Om korruptionen hos politiska ledare

”Jag sviker inte min övertygelse som marxist och kommunist” – Erich Honecker[1]

Korruption finns hos politiska ledare av alla slag här i världen. Vissa kanske har föreställningar att korruption inte är någonting som förekommer i västvärlden eller i så kallade ”demokratier”, men detta stämmer givetvis inte det allra minsta. Frågan om korruption hos politiska ledare behandlades redan i artikeln Borgerlighetens historia – 1900-talets internationella liberalism i Nya Revolutionsbulletinen, nr. 12, 2006. I den artikeln återgavs också en tabell över de flitigaste kleptokraterna bland världens regeringschefer, vilken passar in även i denna artikel, för att visa på nödvändiga fakta i frågan[2]:

1. Suharto, Indonesien, 15- 35 miljarder amerikanska dollar
2. Ferdinand Marcos, Filippinerna, 5–10 miljarder
3. Mobutu Sese Seko, Zaire, 5 miljarder
4. Sani Abacha, Nigeria, 2–5 miljarder
5. Slobodan Milosevic, Jugoslavien, 1 miljard
6. Jean-Claude Duvalier, Haiti, 300-800 miljoner
7. Alberto Fujimori, Peru, 600 miljoner
8. Pavlo Lazarenko, Ukraina, 114–200 miljoner
9. Arnoldo Alemán, Nicaragua, 100 miljoner
10. Joseph Estrada, Filippinerna, 78–80 miljoner

Borgarklassen har många gånger försökt hävda att det i första hand är marxistiska stats- och regeringschefer som roffar åt sig pengar och hänger sig till korruption och i övrigt osedligt beteende. Ovanstående tabell motbevisar detta. Det finns dock fler aspekter kring denna fråga som måste diskuteras. Ovanstående ledare har inte varit ledare för länder som under deras styre har betraktats som ”västliga demokratier”. Något som måste bevisas är att ledare även för denna typ av nationer är och har varit korrumperade, och det klarar inte ovanstående tabell av att bevisa. Tidskriften Forbes har gjort ett stort antal listor över de mest förmögna människorna i världen, bland annat en lista över de mest förmögna monarkerna (vilka alla är statschefer): http://www.forbes.com/2009/06/17/monarchs-wealth-scandal-business-billionaires-richest-royals_slide_2.html (hämtad: 100825). De länder som dessa monarker är statschefer över är absoluta monarkier, såväl som ”västliga demokratier”.

Det finns också ”demokratiskt valda” ledare i västvärlden med mycket stora förmögenheter. Som exempel kan nämnas att den italienske premiärministern Silvio Berlusconi just nu räknas som världens 70:e rikaste människa, med en förmögenhet på 6,5 miljarder dollar ($): http://www.forbes.com/lists/2009/10/billionaires-2009-richest-people_Silvio-Berlusconi-family_EEPT.html (hämtad: 100825). Storbritanniens premiärminister David Cameron har en förmögenhet på 30 miljoner pund (£), enligt http://www.dailymail.co.uk/femail/article-462313/Dave-Cameron-says-hes-touch-reality--wealth-blue-blood-wonder.html (hämtad: 100825) och den mest framstående personen bland västvärldens så kallade ”demokratier” i dagsläget, vilken också av många betraktas som världens för stunden mäktigaste person, nämligen Barack Obama, har också han en stor förmögenhet, på 10, 1 miljoner dollar ($), se: http://www.mangoboss.com/ObamaNetWorth-2010Updates.html (hämtad: 100825).

