Prins Michael av Albany och källkritiken

Prins Michael av Albany, eller Michel Roger Lafosse som han egentligen heter, är en välkänd rättshaverist och bedragare, som har påstått sig vara Skottlands rättmätige kung och att han har helt ett helt okänt släktskap med den tidigare kungliga Stuartdynastin som egentligen dog ut 1807, samt att han är en del av Jesus så kallade ”blodslinje”.[1] Michael av Albany hävdar dock att detta bara är en myt och att dynastin i själva verket fortlever genom honom själv. Han har skrivit en rad böcker, men det är speciellt en som är intressant i detta sammanhang, en bok som bär titeln ”The forgotten monarchy of Scotland”. Där försöker han bevisa sitt släktskap med den gamla utdöda kungadynastin och argumentera för sin roll som dynastins överhuvud idag. Händelserna har senare visat sig att boken bygger på lögner och förfalskade dokument, men den är ändå mycket intressant att studera som en källkritisk övning och därför skriver jag denna artikel.

Den som studerar The forgotten monarchy of Scotland ser fort att källhanteringen är helt uppåt väggarna felaktig. Detta tjänar förstås Michael av Albanys syften, eftersom han med sin bok vill försöka förvrida sanningen och framställa saker och ting på ett vis som stämmer överrens med hans anspråk på att vara ”den förlorade prinsen”. För det första använder han väldigt få källhänvisningar och fotnoter. I sin bok på drygt 500 sidor använder han 118 fotnoter.[2] Vi kan jämföra detta med de tre första numren av svenska Historisk Tidskrift från 2010, också en bit över 500 sidor, men med 816 fotnoter.[3] Detta är alltså det normala för seriös historisk forskning. Michael av Albany använder i snitt 0,24 fotnoter för varje sida i sin bok, medan den seriösa historieforskningen använder i snitt 1,45 fotnot per sida. Detta är drygt sex gånger så mycket. Detta ger en bra bild över hur bristfällig hans källhantering är, hur sällan han anger källor och fotnoter för sina påståenden.

Michael av Albanys bok ska föreställa någon form av översikt över skotsk historia där han då försöker väva in sina egna förfalskade dokument och uppgifter för att skapa anspråk på den skotska tronen. Det känns dock mest som en sagobok, eftersom han berättar och redovisar långa stycken av skotsk historia och kommer dessutom med ganska anmärkningsvärda påståenden helt utan att ange några källor överhuvudtaget. Ett förfarande inom den historievetenskapliga forskningen brukar vara att det är acceptabelt att låta bli att använda källhänvisningar när det gäller påståenden som är självklara eller allmänt kända, men när det gäller uppgifter som skulle kunna ifrågasättas eller som inte tas som självklara för alla läsare, så är det normala förfaringssättet att ange källhänvisningar eller fotnoter för den typen av uppgifter. För att ett arbete ska kunna hålla en hög vetenskaplig nivå krävs det att innehållet och påståendena ska kunna vetenskapligt prövas. Om någon redovisar en massa faktauppgifter helt utan att redovisa källor så blir det hela omöjligt att pröva och kritiskt granska och därigenom dessutom ovetenskapligt.

Det är inte bara att Michael av Albany använder ovanligt få källor, utan hans källor är dessutom i många fall av en väldigt märklig karaktär. Det normala när det gäller källhänvisningar i text är att ange boktitel och sidhänvisning i denna bok, men han anger istället ofta källor i stil med ”The vatican archives, Rome” eller ”Archives Nationales, Paris”. Dessa arkiv innehåller förstås åtminstone hundratusentals böcker, förmodligen miljoner, och att då ange källor på detta vis gör det fullkomligt omöjligt för någon att faktagranska och undersöka källorna. Visst, det han skriver skulle potentiellt kunna finnas på någon sida i någon av de miljoner böcker som Vatikanens arkiv förvarar i Rom, men det är fullständigt omöjligt att bekräfta detta när han anger sina källor på det viset. Det enda riktiga vore förstås att ange en specifik boktitel och gärna dessutom specificera exakta sidor. Annars är det fullkomligt att skriva någon fotnot överhuvudtaget. Om man skulle räkna bort alla hans fotnoter som är av detta slag blir det förstås ännu färre kvar. Det är nog närmare hälften av de redan ytterst få fotnoterna som då skulle gå bort. Ingen kan påstå att han gör källhänvisningar av det här slaget av ren okunskap, därför att på sina håll gör han faktiskt helt korrekta källhänvisningar, så det är uppenbart att han vet hur källor egentligen ska redovisas. Det är helt enkelt så att när han redovisar uppgifter som är påhittade av honom själv och oriktiga, då använder han källor som är omöjliga att granska, men när det gäller faktiska faktauppgifter kostar han på sig att ange korrekta källhänvisningar.

