Appelianerna hade under 1970- och 80-talen ett omfattande samarbete med den palestinska rörelsen PFLP. Några som även samarbetade med dessa var tyska RAF (Röda Arméfraktionen), vilket innebär en indirekt koppling mellan appelianerna (KAK) och RAF, men det har aldrig förekommit något direkt samarbete dem emellan. Denna artikel ska förklara varför, för RAF var inte en bra samarbetspartner. Appelianerna kopplas ibland ihop med RAF, men denna koppling är felaktig.
RAF hade nämligen ett grovt felaktigt agerande. Detta reagerade bland annat PFLP på och skickade hem den första generationen av RAF från ett träningsläger i Palestina. I en bok om appelianerna bekräftas detta felaktiga agerande från RAF:s sida, där det bland annat skrivs att ”enligt en palestinier i lägret uppförde sig tyskarna som om de vore på en turistresa”.[1] De danska maoisterna skötte sig i lägret, medan RAF bevisligen betedde sig som idioter och skickades hem igen, efter en tid i husarrest.
PFLP gjorde misstaget att fortsätta samarbeta med RAF även efter detta. Det var något som bekymrade KAK och givetvis föranledde att de gick till angrepp mot RAF i sina teoretiska skrifter, bland annat i Kritik af RAF:s analyse og strategi i Kommunistisk Orientering nr. 5, 27 juni 1975, sida 12-16. Gotfred Appel behandlade även frågan mer djupgående som följd av den så kallade ”tyska hösten” 1977, som Peter Øvig Knudsen berättar mer om:
”I en lång text med titeln Terrorism, som Gotfred Appel publicerade 1978, övervägde han mot bakgrund av de aktuella terroristhandlingarna i Västtyskland och Italien om den här typen av aktioner verkligen ’tjänar socialismens sak’.[2]
Han inledde med att slå fast att terrorism inte kan förkastas från moralisk ståndpunkt, och att det ’självfallet’ i en tillspetsad politisk kamp om makten är tillåtet för revolutionärer att ’skjuta ner enskilda ledargestalter’ bland makthavarna, att ta gisslan och att tillgripa andra former av våldshandlingar.
Terror kan alltså inte avvisas generellt som kampform, men vid vissa tidpunkter är det olämpligt, fortsatte Appel, eftersom den kan avleda revolutionärerna från en mer politisk insats. ’Marxister förkastar inte terrorism, de bedömer den konkret och historiskt’, avslutade Appel.”
Det är dock så att det var den första generationen inom RAF som agerade mest olämpligt. Den som är någorlunda insatt i RAF:s historia vet att gruppen hade flera generationer av aktivister, som tog över efter varandra. Den andra generationen av RAF skötte träningen hos PFLP i Palestina på ett mycket bra sätt. Den tidigare medlemmen i RAF:s andra generation, Peter-Jürgen Boock, har berättat om träningen hos PFLP och såg, till skillnad från de dekadenta och fullkomligt urspårade och i praktiken kontrarevolutionära personerna inom RAF:s första generation, träningen i Palestina som någonting mycket positivt och givande.[3]
Andra generationen av RAF får betraktas som lämpligare än den första, men agerade ändå på många sätt felaktigt, som Appel beskriver. Hade det inte varit för detta, om RAF istället hade agerat på ett liknande sätt som KAK, så hade ett givande samarbete varit möjligt, ett samarbete gynnsamt för den revolutionära rörelsen i världen, istället som för RAF:s del, nedbrytande för den revolutionära rörelsen.
Något angående splittringen i KAK 1978
Peter Øvig Knudsen behandlar en intressant passage gällande splittringen i KAK 1978. Där höll man ett möte för att diskutera situationen efter att organisationens verksamhet hade spårat ur till följd av den så kallade ”könskampen” under 1977 och 1978. Ulla Hauton, som var initiativtagare till denna felaktiga kampanj internt inom organisationen, ansågs vara nödvändig att utesluta. Hon hade tillsammans med Gotfred Appel lett organisationen i stort sett oinskränkt sedan starten och Øvig Knudsen skriver följande:
”Gotfred Appel [deltog] på den första halvan av mötet. Holger hade på förhand anförtrott de andra att han visste att Gotfred var kritisk mot Ulla. Holger gav uttryck för att han var säker på att Gotfred skulle prioritera det politiska arbetet och välja KAK. Holger påstås också ha sagt att han ’alltid hade betraktat Ulla som ett nödvändigt ont’, och att han ’bara mycket sällan hade hört henne säga någonting politiskt korrekt’.”[4]
Det mest intressanta i denna passage i denna kontext är begreppet ”politiskt korrekt”. I dagens samhälle menas med detta begrepp oftast att man säger någonting som inte är kontroversiellt. Detta är egentligen ett felaktigt förfarande med det aktuella begreppet. Någonting som är korrekt är inte detsamma som att vara icke-kontroversiell. Kontroversiella uttalanden är i själva verket i många fall vad som i själva verket är korrekt. Det var i denna kontext KAK använde begreppet och det är så det logiskt sett egentligen bör behandlas. Att säga någonting politiskt korrekt i deras terminologi var att säga någonting som politiskt sätt var rätt och riktigt. Det som är ”politiskt korrekt” i dagens svenska språkbruk kan i vissa fall till och med vara politiskt felaktigt. Detta förvrider saker och ting.
Vidare angående splittringen inom KAK är det viktigt att notera majoritetsgruppens nya chefsideolog efter Appels bortfall från den rätta riktningen. Som ny ledande teoretiker efter splittringen använde sig majoritetsgruppen (Manifest – Kommunistisk Arbejdsgruppe) av den grekiske sociologen Arghiri Emmanuel. Detta kanske är en teoretiker att studera närmre?
[1]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 119
[2]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 248
[3]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 205
[4]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 253
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar