är en lagsport (kollektiv) ger den heller inte nödvändigtvis en proletär stämpel. Nej, skillnaden mellan borgerlig och proletär idrott rör andra saker än detta.

En idrott måste vara fysiskt ansträngande och helst också utveckla människokroppens kondition och smidighet. Så är inte fallet med allting som kallas för idrott. Det finns många exempel på sysselsättningar som kallas för idrott helt utan att vara ansträngande eller utveckla människokroppens fysik. Detta är borgerliga idrotter. Som exempel kan vi ta dart, biljard eller schack. Dessa betraktas ofta som idrotter. Såsom idrotter är de borgerliga, men inte nödvändigtvis borgerliga såsom sysselsättningar. Man kan inte betrakta schack som en idrott, men alla dess utövare är heller inte borgerliga. Det är helt enkelt bara så att dessa tre exempel jag nämnde inte lever upp till kravet på att utveckla människans fysik, en nödvändighet för en idrott av proletär karaktär. Dessa tre har avsaknad av proletär karaktär, för ”proletär karaktär” är någonting som är fysiskt ansträngande.

Vi har även exempel som fäktning, hästpolo och golf. Vissa av dessa kan väl i viss begränsning vara fysiskt ansträngande, men knappast i tillräcklig grad för att mer än högst marginellt utveckla människokroppens fysik. När det gäller hästpolo är det heller inte människokroppen som används eller tränas, utan man använder hästar som någon slags slavarbetare och det är dessa som gör själva jobbet. Hästpolo och golf är även borgerliga eftersom de kräver så enorma ytor i anspråk. Hästpolo är i och för sig väldigt ovanligt, i alla fall i Sverige, men golfen är mer framträdande. Där har vi problemet att man i många fall har gjort golfbanor av sådan jord som skulle vara utmärkt åkermark. Detta med att bygga golfbanor är ett enormt slöseri med resurser. Det slår mot de proletära lantbrukarna och proletariatet på landsbygden. Det är dessa som får dras med golfbanor som grannar. Det är dessa som går miste om bra åkermark. Golfbanornas uppkomst är ett hot mot den revolutionära allmogen, bondeklassen, som måste vara ett viktigt stöd i revolutionen. Genom att bekämpa golfen kan vi vinna deras stöd.

De marker där golfbanor har byggts hade säkert också fungerat bra för skogsbruk, om de nu var olämpliga för ren odling. Skogsbruket är också viktigt för det framtida kommunistiska samhället. Jordbruk och skogsbruk är någonting helt nödvändigt, medan golf är helt överflödigt och någonting som vi aldrig kommer behöva. Golfen utvecklar heller inte människokroppens fysik på något vis. Hade den gjort det hade den varit mer värdefull. Som det är nu är den däremot helt värdelös. Golfen finns bara till för att underhålla borgarklassen och för att borgarklassen ska slippa ägna sig åt riktiga och rejäla idrotter, för sådana är de för lata för att delta i. Borgarklassens lathet är ett välkänt faktum. Vi kan se på karikatyrerna från 1920-talets Sovjet där kapitalisterna rullar runt som grisar bland guldmynt, klädda i väst, hög hatt och monokel, rökandes cigarr. Detta är träffsäkra karikatyrer. Borgarklassen är grisar och är så lata så att de överlåter all fysisk ansträngning åt oss, löneslavarna. Därför har de gjort golfen till sin ”idrott”. Borgarklassens ”idrotter” är dekadenta.

Om vi ytterligare ska diskutera golffrågan: golf handlar om enorma summor pengar. Detta är något som ytterligare gör den borgerlig. Visst finns det stora summor pengar inblandade i exempelvis kommersiell fotboll också, men fotboll har ändå en folklig förankring och är faktiskt fysiskt ansträngande, något som man inte kan säga är fallet med golfen. När det gäller golf behöver man bara ha en fin bakgrund och ett fint efternamn för att slå sig fram. Ja, det är inom societeten som folk ägnar sig åt golf, societeten har monopol på golfen.

Viktiga aspekter att ta i betänkande när det gäller förhållandet mellan borgerlig och proletär idrott är alltså vilken fysisk ansträngning de kräver och vilka ekonomiska summor som är inblandade. Ytterligare en idrott med borgerlig förankring som vi ännu inte har nämnt är tennis. Den utvecklar förvisso fysiken, men frodas främst inom borgarklassen och borgarklassen håller den ofta för att vara en ”respektabel idrott”. I borgarklassens ögon har tennisen samma status som golfen. De betraktar den nog som ”sin”. Även denna idrott måste vi ta över till vår sida och driva undan borgarklassen från tennisplanerna. Saken är den att borgarna främst tittar på tennis, utan att själva utöva den. De flesta känner nog till tennisveckan i Båstad, ett välkänt tillhåll för samhällets elit. Men de är inte där som spelare, de är där som åskådare, och något märkliga åskådare dessutom, för det de mest sysselsätter sig med under denna vecka i Båstad är att agera så dekadent de bara klarar av, med alkoholorgier och allmänt ociviliserat beteende, som måste fördömas å det grövsta.

Jag vill avrunda med en lite mer besvärlig fråga, som verkligen måste åtgärdas. När det gäller ishockey finns ett problem. Det är i grunden en proletär sport med stark folklig förankring, framförallt i Norrland. Dock kostar utrustningarna för ishockeyns utövare nuförtiden astronomiska summor. Detta är något som är speciellt betungande för målvakter. Utrustningen för en målvakt inom ishockey kostar 10 000-tals kronor. Vilka amatöridrottare och ungdomar har egentligen råd med det? Något måste göras för att göra ishockeyn proletär igen, annars finns risken att borgarklassen tar över denna idrott från oss, när dess höga avgifter håller arbetarungdomar borta från ishockeyn.

Autobahn i Sverige och svenska trafikregler

I Sverige har vi hastighetsbegränsningar som ger oss möjligheten att köra maximalt 110 km/h, och det är på motorväg. I Tyskland har man systemet med Autobahn, vilket innebär att man på vissa utvalda sträckor inte har någon hastighetsbegränsning överhuvudtaget. Faktum är att hastighetsbegränsning inte behövs på alla ställen. Det finns vägar och sträckor där hastigheten bör vara helt obegränsad även i Sverige. Det finns sträckor där det inte alls skulle skada att införa obegränsad hastighet, dvs. systemet med Autobahn. Givetvis kan inte detta system gälla överallt, utan bara på vissa platser. Ingen människa tror heller att hastigheten är totalt obegränsad överallt i Tyskland, utan bara där det lämpar sig.

Det finns ingenting som egentligen hindrar oss från att införa samma system i Sverige. Det skulle inte skada på något vis. Det som skadar är om hastigheten är alldeles för hög där människor bor och vistas. Inga människor bor på motorvägen. Det finns ingenting som skadas av att man inför obegränsad hastighet på motorvägarna. De har ju ändå en så hög hastighetsbegränsning som 110 km/h. Ingen människa skulle bli mindre skadad av en olycka där de inblandade bilarna kör 110 km/h än där de kör 150 km/h. De är bägge väldigt höga hastigheter och skadorna lär bli desamma oavsett vilken av dessa hastigheter man ligger i. Det finns alltså inte någon skadeproblematik att reflektera ingående över i detta fall. Problematiken är hastigheten och hur fort man har möjlighet att färdas och ta sig fram.

Om man bara införde obegränsad hastighet skulle folk kunna ta sig mycket snabbare mellan olika destinationer än vad som idag är möjligt. Man skulle då öppna för stora möjligheter. Det är där vikten i denna fråga ligger. Vi måste skapa nya möjligheter och öppna möjligheten att kunna förflytta sig snabbare än vad som idag är möjligt. Ett stort problem är när man är ute och kör och hela tiden måste tänka på hastighetsbegränsningar av olika slag. Istället bör man kunna köra exakt så fort man vill. Då skulle man kunna ta sig dit man vill med väldigt korta tidsmarginaler. Det skulle utveckla vårt samhälle och förbättra människors möjligheter enormt. Man skulle kunna hinna med så mycket mer och skulle aldrig behöva grämas över hur lång tid det skulle ta att åka till olika platser, så som det är i dagsläget. Man skulle heller aldrig behöva oroa sig för att bryta mot hastighetsbegränsningar som egentligen inte bör finnas, just eftersom de då inte finns.

Arbetet som en drog?

Man hör ibland talas om att berömda personligheter i historien har varit arbetsnarkomaner. Det kan exempelvis gälla flitiga författare eller vetenskapsmän, sådana som har arbetat fram exceptionellt mycket material inom sitt område (eventuellt till och med inom flera separata områden). När man talar om folk som arbetsnarkomaner på det viset så är det som att arbetsmissbruket förgylls och ses som någonting fint. Arbetsnarkomaner beskrivs då som framgångsrika människor, eftersom de har skapat mycket, producerat många böcker eller skivor eller vad det nu kan vara.

Jag själv har också låtit mig hänföras av hur vissa människor kan skapa så mycket och lärt mig att högakta de människor som beskrivs som arbetsnarkomaner. Givetvis ligger det i det kapitalistiska samhällets intresse att skruva upp arbetstempot och höja ”arbetsmoralen”, så att människor ska producera mer. De som väl producerar exceptionellt mycket framhålls som exempel, personer som de andra bör sträva efter att efterlikna. I Sovjetunionen och andra liknande länder gav man till och med medaljer till personer med motiveringen ”arbetets hjälte”. Detta är förstås en fråga som är värd att tänka igenom.

Även jag har kallats för arbetsnarkoman och människor säger att jag skriver i en sådan omfattning som få andra i min ålder gör och att min samlade produktion vid denna ringa ålder (som ligger på flera hundra A4-sidor) är någonting extremt. Jag håller inte med om det och om det nu ändå vore så att den, faktiskt, relativt lilla mängd jag ändå har skrivit (eftersom det hela är resultatet av åtminstone tre-fyra år av skrivande) skulle vara så enastående, så är det knappast någonting att på något sätt beundra. Vi måste komma ihåg att det hela kallas för ”arbetsnarkoman” av en anledning.

Man kan missbruka sitt arbete precis som man kan missbruka allting annat. Detta bör inte betraktas som någonting ”fint”, som de borgerliga historieskrivarna gärna vill få det till, när de framställer sjukligt höga arbetsinsatser som exempel som gemene man bör följa. I Sovjetunionen, som jag nämnde redan tidigare, tyckte man exempelvis att arbetsmoralen var alldeles för låg och den chockökning man genomlevde i produktionen var tydligen inte tillräcklig, enligt makthavarna där. Därför började man med förehavandet att dela ut medaljer till folk som arbetade sig till en tidig död (i praktiken). ”Arbetets hjältar” kallades de personer som inte gjorde annat än att arbeta, och för detta fick de medaljer. Människor klarar dock inte hur högt arbetstempo som helst, så makthavarnas försök att pressa upp arbetstempot genom att dela ut medaljer, eller vad man nu tar sig för, är bara skadligt för människorna, de som arbetar och drabbas av det här.

Arbetsnarkomaner är arbetsnarkomaner, inga hjältar. Arbetsnarkomaner bör hjälpas att ta sig ur det tillstånd de befinner sig i, även om det kapitalistiska samhället vill försöka skapa fler och fler arbetsnarkomaner. Om alla bara vore arbetsnarkomaner skulle produktionen chockökas och så skulle kapitalet tjäna stora pengar. De skulle även tjäna stora pengar på att människor skulle bränna ut sig och arbeta sig till döds, så att de slipper betala pensioner för dem. Om de bara kan driva oss i döden med ett sjukligt arbetstempo så kommer ingen människa nå pensionen i fortsättningen. Det är vad kapitalet helst av allt vill och önskar. Det är då viktigt att vi är på vår vakt och försöker hjälpa våra medmänniskor som har hamnat i arbetsmissbruk. Det är någonting som är viktigt både för oss själva och för arbetsnarkomanerna, våra medmänniskor.

Jag vill avsluta denna lilla text med att dela med mig av följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=mwMVyUO_sQQ Är detta någonting vi kan hämta inspiration ifrån i vårt arbete mot arbetsmissbruket? Det är frågan!