I den socialistiska rörelsen, framförallt inom vissa utomparlamentariska grupper, finns det en mer eller mindre allvarlig uppdelning mellan anarkism och kommunism. Det finns en rad olika saker som särskiljer dessa bägge grupper från varandra. Samtliga dessa talar emot anarkismen och talar till kommunismens fördel. Det som här beskrivs märks framförallt av i den syndikalistiska rörelsen, inom fackföreningen SAC, men framförallt i Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF).
Det finns en anarkistisk gruppering som går hand i hand med drogliberalism och liknande högeridéer samt ett rent allmänt självskadligt beteende, vilket inte kan vara någonting annat än en allvarlig barlast för varje form av politisk och kampinriktad rörelse. Den anarkistiska grupperingen karaktäriseras av drogliberalism i teori och praktik, en fruktansvärt ovårdad klädsel och ett ovårdat utseende, vilket skrämmer bort tänkbara sympatisörer en masse. För att kunna värva anhängare krävs en seriös framtoning och ett utseende och ett beteende som kan tilltala den breda massan och inte är främmande för större delen av den svenska befolkningen.
Det mest skrämmande är det drogliberala förfarandet som finns hos den anarkistiska gruppen. Hos arbetarklassen i allmänhet är detta någonting mycket främmande, men inom grenar av den syndikalistiska rörelsen frodas ändå drogliberalism. Det tycks som att dessa människor fullständigt saknar någon form av analys, när de (mot bättre vetande?) uppvisar sitt öppna stöd för borgerliga åsikter i narkotikafrågan. Om nya sympatisörers första kontakt med den socialistiska rörelsen blir att möta den öppna drogliberalismen som finns inom anarkistiska grupperingar så är risken mycket stor att dessa får ett förakt för socialismen som helhet och kanske söker sig till andra politiska rörelser, för att de får uppfattningen att socialism = drogliberalism och därför söker sig till antisocialismen i något slags snedvridet försök att strida mot drogliberalismen från ett felaktigt utgångsläge.
En socialistisk organisation måste vara socialistisk på alla plan. Det går inte an att vara socialist när det gäller vissa frågor, men att förespråka den borgerliga politikens ståndpunkt i exempelvis narkotikafrågan. Detta vore hyckleri och omöjliggör alla försök att bygga upp någon slags förtroende för den egna organisationen. Sabotörer inom de egna leden, såsom dessa människor är, måste bekämpas för att kampen mot den huvudsakliga politiska fienden ska kunna bli så effektiv som möjligt.
Det går också att se, för den som granskar, att den interna fienden, de inom den socialistiska rörelsen som företräder den antisocialistiska drogliberalismen, ofta är personer som kallar sig för ”anarkister” och som förenar detta med en utseendemässig framtoning som aldrig kan vara gynnsam. Det handlar om personer som medvetet låter sitt hår få ett mycket ovårdat utseende, medvetet klär sig i så trasiga kläder som möjligt och i övrigt spökar ut sig med en massa piercings och onaturligt många tatueringar. Att värva anhängare när man har denna framtoning är i stort sett en omöjlighet. Vad som då är på sin plats är att upprätta någon form av klädkodex för alla medlemmar i en socialistisk kamporganisation. Till och med nazisterna i Sverige har insett att ett ovårdat utseende och dräggigt beteende bara skrämmer iväg och aldrig kan värva anhängare. Därför har rörelser såsom Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna börjat klä sig i kostym och liknande. Det som till och med nazisterna har insett har ännu inte anarkisterna förstått sig på.
Anarkisterna är i minoritet inom den svenska socialistiska rörelsen. Marxister och kommunister av olika slag är naturligtvis fler till antalet, annat vore förstås märkligt. Det som går att se, även om det inte helt och hållet går att generalisera kring detta, är att marxister och kommunister för det mesta klär sig bra och är socialister på alla plan, alltså även när det gäller narkotikapolitik, medan anarkisterna i de flesta fall klär sig på ett sådant sätt som om de ansträngde sig i så hög utsträckning det bara är möjligt att förminska möjligheten att bygga ut stödet för socialismen hos de breda folklagren, och dessutom har åsikter i narkotikafrågan som folk i allmänhet inte förknippar med annat än den mest extrema varianten av nyliberalism, där mänskligheten ska leva i något slags laglöst samhälle och där allting är tillåtet.
