Mellankrigsfascismen i sitt sammanhang

Kring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet växte sig nya filosofiska inriktningar starka i Europa, såsom den tyske filosofen Nietzsches idé om övermänniskan och framfarten av nyidealism i Italien.[1] Inom litteratur, musik och konst kom också nyromantiken och förde med sig en våg av nationalism, vilket bland annat visade sig i Wagners verk, som hyllade Tysklands förflutna och tysk hjältedyrkan.[2] Ett antal forskare inom politisk sociologi, företrädesvis italienare, förespråkade under denna tid elitism, kritiserade det parlamentariska systemet och krävde istället mer auktoritet och ett karismatiskt ledarskap.[3] Paroller om liberalism, demokrati och jämlikhet som varit starka under 1800-talet började nu få konkurrens av elitism, auktoritet och hierarkier och socialdarwinismen fick stort genomslag.[4] Inom den akademiska världen var även rasistiska och antisemitiska tongångar framträdande.[5] Att allt detta var tydligt förekommande inom den akademiska världen och inom konsten (av olika slag) i början av 1900-talet blev en grogrund för fascismen och nazismen.

Nationalsocialistiska grupper började framträda i Europa under 1880-talet och dessa, tillsammans med dåtidens nationalsyndikalister i Italien, lade grunden för den framtida italienska fascismen och tyska nazismen.[6] Under 1910-talet pågick första världskriget och påverkade framfarten för de framtida fascistiska rörelserna och innebar ett stärkande av dem. Kriget skakade om de dittillsvarande politiska systemen i Europa och i Tyskland var det militären som kontrollerade samhället under denna period.[7] Kriget förstärkte villkoren för en växande fascistisk rörelse, då det i stora delar av Europa upphävde den stabilitet som funnits tidigare och gav utrymme för nya, mer extrema politiska rörelser att växa. Som visade sig av föregående textstycke låg det en fascistisk stämning i luften även inom den akademiska världen, som ytterligare förstärkte saken.

Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[8] Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[9]

De italienska fascisterna startade av att syndikalister och socialister som förespråkade Italiens intervention i kriget lämnade vänsterrörelsen och startade en egen grupp.[10] Sannolikt var detta ett resultat av en nationalistisk strävan, som låg i luften vid denna tid. Detta skapade en konflikt mellan krigsförespråkarna och de socialistiska organisationernas ledningar och majoritetsgrupper, som tog avstånd från kriget. Exempelvis gick Mussolini med i den fascistiska gruppen för att han, trots tidigare engagemang inom vänsterrörelsen, förespråkade elitism och auktoritet, som var honnörsord inom den akademiska världen vid denna tid, vilket behandlades i första stycket.[11] Som följd av kriget hamnade Italien i en politisk och social kris och ekonomisk depression.[12] Vidare växte det fram ett stort missnöje mot regeringen hos allmänheten eftersom inte landet fick så stora vinster av kriget som hade utlovats.

Det stora missnöjet hos den italienska allmänheten som följd av krigsresultatet kom att bli god grogrund för fascisterna och 1919 förnyades den fascistiska rörelsen med att en ny organisation bildades.[13] Medelklassen och överklassen i Italien behövde ett försvar mot den revolutionära socialismen och 1920 började fascisterna göra framsteg med understöd av militären.[14] När fascisterna med militärens stöd började genomföra attacker mot socialister fick de medelklassens och överklassens stöd och det var på det viset som rörelsen kunde växa sig stark. Fascisterna blev starkare och starkare fram till deras maktövertagande i slutet av 1922. Det var en våldsrörelse som fick stöd av till större delen medelklassen för att de attackerade socialisterna, som medelklassen såg som ett hot. Fascisterna fick också in mycket pengar som stöd från banker och industriägare/kapitalister.[15]

Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[16] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[17] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[18] Det var med kungafamiljens stöd som fascisterna kom i regeringsställning i landet.

