Svensk fascism

Nationalsocialistiska Arbetarepartiets (NSAP) program är ett slags punktkrav med nio punkter för hur de vill förändra det svenska samhället. Första punkten talar om att ge ekonomiskt stöd till rasforskning och att det även ska bedrivas undervisning om detta i skolorna. Andra punkten förordar en regering som är oberoende av politiska partier och ekonomiska särintressen och parlamentarismens avskaffande. Tredje punkten kräver bland annat att bankerna ska förstatligas, fjärde punkten att handelspolitiken ska läggas om så att man får en inriktning på självförsörjning, femte punkten behandlar frågorna på arbetsmarknaden (bland annat upprättandet av korporationer, vilket jag kommer återkomma till), sjätte punkten talar bland annat om att de skandinaviska folken bör samlas i ett gemensamt statsförbund, sjunde punkten handlar om moral och seder, åttonde punkten behandlar rättskipningen och nionde och sista punkten är antisemitisk, kräver stopp på ”det judiska inflytandet” och invandringsstopp för judar. NSAP:s text i övrigt är längre motiveringar kring de olika punkterna man radar upp.

Per Engdahl har skrivit en text som kan upplevas som mer ”intellektuell” och formulerad på ett mer skolat sätt, inte lika lättfattligt som NSAP:s partiprogram, som förmodligen är tänkt att vara så folkligt i formuleringarna som möjligt. Engdahl går också till angrepp mot parlamentarismen och kallar denna för ”en ren politisk perversitet”.[1] Han behandlar också det korporativa samhället, en teori om hur människor i ett fascistiskt samhälle ska organiseras och hur arbetet ska organiseras. Han beskriver att denna organisering ska bestå av sex olika ”ekonomiska enheter”, eller korporationer: industri, handel, bank, kommunikation, jordbruk och en för alla övriga, såsom olika former av tjänstemän, läkare, konstnärer osv.[2] Engdahl behandlar ett antal olika punkter för hur han anser att samhället ska organiseras och mycket känns igen från NSAP:s program, såsom att ”moralen” måste stärkas och kyrkan få en starkare roll. Något som skiljer sig är att Engdahl inte uttryckligen skriver om ”judiskt inflytande” och ställer rasistiska krav såsom invandringsstopp.

Per Dahlberg har skrivit ett mer omfattande material än de två andra texterna, en hel artikelserie, bestående av åtta artiklar. Han nämner i och för sig ibland rasbiologi, men inte i samma omfattning som det sker i NSAP:s partiprogram, utan hans artiklar är en fördjupning i nationalsocialismens inställning till parlamentarismen och den parlamentariska demokratin och lägger fram en skiss över vilket samhälle nazisterna vill ha istället för detta. En av hans artiklar behandlar vad han kallar för ”den nordiska ledartanken” och han diskuterar om hur Sverige under historien har styrts av mäktiga kungar.[3] Han beskriver det som så att den parlamentariska demokratin, eller ”massväldet”, inte hör hemma i svensk historia.[4] En av hans artiklar behandlar även korporativismen och detta är med andra ord någonting som de alla tre har behandlat. Titeln på hans artikelserie antyder att önskemålet är att partidemokratin ska ersättas med just en ”korporativ folkstat”. Hans sista artikel i serien diskuterar huruvida monarki eller republik är att föredra i vad han anser vara ett idealiskt samhälle. Han anser att ett system med riksföreståndare (som vi har haft under medeltiden) har fler fördelar än att ha kung eller president.[5] Dahlberg påpekar också på följande sida att frågan om statsskicket egentligen inte är en brinnande fråga för svenska nationalsocialister.[6]

För att peka på vad som gör dessa svenska texter fascistiska kan man jämföra dem med programmen och de ideologiska grunderna för det italienska fascistpartiet (PNF) och tyska nazistpartiet (NSDAP), vilka i viss mån var ideologiska föredömen för de svenska fascisterna och nazisterna, eftersom dåtidens Italien var det mest etablerade fascistiska samhället och dåtidens Tyskland var det mest etablerade nazistiska samhället.