fredag 27 augusti 2010
onsdag 25 augusti 2010
Om korruptionen hos politiska ledare
”Jag sviker inte min övertygelse som marxist och kommunist” – Erich Honecker[1]
Korruption finns hos politiska ledare av alla slag här i världen. Vissa kanske har föreställningar att korruption inte är någonting som förekommer i västvärlden eller i så kallade ”demokratier”, men detta stämmer givetvis inte det allra minsta. Frågan om korruption hos politiska ledare behandlades redan i artikeln Borgerlighetens historia – 1900-talets internationella liberalism i Nya Revolutionsbulletinen, nr. 12, 2006. I den artikeln återgavs också en tabell över de flitigaste kleptokraterna bland världens regeringschefer, vilken passar in även i denna artikel, för att visa på nödvändiga fakta i frågan[2]:
1. Suharto, Indonesien, 15- 35 miljarder amerikanska dollar
2. Ferdinand Marcos, Filippinerna, 5–10 miljarder
3. Mobutu Sese Seko, Zaire, 5 miljarder
4. Sani Abacha, Nigeria, 2–5 miljarder
5. Slobodan Milosevic, Jugoslavien, 1 miljard
6. Jean-Claude Duvalier, Haiti, 300-800 miljoner
7. Alberto Fujimori, Peru, 600 miljoner
8. Pavlo Lazarenko, Ukraina, 114–200 miljoner
9. Arnoldo Alemán, Nicaragua, 100 miljoner
10. Joseph Estrada, Filippinerna, 78–80 miljoner
Borgarklassen har många gånger försökt hävda att det i första hand är marxistiska stats- och regeringschefer som roffar åt sig pengar och hänger sig till korruption och i övrigt osedligt beteende. Ovanstående tabell motbevisar detta. Det finns dock fler aspekter kring denna fråga som måste diskuteras. Ovanstående ledare har inte varit ledare för länder som under deras styre har betraktats som ”västliga demokratier”. Något som måste bevisas är att ledare även för denna typ av nationer är och har varit korrumperade, och det klarar inte ovanstående tabell av att bevisa. Tidskriften Forbes har gjort ett stort antal listor över de mest förmögna människorna i världen, bland annat en lista över de mest förmögna monarkerna (vilka alla är statschefer): http://www.forbes.com/2009/06/17/monarchs-wealth-scandal-business-billionaires-richest-royals_slide_2.html (hämtad: 100825). De länder som dessa monarker är statschefer över är absoluta monarkier, såväl som ”västliga demokratier”.
Det finns också ”demokratiskt valda” ledare i västvärlden med mycket stora förmögenheter. Som exempel kan nämnas att den italienske premiärministern Silvio Berlusconi just nu räknas som världens 70:e rikaste människa, med en förmögenhet på 6,5 miljarder dollar ($): http://www.forbes.com/lists/2009/10/billionaires-2009-richest-people_Silvio-Berlusconi-family_EEPT.html (hämtad: 100825). Storbritanniens premiärminister David Cameron har en förmögenhet på 30 miljoner pund (£), enligt http://www.dailymail.co.uk/femail/article-462313/Dave-Cameron-says-hes-touch-reality--wealth-blue-blood-wonder.html (hämtad: 100825) och den mest framstående personen bland västvärldens så kallade ”demokratier” i dagsläget, vilken också av många betraktas som världens för stunden mäktigaste person, nämligen Barack Obama, har också han en stor förmögenhet, på 10, 1 miljoner dollar ($), se: http://www.mangoboss.com/ObamaNetWorth-2010Updates.html (hämtad: 100825).
Ingen som har dessa summor kan ha tjänat dem på ärlig väg, och bara det bevisar den omfattande korruptionen även i västvärlden. Ingen kan vara miljonär utan att vara korrumperad och ingen kan vara miljonär utan att vara en ekonomisk brottsling. Pierre-Joseph Proudhon bevisade att egendom är stöld och därmed har samtliga ovanstående ledande politiker, och naturligtvis många andra därtill, gjort sig skyldiga till mycket omfattande stölder.[3] En person med onaturligt stora tillgångar har byggt upp denna genom att leva på andras arbete och tillskansa sig mervärde för vad andra människor har gjort. I varje civiliserat och logiskt samhälle är detta att betrakta som grov brottslighet, men några sådana samhällen har vi inte i vår värld.
Om man återigen ska gå tillbaka till frågan om korruption hos marxistiska ledare: borgarklassen vill ofta beskylla marxister för korruption, förmodligen för att flytta bort fokus från sitt eget brottsliga agerande. I borgarklassens retorik betraktas även kvasimarxister som renläriga marxister, vilket naturligtvis kastar skuggor över sann marxism. Det finns borgerliga journalister som har spytt galla över att Nicu Ceauşescu (son till Rumäniens regeringschef och ledare för landets självutnämnda ”marxistiska” parti under åren 1965-1989, Nicolae Ceauşescu) använde klockor av det mycket dyra märket Rolex. Det finns också en massa exempel där borgarklassen har försökt fabricera märkliga uppgifter för att framställa ledarna för länder inom forna Warzawapakten i dålig dager, vilket exempelvis Erich Honecker berättar om.[4] Han beskriver beskyllningar mot honom som är så fantasifulla att de faller på sin egen orimlighet.
Det intressanta är att det ses som mycket värre om en ledare som kallar sig för marxist bevisas ha fått olika ekonomiska fördelar än om en borgerlig ledare bevisas ha fått det, även från borgerligt håll. Det är bara att jämföra hur journalister brukar anklaga den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il för extravagant och oförsvarlig livsstil med att det tydligen ses som helt normalt och naturligt att Silvio Berlusconi har en större förmögenhet än flera länder i Oceanien tillsammans. Det bevisar att en livsstil som fördöms när det gäller en ledare som utger sig för att vara ”marxist” ses som helt normal hos en borgerlig ledare. Det verkar som att även borgarna (trots att de inte vill erkänna det) har högre förväntningar på hög moral hos marxistiska ledare. Det blir större ramaskri över att någon som Nicu Ceauşescu använde sig av lyxartiklar än att Silvio Berlusconi och Barack Obama gör det, vilket inga borgerliga journalister verkar uppröras över överhuvudtaget. Man förväntar sig helt enkelt att marxistiska ledare, som utger sig för att företräda samhällets arbetarklass i politiska sammanhang, ska ha en högre moral och inte leva lyxliv, utan leva på vanliga människors villkor.
Det blir faktiskt så att borgerliga journalister, när de fördömer ett extravagant levnadssätt hos ledare för ”marxistiska” partier, men inte alls hos de borgerliga ledarna, ger uttryck för någon slags underliggande förväntan om högre moral hos marxister. Detta är givetvis bra. Man inser att det är helt orealistiskt att ha förväntningar om etik och moral hos borgerliga ledare, men blir upprörda när moralen brister hos företrädare för mer radikala politiska ståndpunkter. Det ses som något naturligt att de som utger sig för att företräda arbetarklassen även lever på arbetarklassens villkor, vilket också många av dem gör, såsom exempelvis Subcomandante Marcos eller andra gerillaledare, men så fort någon självutnämnd ”marxist” bryter mot de naturliga förväntningarna haglar fördömandena. Människor som lever extravagant och bryter mot moraliska förväntningar ska naturligtvis fördömas, men samma krav bör ställas på alla politiska ledare, oavsett vilka åsikter de utger sig för att företräda. Ingen människa på någon form av beslutande position överhuvudtaget i samhället ska tillåtas få ha några andra förmåner än någon annan människa.
[1]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90
[2]2004 släppte Transparency International en lista över vilka statsledare som berikat sig mest under modern tid.
[3]Qu'est-ce que la propriété?, 1840 - http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm (hämtad: 100825)
[4]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90-91
Korruption finns hos politiska ledare av alla slag här i världen. Vissa kanske har föreställningar att korruption inte är någonting som förekommer i västvärlden eller i så kallade ”demokratier”, men detta stämmer givetvis inte det allra minsta. Frågan om korruption hos politiska ledare behandlades redan i artikeln Borgerlighetens historia – 1900-talets internationella liberalism i Nya Revolutionsbulletinen, nr. 12, 2006. I den artikeln återgavs också en tabell över de flitigaste kleptokraterna bland världens regeringschefer, vilken passar in även i denna artikel, för att visa på nödvändiga fakta i frågan[2]:
1. Suharto, Indonesien, 15- 35 miljarder amerikanska dollar
2. Ferdinand Marcos, Filippinerna, 5–10 miljarder
3. Mobutu Sese Seko, Zaire, 5 miljarder
4. Sani Abacha, Nigeria, 2–5 miljarder
5. Slobodan Milosevic, Jugoslavien, 1 miljard
6. Jean-Claude Duvalier, Haiti, 300-800 miljoner
7. Alberto Fujimori, Peru, 600 miljoner
8. Pavlo Lazarenko, Ukraina, 114–200 miljoner
9. Arnoldo Alemán, Nicaragua, 100 miljoner
10. Joseph Estrada, Filippinerna, 78–80 miljoner
Borgarklassen har många gånger försökt hävda att det i första hand är marxistiska stats- och regeringschefer som roffar åt sig pengar och hänger sig till korruption och i övrigt osedligt beteende. Ovanstående tabell motbevisar detta. Det finns dock fler aspekter kring denna fråga som måste diskuteras. Ovanstående ledare har inte varit ledare för länder som under deras styre har betraktats som ”västliga demokratier”. Något som måste bevisas är att ledare även för denna typ av nationer är och har varit korrumperade, och det klarar inte ovanstående tabell av att bevisa. Tidskriften Forbes har gjort ett stort antal listor över de mest förmögna människorna i världen, bland annat en lista över de mest förmögna monarkerna (vilka alla är statschefer): http://www.forbes.com/2009/06/17/monarchs-wealth-scandal-business-billionaires-richest-royals_slide_2.html (hämtad: 100825). De länder som dessa monarker är statschefer över är absoluta monarkier, såväl som ”västliga demokratier”.