Efter att Mussolini hade fått posten som premiärminister hade dock inte fascisterna total makt över Italien, utan Mussolini strävade efter och lyckades även med att tillfoga fascisterna mer makt under de närmast efterkommande åren. Redan efter hans första tal till parlamentet beslutades det genom omröstning att Mussolini skulle få styra genom dekret under ett år framöver. Han skapade även fascismens Stora Råd, under sin egen ledning, för att ytterligare konsolidera sin makt.[19] Genom ett nytt val som Mussolini organiserade 1924 fick en fascistledd koalition 66 % av platserna i parlamentet och därmed egen majoritet och starkare maktkoncentration för Mussolini.[20] 1925 tog Mussolini det fulla ansvaret för regeringen, avskedade parlamentet och blev därmed i praktiken i stort sett en diktator, enbart ansvarig inför kungen själv, som stödde honom.[21]

Nazistpartiet som senare skulle komma att få makten i Tyskland grundades 1919.[22] Hitler var deras huvudsakliga talare och ledde också insamlingen av ekonomiska bidrag till partiet.[23] Att han hade ett nästintill fotografiskt minne var något han utnyttjade i propagandan för att försöka framställa sig själv som en övermänniska och det var han som lockade till partiets allra första massmöte. Nazisterna bedrev masspropaganda genom stora ceremonier och använde olika symboler och ritualer på ett effektivt sätt för att värva medlemmar.[24] Till följd av Frankrikes ockupation av Ruhrområdet 1923 och hyperinflationen som fanns i landet och stärkte partiet och missnöjet mot regeringen försökte man sig på en statskupp, men den misslyckades.[25]

Det var först när sviterna efter börskraschen i USA som nazisterna i Tyskland började få vind i seglen på allvar, när arbetslösheten sköt i höjden och det blev en stor social oro i landet. Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[26] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.

Nazisterna ökade mycket i valen i början av 1930-talet och i valet 1933 när Hitler redan var rikskansler och omfattande nazistiskt våld hade förekommit under valrörelsen mot politiskt oliktänkande fick partiet 43, 9 %.[27] Perioden innan det hade ”partiarmén” SA försökt skapa tumult i olika delar av landet och på så vis hade det nazistiska centralstyret tagit kontrollen över de olika provinserna under förevändning att återföra ordningen. Under denna valrörelse hade även nazisterna fått stort ekonomiskt stöd från företagen och näringslivet. Genom en koalition fick nazisterna majoritet i parlamentet och kunde då anta ett dekret för att ge Hitler möjligheten att styra med nästan oinskränkt makt under fyra års tid.[28] Efter detta hade man möjlighet att införa nya lagar för att stärka makten ytterligare och utforma samhället enligt nazismens önskemål. Alla de andra politiska partierna förbjöds tills nazistpartiet var det enda partiet kvar 17 juli 1933.[29]

Som redan har behandlats i texten finns det likheter och skillnader mellan den italienska fascismen och den tyska nazismen. Fascisterna i Italien utövade våld mot socialister och fick stöd från anti-socialistiska grupper som följd av det och fick makten i landet med framförallt kungafamiljens hjälp, medan nazisterna i Tyskland tog makten genom parlamentariska val och fick stort väljarunderstöd när arbetslösheten sköt i höjden och allmänheten förlorade sin tilltro till de partier som hade dominerat politiken fram tills dess. En ytterligare skillnad var att det tog mycket kortare tid för Hitler att konsolidera makten i sina händer än det tog för Mussolini.

