Kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen

Internationella Kommunistiska Strömningen är den svenska avdelningen av den kommunistiska internationalen ICC, International Communist Current, och bildades 1975. Den svenska avdelningen ger ut tidningen Internationell Revolution sedan 1980, vilken kommer ut fem gånger om året, och även ytterligare en tidning av mer ”fördjupad” karaktär som heter Internationalistisk Journal och kommer ut ungefär en gång årligen. Gruppen är vänsterkommunistisk/bordigistisk[1] och säger sig ha hämtat viss inspiration från rådskommunismen, någonting som denna artikel däremot kommer kritisera. IKS bryter nämligen mot rådskommunistiska och sant revolutionära idéer på ett par punkter och däri ligger denna artikels ”kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen”.

IKS skriver i ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs. rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för) eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag inte förstå och därför betecknar jag dem helt enkelt som renodlade bordigister.

Jag har läst igenom IKS’ politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras idéer är värda all kritik, för de är helt enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé. Först och främst säger IKS att ”officiella anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt. Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’ påstående att anarkisterna på något sätt går hand i hand med kapitalet är inte på något sätt hållbart.

De säger även att: ”All taktik från ’folkfronter’, ’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta.

Antifascism är ett nödvändigt ont för oss inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås inte målet. Antifascism är kampen för att röja undan ett hinder i vägen för vårt mål, men antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där antifascism var överflödigt och ingenting man behövde ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär antifascism är en självmotsägelse”. Detta är helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %.

Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån krokben på sig själv. Då tänker jag främst på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska rörelser. RF och AFA är till större delen enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste överföras från kampen mot fascismen till kampen mot kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska fascister får, borde börja appliceras även på borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom av AFA och RF när det gäller just den punkten.

IKS har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen. Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för borgarklassens manipulationer.”

Terrorism är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite beroende på vilken man använder får begreppet ”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma) aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis någonting dåligt. I ett sådant läge skulle fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga, och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte exempelvis militant antifascism någonting som skadar arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon skada för vår klass innebär däremot inte den militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former.

IKS skriver även på sin punktlista att ”De revolutionära politiska organisationerna utgör arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande: ”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en internationell skala för att bidra till processen som leder till proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av revolutionärer med målet att bilda ett verkligt kommunistiskt världsparti”.

Detta luktar bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om ”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som kallar sig marxister, men ändå förespråkar partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff, nummer 7, 2005, sida 178.

IKS verkar ha en annan syn på organisationer än vad exempelvis rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt, men partibildningar är enbart skadliga för vår klass och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket skadligt för vår rörelse och måste bekämpas överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under rådskommunismens baner istället.


[1]Bordigismen kommer av de teorier som den italienske vänsterkommunisten Amedeo Bordiga (1889-1970) hade. Han var ledare för Italiens Kommunistiska Parti till en början, men rensades tillsammans med sina anhängare ut från partiet av stalinisterna som senare tog över. Bordigismen är i princip en synonym med vänsterkommunism. Därför kommer jag använda begreppet frekvent, i viss mån även som skällsord.