Det finns också ”demokratiskt valda” ledare i västvärlden med mycket stora förmögenheter. Som exempel kan nämnas att den italienske premiärministern Silvio Berlusconi just nu räknas som världens 70:e rikaste människa, med en förmögenhet på 6,5 miljarder dollar ($): http://www.forbes.com/lists/2009/10/billionaires-2009-richest-people_Silvio-Berlusconi-family_EEPT.html (hämtad: 100825). Storbritanniens premiärminister David Cameron har en förmögenhet på 30 miljoner pund (£), enligt http://www.dailymail.co.uk/femail/article-462313/Dave-Cameron-says-hes-touch-reality--wealth-blue-blood-wonder.html (hämtad: 100825) och den mest framstående personen bland västvärldens så kallade ”demokratier” i dagsläget, vilken också av många betraktas som världens för stunden mäktigaste person, nämligen Barack Obama, har också han en stor förmögenhet, på 10, 1 miljoner dollar ($), se: http://www.mangoboss.com/ObamaNetWorth-2010Updates.html (hämtad: 100825).
Ingen som har dessa summor kan ha tjänat dem på ärlig väg, och bara det bevisar den omfattande korruptionen även i västvärlden. Ingen kan vara miljonär utan att vara korrumperad och ingen kan vara miljonär utan att vara en ekonomisk brottsling. Pierre-Joseph Proudhon bevisade att egendom är stöld och därmed har samtliga ovanstående ledande politiker, och naturligtvis många andra därtill, gjort sig skyldiga till mycket omfattande stölder.[3] En person med onaturligt stora tillgångar har byggt upp denna genom att leva på andras arbete och tillskansa sig mervärde för vad andra människor har gjort. I varje civiliserat och logiskt samhälle är detta att betrakta som grov brottslighet, men några sådana samhällen har vi inte i vår värld.
Om man återigen ska gå tillbaka till frågan om korruption hos marxistiska ledare: borgarklassen vill ofta beskylla marxister för korruption, förmodligen för att flytta bort fokus från sitt eget brottsliga agerande. I borgarklassens retorik betraktas även kvasimarxister som renläriga marxister, vilket naturligtvis kastar skuggor över sann marxism. Det finns borgerliga journalister som har spytt galla över att Nicu Ceauşescu (son till Rumäniens regeringschef och ledare för landets självutnämnda ”marxistiska” parti under åren 1965-1989, Nicolae Ceauşescu) använde klockor av det mycket dyra märket Rolex. Det finns också en massa exempel där borgarklassen har försökt fabricera märkliga uppgifter för att framställa ledarna för länder inom forna Warzawapakten i dålig dager, vilket exempelvis Erich Honecker berättar om.[4] Han beskriver beskyllningar mot honom som är så fantasifulla att de faller på sin egen orimlighet.
Det intressanta är att det ses som mycket värre om en ledare som kallar sig för marxist bevisas ha fått olika ekonomiska fördelar än om en borgerlig ledare bevisas ha fått det, även från borgerligt håll. Det är bara att jämföra hur journalister brukar anklaga den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il för extravagant och oförsvarlig livsstil med att det tydligen ses som helt normalt och naturligt att Silvio Berlusconi har en större förmögenhet än flera länder i Oceanien tillsammans. Det bevisar att en livsstil som fördöms när det gäller en ledare som utger sig för att vara ”marxist” ses som helt normal hos en borgerlig ledare. Det verkar som att även borgarna (trots att de inte vill erkänna det) har högre förväntningar på hög moral hos marxistiska ledare. Det blir större ramaskri över att någon som Nicu Ceauşescu använde sig av lyxartiklar än att Silvio Berlusconi och Barack Obama gör det, vilket inga borgerliga journalister verkar uppröras över överhuvudtaget. Man förväntar sig helt enkelt att marxistiska ledare, som utger sig för att företräda samhällets arbetarklass i politiska sammanhang, ska ha en högre moral och inte leva lyxliv, utan leva på vanliga människors villkor.
Det blir faktiskt så att borgerliga journalister, när de fördömer ett extravagant levnadssätt hos ledare för ”marxistiska” partier, men inte alls hos de borgerliga ledarna, ger uttryck för någon slags underliggande förväntan om högre moral hos marxister. Detta är givetvis bra. Man inser att det är helt orealistiskt att ha förväntningar om etik och moral hos borgerliga ledare, men blir upprörda när moralen brister hos företrädare för mer radikala politiska ståndpunkter. Det ses som något naturligt att de som utger sig för att företräda arbetarklassen även lever på arbetarklassens villkor, vilket också många av dem gör, såsom exempelvis Subcomandante Marcos eller andra gerillaledare, men så fort någon självutnämnd ”marxist” bryter mot de naturliga förväntningarna haglar fördömandena. Människor som lever extravagant och bryter mot moraliska förväntningar ska naturligtvis fördömas, men samma krav bör ställas på alla politiska ledare, oavsett vilka åsikter de utger sig för att företräda. Ingen människa på någon form av beslutande position överhuvudtaget i samhället ska tillåtas få ha några andra förmåner än någon annan människa.
[1]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90
[2]2004 släppte Transparency International en lista över vilka statsledare som berikat sig mest under modern tid.
[3]Qu'est-ce que la propriété?, 1840 - http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm (hämtad: 100825)
[4]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90-91
Från gentleman till huligan
Boken behandlar kort fotbollens bakgrund (dess engelska ursprung) och sedan utvecklingen i Sverige, från att fotbollen nådde landet, fram till slutet av 1990-talet. En brist är dock att materialet har tolv år på nacken och att sannolikt omständigheterna kring svensk fotboll har utvecklats ytterligare under de år som därefter har förflutit. Idén till att skriva boken fick de bägge författarna när de närvarade på plats vid fotbolls-EM i England 1996. De ansåg att det vid det tillfället saknades någon omfattande studie om den svenska fotbollens utveckling, att det material som då fanns mestadels behandlade utvecklingen i England. De gjorde en ansats till att försöka täppa till en kunskapslucka. Man nämner också i förordet att tanken var att ge det hela en populärvetenskaplig framtoning och inte att lägga fram en avhandling eller strikt forskningsrapport.
Även om boken är populärt skriven bygger den på ett omfattande empiriskt underlag. Till större delen har brittiskt material använts, men det finns också en del svenska källor. Viktiga har äldre artiklar från tidningarna Nordiskt Idrottslif och Idrottsbladet varit. I mindre utsträckning har också artiklar använts från dagspressen (nyhetstidningar, vilka inte är specifikt inriktade på idrott), samt vissa muntliga uppgifter som har kommit genom intervjuer. Detta gäller då bokens mest aktuella avsnitt, det som behandlar 1990-talet.
Boken fokuserar till stor del på fotbollens publik och supportrar, utan vilka fotbollen inte alls vore vad den är. Man har analyserat åskådarna och spelarna och deras klassbakgrunder och sett vilka förändringar som efter tid har skett där. Fotbollen har gått från att vara arbetarklassens sport till att bli överklassens, till att bli arbetarklassens återigen. En primitiv och ociviliserad variant av fotboll uppstod redan för flera hundra år sen i det som idag är Storbritannien. Detta lade grunden till dagens sport, även om det finns betydande skillnader, och till en början var det en sport för allmogen. Den tidigaste och primitiva fotbollen försökte de styrande att lagstifta bort, men under 1800-talet växte en ny typ av fotboll fram, där sporten började spelas vid överklassens skolor och kom att ses som en del i utbildningen och för att uppfostra de unga männen från samhällets övre skikt till ett gentlemannamässigt beteende och samarbete med andra, laganda.
Det var i denna form som fotbollen anlände till Sverige. Tanken med den första fotbollen i Sverige var också att uppfostra männen från de övre kretsarna. Detta bestod i några årtionden, men allteftersom förvandlades fotbollen från att vara en överklassens sport till att bli ett nöje för arbetarklassen, både som publik och spelare. Det var just som ett nöje fotbollen började, men har längre fram under 1900-talet blivit alltmer kommersiell och professionell. Också pressen har efter tidens gång ändrat sin inställning till fotbollen. Till en början betraktades den med viss förskräckelse och man beskrev den som våldsam och skadlig. Några årtionden senare gjorde pressen mycket reklam för fotbollsmatcher och har varit bidragande till den stora publiken under 1900-talets mitt.
Under fotbollens första tid i Sverige var det heller inte resultaten i matcherna som var det primära, utan den uppfostrande sidan och ett gentlemannamässigt beteende på planen som var det viktiga. Det gällde inte främst att göra så många mål som möjligt, utan att spela som det anstod en gentleman. Detta återspeglar sig också i de första matchreferaten. Detta har dock ändrats fram till våra dagar. Under början av 1900-talet uppstod också fotbollslag för arbetare, vid sidan om de redan existerande medel- och överklasslagen. Dessa tävlade mot varandra, och efter några årtionden smälte de samman och denna uppdelning mellan klubbar från överklassen respektive arbetarklassen försvann nästan helt. I och med att arbetarlag växte fram stärktes också kritiken mot alkoholvanorna hos fotbollsspelarna, då nykterhetsrörelsen under denna tid hade ett starkt fäste inom arbetarklassen. Arbetarlagens framväxt ledde till att ett skötsamhetsideal blommade upp inom fotbollen.
Till en början var fotbollen i Sverige väldigt splittrad mellan olika regioner, vilket bland annat visar sig igenom att man under den första halvan av 1900-talet ofta ställde upp med regionala lag i landskamper, dvs. att det kunde finnas flera olika landslag samtidigt: ibland kunde ett landslag med bara Stockholmsspelare spela och ibland med bara Göteborgsspelare. Detta utvecklade sig ytterligare när man under en tid också hade ett speciellt landsbygdslag, där ett landslag med enbart spelare från den svenska landsbygden representerade Sverige i vissa landskamper.
