måndag 13 februari 2012

Till försvar av Kilbommarna

1929 inträffade en mycket stor splittring inom Sveriges Kommunistiska Parti. Bakgrunden var att den Stalinstyrda Kommunistiska internationalen ville styra över det svenska partiets verksamhet på detaljnivå. Det ledde till en splittring inom kommunistpartierna i många av Europas länder och Sverige var absolut inte unikt på det sättet. Det som dock var unikt med Sverige var att den stora majoriteten av partiet i Sverige intog en kritisk ställning till Stalin och att enbart en minoritet valde att fortsätta på en Stalinvänlig bana. Det bildades två olika partier som under fem år framöver bägge två kallade sig själva för SKP, men i folkmun kallades majoritetspartiet för Kilbommarna och minoritetspartiet för Sillénarna, efter Karl Kilbom (1885-1961) respektive Hugo Sillén (1892-1971).


Den första kommunistiska riksdagsgruppen i Sverige från 1922, där alla medlemmarna sedan tog ställning för Kilbommarna. Stående från vänster: Viktor Herou (1889-1970), Verner Karlsson (1880-1954), Jonas Dahlén (1881-1938). Sittande från vänster: Karl Kilbom (1885-1961), August Spångberg (1893-1987), Helmer Molander (1892-1963), Carl Winberg (1867-1954)

Killbommarna gjorde helt rätt i att gå emot Stalin och dennes försök att styra över det svenska partiet. Inom den svenska vänsterrörelsen idag är det enbart Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r), som försvarar Stalin, så det bör åtminstone ge en form av upprättelse till Kilbommarna och visar på att de hade rätt i sin kritik av Sovjetunionen, en kritik som alla utom KP idag, med facit i hand kan ställa upp på. I det läget är det konstigt att läsa Kommunistisk Ungdoms 80-årsjubileumsbok från 1983 och Ung Vänsters 100-årsjubileumsbok från 2003, för där försvaras Sillénarnas parti helt och fullt. Visst är det så att Sillénarna är föregångare till dagens Vänsterparti och Ung Vänster, men det tar inte bort det faktumet att Sillénarna var stalinister. Det var Kilbommarna som företrädde den sunda antistalinistiska linjen i splittringen 1929, men det tycks Ung Vänster vilja glömma bort.

Kilbommarna hade några bra år under 1930-talet. Faktum är att Kilbommarna var den bästa politiska kraften vi hade i Sverige under ungefär tio års tid, från att de började föra en självständig linje gentemot Komintern 1929 fram till att de började stödja det borgerliga Finland under finska vinterkriget, men det återkommer jag till senare. Det måste nog beskrivas som att partiets bästa period var under 1934 när Socialdemokraterna uteslöt sin två mest radikala riksdagsledamöter, Albin Ström (1892-1962) och Torsten Henrikson (1906-1983), 1934 och de då anslöt sig tillsammans med 4 000 radikala socialdemokrater till Kilbommarna som därmed bytte namn till Socialistiska Partiet. En av de socialdemokratiska veteranerna med bakgrund inom arbetarrörelsen ända sedan 1800-talet sa så här angående sossarnas högervridning och anslutningen till Kilbommarna: ”Ett steg till höger är för långt hur kort det än är, men ett steg åt vänster är för kort hur långt man än tar det.” För mig som alltid har företrätt en ultravänsterlinje i alla sammanhang låter detta mycket bra.

Socialistiska Partiet blev det nya officiella namnet i och med sammanslagningen med sossarnas vänsterkrafter 1934, men inofficiellt kallade man även det nya projektet för socialistisk samling. Det var just vad det var, en samling av alla radikalt socialistiska krafter i landet, en samling där varken stalinister eller reformister ingick. Det är synd att denna anda inte varade i mer än ett par-tre års tid. Helst hade partiet fått leva kvar med stark kraft fram till våra dagar, så att vi hade haft en ordentlig radikal kraft att räkna med i svensk politik även idag. Efter att partiet misslyckades med att gå framåt i valet 1936, när man faktiskt hade räknat med stora framgångar, uppstod en hel del interna konflikter inom partiet. Det blev början på slutet. Året efter uteslöts förgrundsfiguren Karl Kilbom som hade haft en mycket betydelsefull roll i det ekonomiska arbetet att få ihop intäkter till partiets ekonomi. Flera tusen personer lämnade partiet till följd av att Kilbom uteslöts och därefter började partiet ganska snart att spåra ur även politiskt och ideologiskt.

Efter uteslutningen av Kilbom var Socialistiska Partiet fortfarande under ett par års tid Sveriges vettigaste politiska kraft, men 1939 tog man ställning för det borgerliga Finland när Sovjetunionen förklarade krig och gick in i landet. En socialistisk organisation som ställer sig till försvar för en borgerligt styrd regering i ett krig upphör därmed att vara en socialistisk organisation. Det är som Knutna Nävar sjunger i sin sång En arbetarkvinnas sång till sin son: ”Arbetare emot arbetare vill dom ställa att slakta varann. Borgarna säger det redan, och förrädarna mot socialismen, kommer att råda dig till det. Men kom ihåg att den stat dom vill få dig att skydda tillhör din klassfiende.” Ingen stat tillhör och kan aldrig tillhöra arbetarklassen. Därför kan en socialistisk organisation aldrig någonsin ta ställning för en stat mot en annan i ett krig. Där upphörde Socialistiska Partiet att i praktiken vara just Socialistiska Partiet, även om de rent formellt behöll namnet i flera år till.

Straffet för partiets otillåtna högeravvikelse blev att de åkte ur riksdagen med buller och bång i och med valet 1940 och att medlemmar massdeserterade från partiet. Under 1940-talet tog partiet öppet ställning för Nazityskland i andra världskriget och utvecklades i rask takt i nazistisk riktning. Partiledaren Nils Flyg dog 1943 och resterna bytte namn till Svenska Socialistiska Partiet som fanns kvar till 1948. Det som är viktigt att poängtera så här i slutet av artikeln är att från det tillfälle 1939 då Socialistiska Partiet tog ställning för Finland i kriget mot Sovjetunionen stod Sverige utan någon lovande politisk kraft ända fram tills att Västerviks Socialistförening fick sina systerföreningar i Sundsvall och Linköping i slutet av 2009 och att riksorganisationen Socialisterna därmed utropades i början av 2010. Nu ser däremot framtiden ljus ut igen, när Sveriges socialistiska medborgare återigen har en politisk organisation att verka inom.