Sedan 1980-talet har samhällsutvecklingen på flera sätt gått
åt helt fel håll. Vi har drabbats av upprepade och ständigt pågående nedskärningar,
välfärdsapparaten nedmonteras mer och mer, massarbetslöshet råder (framförallt
bland ungdomar), löneskillnaderna ökar och så vidare.[1] Löneskillnaderna
mellan de lägst avlönade och de högst avlönade är högre nu än på mycket länge.[2] Till detta ska
även tilläggas en accelererande växthuseffekt, en process som i mycket snabb
takt bryter ner vår jord och som, om den inte stoppas, kommer leda till
dödsstöten mot den mänskliga civilisationen så som vi känner den.[3] Upphovsmakaren
till detta är kapitalismen, ett mycket sjukt politiskt och ekonomiskt system.
Detta system måste krossas i grunden, för att sen aldrig mer kunna återuppstå.
Jorden och mänskligheten är i starkt behov av ett kommunistiskt samhälle, det
stats- och klasslösa samhället.
Företrädarna för det kapitalistiska samhället hävdar att
kommunismen är omöjlig. De hävdar att kommunismen skulle ta bort incitamenten
hos människor att arbeta och utbilda sig.[4] De brukar
påstå att invånarna i ett kommunistiskt samhälle allesammans kommer ta jobb som
städare och strunta i att utbilda sig, eftersom det inte existerar vare sig
löneskillnader eller arbetslöshet, att i ett samhälle där alla är garanterade
jobb och en rimlig lön så kommer ingen vara intresserad av annat än
lågkvalificerade yrken. De hävdar också att människan i sin natur är egoistisk
och att människorna därför bara skulle utnyttja det kommunistiska systemet till
sin fördel utan någon tanke på sin omgivning och kollektivet. För att motivera
sina argument brukar de peka på utvecklingen i Sovjetunionen och dess lydstater
inom det övriga östblocket under Kalla kriget. De länder som i den borgerliga
terminologin kallas för ”kommuniststater”.
För det första är begreppet ”kommuniststat” en total
självmotsägelse och därmed helt enkelt bara korkad. Vad är egentligen
kommunism? – Jo, det stats- och klasslösa samhället. Var inte Sovjetunionen en
stat? Var statsapparaten i Rumänien upplöst? Var Östtyskland ett fullständigt
egalitärt samhälle där inga som helst ekonomiska skillnader existerade mellan olika
skikt av befolkningen? Givetvis inte, och därför faller också deras resonemang
om ”kommuniststater”. I dessa samhällen var de regerande partierna i ord
kommunistiska partier, dock inte i handling. Även om det fanns enorma problem
inom det forna östblocket så hade man fortfarande en mindre dålig ekonomisk politik än exempelvis Sverige. De hade en
sundare ekonomisk linje och en mer rättvis fördelning av de samhälleliga
resurserna. Det går dock inte att påstå att de på något sätt skulle ha varit
kommunistiska. Vad vi behöver är ett i sanning kommunistisk samhälle, inte ett
Tjeckoslovakien i repris.
Det är nu på sin plats att bemöta borgarnas lögner. I det
kommunistiska samhället råder full sysselsättning och löneskillnaderna är
mycket små, dock inte helt obefintliga. Inom yrken med stort ansvar och där de
anställda tar stora risker är det naturligtvis rimligt med ett visst
lönetillägg, men vad som inte är
rimligt är när valutaspekulanter och riskkapitalister tjänar enorma summor på
vad som snarast bör betraktas som brottslig verksamhet. De ”effektiviserar” de
svenska industrierna, sparkar folk, flyttar jobben utomlands till
låglöneländer, bedriver en omfattande kapitalexport och så kallad ”avancerad
skatteplanering”, där vårt allmänna dräneras på gigantiska, och för
välfärdsapparaten fullständigt nödvändiga, summor. Dessa pengar behöver
återinvesteras i verksamheten, så att industrierna kan nyanställa, förbättra
sina produkter och därmed få in nya skatteintäkter till samhället och rent
allmänt förbättra våra liv. En arbetslös människa innebär en större kostnad för
samhället än om personen i fråga skulle sättas i arbete. Därför är det väldigt
samhällsnyttigt att bekämpa arbetslösheten och skapa full sysselsättning.