1902 närvarade 3000 åskådare vid finalmatchen i Svenska Cupen och 1910 närvarade 10000 åskådare vid en distriktsmästerskapsfinal i Uppland. Detta pekar på den mycket snabba takt som fotbollsintresset ökade med under denna tid och att det inom loppet av bara några år utvecklades möjligheter att börja tjäna en del pengar på detta spel. Spelarna räknades ännu som amatörer och det fanns en rad regleringar för att se till att spelarna inte övergick till att bli professionella och att börja försörja sig på fotbollen. Klubbarna fick enbart betala ut begränsade ekonomiskas ersättningar till sina spelare, vilket ledde till att mycket pengar stannade kvar och vissa klubbar så småningom fick betydande tillgångar. Att publiken blev så mycket större ledde också till vissa ordningsstörningar och man försökte ”civilisera” åskådarskarorna. Intresset för fotboll ökade ända fram till sin kulmen 1959, där snittet för antal åskådare per match i allsvenskan nådde en bra bit över 13000.
Det kan sägas att den svenska fotbollen professionaliserades först på 1960-talet. Fram till dess pågick ständiga debatter om huruvida man enbart skulle ha amatörfotboll i landet eller om man skulle tillåta proffsfotboll också. 1967 fick klubbarna själva besluta över spelarnas löner, vilket tidigare hade stridit mot bestämmelserna. Efter 1967 kan det definitivt sägas att fotbollen har blivit mer och mer kommersialiserad. 1996 kom också den så kallade ”Bosmandomen”, vilken innebar att en del av de pengar som tidigare gått till klubbarna nu istället ges till de enskilda spelarna och spelarlönerna har därefter ökat.
Våldsamheter har i alla tider funnits i anknytning till fotbollen. Media har rapporterat mycket under 1990-talet och 2000-talet om fotbollshuliganismen. Denna är egentligen inget nytt fenomen, utan fanns också i början av 1900-talet, fast med en lugnare period från 30-talet och fram till en ny framväxt av våldsamheter under 70-talet. Även på detta område kommer inspirationen från Storbritannien, varifrån fotbollshuliganerna har kopierat mycket och tar efter de brittiska huliganerna.
Den svenska damfotbollen behandlas också i boken och dennas historia är något kortare än herrfotbollens. Till en början fick kvinnorna mestadels spela underhållningsmatcher gentemot manliga lag, vilka varken pressen, publiken eller de manliga motståndarlagen verkar ha tagit allvarligt på. Dessa kvinnolag spelade ofta bara någon eller några enstaka matcher innan de upplöstes. Publiken vid dessa matcher brukade nå några tusental, vilket inte alls var oansenligt under 1910- och 20-talet. Först mot slutet av 1960-talet satte damfotbollen igång på allvar i Sverige. Det första damlaget under denna ”andra fas” var Öxabäck, vilka 1969 lyckades samla 14000 åskådare vid en match. Intresset för damfotboll har ökat sedan 60-talet. Det har blivit fler spelare, fler lag och större publik. Siffrorna är dock mycket lägre än på herrarnas sida och samma pengar finns inte inom damfotbollen som inom herrfotbollen, för damerna måste ha civila jobb på sidan om och kan inte försörja sig som fotbollsspelare på heltid, som de manliga proffsen däremot kan.
Även om boken är populärt skriven bygger den på ett omfattande empiriskt underlag. Till större delen har brittiskt material använts, men det finns också en del svenska källor. Viktiga har äldre artiklar från tidningarna Nordiskt Idrottslif och Idrottsbladet varit. I mindre utsträckning har också artiklar använts från dagspressen (nyhetstidningar, vilka inte är specifikt inriktade på idrott), samt vissa muntliga uppgifter som har kommit genom intervjuer. Detta gäller då bokens mest aktuella avsnitt, det som behandlar 1990-talet.
Boken fokuserar till stor del på fotbollens publik och supportrar, utan vilka fotbollen inte alls vore vad den är. Man har analyserat åskådarna och spelarna och deras klassbakgrunder och sett vilka förändringar som efter tid har skett där. Fotbollen har gått från att vara arbetarklassens sport till att bli överklassens, till att bli arbetarklassens återigen. En primitiv och ociviliserad variant av fotboll uppstod redan för flera hundra år sen i det som idag är Storbritannien. Detta lade grunden till dagens sport, även om det finns betydande skillnader, och till en början var det en sport för allmogen. Den tidigaste och primitiva fotbollen försökte de styrande att lagstifta bort, men under 1800-talet växte en ny typ av fotboll fram, där sporten började spelas vid överklassens skolor och kom att ses som en del i utbildningen och för att uppfostra de unga männen från samhällets övre skikt till ett gentlemannamässigt beteende och samarbete med andra, laganda.
