Om oskyldigt dömda och rättsväsendets inkompetens

Gång på gång blir vi påminda om rättsväsendets inkompetens när det uppdagas att människor har suttit långa perioder i fängelset för brott de inte är oskyldiga för och människor blir oskyldigt anklagade med de allra märkligaste ”bevisföringarna”. Ett fall som har varit i fokus mycket det senaste året har varit Thomas Quick. Han har påståtts vara Sveriges värste seriemördare, men det finns ingen som helst teknisk bevisning mot honom och heller inga vittnen som kan peka ut honom som skyldig för något av de morden han är dömd för eller tidigare har påstått sig vara skyldig till. Han har enbart dömts med sina erkännanden som grund, erkännanden som han nu har tagit tillbaka och därmed förlorar dessa domar all sin legitimitet, om någon sådan överhuvudtaget någon gång har funnits i dessa fall.

Det har skrivits en rad böcker som bevisar Thomas Quicks oskuld och pekar på den långa rad misstag som det så kallade ”rättsväsendet” har begått i hans fall och som återkommer i så många andra processer. Ett av de mest flagranta exemplen var när Quick tog på sig morden på två somaliska flyktingar i Norge, men där dessa personer senare visade sig fortfarande vara vid liv. Det, liksom mycket annat, borde ha skrinlagt alla teorier om Thomas Quick som en seriemördare och istället pekat på det mest sannolika: att alla hans berättelser bara är en mytomans fantasier och uppdiktade under påverkan av narkotiska preparat, en påverkan som var fallet vid hans samtliga erkännanden.

Thomas Quick är bland annat dömd för ett mord och har tagit på sig ett annat mord i Sundsvall, där kropparna aldrig har återfunnits. Det ena fallet preskriberades (efter de sedvanliga 25 åren) utan att Quick blev dömd och i det fallet hittades offrets (Olle Högbom) glasögon i Sundsvalls innerstad dagen efter att han hade försvunnit.

I polisens utredning hade man mottagit en rapport om att ett par personer hade hittat en slarvigt byggd koja på Norra stadsberget, som ligger några kilometer från stadskärnan. Eftersom man hade funnit offrets glasögon måste han vid försvinnandet ha sett väldigt dåligt och polisen utgick på fullaste allvar från en teori om att han hade byggt kojan som hittades, eftersom den var så slarvigt byggd och därmed antagligen byggd av en person som såg dåligt.[1] Att han efter att ha tappat sina glasögon skulle ha gått och klättrat flera kilometer upp mot Norra stadsberget för att där bygga en koja mitt i natten verkar inte rimligt för någon människa vid sina sinnens fulla bruk. Polisen i Sundsvall är däremot inte den typen av människor, vilket visar sig av detta och många andra fall.

Joy Rahman är en person som dömdes 1994 till livstids fängelse för mord. Åtta år senare friades han till sist och tilldömdes ett rekordstort skadestånd. Att rättsväsendet dömer en oskyldig person och låter honom sitta åtta år i fängelse för någon annans brott är någonting fullkomligt oacceptabelt och som inte bör få förekomma i ett samhälle överhuvudtaget. Det finns dock platser på jorden där situationen är ännu värre. I vissa delstater i USA har man den regeln att om en person har blivit dömd tre gånger, oavsett hur små brotten är, så får man livstids fängelse. Detta är givetvis också fullkomligt orimligt.


[1]http://www.geocities.com/ollehogbom/tipsoteorier.htm (hämtad: 090912)