Anarkism kontra kommunism

I den socialistiska rörelsen, framförallt inom vissa utomparlamentariska grupper, finns det en mer eller mindre allvarlig uppdelning mellan anarkism och kommunism. Det finns en rad olika saker som särskiljer dessa bägge grupper från varandra. Samtliga dessa talar emot anarkismen och talar till kommunismens fördel. Det som här beskrivs märks framförallt av i den syndikalistiska rörelsen, inom fackföreningen SAC, men framförallt i Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF).

Det finns en anarkistisk gruppering som går hand i hand med drogliberalism och liknande högeridéer samt ett rent allmänt självskadligt beteende, vilket inte kan vara någonting annat än en allvarlig barlast för varje form av politisk och kampinriktad rörelse. Den anarkistiska grupperingen karaktäriseras av drogliberalism i teori och praktik, en fruktansvärt ovårdad klädsel och ett ovårdat utseende, vilket skrämmer bort tänkbara sympatisörer en masse. För att kunna värva anhängare krävs en seriös framtoning och ett utseende och ett beteende som kan tilltala den breda massan och inte är främmande för större delen av den svenska befolkningen.

Det mest skrämmande är det drogliberala förfarandet som finns hos den anarkistiska gruppen. Hos arbetarklassen i allmänhet är detta någonting mycket främmande, men inom grenar av den syndikalistiska rörelsen frodas ändå drogliberalism. Det tycks som att dessa människor fullständigt saknar någon form av analys, när de (mot bättre vetande?) uppvisar sitt öppna stöd för borgerliga åsikter i narkotikafrågan. Om nya sympatisörers första kontakt med den socialistiska rörelsen blir att möta den öppna drogliberalismen som finns inom anarkistiska grupperingar så är risken mycket stor att dessa får ett förakt för socialismen som helhet och kanske söker sig till andra politiska rörelser, för att de får uppfattningen att socialism = drogliberalism och därför söker sig till antisocialismen i något slags snedvridet försök att strida mot drogliberalismen från ett felaktigt utgångsläge.

En socialistisk organisation måste vara socialistisk på alla plan. Det går inte an att vara socialist när det gäller vissa frågor, men att förespråka den borgerliga politikens ståndpunkt i exempelvis narkotikafrågan. Detta vore hyckleri och omöjliggör alla försök att bygga upp någon slags förtroende för den egna organisationen. Sabotörer inom de egna leden, såsom dessa människor är, måste bekämpas för att kampen mot den huvudsakliga politiska fienden ska kunna bli så effektiv som möjligt.

Det går också att se, för den som granskar, att den interna fienden, de inom den socialistiska rörelsen som företräder den antisocialistiska drogliberalismen, ofta är personer som kallar sig för ”anarkister” och som förenar detta med en utseendemässig framtoning som aldrig kan vara gynnsam. Det handlar om personer som medvetet låter sitt hår få ett mycket ovårdat utseende, medvetet klär sig i så trasiga kläder som möjligt och i övrigt spökar ut sig med en massa piercings och onaturligt många tatueringar. Att värva anhängare när man har denna framtoning är i stort sett en omöjlighet. Vad som då är på sin plats är att upprätta någon form av klädkodex för alla medlemmar i en socialistisk kamporganisation. Till och med nazisterna i Sverige har insett att ett ovårdat utseende och dräggigt beteende bara skrämmer iväg och aldrig kan värva anhängare. Därför har rörelser såsom Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna börjat klä sig i kostym och liknande. Det som till och med nazisterna har insett har ännu inte anarkisterna förstått sig på.

Anarkisterna är i minoritet inom den svenska socialistiska rörelsen. Marxister och kommunister av olika slag är naturligtvis fler till antalet, annat vore förstås märkligt. Det som går att se, även om det inte helt och hållet går att generalisera kring detta, är att marxister och kommunister för det mesta klär sig bra och är socialister på alla plan, alltså även när det gäller narkotikapolitik, medan anarkisterna i de flesta fall klär sig på ett sådant sätt som om de ansträngde sig i så hög utsträckning det bara är möjligt att förminska möjligheten att bygga ut stödet för socialismen hos de breda folklagren, och dessutom har åsikter i narkotikafrågan som folk i allmänhet inte förknippar med annat än den mest extrema varianten av nyliberalism, där mänskligheten ska leva i något slags laglöst samhälle och där allting är tillåtet.