Det var i denna form som fotbollen anlände till Sverige. Tanken med den första fotbollen i Sverige var också att uppfostra männen från de övre kretsarna. Detta bestod i några årtionden, men allteftersom förvandlades fotbollen från att vara en överklassens sport till att bli ett nöje för arbetarklassen, både som publik och spelare. Det var just som ett nöje fotbollen började, men har längre fram under 1900-talet blivit alltmer kommersiell och professionell. Också pressen har efter tidens gång ändrat sin inställning till fotbollen. Till en början betraktades den med viss förskräckelse och man beskrev den som våldsam och skadlig. Några årtionden senare gjorde pressen mycket reklam för fotbollsmatcher och har varit bidragande till den stora publiken under 1900-talets mitt.
Under fotbollens första tid i Sverige var det heller inte resultaten i matcherna som var det primära, utan den uppfostrande sidan och ett gentlemannamässigt beteende på planen som var det viktiga. Det gällde inte främst att göra så många mål som möjligt, utan att spela som det anstod en gentleman. Detta återspeglar sig också i de första matchreferaten. Detta har dock ändrats fram till våra dagar. Under början av 1900-talet uppstod också fotbollslag för arbetare, vid sidan om de redan existerande medel- och överklasslagen. Dessa tävlade mot varandra, och efter några årtionden smälte de samman och denna uppdelning mellan klubbar från överklassen respektive arbetarklassen försvann nästan helt. I och med att arbetarlag växte fram stärktes också kritiken mot alkoholvanorna hos fotbollsspelarna, då nykterhetsrörelsen under denna tid hade ett starkt fäste inom arbetarklassen. Arbetarlagens framväxt ledde till att ett skötsamhetsideal blommade upp inom fotbollen.
Till en början var fotbollen i Sverige väldigt splittrad mellan olika regioner, vilket bland annat visar sig igenom att man under den första halvan av 1900-talet ofta ställde upp med regionala lag i landskamper, dvs. att det kunde finnas flera olika landslag samtidigt: ibland kunde ett landslag med bara Stockholmsspelare spela och ibland med bara Göteborgsspelare. Detta utvecklade sig ytterligare när man under en tid också hade ett speciellt landsbygdslag, där ett landslag med enbart spelare från den svenska landsbygden representerade Sverige i vissa landskamper.
1902 närvarade 3000 åskådare vid finalmatchen i Svenska Cupen och 1910 närvarade 10000 åskådare vid en distriktsmästerskapsfinal i Uppland. Detta pekar på den mycket snabba takt som fotbollsintresset ökade med under denna tid och att det inom loppet av bara några år utvecklades möjligheter att börja tjäna en del pengar på detta spel. Spelarna räknades ännu som amatörer och det fanns en rad regleringar för att se till att spelarna inte övergick till att bli professionella och att börja försörja sig på fotbollen. Klubbarna fick enbart betala ut begränsade ekonomiskas ersättningar till sina spelare, vilket ledde till att mycket pengar stannade kvar och vissa klubbar så småningom fick betydande tillgångar. Att publiken blev så mycket större ledde också till vissa ordningsstörningar och man försökte ”civilisera” åskådarskarorna. Intresset för fotboll ökade ända fram till sin kulmen 1959, där snittet för antal åskådare per match i allsvenskan nådde en bra bit över 13000.
Det kan sägas att den svenska fotbollen professionaliserades först på 1960-talet. Fram till dess pågick ständiga debatter om huruvida man enbart skulle ha amatörfotboll i landet eller om man skulle tillåta proffsfotboll också. 1967 fick klubbarna själva besluta över spelarnas löner, vilket tidigare hade stridit mot bestämmelserna. Efter 1967 kan det definitivt sägas att fotbollen har blivit mer och mer kommersialiserad. 1996 kom också den så kallade ”Bosmandomen”, vilken innebar att en del av de pengar som tidigare gått till klubbarna nu istället ges till de enskilda spelarna och spelarlönerna har därefter ökat.
Våldsamheter har i alla tider funnits i anknytning till fotbollen. Media har rapporterat mycket under 1990-talet och 2000-talet om fotbollshuliganismen. Denna är egentligen inget nytt fenomen, utan fanns också i början av 1900-talet, fast med en lugnare period från 30-talet och fram till en ny framväxt av våldsamheter under 70-talet. Även på detta område kommer inspirationen från Storbritannien, varifrån fotbollshuliganerna har kopierat mycket och tar efter de brittiska huliganerna.
