Organisationsdemokrati och - taktik

Leninister talar ofta om så kallad ”demokratisk centralism”. Detta är ett system för organisationsdemokrati som höjer ett bygge av hierarkiska strukturer och byråkrati upp till skyarna. Leninistiska rörelser ser sig själva som avantgarden, organisationer som anser att de måste gå före och visa vägen. Vad vi i själva verket behöver är arbetarklassens ständiga deltagande, ett aktiverande av klassen som helhet, inte att en grupp av aktivister försöker föra arbetarklassens kamp utan dess eget deltagande.

Just anti-aktivismen behandlas i en artikel av J. Kellstadt i riff-raff nummer sju.[1] I samma utgåva av riff-raff har även Leo Björk från deras redaktion skrivit om detta med organisationsdemokrati. Leo Björk nämner ett alternativ till den demokratiska centralismen, ett alternativ till dess avantgardistiska hållning. Björk tar upp en tanke från den italienske vänsterkommunisten Amedeo Bordiga, något som vi kan kalla ”organisk centralism”. Detta är ingen centralism i den mening leninister lägger i begreppet.

Martin Hall och Sebastian Ström skriver i en motion till Ung Vänsters 44:e kongress om vikten av att en organisation ska drivas från gräsrotsnivå, att folk måste aktiveras in i organisationen, att den metod Ung Vänster har av att värva folk som medlemmar, men sedan nedlåter sig att verka för att aktivera dessa, inte är framgångsrik.[2]

Att verka för att aktivera människor är inte detsamma som aktivism. Aktivism är när man ser sig som någonting som står ovan massan, att man är någon sorts expert på arbetet att förändra samhället. Det är en dålig tendens, den andas elitism. Bordigas teori om organisk centralism, som även Hall och Ström förordar i sin text, innebär att man ska verka för att öka medlemmars deltagande i en organisation, att det enbart är genom ett fullskaligt deltagande bland en organisations medlemmar som man kan få en organisationsdemokrati värd namnet.

Organisationen Ung Vänster är ett lysande exempel på dålig organisationsdemokrati. Man säger sig ha 10 000-15 000 medlemmar, men i själva verket kanske en tiondel av dessa är delaktiga på något vis i verksamheten. Man kan se en tydlig separation mellan de som deltar och de som inte gör det. De som inte deltar är andra klassens medlemmar. Det finns en slags ”aktivistklass” och en klass av passiva. Det viktiga för en organisation är att aktivera de passiva.

I systemet av demokratisk centralism är åsiktsmässig enhet inom en organisation upphöjt till lag. Någonting som kan tänkas hota ”enheten” är bannlyst och kan leda till uteslutningar av medlemmar, medlemmar kan anklagas för fraktionism m.m. Ett sådant agerande tar död på alla former av meningsdiskussioner inom den aktuella organisationen, vilket är bakåtsträvande och hindrar en progressiv utveckling.

Den organiska centralismen bygger på ett aktivt deltagande av alla en organisations medlemmar. På så vis får man inte två olika skikt av medlemmar, där det ena skiktet är aktivister och det andra är passiva, eller exempelvis en uppdelning där vissa medlemmar uteslutande ägnar sig åt teori och de övriga ägnar sig åt uteslutande praktik. Samtliga medlemmar måste delta på alla plan. Enbart då kan man få en ordentlig inblick i organisationen, om man deltar i alla dess former av verksamhet.

När sedan i framtiden den beslutande makten över samhället kommer ligga hos arbetarråden, är det viktigt att alla har ordentlig inblick i rådets arbete. Det har en rent demokratisk aspekt. Om vissa personer står utanför denna inblick är det en bristande demokrati. Om man inte har insyn i verksamheten har man bristande underlag för att rösta i omröstningar och så. Det är viktigt att alla har samma inblick och samma underlag för att basera sina beslut på. Om någon inte känner till alla omständigheter kring en fråga, så har denna person inte samma underlag att basera sina ställningstaganden på och då gäller alltså inte samma villkor för alla.

I arbetarråden, de beslutande organen i samhället i framtiden, måste samma villkor gälla för alla medlemmar. Enbart när samma villkor råder kan fullskalig demokrati vara möjlig. Verksamheten kräver ett deltagande för alla. Om inte alla deltar blir det ett elitstyre, där beslut fattas av enbart vissa, en slags elit. Beslut måste fattas i samförstånd med alla medlemmar. Alla måste delta i diskussionerna som leder fram till ett beslut, alla måste säga sin åsikt, alla måste delta i omröstningarna. Om det inte är så, kommer inte de beslut man fattar att återspegla kollektivets åsikter fullt ut.

Arbetarråden är proletariatets organisationer, organisationer där alla är med. Därför har de rätt att uttala sig för hela arbetarklassen. I dagsläget finns inga sådana organisationer. Det finns däremot någonting som kallas för arbetarrörelsen. Denna består av socialistiska partier och föreningar. Inga av dessa kan uttala sig i arbetarklassen, eftersom de långt ifrån har den formen av representation. Enbart en ytterst marginaliserad del av arbetarna är anslutna till dessa rörelser.

En organisation kan ha en roll i att föra opinionsbildning och ägna sig åt propagandaspridning. Detta ska inte nödvändigtvis betraktas som någon form av aktivism. Aktivism (och avantgardism) är när en organisation ingriper i klasskampen, inte låter arbetarna sköta denna själva. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Detta är en princip man inte får modifiera, utan den gäller alltjämt.

En organisation kan däremot som sagt ha ett syfte vad gäller att sprida propaganda. Det måste då handla om att framförallt finnas ute på arbetsplatserna. Organisationens verksamhet måste bedrivas på arbetarklassens egen arena, där arbetarklassen befinner sig. Det kan röra sig om att dela ut rådistiska flygblad på industrier av olika slag i syfte att väcka en initiativkraft hos arbetarna själva.

Man får inte på något vis försöka utföra arbetarnas revolutionära uppgifter åt dem. Om man inte kan se några revolutionära tendenser hos arbetarklassen får man ägna sig åt propagandaspridning för att frammana dessa tendenser, men vad man som en socialistisk organisation inte får göra är att försöka dra igång en revolution på egen hand. Revolutionen är omöjlig utan deltagande från hela arbetarklassen.

Att försöka initiera revolutionära idéer hos arbetarna är inte aktivism. Aktivism är enbart när man försöker leda arbetarna, man tror att man är något förmer för att man antar att man har insett någonting som inte arbetarklassen har insett, man har insett behovet av en revolution och socialistisk samhällsomvandling.

Klasskamp handlar inte om att få människor att ansluta sig till en organisation (i framtiden kommer samhället styras av klassorganisationer i form av arbetarråd, men så är inte situationen idag), man ska alltså inte göra arbetarna till ett med organisationen, utan man ska göra arbetarnas idéer till ett med organisationens idéer. Klasskampsverksamhet, i den mån den kan drivas av en organisation, handlar om att få människor att känna ett behov av en revolutionärt-socialistisk samhällsomvandling, inte att organisera dem i förbund och partier av olika slag.


[1]Tidskriften riff-raff, nummer sju, Stockholm, 2005
[2]Motionen ”Kamp mot centralism och maktmissbruk” till Ung Vänsters 44:e kongress, 2008