Det finns förstås gradskillnader i de källhänvisningar som förekommer i världens historielitteratur. Michael of Albany är ett extremfall åt ena hållet, med ett förfaringssätt som gör all form av faktagranskning fullständigt omöjligt. Herman Lindqvist, som ofta har beskyllts av den etablerade historieforskningen för att vara ovetenskaplig i sina populärhistoriska böcker, ligger någonstans mittemellan den seriösa historieforskningen och Michael av Albany. Herman Lindqvist anger nämligen boktitlar hela utan sidhänvisningar, vilket förstås också gör en faktakontroll mycket svår, men i varje fall inte fullständigt omöjlig.[4] Sen är förstås förutsättningarna något olika för källor hämtade ur text och fotografier, porträtt eller bilder av olika slag. När det gäller fotografier går det förstås inte att ange någon sidhänvisning i en viss bok, utan då kan det gå för sig att enbart hänvisa till ett visst arkiv, men det går absolut inte för sig när det gäller källor hämtade ur text.

Det finns mängder av saker att anmärka på och kommentera gällande boken. I början av boken riktar han tack till olika medlemmar i frimurarorganisationer och ordrar som inte existerar och som han själv har hittat på, han tackar utrikesministerierna i en rad europeiska länder, trots att han med all sannolikhet inte har varit i kontakt med dem överhuvudtaget och han tackar alla sina släktingar inom släkten Stuart, vilka inte heller existerar eftersom denna dynasti utslocknade redan 1807 och varken han själv eller någon annan nu levande människa är en del av den.[5] Vidare hävdar Laurence Gardner, som har skrivit bokens förord, att Michael av Albany ska ha blivit utsedd till president inom European Council of Princes 1992, där han tydligen ska ha efterträtt Österrike-Ungerns tidigare kronprins Otto av Habsburg (1912–2011), men denne själv ska 1996 ha sagt att han aldrig någonsin har hört talas om denna organisation och därför kan påståendet avfärdas.[6]

En annan sak att kommentera är att han uppenbarligen ibland gör vissa ordval i sitt skrivande enbart för att försöka sammanbinda sig själv med de gamla jakobitiska legenderna. Den siste katolske kungen på de brittiska öarna, James II, avsattes i en statskupp 1688 och hans sonson Bonnie Prince Charlie ledde ett stort uppror i Skottland och norra England 1745–46. Upproret krossades, men har under 1800- och 1900-talet romantiserats genom många sånger, dikter, tavlor, statyer och liknande. Michael of Albany använder ibland fullständigt onaturliga ordval hämtade från dessa sånger, exempelvis när han skriver ”baffled” istället för det mycket mer naturliga ”surprised”. På så vis blir texten mer ålderdomlig, när han använder begrepp och ord hämtade från 1800-talsvisor, men det gynnar förmodligen hans syfte på något sätt och hans förhoppning är uppenbarligen att försöka väcka någon form av jakobitiska sympatier hos bokens läsare genom att använda denna typ av knep.[7] Vidare berättar han i sitt första kapitel om när han lämnade sitt födelseland Belgien för att ta sig till Skottland och där påbörja sitt stora bedrägeri att han åkte till Simon Fraser (1911–1995), 15:e baronen av Lovat, och försökte få hans stöd och att han där fick svaret ”What on earth are you doing here?”.[8] Denna mening borde sammanfatta ganska bra vilken inställning den skotska befolkningen har haft gentemot hans anspråk på att vara okänd ättling till Bonnie Prince Charlie.