Den svenska damfotbollen behandlas också i boken och dennas historia är något kortare än herrfotbollens. Till en början fick kvinnorna mestadels spela underhållningsmatcher gentemot manliga lag, vilka varken pressen, publiken eller de manliga motståndarlagen verkar ha tagit allvarligt på. Dessa kvinnolag spelade ofta bara någon eller några enstaka matcher innan de upplöstes. Publiken vid dessa matcher brukade nå några tusental, vilket inte alls var oansenligt under 1910- och 20-talet. Först mot slutet av 1960-talet satte damfotbollen igång på allvar i Sverige. Det första damlaget under denna ”andra fas” var Öxabäck, vilka 1969 lyckades samla 14000 åskådare vid en match. Intresset för damfotboll har ökat sedan 60-talet. Det har blivit fler spelare, fler lag och större publik. Siffrorna är dock mycket lägre än på herrarnas sida och samma pengar finns inte inom damfotbollen som inom herrfotbollen, för damerna måste ha civila jobb på sidan om och kan inte försörja sig som fotbollsspelare på heltid, som de manliga proffsen däremot kan.
Arkivens funktion för samhället
Nu har jag nyligen tagit examen inom arkivvetenskap (kandidatexamen) och avslutat mina tre år långa studier inom detta ämne. Det är på sin plats med någon form av sammanfattning, en redovisning över den insikt jag har fått kring arkivens funktion för samhället, som resultat av mina studier. Det är nämligen så att arkiv har funnits inom den mänskliga civilisationen under många tusentals år vid det här laget. I mångt och mycket bygger stora delar av civilisationen och människans samhälle på just arkiv. Utan arkiven vore vår moderna livsstil en omöjlighet.
Det går att granska samhällen med en bristande arkivverksamhet och se vilka effekterna har blivit av detta. Ett ganska tydligt och välkänt exempel är Irak under tiden efter Saddam Husseins fall. När man efter 2003 har hållit politiska val i Irak har de som röstat fått bläck målat på sina fingertoppar. Detta har varit mycket enkelt att tvätta bort och personer har på det viset kunnat rösta flera gånger, vilket rimligen borde ha gjort ”valresultaten” helt ogiltiga, även om så inte blev fallet. Det väsentliga när det gäller detta är den bristande arkiveringen och dokumentationen. I ett väldokumenterat samhälle jämförs de röstande mot olika former av folkbokföring och man behöver inte ”bocka av” de röstande genom att måla bläck över deras fingertoppar, vilket blir resultatet när man inte ens kan fastställa identiteten på de röstande, utan helt enkelt låter alla som ser röstberättigade ut att få lägga sin röst och sen försöker spärra av möjligheten för dessa att rösta ytterligare gånger enbart med den simpla metoden att märka dem med färg som det inte alls finns några svårigheter med att avlägsna.
Egentligen behövs inte fler exempel än valsystemet i krigstidens Irak (2003 och framåt) nämnas för att visa på arkivens funktion för samhället. Utan arkiv finns ingen civilisation. Med bristande arkivering finns det bristande civilisation. Graden av arkivering och dokumentation ligger i direkt relation till graden av civilisation. Det marxistiska samhället måste vara ett högciviliserat sådant. Därför måste marxismen bygga upp den starkaste arkiveringen och dokumentationen som mänskligheten kan klara av. Det är en viktig nyckel till det ideala samhället.
Det går att granska samhällen med en bristande arkivverksamhet och se vilka effekterna har blivit av detta. Ett ganska tydligt och välkänt exempel är Irak under tiden efter Saddam Husseins fall. När man efter 2003 har hållit politiska val i Irak har de som röstat fått bläck målat på sina fingertoppar. Detta har varit mycket enkelt att tvätta bort och personer har på det viset kunnat rösta flera gånger, vilket rimligen borde ha gjort ”valresultaten” helt ogiltiga, även om så inte blev fallet. Det väsentliga när det gäller detta är den bristande arkiveringen och dokumentationen. I ett väldokumenterat samhälle jämförs de röstande mot olika former av folkbokföring och man behöver inte ”bocka av” de röstande genom att måla bläck över deras fingertoppar, vilket blir resultatet när man inte ens kan fastställa identiteten på de röstande, utan helt enkelt låter alla som ser röstberättigade ut att få lägga sin röst och sen försöker spärra av möjligheten för dessa att rösta ytterligare gånger enbart med den simpla metoden att märka dem med färg som det inte alls finns några svårigheter med att avlägsna.
Egentligen behövs inte fler exempel än valsystemet i krigstidens Irak (2003 och framåt) nämnas för att visa på arkivens funktion för samhället. Utan arkiv finns ingen civilisation. Med bristande arkivering finns det bristande civilisation. Graden av arkivering och dokumentation ligger i direkt relation till graden av civilisation. Det marxistiska samhället måste vara ett högciviliserat sådant. Därför måste marxismen bygga upp den starkaste arkiveringen och dokumentationen som mänskligheten kan klara av. Det är en viktig nyckel till det ideala samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)