Det italienska fascistpartiets program, skrivet 1921, före de svenska texterna, behandlar också frågan om korporationer och att det är nödvändigt att verka för att korporationer bildas.[7] Detta med korporationer är att se som någonting grundläggande i fascistisk ideologi, framförallt därför att det är någonting som återkommer i samtliga källtexter, alla de svenska och i det italienska partiprogrammet. Ett förtydligande av vilka olika korporationer som ska skapas är Engdahl som mest utförligt har behandlat, av dessa exempel på texter.[8] De andra texterna talar mest bara om att det är nödvändigt att etablera korporationer, utan att riktigt specificera vilka olika korporationer det handlar om. Dahlberg skriver dock om olika arbetsuppgifter som bör organiseras i olika former av korporationer, men inte på ett lika förtydligat sätt som Engdahl.[9] Dahlberg tycker att bland annat försvaret och hemarbetet kan tänkas ha egna korporationer, vilket inte Engdahl har nämnt någonting om.[10]

Det italienska fascistpartiet skriver i sitt program att statsmakten behöver stärkas och att nationalstatens prestige måste återföras.[11] I NSAP:s program går det att se att det finns en avdelning med rubriken ”stark statsmakt och näringsriksdag”.[12] Däri går det att se en betydande likhet mellan det svenska nazistpartiet och italienska fascistpartiet. Någonting som är intressant är att det italienska fascistpartiet anser att skolornas främsta uppgift är att höja den moraliska och kulturella nivån och inte att ge studenterna kunskaper kring olika former av vetenskapliga ämnen.[13] NSAP:s program anser att det är lutherska kyrkan som har denna uppgift, att höja den moraliska nivån, och deras program behandlar inte skolan alls.[14] NSAP vill återinföra döds- och kroppsstraff och rent allmänt skärpa straffsatserna.[15] De italienska fascisterna har vad som skulle kunna betraktas som en mer ”humanistisk” inställning och argumenterar för att kriminaliteten ska bekämpas med bland annat terapi.[16]

Det tyska nazistiska partiprogrammet skiljer sig från det italienska och även från Engdahls idéer, vilket även NSAP:s program gör på vissa punkter. Det går att se vissa skillnader mellan nazismen och den rena fascismen. Punkt fyra i det tyska programmet anger att enbart en person av tyskt blod kan vara tysk medborgare och att judar alltså inte kan vara det.[17] Det svenska nazistpartiet kräver att judarna ska fråntas allt inflytande, att de ska förbjudas att ha statsämbeten, att det ska införas invandringsförbud mot judar och att judarna ska ställas under särskild främlingslag.[18] Engdahl eller de italienska fascisterna nämner inte judar överhuvudtaget och detta är en viktig skillnad mellan nazismen och den rena fascismen. De svenska nazisterna fastställer faktiskt till och med att inga andra politiska åskådningar utöver nationalsocialismen har som målsättning att bekämpa judiskt inflytande.[19] Några rader längre ner förordar man även att alla judar som har kommit till Sverige efter 1914 måste lämna landet, medan det tyska nazistpartiet kräver att alla icke-tyskar som har invandrat till landet efter just 2 augusti 1914 måste flytta.[20]

Även de tyska nazisterna förespråkar dödsstraff, vilket jag redan har nämnt att deras svenska motsvarighet gjorde. Detta är ingenting som går att läsa om någonstans i de italienska fascisternas program eller i Engdahls text. Italien hade dock dödsstraff fram till 1947, alltså under fascisternas tid vid makten, även om det inte är någonting som nämns i partiprogrammet.[21]

Både nazismen och fascismen är auktoritära ideologier, men nazismen innehåller även stark antisemitism och rasism, som inte återfinns inom fascismen. De bägge ideologierna har med andra ord likheter, men också skillnader. Nazism kan sägas var fascism med antisemitiska inslag, att nazismen tar fascismen ett steg längre, är ett steg längre fram i sin radikalism.

De nazistiska texterna uttrycker sig mer radikalt än de fascistiska, även om dessa bägge ideologier är emot demokrati och förespråkar ett auktoritärt system. Per Dahlberg hävdar exempelvis att diktatur vid vissa tillfällen är nödvändigt, om än inte idealiskt och förkastar därmed den parlamentariska demokratin.[22] Även Per Engdahl anser att det är någonting onaturligt att ”massan” ska besluta vilka som ska sitta i riksdag och regering och tar därmed även han avstånd från den parlamentariska demokratin.[23] Han och fascisterna delar nazisternas rop på auktoritet medan han inte som dem gör rasistiska utfall titt som tätt. Därför finns det både likheter och skillnader mellan texterna, mellan Lindholms-nazismen och Engdahls ”svenska socialism”.


[1]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 7-8
[2]Ibid., sida 11-12
[3]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 243
[4]Ibid., sida 242
[5]Ibid., sida 338
[6]Ibid., sida 339
[7]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 2
[8]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 11-12
[9]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 309-310
[10]Ibid., sida 310
[11]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 3
[12]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 11
[13]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[14]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 27
[15]Ibid., sida 29
[16]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[17]Ibid., sida 7
[18]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 8
[19]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 30
[20]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[21]http://encarta.msn.com/media_461543496/capital_punishment_worldwide.html (hämtad: 090625)
[22]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 280
[23]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 23