De tyska nazisterna och italienska fascisterna hade till stor del gemensamma idéer och gemensam politik. De ropade efter elitism, auktoritet, karismatiskt ledarskap och anti-socialism, anti-liberalism och anti-parlamentarism. Dock grundade sig nazismen på nordisk mystik, som var framträdande bland annat i Wagners verk, och skiljde sig från italienarna på det viset, som förvisso vurmade för det forna Romarriket, men ändå inte hämtade inspiration från historisk nationalistisk mysticism på det viset.[30] Mussolini blev heller aldrig fullständig diktator med helt oinskränkt makt som Hitler blev, även om även Mussolini hade stor maktkoncentration i sina händer, och Italien var inte lika ”totalitärt” på så vis att det exempelvis rådde större frihet inom konsten och religionen.[31] Nazisterna som parti hade också större makt i Tyskland än vad fascisterna hade i Italien. Den viktigaste skillnaden var måhända antisemitismen, som var det centrala i den tyska nazismen och inte alls var ett inslag inom italiensk fascism under dess första år vid makten.[32] Bägge länderna liknande varandra vad gällde imperialism, då de bägge bedrev erövringskrig, men Hitlers målsättning med detta var att erövra hela Europa och strukturera om ”raspolitiken”, något som inte alls var Mussolinis plan.

I många länder i södra och östra Europa havererade demokratierna och ersattes med auktoritära styresformer under 1920- och 30-talen.[33] I Ungern instiftades en militärdiktatur efter första världskriget och denna regim styrde landet fram till 1944, ett reaktionärt styre med en form av semimonarki, där rösträtten var begränsad och makten låg hos överklassen och medelklassen.[34] Under 20-talet stabiliserades denna militärdiktatur och de fascistiska försöken att ta makten misslyckades och fascisternas ledare i landet antog en ”mildare” politik och utnämndes till krigsminister.[35] Även i Bulgarien tog militären makten några år efter första världskrigets slut och styrde tillsammans med kungen och konservativa politiker.[36] Detta innebar att även i Bulgarien misslyckades fascisterna att ta makten, eftersom den styrande överklassen kunde undertrycka vänsterrörelsen och fascisterna därför inte kunde mobilisera en stor rörelse med skrämselpropaganda om det kommunistiska/socialistiska hotet, som i Italien och Tyskland.

I Spanien var det under 1920-talet militären och kungen som styrde landet.[37] Efter monarkins fall 1931 infördes en parlamentarisk demokrati i landet och i valet 1936 segrade Folkfronten, som bestod av vänsterkrafter, en valseger som så småningom ledde till starten på spanska inbördeskriget.[38] Kriget ledde till att Franco 1939 kom till makten, vars styre lämpligtvis kan betecknas som ”semifascistiskt” och på många vis var ännu en militärdiktatur.[39] 1926 inträffade militärkupper i fyra länder i Sydeuropa och Östeuropa, däribland Spaniens grannland Portugal, och de andra var Grekland, Polen och Litauen.[40]

De flesta regimer i östra och södra Europa under denna tid var styrda av militären, konservativa auktoritära grupper eller av en monark. I Italien och Tyskland kunde fascisterna ta makten delvis genom våld eller hot om våld, men detta hade aldrig gått i en militärdiktatur, där alla försök till maktövertagande hade krossats med vapenmakt. Dessa diktaturer lät heller inte parlamentariska val fatta beslut om styret, som förde nazisterna till makten i Tyskland. I Tyskland fanns det en maxgräns på hur stor armén fick vara efter kriget och därför hade den inte styrkan att sätta stopp för maktövertaganden såsom i militärdiktaturerna, och i Italien kom fascisterna till makten med stöd av kungen, som hade möjlighet att utse premiärminister.[41] I Tyskland och Italien förekom även verksamhet från den revolutionära vänstern, något som inte var fallet inom militärdiktaturerna, och denna verksamhet från vänsterrevolutionärt håll kan ha ansetts provocerande och lockat anhängare till den tyska nazismen och italienska fascismen och bidragit till maktövertagandet.[42]

