I slutet av 1800-talet och framförallt i början av 1900-talet stod debatten inom den socialistiska rörelsen varm ute på kontinenten, angående arbetsmetoder för att nå vårt idealsamhälle. Man kan säga att två olika ”riktningar” formerade sig: ”demokratisk socialism” (dvs. socialdemokrater) och ”revolutionär socialism” (kommunister). Demokratisk socialism, demokrati? – Javisst, det låter som bra saker. Men vad är egentligen demokrati? Det är socialism som är demokrati, när precis alla människor lever på samma villkor, ekonomiskt, politiskt. Är då dagens Sverige en demokrati? – Nej, absolut inte!
Aldrig någonsin i vår världs historia har det egentligen funnits en demokrati. Att ha rätt att rösta en dag vart fjärde år kan inte på något vis betraktas som demokrati. Nej, vad som nu gäller är att skapa den reella demokratin, och detta kan man inte göra med parlamentarismen som metod. Den verkliga demokratin måste skapas på utomparlamentarisk väg och det politiska (och ekonomiska) beslutsfattandet måste decentraliseras. Vi måste bedriva vår verksamhet på gator och torg. Parlamentarism och centralism är socialismens fiender.
Att bedriva sin huvudsakliga verksamhet inne i riksdagshuset missleder bara våra anhängare (arbetarklassen, de som har socialismen som sin ideologi). Att några få personer sitter i parlamentet och bestämmer över alla oss andra är inte något som kännetecknar en demokrati, utan detta är vad som kännetecknar en diktatur; fåtalets makt över den stora massan. Det ska vi inte förespråka.
Här är nu på sin plats att citera den socialistiske teoretikern Herman Gorter ur hans skrift ”Öppet brev till kamrat Lenin – Ett svar på Lenins broschyr: ’Radikalismen – kommunismens barnsjukdom’”:
Kamrat, när jag läste er bevisföring blev jag ständigt påmind om något. Jag trodde att jag återigen satt på en kongress hos det gamla holländska socialpatriotiska partiet och lyssnade på ett tal av Troelstra. När han utmålade den reformistiska politikens stora fördelar för arbetarna… Och han talade – precis som ni, kamrat – så övertygande, så inom sin metod logiskt – att jag själv emellanåt tänkte, ja han har rätt. Jag måste för det mesta föra oppositionens tala (under åren fram till 1909 då vi kastades ut). Men vet ni vad jag alltid tänkte, när jag hörde honom och började tvivla på mig själv? Jag hade en metod som aldrig felade. Det var en mening ur partiprogrammet: Du skall alltid handla och tala så att arbetarnas klassmedvetande därigenom väcks och stärks. Jag frågade mig: Stärks arbetarnas klassmedvetande eller ej genom det som mannen säger? Och då visste jag alltid genast, att så inte var fallet och att jag alltså hade rätt.
Precis så gick det för mig när jag läste er broschyr. Jag hör era opportunistiska argument för att ha att göra med de icke-kommunistiska, de borgerliga, partierna, för kompromisser. Jag rycks med. Allt verkar så lysande, klart och vackert. Också så logiskt i sin metod. Men jag tänker återigen, som på den tiden, bara en mening, som jag tänkt ut sedan någon tid för kampen där mot de kommunistiska opportunisterna. Det är den här: Är det, som kamraten säger, så att det manar massornas vilja till handling, till revolution, till verklig revolution i Västeuropa, ja eller nej? Och då säger mitt huvud och mitt hjärta samtidigt om er broschyr: Nej – Och då vet jag genast, kamrat Lenin, så säkert som en människa kan veta något, att ni har fel.
Det framstår klart och tydligt att valen inte är någonting annat än skådespel, så det är inte genom dem som vi kan nå socialism och demokrati. Kamrat Gorter skrev att han hela tiden verkade efter den principen att hans agerande skulle stärka arbetarnas klassmedvetande, och det är precis vad som krävs för att socialismen ska skapas. Socialismen är arbetarklassens ideologi och enbart arbetarnas kamp kan leda till socialismens införande.
Det framstår för oss en uppgift att väcka massornas medvetande och få dem att delta i kampen för socialismen. Det är arbetarklassen som tjänar på socialismen och eftersom dessa utgör majoriteten i vår värld är det socialistiska samhället det enda demokratiska. Det bästa sättet att väcka massorna är som sagt genom den utomparlamentariska verksamheten, att allmänt sprida propaganda. På arbetsplatserna bör vi även verka för bildandet av arbetarråd och verka för att dessa får så stort inflytande som möjligt. Detta är ett bra sätt att väcka massorna och ett steg framåt i kampen för socialismen.
Dessa, arbetarna och de småborgerliga elementen i dessa partier, vinner vi, vänstern – i Västeuropa – genom vår propaganda, våra möten, och press och särskilt genom vårt exempel, våra appeller, våra handlingar i fabrikerna. I revolutionen. De som inte kan vinnas på detta sätt, genom vår press, genom handlingen, genom revolutionen, de är förlorade och kan dra åt helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar