Det finns olika sorters politiska tolkningar som kallar sig socialistiska. Man kan dela upp dem i olika huvudgrupper. Dels måste man skilja på reformistisk socialism (socialdemokrati) och revolutionär socialism (kommunism, syndikalism, anarkism etc.) Sen går det även att göra ytterligare skiktningar när det gäller den revolutionära socialismen, och det är främst den mellan så kallad ”auktoritär” och ”frihetlig” socialism. De auktoritära ideologierna är exempelvis stalinism, maoism, trotskism (och dessa skiljer sig förstås också åt från varandra på olika vis, även om de tillhör samma politiska ”läger”). De frihetliga ideologierna är syndikalism, anarkism, ultravänster m.m.[1] Marxismen (och till och med leninismen) kan däremot i olika fall tillhöra bägge dessa läger.[2]
De auktoritära inriktningarna kännetecknas främst av centralism. Anhängarna av dessa ideologier organiserar sig i partier. Partier är centraliserade och är organiserade enligt ett hierarkiskt system med partistyrelser, distriktsstyrelser och lokala styrelser, men centralism är inte enbart detta. Det är nämligen som så att Lenin utvecklade en teori om den ”demokratiska centralismen” och denna går ut på att man inom partiet får diskutera en fråga ända tills beslut är fattat. Därefter stryps debatten och ingen diskussion är längre tillåten. Detta innebär att det blir omöjligt att ändra fattade beslut och detta är förstås vansinne. Vi motsätter oss alla former av centralism.
Det är också som så att de flesta, men faktiskt inte alla, auktoritär-socialistiska partier ställer upp i parlamentariska val och stödjer parlamentarismen som system. Exempelvis vänsterkommunister ställer inte upp i några parlamentariska val, även om de organiserar sig i partier. Vi anser att de parlamentariska valen inte är någonting annat än skådespel och att parlamentarismen förvillar och missleder arbetarklassen bort från de kampmetoder som ger bäst resultat och som är mest användbara i striden mot kapitalet, men när det gäller våra teorier om detta så hänvisar vi till artikeln ”Kritik av parlamentarismen”.
Vad är då felet med leninismen? – Jo, den är anhängare av centralism (hierarki, byråkrati) och parlamentarism, det som har beskrivits här ovan. Den stödjer också praktiken av klassamarbete, alltså att arbetarklassen ska samarbeta och kompromissa med sina fiender: kapitalisterna, borgerskapet. Detta skulle innebära klassförräderi, att man kompromissar bort kommunistisk politik och arbetarklassens politiska intressen till förmån för kapitalet, men detta är ändå vad Lenin förespråkar i sin bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, som är ett enda långt angrepp på ultravänstern och ett försvar av de parlamentariska metoderna. Självklart har rådskommunisterna gått till motangrepp mot honom, i skriften ”Öppet brev till kamrat Lenin” av Herman Gorter.
Stalinismen, maoismen, trotskismen m.f. är alla teoretiska efterträdare till leninismen, ideologier som alla anser sig vara leninismens vidareutveckling (till det ”bättre”). Därför måste man ta avstånd även från dem. Enbart arbetarnas självständiga organisering, fristående från all form av partiverksamhet, kan vara riktig kommunistisk verksamhet. Detta är vad som brukar kallas autonom kommunism, automarxism eller rådskommunism.
Rådskommunism har det kallats, när du kämpar för arbetarklassens självbestämmanderätt, när du kämpar för något annat än statskapitalism, för något annat än den leninistiska principen...- Paul Mattick, Kapitalistisk kris och revolutionär rörelse[3]
Låt oss nu för en stund rikta blickfånget mot forna Sovjetunionen och deras allierade stater, de så kallade ”realsocialistiska”, eller än hellre ”statskapitalistiska”, nationerna. Var detta lyckad socialism? Blev det som Lenin förutspådde, att ”proletariatets diktatur” (egentligen leninistiska partiets diktatur) ledde till ett socialistiskt samhälle och att staterna automatiskt försvann? Man kan inte svara annat än: nej! Enbart detta visar att socialismen är omöjlig att införa om man hade tänkt sig göra det genom partiverksamhet. En partiorganisation kan inte införa socialism, utan det kan enbart arbetarna, som samhällsklass, göra. Enbart arbetarnas autonoma klasskamp, i exempelvis arbetarråd, utan inblandning av partier (parlamentariska, centraliserade organisationer), kan ge oss ett kommunistiskt samhälle, ett samhälle där klasser och stater inte existerar.
Nu har vi i denna artikel gjort flera skiktningar inom den revolutionärt socialistiska rörelsen, en uppdelning mellan auktoritära och frihetliga ideologier, och ytterligare skiktningar inom dem. Denna artikel ska handla om vad som är specifikt med rådskommunismen och vad som är skillnaden mellan den och andra ideologier som påstår sig vara socialistiska. Vad som är skillnaden mellan rådskommunismen och de reformistiska och auktoritära ideologierna är nu redan klart och tydligen framlagt, men vad är då skillnaden mellan rådskommunismen och olika frihetliga inriktningar som exempelvis anarkismen?
Först och främst kan anarkismen betraktas som en individualistisk ideologi, men det är inte fallet med rådskommunismen. Vi anser att kollektivet, den stora massan, arbetarklassen, kommer i första hand. Individualism får ta att ses som ett smygliberalt och småborgerligt inslag i den frihetliga rörelsen. Vi rådskommunister tror på autonom arbetarorganisering och klasskamp, men vi är inga anarkister enbart för att vi är autonoma. Vi är kommunister, men anser förstås att kommunismens namn har dragits i smutsen av dem som förespråkar statskapitalistisk partidiktatur. Det som vi förespråkar är däremot något som de flesta skulle beskylla för att vara anarkism.
Vi kallar oss kommunister, och inte anarkister, därför att vi kämpar för det kommunistiska samhället (vilket de flesta anarkister egentligen också gör). De olika formerna av leninister kallar sig också kommunister, men skillnaden mellan dem och oss är att vi är riktiga kommunister. Organisering i partier kan bara leda till statskapitalism á la Sovjetunionen och Nordkorea. Arbetarnas autonoma organisering och bildandet av arbetarråd på arbetsplatserna ger däremot ett helt annat resultat.
[1]Det måste här nämnas att i många situationer är ordet ”autonom” mer lämpligt att använda än ordet ”frihetlig”, för att undvika förvirring.
[2]Begreppet ultravänster har hittills använts ett antal gånger i artikeln. Detta är ett samlingsnamn för vänsterkommunismen och rådskommunismen, och just vänsterkommunismen är ett intressant fenomen. För att fullända denna fotnot måste vi tyvärr gå händelserna i förväg för saker och ting som kommer behandlas senare i artikeln.
Det är nämligen som så att vi som rådskommunister på många sätt kan anse vänsterkommunismen vara en slags leninism (medan vänsterkommunisterna brukar beskylla oss för att vara syndikalister), trots att denna ideologi traditionellt sett brukar anses vara vår parhäst i och med att vi tillsammans utgör den så kallade ”ultravänstern”. Det är med andra ord osäkert huruvida man ska betrakta vänsterkommunismen (en viss form av leninism?) och därmed leninismen som auktoritär eller frihetlig. För mer utförlig behandling av leninismen hänvisar vi till längre fram i denna artikel.
[3]Paul Mattick (1904-1981), en av rådskommunismens mest inflytelserika och berömda teoretiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar