Kritik av den kapitalistiska produktionen

Idag lever vi i ett samhälle där företagsägare styr våra liv. För att kunna överleva måste vi söka arbete i deras företag och löneslava åt dem. Vi bygger deras rikedomar genom vårt arbete. Vi är tvungna att sälja vår arbetskraft därför att såsom världen ser ut idag är varje person beroende av pengar för att kunna överleva. Pengar är någonting man behöver för att betala livsuppehållande ämnen: föda, vätska, bostad.

Det gäller då att försöka gå emot denna samhällsordning så gott det är möjligt, exempelvis genom att införskaffa mat utan att betala för det och kanske ockupera byggnader för att få gratis bostad. I det idealiska samhället existerar inga pengar. Detta samhälle är byggt enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Detta samhälle existerar inte, men det är vad vi alla eftersträvar, det idealiska, felfria och ur alla avseenden perfekta samhället, i vardagligt tal kallat kommunismen.

Man kan även på sin arbetsplats försöka minska utsugningen och det mervärde arbetsköparna försöker skapa genom ”självreduktiva” metoder. Genom att exempelvis maska på sin arbetsplats, göra så liten insats som möjligt i produktionen samtidigt som man försöker få ut den högsta möjliga lönen, ta med sig hem litet av det som företaget kan tänkas tillverka, så minskar man den kapitalistiska utsugningen och slår till mot den kapitalistiska produktionen på ett effektivt sätt.

Om de anställda på ett företag plockar hem delar av produktionen och lägger i egna fickor för eget hemmabruk, då blir det ett slag mot kapitalet och företagsägarna och deras förtjänst och mervärdesskapande blir inte lika stort som det skulle ha varit annars. Därför är detta ett koncept som används med framgång för att stärka klasskampen och förbättra arbetarnas egna villkor.

Företagsägarnas intresse och mål är att produktionen i deras fabriker ska vara så omfattande som möjligt, så att de kan tjäna så mycket pengar som möjligt i och med försäljningen av ”sina” produkter. Arbetarklassens intressen står i direkt motsats till detta och arbetarklassen vill att deras arbetsköpare ska få så dålig produktion som möjligt. Därför verkar vi i enlighet med detta att sakta ner produktionen så mycket det går. Det både sparar på våra kroppskrafter och minskar ner de ekonomiska olikheterna mellan kapital och arbetarklass. När kapitalets produktion går sämre minskar deras tillgångar. Detta är vad varje klassmedveten arbetare eftersträvar i sin dagliga kamp för bättre levnadsvillkor och ett bättre samhälle.

Självreduktion är att genom vardaglig (och relativt enkel) praktik minska klassklyftorna. Om arbetarklassen skulle erövra makten helt och fullt i vår värld skulle kapitalets alla tillgångar kunna beslagtas, men det är inte möjligt idag. Istället får vi göra det bästa vi kan av dagens situation. Denna funktion fyller självreduktionen. Självreduktion är att i liten skala beslagta kapitalets tillgångar. Detta genom att stjäla delar av produktionen på sin arbetsplats och ta bort detta från marknaden, ta det direkt från produktion till konsument, helt utan mellanhänder eller någon form av försäljning eller annan för kapitalet vinstbringande verksamhet.

Självreduktion, när folk stjäl från sina egna arbetsplatser, det innebär att själva producenterna av en produkt tar den produkt som de själva har producerat. Om vi exempelvis tänker oss en person som arbetar i en fabrik för tillverkning av bilar: det är inte mer än rätt att personen som tillverkar bilar i en fabrik borde få ta med sig dessa bilar hem direkt från fabriken utan att betala, för det är ett faktum att denna person faktiskt har producerat dessa bilar. Det finns ingen logik i att det som fabriksanställda producerar i fabrikerna ska läggas ut på försäljning innan dessa personer får rätt att bruka dem och alltså betala för att få använda vad man har tillverkar med sina egna händer. Istället vore det enda rätta att den anställde i exempelvis en bilfabrik tar med sig den bil han själv har tillverkat i fabriken, helt utan någon form av betalning, helt utan försäljning på marknaden med bilförsäljare som mellanhänder.

Kapitalet äger produktionsmedlen och drar stor förtjänst av det, men det är ett faktum att egendom är stöld. Produktionsmedlen har dessa förvärvat genom någon form av stöld, de har parasiterat på den arbetande klassen och skapar sin rikedom på andras arbeten. Detta är stöld. Kapitalistklassen har fått sina produktionsmedel genom generationer av utsugning och profitskapande på andra människors arbeten. Kapitalisterna kan aldrig hävda sig något rättmätigt ägande av produktionsmedlen.