Den revolutionära konservatismen

Att vara konservativ och att vara revolutionär behöver inte nödvändigtvis vara någonting motsägelsefullt. Att vara konservativ är heller inte detsamma som att vara reaktionär, trots att många sätter likhetstecken mellan dessa bägge. Det finns nämligen en revolutionär konservatism, en framåtskridande och inte bakåtsträvande konservatism. För att förändra samhället till det bättre är det av yttersta vikt att i sin politiska aktivism vara socialistiskt revolutionär. Därmed inte sagt att det är givande och samhällsutvecklande att ta avstånd från allt det som ibland kan kallas för ”konservativa värderingar”, för vissa av dem är mycket sunda och har en given plats även i ett revolutionärt samhälle.

Traditionella värderingar i familjefrågor och moralfrågor går hand i hand med den revolutionära socialismen. Traditionella värderingar i just dessa frågor ger samhället en sundhet och fungerar som medicin för att förebygga att samhället inte spårar ur till någon slags moralpolitisk liberalism där allting tillåts utan begränsningar. Människan lever och trivs allra bäst i kärnfamiljer och har en inneboende strävan efter att bilda just sådana. Att som vissa så kallade ”queerfeminister”, genusforskare och liknande hävda annorlunda strider mot den mänskliga naturen.

Givetvis finns det en anledning till att människor i alla tider har bildat kärnfamiljer, det är ingenting som har kommit till genom tvång eller några inbillade ”normer”, utan det kommer naturligt som en del i den mänskliga utvecklingen. De ytterst begränsade perioder i ytterst begränsade delar av världen där annat har gällt är ingenting annat än avarter och har till slut försvunnit av sig självt. I dagens samhälle finns en minoritet som hävdar att olika former av normer kring kärnfamilj eller heteronormer måste brytas ned. Oroväckande är att flera av dessa personer betraktar sig som någon form av socialister. En sådan politik ligger inte i linje med socialismen eller den marxistiska vetenskapen. Denna politik för att bryta ned kärnfamiljerna och heteronormen är istället dömd att misslyckas och kommer inte bli särskilt livskraftig, vilket framtiden kommer att utvisa.

Än viktigare än traditionella värderingar i familjefrågor är förstås de traditionella värderingarna i moralfrågor. Vissa personer kommer med beskyllelser om moralpanik när någon yttrar sig till stöd för en sund och vettig inställning i moralfrågor. Detta sker i sådan utsträckning att begreppet moralpanik blir utvattnat. Vad är då egentligen moralpanik? Frågan är svår att besvara, men det tycks som att den så kallade moralpaniken har blivit en slags motpol mot den fullständiga dekadensen och det allmänt osunda och självnedbrytande leverne som finns inom vissa kretsar. Det innebär då också att ”moralpanik” snarare än ett skällsord har blivit ett positivt begrepp. Den som studerar svenska debatter kring moralfrågor av olika slag kommer snabbt att märka att de som motsätter sig den självförödande inställningen till livet anklagas för att ge uttryck för moralpanik.

Självutnämnda antimoralister är de personer som önskar den fullständiga liberalismens apokalypsexperiment. Att motsätta sig moralism innebär den totala nyliberalismen: vem som helst får göra vad helst de ”önskar”, utan några som helst restriktioner eller inskränkningar. Ett sådant förhållningssätt leder till alla samhällens och den mänskliga civilisationens undergång. Samhällen där moralen har avskaffats har varit samhällen i fritt fall, det är sådant som har inträffat när exempelvis Romarriket eller Nazityskland var inne i sina absoluta sista faser innan undergången av dessa respektive samhällen. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan önska mänsklighetens och civilisationens undergång och det innebär därmed också att de som motsätter sig moralism eller anklagar personer för att sprida moralpanik i själva verket befinner sig utanför just sina sinnens fulla bruk. Dessa personer bör få den psykiatriska behandling de förtjänar, tills de har botats från sina mentala sjukdomar.

Det är förstås befogat att vara kritisk till dagens samhälle, men fortfarande felaktigt att önska civilisationens undergång. Det nuvarande kapitalistiska samhället måste störtas i gruset för att aldrig mer kunna återuppstå, ja, men hela den mänskliga civilisationen ska inte för den skull förintas, den ska enbart förändras, men självklart fortleva. En socialistisk civilisation måste skapas. Annars är mänskligheten oundvikligen dömd till undergång. Den marxistiska vetenskapen har visat oss att valet står mellan antingen socialism eller barbari. ”Bourgeoisiens samhälle står inför ett dilemma, antingen övergång till socialism eller återfall i barbari.”, enligt Jürgen Kuzcynski. Detta, att föråldrade samhällen allteftersom moderniseras och vidareutvecklas till nya samhällen, är bekräftat av den historiska utvecklingen. Det är en naturlig del av mänsklighetens utveckling att hela tiden sträva efter ett så pass högstående samhälle som möjligt. Precis som feodalismen en gång moderniserades och vidareutvecklades till kapitalismen kommer kapitalismen längre fram att moderniseras och vidareutvecklas till socialism.

”Om världen befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling, om det gamlas bortdöende och det nyas framväxande är utvecklingens lag, så är det klart att det inte längre finnes någon ’orubblig’ samhällsordning, inga ’eviga principer’ för privatäganderätten och utsugningen, inga ’eviga idéer’ om böndernas underordnande under godsägarna, arbetarnas under kapitalisterna. Således kan det kapitalistiska systemet ersättas med det socialistiska systemet, alldeles som det kapitalistiska systemet på sin tid ersatte det feodala systemet.”

– Josef Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, 1938

"Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja. Hur mycket reaktionärerna än bemödar sig att hålla tillbaka historiens hjul, kommer förr eller senare revolutionen att äga rum och oundvikligen att segra.”

– Mao Tse-Tung, tal vid Sovjetunionens högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska oktoberrevolutionen, 1957

Samernas roll i kampen

Det finns en rad olika åsikter om samerna i det svenska samhället. Vissa anser att de är förtryckta och vissa anser att de kräver oproportionerligt mycket makt och inflytande. För en socialistisk rörelse måste samernas revolutionära potential tas i beaktande. Åtminstone de norska samerna har tidigare uppvisat en sådan potential och har haft förbindelser med rörelser såsom Provisoriska IRA och ETA. Det visar att de åtminstone har stått på rätt sida politiskt, på rätt sida i klasskampen. Det måste tas fasta på och den revolutionära strävan som förhoppningsvis finns latent och ligger gryende hos den samiska befolkningen måste understödjas och väckas till liv.

Samerna kan bli en mycket viktig allierad i den revolutionära kampen och framförallt kan de bli allierade i kampen att befria den norrländska provinsen från det svenska förtrycket och de svenska marknadskrafternas intressen av att suga ut befolkningen i nationens nordligare delar ekonomiskt. Kampen för ett socialistiskt samhälle och kampen för ett Norrland fritt från sörländskt förtryck har lika stor vikt och betydelse och måste föras parallellt med varandra, för de är bägge två någonting som bör omvandlas till realitet.

Hur ska då samerna användas och hur ska den revolutionära kampen vara behjälplig av deras insatser? För någon som själv inte är same är det svårt att veta om samerna har någon form av egen nationell eller etnisk identitet och hur i så fall denna ter sig. Det viktiga är att få samerna att i första hand identifiera sig med samhällets undertrycka. Vissa samer tillhör förmodligen kapitalistklassen, men inom denna samhällsklass är sannolikt samerna underrepresenterade sett till sin andel av befolkningen i stort. Det får antas att samerna i ofantligt hög utsträckning är att betrakta som arbetarklass och tjänar därför också på arbetarklassens revolutionära strävan, kampen för att bygga ett kommunistiskt och klasslöst samhälle.

Offensiver med socialistisk agitation måste bedrivas hos den samiska befolkningen. De måste vinnas över för socialismens sak, precis som samhällets arbetande befolkning i stort. Det kan dock konstateras att samerna länge har hållits utanför de beslutande församlingarna och samhällets politiska och ekonomiska makt. Just därför har de än större intresse att delta i den revolutionära kampen. Andelen folkfiender är större hos den etniskt svenska delen av befolkningen än hos samerna och det måste givetvis samerna informeras om, genom socialistisk agitation. Förr eller senare kommer denna agitation ge frukt och samerna inse vilken politik de själva skulle tjäna mest på.

Förbjud musik som uppmanar till brott

Det har tidigare skrivits en del här om kamp mot drogliberalism, en kamp som givetvis kan föras på flera olika plan och anta många olika former. En del i kampen är naturligtvis att bedriva opinionsarbete för att det ska komma till stånd lagändringar och införas strängare bestämmelser för att på så vis fälla krokben på den drogliberala lobbyns verksamhet. Det är nämligen så att den drogliberala lobbyn, precis som naziströrelsen under 1990-talet, som sitt kanske absolut främsta verktyg använder sig av musik. Det vimlar av drogliberal musik och artister som i sina texter gör narkotikavänliga referenser. Det rimliga vore att börja döma ut straff för de ”artister” som ägnar sig åt denna typ av brottsuppmaningar.

Inte bara uppmaningar att folk ska använda droger och i övrigt drogliberala budskap bör bli straffbara, utan uppmaningar till brott överhuvudtaget. Givetvis ska inte politisk revolutionär kamp (som förvisso enligt dagens lagböcker ibland kan betraktas som ”brottslig”) omfattas av detta, utan så kallad ”vanlig” brottslighet, den som har en tarvlig opolitisk (ickesocialistisk) karaktär. Naturligtvis måste en skillnad göras mellan ”brott” i syfte att föra samhället närmare det socialistiska slutmålet och brottslighet av den typen de olika kriminella gängen sysslar med, enbart för att skaffa sig själva pengar eller i vissa fall till och med helt utan syfte överhuvudtaget.

Från USA stammar den så kallade ”gangsterrappen”, vilken har spridit sig över i stort sett hela jorden, får åtminstone antas, och den verkar inte ha så mycket annat syfte än att fungera som ett verktyg för den drogliberala lobbyn eller att glorifiera olika former av kriminella gäng och i övrigt opassande verksamhet, vilket, istället för att glorifieras, istället bör rendera straff och krav på botgöring från förövarnas sida. De personer som skadar samhället genom att sälja sin ”musik” till den drogliberala lobbyn och låta den använda dem som någon slags anslagstavla för sina vidriga ståndpunkter bör naturligtvis få sona sina brott, för det är just ett brott som den här typen av musik bör betraktas som. ”Artister” av detta slag bör få utföra samhällstjänst och på så vis försöka reparera de skador de har ställt till med. Genom att tjäna samhället genom positiva gärningar och betala böter så sonar de sina synder. Målsättningen i det långa loppet är givetvis att drogliberala budskap ska försvinna helt och fullt från samhället och återfallsförbrytarna, de oförbätterliga drogliberalerna, måste naturligtvis dömas till fängelsestraff och politisk omskolning, om inte något annat tycks ge effekt.

Vikten av pedagogik

Under 1900-talet fanns det en rad så kallade ”realsocialistiska stater” i vår värld. I borgerlig media har begreppet ”kommunistländer” använts och används fortfarande, men eftersom detta är ovetenskapligt så ska det heller inte upprepas. De regimer som har styrts av självutnämnda kommunistiska partier har samtliga misslyckats och de tidigare styrande partierna har förlorat makten, annat än i några få undantag som fortsätter på den tidigare inslagna vägen. Naturligtvis har många frågat sig varför de här regimerna misslyckades och det är en befogad fråga, framförallt som världens befolkning i allra högsta grad är i behov av ett kommunistiskt samhälle. För att kunna ta oss dit måste vi först besvara frågan om varför detta misslyckande drabbade länderna i det tidigare östblocket och se till att inte misstagen upprepas vid nästa tillfälle då människor får chansen att bygga ett socialistiskt samhälle.

Svaret på frågan om varför de tidigare regimerna misslyckades går framförallt att hitta i den bristande pedagogiken. Med en bättre pedagogik hade mycket kunnat vinnas. För att ett bra samhälle ska kunna skapas måste alla rester av kapitalism och borgerligt tänkande förintas från mänskligheten och det är där problemet ligger: att man i dessa regimer aldrig lyckades med detta. Flera av ledarna i dessa regimer insåg detta problem, att de kapitalistiska resterna aldrig hade rensats undan och det kom senare också att bli vad som gjorde att de fria marknadskrafternas diktatur så småningom kom att till fullo restaureras och återkomma i både Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina och liknande samhällen.

Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontrarevolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. – Mao Tse-Tung, 1957

[1]

Om en person har borgerliga uppfattningar ska denne naturligtvis inte kunna yttra dessa eller försöka sprida dem, för det skulle skada folkflertalets välbefinnande. Världsbefolkningen behöver och skulle gynnas av ett socialistiskt samhälle. Att någon sätter käppar i hjulet i arbetet för att bygga ett socialistiskt samhälle bör därför betraktas som sabotage och en brottslig handling, för det syftar till någon form av allmänfarlig ödeläggelse. Att ha prokapitalistiska ståndpunkter är detsamma som att önska världens och mänsklighetens undergång, för det är den effekt som en kapitalistisk politik förr eller senare kommer leda till och därför kan ingen socialist acceptera någonting sådant.

När en socialistisk rörelse tar makten, såsom flera gånger inträffade genom revolutioner under 1900-talet, måste befolkningen utbildas i ett socialistiskt tänkande och de personer som är fientligt inställda till detta omskolas. Omskolningen av fientliga element är nyckeln till att skapa ett socialistiskt samhälle. Att avrätta eller förvisa sådana personer är inte alternativa lösningar, utan omskolningen är enda lösningen. Politiska fiender förvisades från DDR till Västtyskland, i vissa andra regimer avrättades de politiska fienderna och i Kina hade man under kulturrevolutionen stora satsningar på omskolning, men omskolningens kärna var felaktig och den var upplagd på ett felaktigt sätt.

Vad som behövs är en pedagogisk omskolning, så att man verkligen kan få folk med sig och övertala även socialismens fiender om att de i själva verket tjänar på socialism. Det får nog anses att omskolningen i kulturrevolutionens Kina var väldigt dogmatisk. Med dogmatism kan vissa enstaka människor vinnas över, men långtifrån alla, men med pedagogik kan alla vinnas över, bara allting hanteras på rätt sätt. Det som gäller är att verkligen visa människor socialismens förträfflighet med praktiska exempel, inte bara säga åt dem vad som är rätt och fel. De måste få uppleva socialismens fördelar med egna ögon. Först då kan de bli övertygande och vinnas över från sina nuvarande kapitalistiska och människofientliga åsikter.

De personer som utgör den ekonomiska makten i världen idag kommer inte tjäna på införandet av ett socialistiskt samhälle rent ekonomiskt, men de kommer att tjäna på socialismen på andra sätt. Socialismen innebär välfärd, solidaritet och gemenskap för alla. Socialismen är inte det kalla samhällsklimat vi har idag, utan någonting helt annat, som mänskligheten inte på allvar har fått uppleva ännu, annat än i väldigt begränsad mån på sina håll i världen. Vid det kommande socialistiska maktövertagandet kommer kapitalets tillgångar att beslagtas och fördelas på ett rimligt och rättvist sätt bland befolkningen. Därför är kapitalet socialismens fiender, för att de förlorar på den rent ekonomiskt, men i förlängningen skulle även de tjäna på att ett mänskligare samhälle skapas, de skulle helt enkelt må bättre rent mentalt, för det skulle vi alla göra när socialismen väl framöver kommer.

Det kommer vara absolut nödvändigt att efter revolutionen bedriva omskolning för revolutionens fiender, kanske till och med att skapa omskolningsläger, men dess utbildning i det socialistiska tänkandet ska ske med pedagogik som grund och den socialistiska skolans elever ska tas ut i samhället och få se bevisen på socialismens förträfflighet, bli vittnen till den välfärd för alla som socialismen innebär och få se att mänskligheten i ett sådant läge blir väldigt tacksamma över att det kapitalistiska tyranniet har störtats. Vissa fanatiska motståndare till socialismen måste sannolikt delta i omskolningen längre än andra, men till slut kommer de alla att övertygas, ingen människa kan vara en fanatisk motståndare till det som är rätt och riktigt i all framtid. Till slut kommer oundvikligen det sunda förnuftet att segra och all jordens människor vara vunna för socialismen. Nyckeln dit är som sagt pedagogik. Det är vad de tidigare regimerna har missat.

För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efterträdare, som ska föra den proletära revolutionens sak vidare. – Mao Tse-Tung, 1964

[2]

Problemet med Mao och Kina är att man sa en sak, men gjorde någonting helt annat i verkligheten. Omskolningen och utbildningen av befolkningen gjordes på ett felaktigt, dogmatiskt och inte pedagogiskt sätt. Dessutom var det vissa personer som, helt riktigt, hade rensats undan från ledande positioner i partiet för sina prokapitalistiska åsikters skull och satts i läger, men som senare, utan förklarlig anledning togs tillbaka till ledande positioner igen, utan att man dessförinnan hade sett till att de hade antagit korrekta politiska uppfattningar och korrigerat sina felaktiga idéer. Det gäller då framförallt Deng Xiaoping som ”togs till nåder” under Maos allra sista år i livet och som därefter hade vägen helt öppen att införa en kapitalistisk vansinnesekonomi i Kina under 1980-talet. Vi måste lära oss av våra misstag och inte se till att liknande saker någonsin inträffar igen.


[1]Mao Tse-Tung, Fyra filosofiska uppsatser, Oktoberförlaget, Uddevalla, 1972, sida 121
[2]Mao Tse-Tung, Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen, 14 juli 1964, sida 61-62