Boken verkar som sagt tänkt att ge någon form av översikt över skotsk historia och i denna väva in Michael av Albanys oriktiga påståenden, och då är det oundvikligt för honom att behandla William Wallace (1270–1305), förgrundsfigur till Mel Gibsons film Braveheart. Det lustiga är dock att han angående filmen skriver att den innehåller en mängd historiska felaktigheter. Han är knappast rätt person att anklaga någon annan för att förvanska historien och komma med osanning, med tanke på vilka böcker han själv har skrivit.[9] Det märks överhuvudtaget hela boken igenom att han försöker försköna Stuartdynastin så mycket som möjligt och därför är det en positiv överraskning att han i bildtexten under bilden på lord Darnley faktiskt medger att han, Henry Stuart, lord Darnley (1545–1567), misshandlade sin fru och överhuvudtaget genom sin våldsamma natur ställde till med stora problem för familjen. Det hade varit typiskt för hans bok att istället försöka sopa den typen av uppgifter under mattan och låtsas som ingenting.

För att försvara Stuartdynastin försöker författaren gång på gång ta upp deras odogmatiska inställning till religion, att de under alla tider förespråkade religionsfrihet och försökte vara alla landets olika religiösa grupper till lags på en och samma gång. Som bekant inträffade 1605 den så kallade Krutkonspirationen, där en grupp katoliker försökte spränga parlamentshuset i London, detta trots Stuartkungen James I:s försök att vara försonlig gentemot alla på en och samma gång, åtminstone enligt författaren.[10] Denna och många andra händelser visar på att Stuartdynastin egentligen inte lyckades särskilt bra från att de 1603 blev regerande kungadynasti även över den engelska tronen, och därmed förenade de skotska och engelska kronorna. Att han ställer sig på den rojalistiska sidan gällande engelska inbördeskriget och kritiserar Oliver Cromwell (1599–1658) och puritanerna är inte ett dugg förvånande, men en del av hans kritik mot puritanerna är däremot fullständigt obegriplig. Han skriver nämligen att puritanerna torterade sina motståndare, tog bort yttrandefriheten m.m., men i sin lista över det han betraktar som dåliga sidor hos puritanerna listar han obegripligt nog också att de införde förbud mot otrohet och gjorde detta straffbart.[11] Inte under några som helst omständigheter kan det vara dåligt att förbjuda och straffa otrohet, utan den typen av lagar är ett tecken på att lagstiftarna har mycket sunda åsikter.

När katolske kungen James II (1633–1701) avsattes 1688 efterträddes han av sin protestantiska dotter Mary II (1662–1694), sedan av sin svärson William III (1650–1702) och därefter sin yngre dotter Anne (1665–1714), alla protestanter. En anmärkningsvärd uppgift som Michael av Albany tar fram är att drottning Anne tydligen i sitt testamente ska ha utnämnt sin katolske halvbror James Francis Edward Stuart (1688–1766) till sin arvtagare och att hon under de sista åren av sitt liv alltid undertecknade officiella dokument med sin namnteckning och sedan lade till James’ namnteckning därefter.[12] När man läser en sådan anmärkningsvärd uppgift, helt okänd inom historieforskningen sedan tidigare, så blir man förstås oerhört nyfiken på källan och vart han har hittat denna uppgift. Läsaren kan då till sin besvikelse hitta fotnoten och källhänvisningen ”The House of Lords Archives, Westminister” och då är det alltså uppenbart att det hela är uppdiktat, eftersom han inte vill ange någon mer tydlig källa än så, för att göra all form av faktakoll omöjlig, uppenbarligen för att hans ”fakta” är rent felaktig och påhittad.

Under de första 13 kapitlen är boken relativt måttlig och beskriver Skottlands historia utan alltför många påhitt och felaktigheter och det verkar mest som att författaren i dessa avsnitt har sammanställt uppgifter från olika översiktsverk över skotsk historia, men i kapitel 14 och framåt börjar saker spåra ur fullständigt. Det är i dessa kapitel som Michael av Albany ska försöka bevisa sitt eget släktskap med Stuartdynastin och därför blir dessa kapitel en mycket märklig och underhållande läsning. Bland annat hävdar han att jakobiterna skulle ha haft en central roll i det amerikanska självständighetskriget och utropandet av USA som självständig nation, vilket det inte finns några som helst historiska belägg för.[13] Ännu mer anmärkningsvärt är att han påstår att Bonnie Prince Charlie blev erbjuden att bli kung över USA 1782.[14] Han hävdar dock att han tackade nej till detta eftersom han oroade sig för att någon från den nya brittiska kungadynastin Hannover skulle ta över den amerikanska kungatronen om han dog, vilket är totalt orimligt, eftersom någon av dessa inte fanns med i den jakobitiska tronföljden överhuvudtaget, så detta resonemang är totalt obegripligt. Längre fram skriver han dessutom att George Washington först blev erbjuden att bli USA:s kung, men ansåg att den amerikanska monarkin krävde en sann och anrik kungadynasti och att därför Bonnie Prince Charlie fick erbjudandet istället.[15] Det är allmänt känt att missnöjet med den brittiska monarkin med allt vad den innebar var vad som satte igång den amerikanska revolutionen och eldade på amerikanernas självständighetssträvanden, så att de då själva skulle välja en ny engelsk konung och upprätta en egen monarki är en fullständigt löjeväckande tanke.

Författaren försöker även misskreditera Stuartdynastins siste överlevande medlem så mycket han kan. Bonnie Prince Charlie, som formellt hette Charles Edward Stuart (1720–1788), och hans yngre bror Henry Benedict Stuart (1725–1807) var bägge sonsöner till den katolske kung James II som avsattes 1688. Bonnie Prince Charlie fick inga barn inom äktenskapet och därför blev hans yngre bror dynastins överhuvud efter hans död. Michael av Albany hävdar dock att Bonnie Prince Charlie visst fick en helt okänd son inom ett helt okänt äktenskap och att han härstammar från denne, och han anser att denne icke-existerande son borde ha tagit över som överhuvud och inte Henry Benedict. Därför hyser han detta agg mot honom och försöker misskreditera honom så mycket det går. Han skriver att Henry Benedict försökte utmanövrera sin icke-existerande brorson eftersom han var en egoist som bara ville ta över anspråket på kungakronan för sig själv och att han mutade olika personer inom släkten för få sin vilja igenom.[16]

Vidare påstår han att Sveriges kung Gustav III (1746–1792) skulle ha varit någon form av rådgivare vid Bonnie Prince Charlies skilsmässa eftersom frun dels var otrogen, dels inte gav honom några ättlingar.[17] Så mycket svensk historieforskning som finns kring Gustav III så skulle detta redan ha varit känt om det hade funnits någon som helst sanning i påståendet, vilket det uppenbarligen inte finns och författaren anger inte heller några som helst källor för påståendet, så då kan det avfärdas som ett rent påhitt. Ett knep som han däremot har använt med viss skicklighet i sin bok är att scanna in vissa av sina förfalskade dokument och redovisa dem som illustrationer i boken.[18] På så vis kan inga experter granska papprets ålder eller bläckets ålder på hans dokument och han undviker på så vis en granskning som skulle kunna avfärda hans dokument. Detta har dock inte behövts, utan det finns ett flertal brittiska professionella historiker som har kontaktat belgiska myndigheter för att se om Michael av Albanys redovisade födelsedokument stämmer och på så sätt fått tag på de riktiga dokumenten, vilka ser helt annorlunda ut.[19] Det var på det viset som hela hans bedrägeri till sist bevisades och han blev utkastad ur Skottland för sin dokumentförfalskning.

Det är bekräftat att Michael av Albany är en bedragare, men det är ändå intressant att noga granska exakt vad han skriver i sin bok om den skotska historien, mest för underhållningsvärdets skull. Han skriver att hans påstådde förfader tillika Bonnie Prince Charlies icke-existerande son ska ha varit en nära allierad till Frankrikes kejsare Napoleon (1769–1821) och deltagit i de flesta av hans framstående fältslag under många års tid. Om han nu varit en framstående vapendragare till Napoleon och tillhört hans innersta krets, så skulle detta ha varit väldokumenterat i franska källor, men föga förvånande kan han inte ange några källor eller dokument överhuvudtaget som bekräftar hans påståenden, just eftersom de bara är uppdiktade och oriktiga.[20] Det kanske mest underhållande av allting i hela boken är däremot när han skriver att kejsar Napoleon egentligen inte föddes med efternamnet Bonaparte, utan ”de Boveria de Rohano Stuardo” och att hans pappa inte alls var korsikan, utan istället född i Bretagne i norra Frankrike. Han skulle därefter ha flyttat till Korsika och antagit en falsk identitet.[21] Ett ytterligare vansinnigt och löjeväckande påstående som författaren kommer med är att han själv 1995 ska ha blivit erbjuden rollen som Estlands kung.[22] Nog för att baltstaten Litauen 1918 hade funderingar på att upprätta en litauisk monarki, men att Estland 1995 skulle ha haft samma idéer är så vansinnigt att det egentligen inte ens förtjänar att kommenteras och det faller helt enkelt på sin egen orimlighet. Vi har idag en värld som går i en utveckling av att monarkier avskaffas och ersätts av republiker, inte tvärtom. De enda två restaurerade monarkierna under 1900-talet som har blivit bestående har varit Spanien 1975 och Kambodja 1993, medan hundratals monarkier istället har fallit. Det är den generella utvecklingen i världen idag, tack och lov.

---

[1] Jesus blodslinje är vanligt förekommande inom pseudohistoria och olika konspirationsteorier och är en central del i Dan Browns böcker, sedermera filmer, om Da Vinci-koden. Teorin är alltså att Jesus skulle ha fått barn med Maria Magdalena och att deras ättlingar lever ännu idag, och Michael of Albany påstår att han är en av dessa. http://www.guardian.co.uk/theguardian/1999/mar/24/features11.g26 (hämtad: 120601)

[2] Prince Michael of Albany, The forgotten monarchy of Scotland, Element Books Limited 2000, s. 335–339.

[3] Historisk Tidskrift 130:1; Historisk Tidskrift 130:2; Historisk Tidskrift 130:3.

[4] Lindqvist, Herman, Napoleon, Norstedts 2004, s. 595–598.

[5] Michael av Albany 2000, s. xvii.

[6] Ibid., s. xix; http://www.jacobite.ca/essays/lafosse.htm (hämtad: 120603)

[7] Michael av Albany 2000, s. 4.

[8] Ibid., s. 6.

[9] Ibid., s. 56.

[10] Ibid., s. 129.

[11] Ibid., s. 134.

[12] Ibid., s. 171.

[13] Ibid., s. 209.

[14] Ibid., s. 213–214.

[15] Ibid., s. 256.

[16] Ibid., s. 207 och 210.

[17] Ibid., s. 215.

[18] Exempel på detta finns bland annat på sida 220 och 223.

[19] http://homepage.eircom.net/~seanjmurphy/chiefs/lafosse.htm (hämtad: 120604)

[20] Michael av Albany 2000, s. 231–232.

[21] Ibid., s. 233.

[22] Ibid., s. 324.

Jämförelse av Lenin och Bernstein

I denna text kommer jag att göra en jämförelse mellan Lenins och Bernsteins olika idéer och politiska linjer som de framläggs i Staten och revolutionen respektive Evolutionär socialism. De bägge företrädde olika linjer inom andra internationalen och kring dessa olika idéer kretsade brytningen av internationalen och arbetarrörelsens delning i en socialdemokratisk och en kommunistisk del. Det rör grunderna för socialismens idéutveckling, i så kallad reformistisk socialism och revolutionär socialism. Det är en fråga som kom att få väldigt stor betydelse för den historiska utvecklingen under framförallt 1900-talet, vilket kom att beröra hela världen. I alla delar av världen delades de olika arbetarpartierna i två, och i många fall senare ännu fler, delar. Många av dessa partier har därefter kommit att inneha regeringsmakten i en stor del av världens länder, vissa kom att styras av reformistiska socialdemokratiska partier och andra av leninistiska partier. Däri har frågan en mycket stor historisk vikt och har haft stor betydelse för samhällsutvecklingen och den politiska utvecklingen inom världspolitiken.

Bernstein var före Lenin med sin bok, men jag vill ändå börja med Lenin och vad denne direkt skriver om Bernstein och vilken kritik han riktar, för att sedan återgå till Bernsteins egna ord. Lenin går till hårda angrepp mot äldre tysk socialdemokrati, vilken Bernstein är en representant för, bland annat när det gäller frågan om staten, demokratibegreppet och hur han vill se det socialistiska samhället organiserat. Han anklagar socialdemokraterna för att ha varit vänligt inställda till den borgerliga staten och att alla former av stater fungerar som en undertryckningsmakt i händerna på borgarklassen för att förtrycka proletärerna (Lenin, Staten och Revolutionen, Proletärkultur, 1983, sida 22). Längre fram går han emot Bernstein direkt och hävdar att denne är grundläggare av den moderna opportunismen, avvikare från marxismen (Lenin, sida 48). Lenin anser att socialdemokraterna har anammat den borgerliga parlamentarismen och att de har tagit plats i de borgerliga parlamenten där man bara pratar, men där det inte uträttas någonting praktiskt och att de mest bara är intresserade av sina egna karriärer och har svikit sina rötter (Lenin, sida 49-51).

Lenin vill att de olika ämbetsmännen ska omvandlas till enkla bokhållare med arbetarlön som bara ska sköta viss nödvändig administration i arbetarnas intresse och att de, som det beskrivs, ska stå i stort sett utan egen makt och enbart verkställa order och beslut från arbetarklassen och kunna avsättas och ersättas när som helst (Lenin, sida 54). Lenin tar upp ett citat från Bernstein där han kritiserar Marx och skriver att det vore orimligt att upplösa de borgerliga staterna och att omvandla samhället i den riktning som Marx och Lenin förespråkar, alltså att bryta ner statsmaskinerierna med målet att till sist upplösa alla stater och bilda ett statslöst samhälle (Lenin, sida 56). Lenin talar om att upprätta proletära kommuner som ska förena sig i någon form av stat eller nation, men att enbart använda denna förening mellan kommunerna till att försöka krossa kapitalisterna som samhällsklass och krossa den borgerliga statsapparaten (Lenin, sida 58). Lenin hävdar att han vill organisera samhället nerifrån och upp och anklagar Bernstein för att förespråka motsatsen.

Lenin beskriver det kapitalistiska samhället som en falsk demokrati och ett samhälle som enbart en begränsad minoritet rika människor tjänar på att upprätthålla. Istället talar han om behovet av proletariatets diktatur, vilket kommer att innebära en reell demokrati som gäller för majoriteten av befolkningen och där hela samhällspyramiden vänds upp och ner och istället den lilla minoriteten av rika blir de som måste underordna sig det stora proletära flertalet (Lenin, sida 95). Lenin går inte bara själv till angrepp mot Bernstein, utan mot slutet av sin bok redovisar han den tyske socialdemokraten Karl Kautskys kritik mot Bernstein, vilken han har vissa funderingar kring. Enligt Lenin ska Bernstein ha likställt marxismen med blanquism, vilket innebär att försöka ta makten genom en form av kupp som enbart involverar en liten grupp människor och att dessa därefter ska försöka omvälva samhället i socialistisk riktning, men Lenin menar att detta inte har någonting alls med marxism att göra (Lenin, sida 112).

Det sista som Lenin skriver om Bernstein i sin bok är att Bernstein har avfärdat det system som Lenin kom att förespråka med tjänstemän på arbetarlön eller till och med att funktionärer inom den administrativa apparaten skulle utföra vissa uppgifter helt oavlönat och där makten ska ligga hos arbetarna och samhället styras nerifrån och upp. Lenin skriver att Bernstein går emot hans idéer med motiveringen att de inte fungerade i brittiska fackföreningar som tydligen ska ha försökt tillämpa detta, men Lenin anser att dessa fackföreningar har misslyckats med detta därför att de har varit verksamma inom det kapitalistiska förtryckarsamhället, men som jag tolkar det anser han att dessa idéer skulle fungera mycket väl inom det socialistiska samhället (Lenin, sida 123).

För att göra en mer ingående jämförelse mellan vad Lenin och Bernstein skriver och deras olika ideologiska uppfattningar är det dags att börja med vad Bernstein tar upp i sin bok, först och främst demokratibegreppet. Bernstein skriver att begreppet demokrati inte kan definieras så simpelt som ett samhälle som styrs av folket, folkstyre, utan att det handlar om mer än så och att det krävs en mer ingående definition. Bernstein beskriver det demokratiska samhället som ett samhälle där det inte är någon specifik samhällsklass som sitter på den politiska makten (alltså i motsats till både någon form av kapitaliststyre, men också i motsats till Lenins teorier om proletariatets diktatur). Han skriver också att majoritetens undertryckande av minoriteten, vilket kan tillskrivas Lenins tolkning av proletariatets diktatur, är någonting som strider mot demokratin (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120314). Lenin skriver istället att en högre form av demokrati vore ett klasstyre där arbetarklassen har makten och undertrycker minoriteten, som alltså utgörs av kapitalisklassen (Lenin, sida 95). Däri ser vi en klar skillnad mellan de bägges demokratidefinitioner.

Bernstein skriver vidare att demokrati måste bygga på rättvisa och jämlikhet mellan samtliga samhällets medborgare och att majoritetens styre måste ha vissa gränser, att majoriteten inte kan fatta vilka beslut som helst i demokratins namn (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120314). När Lenin talar om att arbetarklassen måste undertrycka de tidigare exploatörerna, kapitalistklassen, kan det låta som att det inte ska finnas någon rättvisa och jämlikhet mellan alla medborgare, men det beror helt och hållet på vad som menas med ordet undertrycka, det är vad som avgör hela saken. Bernstein skriver att demokratin måste tränga bort klasstyret, men att det inte ska tränga bort klasserna i sig, vilket jag tolkar som att klasserna är tänkta att bestå i det samhälle som han förespråkar. Även det ligger i motsats till Lenins linje, som istället talar om att det kommunistiska och klasslösa samhället måste upprättas längre fram, efter en viss period av proletariatets diktatur, vilket alltså inte är något slutmål för Lenin, utan bara ett steg på vägen.

Lenin skriver någonting som kan te sig motsägelsefullt och är något svårt att tolka, nämligen att det bara är det kommunistiska samhället som kan vara fullständigt demokratiskt, men att den kommer att bli överflödig och dö bort av sig själv (Lenin, sida 95). Frågan är vad han syftar på, om det är kommunismen eller om det är demokratin som kommer att bli överflödig och dö bort. Jag tolkar det som att han menar demokratin, men det betyder att samtidigt som han beskriver det kommunistiska samhället som den fullständiga demokratin, så kommer demokratin efter en tid att dö bort och sluta existera. Det låter märkligt att inom den fullständiga demokratin kommer demokratin att dö bort, för då finns den inte längre kvar. Det betyder att kommunismen både är den fullständiga demokratin, samtidigt som det är ett samhälle där demokrati inte existerar. Det är möjligt att det är någon form av syftningsfel, för det tycks inte som att Lenin utvecklar detta ytterligare, utan därefter talar han istället om att exploateringen och staterna kommer att dö bort, men detta är absolut inte detsamma som att demokratin skulle dö bort, utan det är helt olika saker.

Ytterligare frågor som de bägge två behandlar är detta med allmän rösträtt och inställningen till revolution. Bernstein skriver att den allmänna rösträtten i sig får de olika statstjänstemännen att bli befolkningens verktyg och gör att befolkningen kan styra tjänstemännens arbete och att den socialdemokratiska rörelsen fullt ut måste ställa sig bakom den allmänna rösträttens princip, som ett alternativ till revolution, även om Bernstein anser att rösträtten och det parlamentariska systemet kanske förändrar samhället lite väl långsamt för hans smak (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Lenin anser istället att parlamentarismen och den allmänna rösträtten enbart fungerar som ett politiskt verktyg i händerna på borgarklassen och att det vore falskt att sätta sin förhoppning till denna, såsom socialist (Lenin, sida 17).

Bernstein tycks ogilla begreppet proletariatets diktatur eftersom socialdemokratins representanter vid det tillfälle han skrev sitt verk hade börjat ta plats i de olika parlamenten, anammat parlamentarismen och valsystemet där olika partier får procentuella andelar i parlamentet utefter sina röstetal, alltihop fenomen som går emot detta med diktatur (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Han går till angrepp mot denna term som helt klart är destruktiv för varje form av socialistisk rörelse och ett begrepp som är helt opassande och ovetenskapligt på alla sätt och vis. Marxistiska organisationer strävar efter att upprätta ett klasslöst samhälle och då ska förstås även proletariatet upplösas, inte göras till någon form av norm i samhället, Bernstein skriver att socialdemokratin inte vill upprätta ett samhälle som ska förvandla alla människor till proletärer, utan vill tvärtom höja proletärernas ställning och föra dessa upp från proletariatet till en högre nivå och på så vis avskaffa proletariatet. Därutöver är det självklart så att termen diktatur är totalt destruktiv och att det aldrig går att vinna några större grupper av anhängare genom att förespråka upprättande av diktatur, vare sig proletariatets eller någon annan.

Det Lenin skriver om dels den våldsamma revolutionen, dels proletariatets diktatur är bland annat att den våldsamma revolutionen är oundviklig för en rörelse som vill avskaffa de borgerliga staterna, eller i förlängningen avskaffa staterna överhuvudtaget och att proletariatets diktatur är ett nödvändigt mellansteg från den borgerliga statens samhälle till det statslösa samhället (Lenin, sida 24-25). Frågan är dock om Bernstein ens håller med Lenin i denna fråga om behovet av att avskaffa staterna. Sammanfattningsvis: Lenin säger att både den våldsamma revolutionen och proletariatets diktatur är nödvändiga, medan Bernstein ställer revolution och allmän rösträtt/parlamentarism som två alternativ mot varandra där han själv väljer den allmänna rösträtten.

Det Lenin skriver om proletariatets diktatur är att detta samhälle har proletärerna som härskande klass, alltså fortfarande ett tydligt klassamhälle, vilket man egentligen vill avskaffa, och att denna proletariatets makt inte kan delas med någon som inte tillhör proletariatet (Lenin, sida 29). På Bernstein låter det istället som att han önskar ett samhälle där samtliga medborgare i samhället, alltså representanter för alla klasser och grupper, ska upprätthålla någon form av demokratiskt partnerskap med varandra och samarbeta i fredlighet (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316).

I sin bok försöker även Bernstein att knyta band mellan socialismen och liberalismen. Han skriver att socialismen är en direkt politisk arvtagare till liberalismen, någon form av vidareutveckling, och han går till och med så långt att han hävdar att det egentligen inte finns några inslag inom liberalismen som inte återfinns även hos socialismen (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Det är en väldigt märklig beskrivning, för det skulle innebära att liberalism och socialism i princip är samma sak, fast med vissa enbart marginella skillnader. Lenin går istället till hårda angrepp mot liberalismen, som han betraktar som en direkt fientlig politisk uppfattning (Lenin, sida 112), bland annat i det att han skriver att liberaler vägrar erkänna klasskampen. På denna punkt likställer han Bernstein och personer med Bernsteins åsikter, opportunister, socialchauvinister eller kälkborgare med Lenins uttryck, med liberalerna, för han skriver att liberalerna till fullo vägrar erkänna klasskampen medan de så kallade opportunisterna enbart erkänner klasskampen inom vissa områden (Lenin, sida 38). Lenin ser proletariatets diktatur som en nödvändig del av klasskampen, medan Bernstein tar avstånd från den helt.

I avslutningen av sitt avsnitt om socialism och demokrati skriver Bernstein motsägelsefullt att det tidigare i historien var en nödvändighet att använda den våldsamma revolutionens medel för att få bort feodalismen från samhället, samtidigt som han tar avstånd från denna metod framöver och vill istället att socialdemokraterna framöver ska förändra samhället enbart med de olika parlamentariska valsystemens metoder och att dessa är en tillräcklig ersättning för den våldsamma klasskampens metoder (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Han skriver med andra ord mer eller mindre att klasskampen inte längre behövs nu när det parlamentariska samhället har upprättats, vilket ger Lenin rätt i sina beskyllningar att Bernstein tar avstånd från klasskampen och därmed sällar sig till liberalerna.

Sammanfattningsvis för hela den här texten kan sägas att när det kommer till de politiska förändringarna inom socialismen under 1900-talets första årtionden kan det enkelt beskrivas som att Lenin och hans anhängare försvarar den äldre och klassiska marxismen, medan Bernstein och anhängare tar avstånd från vissa delar av marxismen och istället utvecklar en ny och fristående politisk idé. I studien är Bernsteins text äldre än Lenins, skrivna 1899 respektive 1917, men det känns ändå som att den äldre texten i sammanhanget är den som verkligen skapar en förändring inom den socialistiska idéutvecklingen. Lenins linje är en återgång till klassisk marxism och ett försök att upprätthålla denna gentemot Bernstein och gruppen kring honom som till en början var klassiska marxister, men började genomföra en omfattande revidering av denna och tog avstånd från flera delar av den. Lenin i sin bok från 1917 hade mer gemensamt med Marx och Engels verk från mitten av 1800-talet när det gäller framförallt behovet av den våldsamma revolutionen och proletariatets diktatur, än vad Bernstein hade gemensamt med Marx och Engels, eftersom han istället tog avstånd från detta och manade till uppslutning bakom det parlamentariska systemet.