Den revolutionära konservatismen

Att vara konservativ och att vara revolutionär behöver inte nödvändigtvis vara någonting motsägelsefullt. Att vara konservativ är heller inte detsamma som att vara reaktionär, trots att många sätter likhetstecken mellan dessa bägge. Det finns nämligen en revolutionär konservatism, en framåtskridande och inte bakåtsträvande konservatism. För att förändra samhället till det bättre är det av yttersta vikt att i sin politiska aktivism vara socialistiskt revolutionär. Därmed inte sagt att det är givande och samhällsutvecklande att ta avstånd från allt det som ibland kan kallas för ”konservativa värderingar”, för vissa av dem är mycket sunda och har en given plats även i ett revolutionärt samhälle.

Traditionella värderingar i familjefrågor och moralfrågor går hand i hand med den revolutionära socialismen. Traditionella värderingar i just dessa frågor ger samhället en sundhet och fungerar som medicin för att förebygga att samhället inte spårar ur till någon slags moralpolitisk liberalism där allting tillåts utan begränsningar. Människan lever och trivs allra bäst i kärnfamiljer och har en inneboende strävan efter att bilda just sådana. Att som vissa så kallade ”queerfeminister”, genusforskare och liknande hävda annorlunda strider mot den mänskliga naturen.

Givetvis finns det en anledning till att människor i alla tider har bildat kärnfamiljer, det är ingenting som har kommit till genom tvång eller några inbillade ”normer”, utan det kommer naturligt som en del i den mänskliga utvecklingen. De ytterst begränsade perioder i ytterst begränsade delar av världen där annat har gällt är ingenting annat än avarter och har till slut försvunnit av sig självt. I dagens samhälle finns en minoritet som hävdar att olika former av normer kring kärnfamilj eller heteronormer måste brytas ned. Oroväckande är att flera av dessa personer betraktar sig som någon form av socialister. En sådan politik ligger inte i linje med socialismen eller den marxistiska vetenskapen. Denna politik för att bryta ned kärnfamiljerna och heteronormen är istället dömd att misslyckas och kommer inte bli särskilt livskraftig, vilket framtiden kommer att utvisa.

Än viktigare än traditionella värderingar i familjefrågor är förstås de traditionella värderingarna i moralfrågor. Vissa personer kommer med beskyllelser om moralpanik när någon yttrar sig till stöd för en sund och vettig inställning i moralfrågor. Detta sker i sådan utsträckning att begreppet moralpanik blir utvattnat. Vad är då egentligen moralpanik? Frågan är svår att besvara, men det tycks som att den så kallade moralpaniken har blivit en slags motpol mot den fullständiga dekadensen och det allmänt osunda och självnedbrytande leverne som finns inom vissa kretsar. Det innebär då också att ”moralpanik” snarare än ett skällsord har blivit ett positivt begrepp. Den som studerar svenska debatter kring moralfrågor av olika slag kommer snabbt att märka att de som motsätter sig den självförödande inställningen till livet anklagas för att ge uttryck för moralpanik.

Självutnämnda antimoralister är de personer som önskar den fullständiga liberalismens apokalypsexperiment. Att motsätta sig moralism innebär den totala nyliberalismen: vem som helst får göra vad helst de ”önskar”, utan några som helst restriktioner eller inskränkningar. Ett sådant förhållningssätt leder till alla samhällens och den mänskliga civilisationens undergång. Samhällen där moralen har avskaffats har varit samhällen i fritt fall, det är sådant som har inträffat när exempelvis Romarriket eller Nazityskland var inne i sina absoluta sista faser innan undergången av dessa respektive samhällen. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan önska mänsklighetens och civilisationens undergång och det innebär därmed också att de som motsätter sig moralism eller anklagar personer för att sprida moralpanik i själva verket befinner sig utanför just sina sinnens fulla bruk. Dessa personer bör få den psykiatriska behandling de förtjänar, tills de har botats från sina mentala sjukdomar.

Det är förstås befogat att vara kritisk till dagens samhälle, men fortfarande felaktigt att önska civilisationens undergång. Det nuvarande kapitalistiska samhället måste störtas i gruset för att aldrig mer kunna återuppstå, ja, men hela den mänskliga civilisationen ska inte för den skull förintas, den ska enbart förändras, men självklart fortleva. En socialistisk civilisation måste skapas. Annars är mänskligheten oundvikligen dömd till undergång. Den marxistiska vetenskapen har visat oss att valet står mellan antingen socialism eller barbari. ”Bourgeoisiens samhälle står inför ett dilemma, antingen övergång till socialism eller återfall i barbari.”, enligt Jürgen Kuzcynski. Detta, att föråldrade samhällen allteftersom moderniseras och vidareutvecklas till nya samhällen, är bekräftat av den historiska utvecklingen. Det är en naturlig del av mänsklighetens utveckling att hela tiden sträva efter ett så pass högstående samhälle som möjligt. Precis som feodalismen en gång moderniserades och vidareutvecklades till kapitalismen kommer kapitalismen längre fram att moderniseras och vidareutvecklas till socialism.

”Om världen befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling, om det gamlas bortdöende och det nyas framväxande är utvecklingens lag, så är det klart att det inte längre finnes någon ’orubblig’ samhällsordning, inga ’eviga principer’ för privatäganderätten och utsugningen, inga ’eviga idéer’ om böndernas underordnande under godsägarna, arbetarnas under kapitalisterna. Således kan det kapitalistiska systemet ersättas med det socialistiska systemet, alldeles som det kapitalistiska systemet på sin tid ersatte det feodala systemet.”

– Josef Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, 1938

"Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja. Hur mycket reaktionärerna än bemödar sig att hålla tillbaka historiens hjul, kommer förr eller senare revolutionen att äga rum och oundvikligen att segra.”

– Mao Tse-Tung, tal vid Sovjetunionens högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska oktoberrevolutionen, 1957