Fascismen som ideologi

Payne har gett en ganska omfattande definition av fascismen, som sammanfattas väldigt bra i en tabell han har publicerat.[1] Enligt denna tabell har fascismen en idealistisk filosofi och därigenom anti-materialistisk (om man sätter ett motsatsförhållande mellan idealismen och materialismen). Fascisterna vill skapa en auktoritär nationalistisk stat, där olika samhällsklasser ska samarbeta med något slags nationalstatstänkande som grund istället för motsättningar mellan olika klasser, motsättningar som fascisterna tar avstånd ifrån. Ekonomin och arbetet ska organiseras i form av korporationer, där både arbetare och arbetsgivare ingår.

Fascismen innebär också en militarisering av politiken och av hela samhället i stort och historiskt sett har fascistiska samhällen bedrivit erövringspolitik och krigföring mot andra områden i syfte att expandera sina nationer.[2] Fascismen upphöjer maskulinitet och manlig dominans och ser ungdomen som den viktigaste fasen i livet. En fascistisk ledarstil är auktoritär och ”karismatisk”.

Auktoritära stater har funnits i Italien 1922-1945, en fascistisk regim, men även i exempelvis Tyskland 1933-1945 och i Sovjetunionen. Rörelsen som styrde Italien kallade sig själva för fascister. I Tyskland kallade de sig för nationalsocialister, men betecknas ofta som fascister även de. De som styrde Sovjetunionen kallade sig för kommunister, men om fascism ska definieras som ett auktoritärt nationalistiskt samhälle var även Sovjetunionen fascistiskt.

Det måste sägas att det fanns fler likheter mellan dåtidens Italien och Tyskland än vad det fanns mellan dem och Sovjet. Bland annat hade den politiska ledningen i Sovjet och den leninistiska idén en materialistisk och inte idealistisk filosofi.[3] Bland annat genom att Sovjet och dess lydstater var materialistiska, klasskampsbetonade och tog avstånd från organisering i form av korporationer, anser jag det inte vara korrekt att beteckna dem som fascistiska. De kallade sig själva heller aldrig för fascister.

Italien får anses ha varit fascistiskt, för partiet som styrde kallade sig själva för fascister och bedrev en politik som stämmer överrens med definitionen av fascism (auktoritärt nationalistisk). Det nazistiska samhället i Tyskland kan också betecknas som fascistiskt, eftersom nazismen i stort överrensstämmer med fascismen, med den främsta skillnaden att nazismen är rasistisk och antisemitisk. Nazismen är en mer brutal form av fascismen.

När det gäller ”fascismens olika huvudformer” är det svårt att egentligen veta vad som menas, men Payne tar upp olika exempel på varianter av fascismen. Han listar olika former av auktoritära system, varav vissa är att betrakta som fascistiska.[4] Det är framförallt två huvudformer man kan urskilja: den ”rena” italienska fascismen och den tyska nazismen. Utöver dessa är det egentligen svårt att beskriva olika ”former” av fascism. Italiens och Tyskland dåvarande lydstater var under fascistiskt styre, men ändå lydstater. Det intressanta är att istället beskriva fascistiska rörelser som var mer självständiga än dessa.

Payne skriver att i Österrike, Spanien, Ungern och Rumänien fanns det fascistiska rörelser som var starka och någorlunda självständiga från regimerna i Italien och Tyskland.[5] Det nazistiska partiet i Österrike bildades redan 1903, många år innan broderpartiet i Tyskland, och deltog i parlamentariska val redan på 1910-talet.[6] Partiet splittrades av motsättningar mellan de äldre medlemmarna, som hade en mer socialistisk retorik och betoning på arbetarkamp, och ungdomarna, som var inspirerade av Hitler och hans våldsretorik.[7] När Tyskland invaderade Österrike 1938 blev det österrikiska partiet mest som en lokal underavdelning till det tyska.

I Spanien startade den fascistiska rörelsen Falangen 1933.[8] De var inspirerade av den så kallade ”nationalsyndikalismen” och kritiserade under sin tidigaste period den italienska fascismen för att vara för konservativ och kapitalistisk. I sitt program efterfrågade man byggandet av en nationalsyndikalistisk stat, där bland annat banker skulle nationaliseras, och man hade även en katolskt religiös identitet, vilket urskiljde denna fascistiska rörelse från den italienska och framförallt den tyska.[9] När spanska inbördeskriget började tog Franco makten över Falangen och detta kom att bli det styrande partiet i landet från slutet av 1930-talet. Ledarprincipen i Spanien var inte lika framstående som i Italien eller Tyskland.[10] Efter kriget blev Spanien semifascistiskt, katolskt och korporativt.

Den främste fascistledaren i Ungern fick posten som premiärminister 1932 och därmed betydelsefullt inflytande på politiken.[11] Premiärminister Gömbös planerade att ett korporativt system skulle införas och Ungern skulle omvandlas till en nationalsocialistisk stat, men avled dock 1936.[12] Därefter fick Pilkorsrörelsen en betydande roll i ungersk politik. De hade en egen nationalistisk idé, på engelska kallad ”hungarism”, vilket på svenska kan bli ”ungernism” eller något i den stilen.[13] Man strävade helt enkelt efter ett Stor-Ungern. Deras ledare och ideolog såg ungernism som en kombination av kristendom och marxism, där man har tagit de bästa sidorna från dem bägge.[14] Han ansåg inte att judar platsade in i det idealiska ungerska samhället. Han ansåg att denna politik skulle grunda sig på den egna ungerska rasen, som han ansåg existerade. Detta skulle i stort kunna sägas vara en form av nazism med ungerska säregenheter, där ungrare står i centrum istället för germaner.

