Vikten av pedagogik

Under 1900-talet fanns det en rad så kallade ”realsocialistiska stater” i vår värld. I borgerlig media har begreppet ”kommunistländer” använts och används fortfarande, men eftersom detta är ovetenskapligt så ska det heller inte upprepas. De regimer som har styrts av självutnämnda kommunistiska partier har samtliga misslyckats och de tidigare styrande partierna har förlorat makten, annat än i några få undantag som fortsätter på den tidigare inslagna vägen. Naturligtvis har många frågat sig varför de här regimerna misslyckades och det är en befogad fråga, framförallt som världens befolkning i allra högsta grad är i behov av ett kommunistiskt samhälle. För att kunna ta oss dit måste vi först besvara frågan om varför detta misslyckande drabbade länderna i det tidigare östblocket och se till att inte misstagen upprepas vid nästa tillfälle då människor får chansen att bygga ett socialistiskt samhälle.

Svaret på frågan om varför de tidigare regimerna misslyckades går framförallt att hitta i den bristande pedagogiken. Med en bättre pedagogik hade mycket kunnat vinnas. För att ett bra samhälle ska kunna skapas måste alla rester av kapitalism och borgerligt tänkande förintas från mänskligheten och det är där problemet ligger: att man i dessa regimer aldrig lyckades med detta. Flera av ledarna i dessa regimer insåg detta problem, att de kapitalistiska resterna aldrig hade rensats undan och det kom senare också att bli vad som gjorde att de fria marknadskrafternas diktatur så småningom kom att till fullo restaureras och återkomma i både Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina och liknande samhällen.

Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontrarevolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. – Mao Tse-Tung, 1957

[1]

Om en person har borgerliga uppfattningar ska denne naturligtvis inte kunna yttra dessa eller försöka sprida dem, för det skulle skada folkflertalets välbefinnande. Världsbefolkningen behöver och skulle gynnas av ett socialistiskt samhälle. Att någon sätter käppar i hjulet i arbetet för att bygga ett socialistiskt samhälle bör därför betraktas som sabotage och en brottslig handling, för det syftar till någon form av allmänfarlig ödeläggelse. Att ha prokapitalistiska ståndpunkter är detsamma som att önska världens och mänsklighetens undergång, för det är den effekt som en kapitalistisk politik förr eller senare kommer leda till och därför kan ingen socialist acceptera någonting sådant.

När en socialistisk rörelse tar makten, såsom flera gånger inträffade genom revolutioner under 1900-talet, måste befolkningen utbildas i ett socialistiskt tänkande och de personer som är fientligt inställda till detta omskolas. Omskolningen av fientliga element är nyckeln till att skapa ett socialistiskt samhälle. Att avrätta eller förvisa sådana personer är inte alternativa lösningar, utan omskolningen är enda lösningen. Politiska fiender förvisades från DDR till Västtyskland, i vissa andra regimer avrättades de politiska fienderna och i Kina hade man under kulturrevolutionen stora satsningar på omskolning, men omskolningens kärna var felaktig och den var upplagd på ett felaktigt sätt.

Vad som behövs är en pedagogisk omskolning, så att man verkligen kan få folk med sig och övertala även socialismens fiender om att de i själva verket tjänar på socialism. Det får nog anses att omskolningen i kulturrevolutionens Kina var väldigt dogmatisk. Med dogmatism kan vissa enstaka människor vinnas över, men långtifrån alla, men med pedagogik kan alla vinnas över, bara allting hanteras på rätt sätt. Det som gäller är att verkligen visa människor socialismens förträfflighet med praktiska exempel, inte bara säga åt dem vad som är rätt och fel. De måste få uppleva socialismens fördelar med egna ögon. Först då kan de bli övertygande och vinnas över från sina nuvarande kapitalistiska och människofientliga åsikter.

De personer som utgör den ekonomiska makten i världen idag kommer inte tjäna på införandet av ett socialistiskt samhälle rent ekonomiskt, men de kommer att tjäna på socialismen på andra sätt. Socialismen innebär välfärd, solidaritet och gemenskap för alla. Socialismen är inte det kalla samhällsklimat vi har idag, utan någonting helt annat, som mänskligheten inte på allvar har fått uppleva ännu, annat än i väldigt begränsad mån på sina håll i världen. Vid det kommande socialistiska maktövertagandet kommer kapitalets tillgångar att beslagtas och fördelas på ett rimligt och rättvist sätt bland befolkningen. Därför är kapitalet socialismens fiender, för att de förlorar på den rent ekonomiskt, men i förlängningen skulle även de tjäna på att ett mänskligare samhälle skapas, de skulle helt enkelt må bättre rent mentalt, för det skulle vi alla göra när socialismen väl framöver kommer.

Det kommer vara absolut nödvändigt att efter revolutionen bedriva omskolning för revolutionens fiender, kanske till och med att skapa omskolningsläger, men dess utbildning i det socialistiska tänkandet ska ske med pedagogik som grund och den socialistiska skolans elever ska tas ut i samhället och få se bevisen på socialismens förträfflighet, bli vittnen till den välfärd för alla som socialismen innebär och få se att mänskligheten i ett sådant läge blir väldigt tacksamma över att det kapitalistiska tyranniet har störtats. Vissa fanatiska motståndare till socialismen måste sannolikt delta i omskolningen längre än andra, men till slut kommer de alla att övertygas, ingen människa kan vara en fanatisk motståndare till det som är rätt och riktigt i all framtid. Till slut kommer oundvikligen det sunda förnuftet att segra och all jordens människor vara vunna för socialismen. Nyckeln dit är som sagt pedagogik. Det är vad de tidigare regimerna har missat.

För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efterträdare, som ska föra den proletära revolutionens sak vidare. – Mao Tse-Tung, 1964

[2]

Problemet med Mao och Kina är att man sa en sak, men gjorde någonting helt annat i verkligheten. Omskolningen och utbildningen av befolkningen gjordes på ett felaktigt, dogmatiskt och inte pedagogiskt sätt. Dessutom var det vissa personer som, helt riktigt, hade rensats undan från ledande positioner i partiet för sina prokapitalistiska åsikters skull och satts i läger, men som senare, utan förklarlig anledning togs tillbaka till ledande positioner igen, utan att man dessförinnan hade sett till att de hade antagit korrekta politiska uppfattningar och korrigerat sina felaktiga idéer. Det gäller då framförallt Deng Xiaoping som ”togs till nåder” under Maos allra sista år i livet och som därefter hade vägen helt öppen att införa en kapitalistisk vansinnesekonomi i Kina under 1980-talet. Vi måste lära oss av våra misstag och inte se till att liknande saker någonsin inträffar igen.


[1]Mao Tse-Tung, Fyra filosofiska uppsatser, Oktoberförlaget, Uddevalla, 1972, sida 121
[2]Mao Tse-Tung, Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen, 14 juli 1964, sida 61-62