Det är också en borgerlig lögn att det skulle saknas
incitament för att utbilda sig och jobba hårt inom det kommunistiska samhället.
En välutbildad människa skulle i det kommunistiska samhället inte dra ifrån
lika mycket lönemässigt, men allting i livet är inte pengar. I de länder som
utgjorde det forna östblocket premierades hårt arbete med medaljer och priser,
heder och ära. Det går att säga mycket illa om Sovjet, men just detta är inte
helt illa. Dessa länder har faktiskt under årens gång fostrat en lång rad av
Nobelpristagare, inom alla forskningsfält. Det visar på att det fanns en
drivkraft för framgång även i dessa samhällen, en drivkraft som inte var
pengar. Det finns inte en människa som kan förneka att Sovjetunionen exempelvis
under lång tid hade ledartröjan inom den internationella rymdforskningen.
Varför valde då folk att vidareutbilda sig i Sovjetunionen och, trots att de
inte fick stora rikedomar som betalning, tog på sig väldigt krävande arbeten?
Förklaringen ligger i det mänskliga intresset. Jag vill återigen påpeka det
nödvändiga faktumet att Sovjetunionen var långtifrån något kommunistiskt
samhälle, men även i ett kommunistiskt samhälle så kommer människor att utbilda
sig och sträva efter att arbeta med det som fångar deras intresse. Bara för att
ta ett exempel: personer som är intresserade av den mänskliga anatomin kommer
fortfarande att utbilda sig till och arbeta som läkare, de kommer inte att ta
jobb som lokalvårdare bara för att borgarna hävdar att det vore ”enkelt och
behagligt”.
Vidare måste det slås hål på den borgerliga myten om
människans inneboende egoism, att människan på något sätt föds som egoistisk
och ondskefull. Det är det kapitalistiska samhället som lockar fram det allra
värsta i oss och gör många av oss till monster. Detta är den korrekta
förklaringen till all världens grymheter och ondska. Människor krigar och dödar
varandra som en direkt följd av det kapitalistiska samhället. Kapitalismen
skapar någon form av kortsiktig rovdrift hos människor, där folk dödar varandra
enbart för att vinna materiella tillgångar och försöka fullfölja drömmen om
rikedom. I själva verket är människan en kollektivvarelse. Vi är ett flockdjur
och har varit det i alla tider. Det är vår naturliga instinkt. Kapitalismen
försöker ta död på den, men lyckas inte alltid. Trots all kapitalism och grymhet
existerar det fortfarande godhet och omtanke runtomkring i världen. Detta är
människans naturliga instinkt, att samarbeta med andra, att försöka glädja
varandra. I det kommunistiska samhället så skulle människans i grunden goda
egenskaper få tillfälle att blomstra för fullt samtidigt som de kapitalistiska
grymheterna skulle försvinna från vår jord.
Det kommunistiska samhället ger sina invånare ett trygghetssystem som saknar motstycke. Ingen människa behöver någonsin oroa sig för att bli arbetslös, hemlös eller fattig. Alla blir garanterade en god levnadsnivå, även de som av olika anledningar är oförmögna att arbeta. I detta samhälle skulle en människa bli väl omhändertagen när den blir sjuk, oavsett hur dyra behandlingar det skulle vara. Detta är en plikt vi har mot våra medmänniskor, att garantera dem ett gott liv. Vi skulle få en sund ekonomisk fördelning över vår värld: en resursutjämning mellan världens fattigare och rikare delar. På så sätt utrotar vi fattigdom, svält, kriminalitet, krig, terrorism och liknande problem som breder ut sig i dagens samhälle. I det kommunistiska samhället skulle människor dessutom få mer att säga till om. Deras politiska inflytande skulle utökas och inte bara begränsa sig till rätt att rösta vart fjärde år. Människor skulle dessutom få mer tid till fritidsaktiviteter, eftersom vi kommer att drastiskt förkorta arbetsdagarna.
