Fascism och klass

Det tyska nazistpartiets (NSDAP) program anger ett antal punkter för hur man vill ha sitt samhälle. Vissa av dessa frågor behandlar samhällets sociala organisering. Exempelvis anger programmets sextonde punkt att de kräver att en hälsosam medelklass ska ”skapas”.[1] Detta är egentligen den enda punkten i de tyska nazisternas program som direkt behandlar klass, men det italienska fascistpartiets program går in djupare kring frågor om klassamhället. Det italienska fascistpartiet (PNF) kräver att korporationer ska upprättas, för att bland annat stärka solidariteten mellan medborgarna på nationstillhörighetens grund.[2] De italienska fascisterna kräver också ett par kapitalistiska åtgärder, som att den privata sektorn ska få ta över industrier som staten har hanterat dåligt och att det statliga monopolet för post och telegrafi (radio och telefon) ska avskaffas.[3]

Direkt efter de två marknadsekonomiska kraven jag nyss tog upp har de italienska fascisterna även ett eget stycke för social politik i sitt partiprogram. Där säger de att de erkänner den sociala funktionen hos privategendomen och motsätter sig socialistisk ekonomi på denna punkt, för de anser inte att den socialistiska varianten kan ge en maximal produktion. De vill alltså ha en fri marknad som inte styrs av staten eller kommunerna. Vidare säger de, och detta får anses vara basen i deras syn på klassamhället, att det finns konflikter mellan olika samhällsklasser och att dessa konflikter måste disciplineras. De ställer även krav på att strejker ska förbjudas för anställda inom offentlig sektor och det ska bildas gemensamma organisationer för arbetare och arbetsgivare, för att få till stånd ett samförstånd mellan dessa.[4]

Sammanfattningsvis tycker fascisterna att klasskonflikterna måste bekämpas genom att skapa samförstånd mellan samhällets klasser och inte som i den socialistiska varianten att klasserna ska upplösas, eller att man åtminstone praktiskt ska minska skillnaderna mellan klasserna. Enligt fascismens politik ska alltså de olika samhällsklasserna bestå, men samarbeta. Man erkänner därmed inte att det finns fog för klasskonflikter, som en socialistisk agitation däremot skulle hävda. Fascismen visar enligt sin argumentation i det italienska partiprogrammet ingen förståelse för varför klasskonflikterna uppstår, utan vill enbart att de ska upphöra. Detta sammanfattas även avslutningsvis i partiprogrammet: korporationer ska bildas och verka på den grunden att nationssamhörigheten står över alla samhällsklasser.[5]

Det man strävade efter i Nazityskland var att ersätta folkets uppdelning i klasser med en uppdelning i olika raser istället.[6] Att man under Nazitysklands existens fokuserade så mycket på rasismen och att bedriva hetsjakt och förföljelser mot exempelvis judar flyttade bort fokus från andra frågor, såsom exempelvis klassamhället. Det jag menar är att inom Nazityskland projicerade man folkets missnöje till att rikta det mot judarna, istället som i ett vanligt klassamhälle där arbetare riktar missnöje mot de förmögna.

Även om Nazityskland var ett klassamhälle, ett samhälle där olika samhällsklasser existerade, så var detta aldrig någonting som det talades om från officiellt håll, från partiets sida. I den nazistiska propagandan riktade man missnöjet mot framförallt judarna. Klassmotsättningar var ingenting som partiet ville att det skulle talas om, utan istället kampen för den ”rena rasen”, mot de människor som etniskt sätt ansågs mindre värda. Det var människors etnicitet som låg i blickfånget, inte vad de hade för ekonomisk standard, även om man av propagandaskäl framställde judarna som giriga kapitalister.

Hitlers maktövertagande innebar ingen omedelbar ekonomisk eller social förändring, för det var en ”rasmässig revolution” han ville genomföra.[7] Klassmotsättningarna i Nazityskland tog sig sällan i uttryck offentligt, men ibland inträffade strejker, men man förhindrade alltid deras spridning.[8] Nazisterna utropade det tyska samhället till ett ”folksamhälle”, där alla etniska tyskar skulle enas på etnicitetens grund och överbygga alla tidigare sociala skiktningar och motsättningar som hade funnits mellan exempelvis olika samhällsklasser.[9] Precis som hos de italienska fascisterna var tanken att skapa samförstånd mellan alla samhällsklasser, så länge de var tyskar. Man strävade även efter att utrota girighet och ville att människor skulle tänka på det tyska samhällets bästa snarare än att bara tänka på sitt eget bästa. Payne skriver att nya hierarkier ersatte gamla i Nazityskland och att det gamla klassamhället från tiden före deras maktövertagande aldrig återkom därefter och på det viset var nazisternas period vid makten en skiljelinje i tysk historia.[10]

Det tyska nazistpartiet hade en något annorlunda klassammansättning än det tyska samhället i stort. 1923 utgjorde arbetare 36 % av partiets medlemskår, medan arbetare utgjorde hälften av befolkningen i det tyska samhället.[11] Inom gruppen arbetare var arbetare utan yrkesutbildning underrepresenterade inom partiet i förhållande till samhället, medan arbetarna med yrkesutbildning var överrepresenterade, så det fanns en överrepresentation av arbetarklassens ”övre” skikt (om man nu kan tala om ett sådant).[12] Vid denna tidpunkt var även medelklassen något överrepresenterade inom partiet, medan det fanns en stark överrepresentation av medlemmar ur överklassen. 12 % av partiets medlemmar kom från överklassen, medan motsvarande siffra bara var 3 % i Tyskland vid samma tidpunkt.

Enligt nazistpartiets egna interna sammanställning om klassammansättningen inom partiet 30 januari 1933 tillhörde majoriteten (57, 9 %) medelklassen, 31, 5 % tillhörde arbetarklassen och 10, 6 % var övriga, eller ”den övre samhällsklassen”.[13] Nazisterna var inte nöjda med dessa siffror och erkände själva att arbetare var underrepresenterade inom partiet och önskade värva dem i högre utsträckning, samtidigt som man kom underfund med att medelklassen utgjorde en större andel inom partiet än i samhället generellt.[14] När man ska behandla frågan om klassammansättning måste även de olika klasserna definieras. Skillnaden visar sig i två modeller, en modell med en klassammansättning inom det tyska nazistpartiet där bara arbetare utan yrkesutbildning räknas som arbetarklassen och en modell där även arbetare med yrkesutbildning, hantverkare och deras lärlingar räknas som arbetarklassen. I första exemplet blir arbetarklassen 15, 2 %, medan den blir 41, 6 % i det andra (för perioden 1925-1932).[15]

Enligt en tabell för åren 1919-1923, nazistpartiets allra första, utgjorde proletariatet (arbetarklassen) 21, 7 %, medelklassen 68, 5 %, överklassen 1,8 % och övriga 8 %.[16] Även om ”de övriga” (som räknas till 8 %) skulle tillhöra yrkeskategorier som passar in hos arbetarklassen, så visar denna tabell på en enormt hög andel medelklass inom partiet och förhållandevis låg andel arbetare. Denna tabell baserar sig dock bara på runt 8 000 medlemmar, medan man totalt sett hade 55 000 medlemmar vid denna tidpunkt, så en viss felmarginal kan vara tänkbar. Enligt en specifik medlemslista, kallad ”Adolf Hitlers stridskamrater”, för perioden mellan februari 1919 och oktober 1921, var hela 10 % av medlemmarna från överklassen, en mycket högre siffra än tabellen för 1919-1923.[17]

När det gällde distriktsledarna i det tyska nazistpartiet låg arbetarklassen på en mycket lägre nivå än medelklassen, som det även har sett ut i tabeller generellt för partiets medlemmar, men både nivån för arbetarklassen och medelklassen låg mycket lägre bland distriktsledarna än bland medlemmarna i stort och denna låga nivå kompenserades av en enorm överrepresentation av representanter från överklassen eller samhällets ”elit”.[18] Detta kan dock antas gälla för de flesta organisationer, politiska som icke-politiska, att personer i ledningarna kommer från bättre ekonomiska förhållanden än de vanliga medlemmarna. När det gällde nazisternas kandidater till politiska val såg förhållandena ut så att ju högre nivå det gällde, desto högre var representationen för samhällets övre skikt och således mindre representation av arbetare.[19]

Nazisterna hade även utöver sitt parti även ett antal sidoorganisationer och angående Sturmabteilung (SA) har det gjorts en rad undersökningar om klassammansättningen bland medlemmarna. Ett flertal undersökningar visar att inom SA kom majoriteten av medlemmarna från arbetarklassen, i vissa undersökningar till och med uppemot 70 % av medlemmarna.[20] Enligt detta skiljer sig deras klassammansättning radikalt från hur det såg ut inom själva partiet. En tabell visar också på att SS hade en högre andel arbetare än inom partiet och att andelen arbetare inom SS var ungefär lika stor som andelen medelklass, men när det gäller SS finns det inga studier som anger så höga siffror arbetare som det finns angående SA, alltså kring 70 %.[21] För perioden före 1933 hade dock SS 37, 6 % arbetare bland sina ledarpositioner, i jämförelse med bara 13, 4 % hos SA, men efter Hitlers maktövertagande minskade denna siffra drastiskt hos SS-ledarna och 1939 utgjorde arbetare bara 7, 4 % hos dem.[22]

Medlemmarna i nazisternas parti och övriga organisationer är inte allt som har undersökts, utan även angående deras väljarbas finns det forskning. Ett antal studier visar på att runt 40 % av nazisternas väljarstöd kom från arbetarklassen och det hade alltså en högre andel väljare som var arbetare än andelen arbetare som var partimedlemmar.[23] Enligt tabellerna från en av dessa studier tillhörde även runt 40 % av deras väljare den ”gamla” medelklassen och 20 % den ”nya” medelklassen.

Det tyska nazistpartiet kan sägas vara både ett medelklassparti och ett arbetarparti. Det går att tala om nazismen som medelklassens radikalism, men det är en tes som inte stämmer helt och hållet. Förvisso hade de en överrepresentation av medelklass och, enligt vissa undersökningar, överklass bland sina medlemmar, men när man ser till deras väljarstöd var en betydande del av deras väljare arbetare. Runt 40 % av deras väljare tillhörde arbetarklassen, men detta var ändå en lägre siffra än andelen arbetare i det tyska samhället i stort, enligt fotnot 11, som anger att hälften av den tyska befolkningen vid den tidpunkten var att betrakta som arbetarklass.

Inom SA var en överväldigande majoritet av medlemmarna arbetare, men SA fråntogs all sin makt 1934 och deras roll togs över av SS istället, som inte var en organisation med lika hög andel arbetarklass.[24] Därmed försvann den starkaste ”arbetarorganisationen” inom nazismen och de nazistiska väljarna som inte var partimedlemmar hade heller inte längre något inflytande på partiet, eftersom det efter maktövertagandet slutade hållas val. Det var ledningarna inom NSDAP och SS som styrde Nazityskland och inom ledningarna var andelen arbetare i klar underrepresentation. En betydande del av arbetarna hade fört nazisterna till makten och röstat på dem, men deras partipolitik bedrevs till största delen av representanter från medelklassen och överklassen. Därmed finns det fog för att tala om nazismen som medelklassens radikalism. Det var en rörelse som var styrd av medelklassen (vilket visar sig exempelvis av att deras distriktsledare till större delen var medelklass och överklass, enligt fotnot 18) och det var därmed till större delen medelklassen som formulerade nazismen som politik och ideologi.


[1]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[2]Ibid., sida 2
[3]Ibid., sida 4
[4]Ibid., sida 5
[5]Ibid., sida 6
[6]Michael Burleigh & Wolfgang Wipperman, The Racial State: Germany 1933-1945, Cambridge. Cambridge University Press, 1991, sida 4
[7]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 180
[8]Ibid., sida 192
[9]Ibid., sida 194
[10]Ibid., sida 195
[11]Ibid., sida 154
[12]Ibid., sida 155
[13]Detlef Mühlberger, The Social Bases of Nazism, Cambridge: Cambridge University Press, 2003, sida 12
[14]Ibid., sida 13
[15]Ibid., sida 26
[16]Ibid., sida 40
[17]Ibid., sida 41
[18]Ibid., sida 53
[19]Ibid., sida 54-55
[20]Ibid., sida 59
[21]Ibid., sida 65
[22]Ibid., sida 68-69
[23]Ibid., sida 76
[24]http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=1041 (hämtad: 090712)