I Rumänien fanns rörelsen Järngardet, som var den huvudsakliga fascistorganisationen där under 1930- och 40-talen.[15] Järngardet var en religiöst mysticistisk rörelse och hade andliga målsättningar, som inte tillhörde det världsliga.[16] Deras ledare Codreanu ansåg att det mänskliga livet innebar konstant krig och att man måste bedriva krig mot fienden till fosterlandet, men förlåta sina personliga fiender. Deras ideologi ledde till en slags dödskult, eftersom att offra sitt liv var den största uppoffringen man kunde göra för fosterlandet och detta offer skulle accepteras med glädje. Genom detta når man, enligt Järngardet, personlig frälsning. Martyrskapet inom Järngardet var starkare än inom andra fascistiska rörelser och det låg starkare fokus på självuppoffring genom att offra sitt eget liv. Det fanns en tydlig fanatism som urskiljde denna grupp från andra fascister; för att bli medlem skulle man suga blod från andra medlemmar och skrev en ed med sitt eget blod där man intygade att man till och med skulle kunna döda, om man blev beordrad om det.[17]

Payne beskriver att fascismen i många fall är sekulär, om än inte exempelvis Järngardet i Rumänien eller Legionen i Spanien, till skillnad från den traditionella högern.[18] Fascismen är även idealistisk, till skillnad från den materialistiska socialismen/kommunismen. Fascismen motsätter sig även den ekonomiska determinismen hos marxister och liberaler, alltså att ekonomin har en viktig betydelse för samhällets uppbyggnad och att människors politiska åsikter styrs av deras ekonomiska förhållanden.

Fascismen är antikonservativ, även om den historiskt sett har samarbetat med konservativa grupper i olika länder vid olika tillfällen, exempelvis genom att Nazityskland upprättade den konservativa lydregimen i Vichyfrankrike eller deras långvariga samarbete med Miklos Horthys Ungern.[19]

En ideologisk artikel från den svenska nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen visar på en något kluven inställning till konservativa grupper. Erik Lundgren skriver att konservativa grupper som vill minska invandringen förvisso har goda avsikter, men att de liberaliserar sitt budskap alldeles för mycket.[20] Han anser att de konservativa anpassar sig efter ”fiendens” spelregler och därmed är dömda att förlora och att konservativa inte längre kan formulera sig på samma sätt som tidigare, av rädsla för att bli betraktade som för extrema. Lundgren beskriver också att när nazisterna själva diskuterar med konservativa, så kan de säga att de förvisso håller med nazisterna om vad de säger, men att detta är tabu och att de inte kan ha denna framtoning om de vill vinna något allmänt stöd.

Erik Lundgren har även skrivit en annan ideologisk artikel för Svenska Motståndsrörelsens räkning, där han beskriver att både marxister och kapitalister understödjer klasskampen, vilken nazisterna ser som skadlig och splittrande.[21] Han formulerar sig på så vis att Moderaternas (”de konservativa”) arroganta attityd är vad som sår klasshatet och att marxisterna hetsar och riktar detta hat, medan nazisterna själva ser en enighet mellan samhällets olika klasser som nödvändig för att skapa ett idealiskt samhälle. Detta visar på att nazisterna ser både den politiska högern och vänstern som upphov till klassuppdelningen och splittringen inom det egna folket och har därför en negativ inställning till både högern och vänstern.

De svenska Lindholmsnazisterna formulerar ett krav på att kapitalismen ska krossas och motsätter sig därmed grunden för den konservativa och radikala högerns ekonomiska politik.[22] De beskriver kapitalismen som judisk och att den har exploaterat det svenska näringslivet och att penningtillgången som följd av kapitalismen har kommit under judisk kontroll.[23] Fascisterna motsätter sig alltså, i ord, grunden för högerns ekonomiska politik, men motsätter sig även socialismen, som de anser hetsa olika klasser emot varandra och skapa splittring. Därmed är det utrett vilket förhållningssätt fascismen har till övriga ideologier.

Payne hävdar att det potentiellt kan vara så att den auktoritära högern och fascismen kan ha kommit som en reaktion på liberalismen och socialismen kring franska revolutionen.[24] Det senare Första Världskriget kom att få stor inverkan på samhällena, och då framförallt i Europa. Payne har listat en rad följder som kom av kriget och vissa är mer intressanta än andra i detta sammanhang. Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[25]

Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[26] Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[27] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[28] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[29]

Tyskland hade varit i ett dåligt läge ända sedan starten på Första Världskriget 1914, men till följd av börskraschen i USA 1929 kom den största krisen.[30] Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[31] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.


[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 7
[2]Exempelvis Italien och Tyskland under Andra världskriget och under perioden strax innan
[3]Nikolaj Bucharin, Den materialistiska historieuppfattningen, 1923, sida 5: http://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/materialistiska_historieuppfattningen.pdf (hämtad 090630)
[4]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 468-469
[5]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 245
[6]Ibid., sida 246
[7]Ibid., sida 247
[8]Ibid., sida 260
[9]Ibid., sida 261
[10]Ibid., sida 267
[11]Ibid., sida 269
[12]Ibid., sida 270
[13]Ibid., sida 271
[14]Ibid., sida 272
[15]Ibid., sida 279
[16]Ibid., sida 280
[17]Ibid., sida 285
[18]Ibid., sida 8
[19]Ibid., sida 469
[20]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=51 (hämtad 090710)
[21]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=44 (hämtad 090710)
[22]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 15
[23]Ibid., sida 16
[24]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 37
[25]Ibid., sida 78-79
[26]Ibid., sida 79
[27]Ibid., sida 107
[28]Ibid., sida 108
[29]Ibid., sida 110
[30]Ibid., sida 164
[31]Ibid., sida 167