Ingen som har dessa summor kan ha tjänat dem på ärlig väg, och bara det bevisar den omfattande korruptionen även i västvärlden. Ingen kan vara miljonär utan att vara korrumperad och ingen kan vara miljonär utan att vara en ekonomisk brottsling. Pierre-Joseph Proudhon bevisade att egendom är stöld och därmed har samtliga ovanstående ledande politiker, och naturligtvis många andra därtill, gjort sig skyldiga till mycket omfattande stölder.[3] En person med onaturligt stora tillgångar har byggt upp denna genom att leva på andras arbete och tillskansa sig mervärde för vad andra människor har gjort. I varje civiliserat och logiskt samhälle är detta att betrakta som grov brottslighet, men några sådana samhällen har vi inte i vår värld.

Om man återigen ska gå tillbaka till frågan om korruption hos marxistiska ledare: borgarklassen vill ofta beskylla marxister för korruption, förmodligen för att flytta bort fokus från sitt eget brottsliga agerande. I borgarklassens retorik betraktas även kvasimarxister som renläriga marxister, vilket naturligtvis kastar skuggor över sann marxism. Det finns borgerliga journalister som har spytt galla över att Nicu Ceauşescu (son till Rumäniens regeringschef och ledare för landets självutnämnda ”marxistiska” parti under åren 1965-1989, Nicolae Ceauşescu) använde klockor av det mycket dyra märket Rolex. Det finns också en massa exempel där borgarklassen har försökt fabricera märkliga uppgifter för att framställa ledarna för länder inom forna Warzawapakten i dålig dager, vilket exempelvis Erich Honecker berättar om.[4] Han beskriver beskyllningar mot honom som är så fantasifulla att de faller på sin egen orimlighet.

Det intressanta är att det ses som mycket värre om en ledare som kallar sig för marxist bevisas ha fått olika ekonomiska fördelar än om en borgerlig ledare bevisas ha fått det, även från borgerligt håll. Det är bara att jämföra hur journalister brukar anklaga den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il för extravagant och oförsvarlig livsstil med att det tydligen ses som helt normalt och naturligt att Silvio Berlusconi har en större förmögenhet än flera länder i Oceanien tillsammans. Det bevisar att en livsstil som fördöms när det gäller en ledare som utger sig för att vara ”marxist” ses som helt normal hos en borgerlig ledare. Det verkar som att även borgarna (trots att de inte vill erkänna det) har högre förväntningar på hög moral hos marxistiska ledare. Det blir större ramaskri över att någon som Nicu Ceauşescu använde sig av lyxartiklar än att Silvio Berlusconi och Barack Obama gör det, vilket inga borgerliga journalister verkar uppröras över överhuvudtaget. Man förväntar sig helt enkelt att marxistiska ledare, som utger sig för att företräda samhällets arbetarklass i politiska sammanhang, ska ha en högre moral och inte leva lyxliv, utan leva på vanliga människors villkor.

Det blir faktiskt så att borgerliga journalister, när de fördömer ett extravagant levnadssätt hos ledare för ”marxistiska” partier, men inte alls hos de borgerliga ledarna, ger uttryck för någon slags underliggande förväntan om högre moral hos marxister. Detta är givetvis bra. Man inser att det är helt orealistiskt att ha förväntningar om etik och moral hos borgerliga ledare, men blir upprörda när moralen brister hos företrädare för mer radikala politiska ståndpunkter. Det ses som något naturligt att de som utger sig för att företräda arbetarklassen även lever på arbetarklassens villkor, vilket också många av dem gör, såsom exempelvis Subcomandante Marcos eller andra gerillaledare, men så fort någon självutnämnd ”marxist” bryter mot de naturliga förväntningarna haglar fördömandena. Människor som lever extravagant och bryter mot moraliska förväntningar ska naturligtvis fördömas, men samma krav bör ställas på alla politiska ledare, oavsett vilka åsikter de utger sig för att företräda. Ingen människa på någon form av beslutande position överhuvudtaget i samhället ska tillåtas få ha några andra förmåner än någon annan människa.


[1]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90
[2]2004 släppte Transparency International en lista över vilka statsledare som berikat sig mest under modern tid.
[3]Qu'est-ce que la propriété?, 1840 - http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm (hämtad: 100825)
[4]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90-91