Nobelprisets roll och funktion

Nu har det nyligen tillkännagivits vilka årets Nobelpristagare har blivit. Den som möjligen utmärker sig mest, genom att vara den mest omtalade och kände av dem, är nog den nuvarande amerikanske presidenten Barack Obama. Han har utropats till årets pristagare av Nobels fredspris, vilket har lett till mycket debatt i världens olika medier, där många går hårt åt mot valet, ett val som kan te sig väldigt märkligt, då mannen i fråga leder en för tillfället krigförande nation och inte på något vis kan anses ha gjort några insatser för freden i världen. Denna artikel ska något kort behandla Nobelprisets historia och personerna som årens lopp har blivit tilldelade prisen. Artikeln är framförallt inriktad på fredspriset och litteraturpriset, vilka är de mest intressanta ur rent politiskt hänseende.

Vid en viss granskning framstår det klart och tydligt att Nobelpriset är ett borgerligt fenomen. Utdelningarna under årens lopp har varit ytterst märkliga och gynnat personer med väldigt skadliga politiska ståndpunkter. Vi kan se att Nobels fredspris bland annat delades ut till USA:s utrikesminister Henry Kissinger 1973, för dennes krigsinsatser i Vietnam. På annat sätt kan det inte tolkas. Fredspriset ser mer ut att vara ett krigspris. I samband med både första och andra världskriget har även fredspriset delats ut till personer som varit inblandade i upptrappningen av de bägge krigen, USA:s president Woodrow Wilson 1919 och deras utrikesminister Cordell Hull 1945.

1978 delades ett delat fredspris ut till Egyptens dåvarande president, Anwar Sadat, som i in ungdom under en period varit fascistisk aktivist, och till Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin, ansvarig för flera brott mot mänskligheten och massmord i samband med de olika krig han startat. 1983 gavs priset till den inbitne borgaren, antisocialisten och papisten Lech Wałęsa. Detta är bara ett i raden av bevis för vilka politiska krafter som gynnas av Nobelpriset och ”dynamitpengarna”, som August Strindberg uttryckte det. Det är i högsta grad borgerliga strömningar som får skörda Nobelprisets frukter och därför är det ett mycket dåligt pris.

Vidare delades priset år 1989 till den 14:e Dalai Lama, högste representant för den tidigare feodaldiktaturen och teokratin Tibet, där människor blev dömda att få kroppsdelar avhuggna eller ögonen utpetade om de försökte stjäla mat från de förmögna religiösa ledarna för att själva kunna undgå svältdöden. Dalai Lama är den högste representanten idag för detta samhälle som innan Folkrepubliken Kinas befrielse av Tibet 1959 liknande Europas medeltid och där medeltida straffmetoder användes ända in på 1950-talet. Dalai Lama representerar absolut inte någonting bra och fredligt, utan tortyr och armod. En sådan man ska inte få något fredspris. Att en sådan figur kan få fredspriset visar att de som delar ut detta pris enbart gynnar borgarklassens egna favoriter och att några fredsinsatser inte är någonting som krävs för att en person ska tilldelas detta pris.

Den senaste i raden att få Nobels fredspris är som sagt Barack Obama. Obama har under året valt att inte avsluta sitt krig i Afghanistan, utan istället att utöka detsamma. Är detta en god fredsgärning? Det är nog en fråga som många ställer sig i dessa dagar. Med den historia och lista av pristagare som Nobels fredspris har, bevisas det klart och tydligt att det inte är något reellt och faktiskt fredspris det handlar om, utan snarare någonting helt annat. Fredspriset är ett sätt för borgarklassen att tillskansa sig ytterligare fina titlar och stora summor pengar. Det är vad detta pris har för funktion, inte att gynna några fredssträvanden i världen.

Utöver fredspriset är nog litteraturpriset det mest intressanta. Priset har ofta gått till borgare och antisocialister, men de ansvariga för priset här ändå ibland varit tvungna att dela ut priset till anhängare av kommunismen eller andra närstående politiska idéer. Det har då varit människor som har haft en sådan enastående talang att det helt enkelt har varit omöjligt att neka dem priset. Att vid dessa tillfällen vägra dessa personer priset hade varit ett så flagrant brott mot vett och sans att det helt enkelt inte hade varit hållbart, hur mycket Svenska Akademin än kämpat för att i första hand dela ut priset till borgare.

Personer bland nobelpristagarna i litteratur med socialistiska eller kommunistiska sympatier har under årens lopp varit: ateisten Giosuè Carducci 1906, anti-imperialisten Rabindranath Tagore 1913, kommunisten Romain Rolland 1915, socialisten George Bernard Shaw 1925, socialisten Sinclair Lewis 1930, socialisten John Galsworthy 1932, socialisten Bertrand Russell 1950, socialisten Pär Lagerkvist 1951, socialisten Halldór Laxness 1955, kommunisten Albert Camus 1957, kommunisten Salvatore Quasimodo 1959, kommunisten Jean-Paul Sartre 1964, kommunisten Michail Sjolochov 1965, socialisten Miguel Ángel Asturias 1967, kommunisten Pablo Neruda 1971, socialisten Gabriel García Márquez 1982, socialisten William Golding 1983, socialisten Naguib Mahfouz 1988, socialisten Nadine Gordimer 1991, kommunisten José Saramago 1998, kommunisten Elfriede Jelinek 2004 och socialisten Harold Pinter 2005.

Även om Nobelpriskommittéerna så gott de kan försöker gynna sina egna, borgarklassen, visar ovanstående lista på att det har varit ett omöjligt förfarande i precis alla fall. Den socialistiska rörelsen har alldeles för stor skicklighet och intelligens för att den ska vara omöjlig att negligera. Detta visar sig av att Svenska Akademin, som beslutar om litteraturpristagarna, helt enkelt ibland har varit tvungna att ge priset till personer med socialistiska eller kommunistiska sympatier. Annat hade varit fullkomligt omöjligt, om de nu vill bevara den fernissa av kunskapspris som finns kring Nobelpriset. Priset är tänkt att vara ett kunskapspris, att belöna skicklighet inom litteratur eller kunskap vad gäller att hantera litteraturen och skrivkonsten på ett skickligt sätt. Borgarna inom akademin önskar helst dela ut dynamitpengarna till borgare, men för att behålla den lilla fernissa av politisk objektivitet som är tänkt ska finnas kring priset har de helt enkelt vissa år fått ge med sig och faktiskt dela ut priset till de personer som i själva verket är skickligast på att hantera litteraturen, anhängare av den socialistiska idén.

Visst kan det alltså medges att priset vissa år delas ut till den mest lämpade, men målsättningen bör fortfarande vara att det varje år ska väljas en pristagare som vore den mest lämpliga för stunden och det är inte fallet idag. Vi kan se att många borgare och antisocialister har fått priset under årens lopp. Det kan inte vara acceptabelt för ett vetenskapspris. Den socialistiska ideologin är den vetenskapliga ideologin, den enda som bygger på fakta och verklighet. Andra ideologier, de borgerliga, bygger på vanföreställningar och fantasier. Detta går inte ihop med vetenskaplighet och därmed kan inte antisocialister tilldelas ett vetenskapligt pris. Priset ska främja vetenskapen, inte vara ett ekonomiskt bidrag för pseudovetenskapliga ”forskare”. Därför måste priskommittéerna ändra på sin beslutsprocess och istället bara dela ut priset till lämpliga personer, inte borgare.