Nazisternas stöd i Tyskland minskade under slutet av 1930-talet, men efter krigsstarten och segern mot Frankrike som kom 1940 var partiets popularitet på sin topp, men minskade sedan allteftersom kriget gick sämre och 1944 hände det till och med att partimedlemmar gömde sina partinålar och förnekade sitt medlemskap.[43] Till följd av erövringarna under krigets första tid kunde man upprätta ett antal fascistiska lydstater och på så vis expandera fascismen geografiskt.[44] I Italien började fascisterna och Mussolini bli mindre omtyckta hos allmänheten under 1942 till följd av kriget, som inte hade gått särskilt bra för landet, utan man hade mer och mer hamnat i skuggan av Tyskland.[45] Till följd av detta missnöje avsattes slutligen Mussolini av kungen från sin post som premiärminister i juli 1943 och en icke-fascistisk regering tog vid.[46]

Uttalat fascistiska organisationer och partier fick makten i olika länder under kriget, vilket möjliggjordes av tyskt och italienskt understöd, såsom Järngardet i Rumänien 1940.[47] Även i Frankrike växte det fram ett starkt fascistiskt parti under den nazistiska ockupationen och som styrde regeringen i den franska kolonin Tunisien under 1942 och 1943.[48] I Slovakien satt män med nazistisk agenda på viktiga regeringsposter under början av 1940-talet, med tyskt understöd.[49] Vad som beskrivs som den mest blodtörstiga lydregimen till Nazityskland var den som man tillsatte i Kroatien under ledning av organisationen Ustaša, som styrde 1941-1945.[50] Vidare upprättades en fascistisk lydregim i Ungern, när Pilkorsrörelsen tilldelades ledarskapet där under 1944 och 1945.[51] Det finns ytterligare ett stort antal regimer under fascistiskt ledarskap som tyskarna upprättade, men det blir tjatigt att rada upp dem allesammans.

De nazistiska och fascistiska regimerna i Europa föll till följd av kriget, till följd av att de allierade besegrade dem med militärmakt och tillsatte icke-fascistiska regimer.[52] På det viset innebar kriget att fascismen krossades, men fascismen hade även nått sin höjdpunkt till följd av kriget, under dess första tid, då de hade erövrat stora delar av Europa, en höjdpunkt som några år senare ersattes av fascismens stora nederlag, i och med krigsslutet.

[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 24-25
[2]Ibid., sida 26
[3]Ibid., sida 27
[4]Ibid., sida 29
[5]Ibid., sida 32
[6]Ibid., sida 41
[7]Ibid., sida 74
[8]Ibid., sida 78-79
[9]Ibid., sida 79
[10]Ibid., sida 81
[11]Ibid., sida 83
[12]Ibid., sida 87
[13]Ibid., sida 91
[14]Ibid., sida 95
[15]Ibid., sida 104
[16]Ibid., sida 107
[17]Ibid., sida 108
[18]Ibid., sida 110
[19]Ibid., sida 111
[20]Ibid., sida 113
[21]Ibid., sida 115
[22]Ibid., sida 150
[23]Ibid., sida 153
[24]Ibid., sida 154
[25]Ibid., sida 155
[26]Ibid., sida 167
[27]Ibid., sida 174
[28]Ibid., sida 175
[29]Ibid., sida 176
[30]Ibid., sida 208
[31]Ibid., sida 209
[32]Ibid.
[33]Ibid., sida 129
[34]Ibid., sida 131-132
[35]Ibid., sida 133
[36]Ibid., sida 134
[37]Ibid., sida 138
[38]Ibid., sida 254
[39]Ibid., sida 266
[40]Ibid., sida 139
[41]http://www.firstworldwar.com/source/versailles159-213.htm (hämtad: 090714) - Versaillesfreden, artikel 160
[42]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 146
[43]Ibid., sida 368-369
[44]Ibid., sida 376
[45]Ibid., sida 386
[46]Ibid., sida 391
[47]Ibid., sida 393
[48]Ibid., sida 400
[49]Ibid., sida 403
[50]Ibid., sida 404
[51]Ibid., sida 415
[52]Ibid., sida 436